Tre snackisar i Ukraina

Här i Ukraina händer det så mycket att jag knappt hänger med längre. En eventuell ombildning av regeringen har varit uppe till diskussion sedan i december och just nu diskuteras en ny regeringsförklaring inom den koalition partier som bildade regering efter valet, hösten 2014. En koalition som nu är på vippen att bryta ihop. Tätt sammanlänkad med detta är debatten om reformer. Reformer, reformer, reformer. Har regeringen åstadkommit tillräckligt? Vad har de gjort och vad har de inte gjort? Om frågan går till regeringsföreträdare blir förstås svaret; tillräckligt mycket. Medan andra anser att ingenting hänt. Tryck utifrån på ökad reformtakt har ökat på sistone och gör nervositeten stor inom såväl regering och parlament som hos allmänheten. Nyligen har IMF-basen Lagarde riktat en varning till Ukraina att utbetalningen av lånet på 17,5 miljarder ligger i farozonen om inte reformarbetet intensifieras och effektiviseras.

"Without a substantial new effort to invigorate governance reforms and fight corruption, it is hard to see how the IMF-supported program can continue and be successful”. (IMF-basen Christine Lagarde, Washington 10/2-16)

President Porosjenko sitter löst till?

Det här uttalandet från Lagarde gav president Porosjenko anledning att snabbt gå ut med lugnande besked till sina nervösa medborgare och centralbanken som uttryckt sin oro för vad som kommer att ske om inte IMF-lånen börjar strömma in igen. Just Porosjenko är en av de tre snackisar som just nu är bland de hetaste i Ukraina. Är han en ny Janukovytj eller inte? Den frågan ställde Kyiv Post till människor på gatan och fick svar som till hälften höll med men även de som inte gjorde det hade som regel uppfattningen att han var korrupt men inte lika fördärvad som Janukovytj. Den sistnämnde är dock inget bra riktmärke kanske då han nyligen utsågs av Transparency International till världens främsta praktexempel på en korrupt ledare. 

Det har dock inte hindrat Kyiv Post från att åtminstone utse honom till ”anti-reformer of the week” förra veckan. En titel som de motiverar med att räkna upp hans konsekventa ohörsamhet mot civilsamhället, kvävt åtgärder för att införa rättssäkerhet och skyddat korrupta ämbetsmän. Dessutom hans vägran att avskeda riksåklagaren Viktor Shokin, trots att denne kritiserats hårt under hösten/vintern för att ha misslyckats att ta itu med korruptionen och en hel del annat, som bland andra Halya Coynash vid Kharkiv Human Rights Protection Group har tagit upp.

Om missnöjet med regeringen och presidenten ska rinna över i större protester och i värsta fall våldsamheter hänger antagligen på om lånen släpps igenom av IMF eller inte. Här finns antagligen en hel del geopolitiska överväganden i bakgrunden också, vilket hänger samman med den andra snackisen.

Danmarks inställning till Ukraina

Den danske utrikesministern Jensen uttalade sig till Reuters 5/2-16 om att EU inte kan fortsätta driva sin sanktionspolitik mot Ryssland om inte Ukraina ökar reformtakten och följer Minsk-överenskommelsen. Det här fick många, kanske inte minst inom EU, att undra hur det står till med sammanhållningen inom EU kring denna sanktionspolitik och hur synen på Ukraina egentligen är i Danmark. Nu har utrikesminister Jensen till Kyiv Post 8/2-16 uppgivit att han måste ha blivit fel uppfattad av Reuters och försäkrar att Danmark ställer sig bakom sanktionerna mot Ryssland. Han säger också följande:

”Russia is the aggressor and should live up to the Minsk agreement.” Denmark’s support of sanctions against Russia will continue until President Vladimir Putin calls off his war against Ukraine and returns Crimea […] Ukraine has done so much it deserves help, it is also in the interests of Europe to help Ukraine […] Ukraine needs to fulfill requirements of the Minsk process. As long as Ukraine keeps up its part, I am sure that the European Union will stand united.”

Jag har naturligtvis inga uppgifter om vad som ligger bakom Jensens “tillrättaläggande” men det är tydligt att han varit angelägen att göra ett sådant. Det är också intressant att notera att Kyiv Post i dagarna publicerat åtminstone två positiva artiklar om Danmark där de framhålls dels som förebild, och dels som viktig investerare.

Det ligger mycket i potten för både Ukraina och EU. För Ukraina handlar det om ekonomin medan det för EU mest handlar om geopolitik eller säkerhetspolitik om man så vill. För EU gäller det att hålla samman kring det narrativ som den danske utrikesministern ger uttryck för här ovan och för Ukraina är det viktigt att betona att just denna bild står orubbad. Det kan vara värt att notera när man bedömer innehållet i nyhetsflödet från Ukraina. Det där med den dåliga ukrainska ekonomin kan illustreras på många sätt. Valutan Hryvnias värde exempelvis. Jag får idag ca 3000 UHR för 100 EUR medan jag i november fick ca 2600 UHR. Många frågar sig hur lågt värdet kan sjunka. Ett annat sätt är att titta på arméns förhållanden. Det leder oss in på den sista snackisen.

Ukrainska armén djup nere i dyn

I ukrainsk tv har bilderna från Mykolaiv (på ryska Nikolaev) flimrat förbi under en veckas tid. Den 8 februari bestämde sig ett antal soldater vid 53:e infanteribrigaden för att lämna lervällingen på deras förläggning och marschera tre mil in till Mykolaivs militära åklagarkontor för att framföra sina klagomål på sina levnadsförhållanden. Madrasserna de ligger på är fulla med löss, medicinerna har passerat bäst-före-datum, för att få färskvatten tvingas de ibland koka snö, senast de kunde duscha var 25 december, ruttna grönsaker och mögligt bröd, taken läcker in regnvatten, första-hjälpen utrustning är upp till 50 år gamla med mera. Vinterutrustning som varma underkläder och kängor får de bekosta själva eller förlita sig på insamlade hjälpsändningar från frivilliga. Hjälpsändningar som dessutom till stor del sägs försvinna ut från anläggningen, oklart vart.  

Den militära åklagaren har lovat att ”titta på saken” och att de ”skyldiga kommer att straffas”. Det är ungefär så det brukar låta här. Det är inte alltid det händer något därefter, för att uttrycka det lite snällt. Det är dock väl känt sedan tidigare att den ukrainska armén varit i dåligt skick och att utrustningen varit undermålig. De frivilligas bidrag till fronten har sedan striderna bröt ut våren 2014 varit kanske helt avgörande för soldaternas stridsduglighet. Nu, snart två år senare, har pengar strömmat till från utländska donatorer och en stor del av den ukrainska budgeten går till försvaret. Det är uppenbarligen inget som kommit soldaterna i Mykolaiv till del. Frågan är hur tillståndet är för övriga arméenheter? Om de befinner sig lika djupt nere i dyn som 53:e infanteribrigaden, och som den ukrainska ekonomin?

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Svarta rutor i Grekland

Samtidigt som jag skrev mitt förra inlägg, om Grekland, stängde den grekiska staten ned de statliga radio- och tv-sändningarna. Public service-bolaget ERT sänder tydligen just som jag skriver detta digitalt och tekniker har ockuperat bolagets huvudkontor och försöker fixa till den analoga signal som stängdes tidigare ikväll.

Utanför huvudkontoret trängs tusentals människor i protest mot beslutet, många politiker och kulturpersonligheter men mest vanligt folk förstås som drabbas av ännu en förödmjukelse. Det är också ett demokratiskt problem när tillgången till nyheter och annan information plötsligt stängs på detta sätt. 2600 anställda har blivit uppsagda och får sälla sig till de övriga 27,2 % som står utan jobb enligt senaste siffrorna.

Grekland verkar numera i hög grad styras med dekret. Ofta ett illavarslande tecken för en demokrati. Det kan emellertid inte vara lätt att försöka styra Grekland med nödlåne-trojkan ständigt kikande över axeln viftande med euro-sedlarna i ena handen och listan med ”austerity measures” i den andra.

ILO-kritik mot Grekland och IMF-kritik mot EU

Grekland har i flera år nu fått agera slagpåse på de flesta sätt man kan komma på. Bakbundna av trojkan har det grekiska folket fått löpa gatlopp genom nedskärningar och åtstramningar och var fjärde grek går arbetslös.

Nu har IMF i en självkritisk rapport erkänt att de brutit mot sina egna regler när det godkände räddningspaketet till Grekland 2010. Det var förvisso inte meningen att den skulle bli offentlig men läckte ut till Wall Street Journal och offentliggjordes därför sedan. IMF bedömde, enligt rapporten, att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa nedskärningar. Men räddningspaketet släpptes igenom ändå av hänsyn till eurozonens banker. Man kan alltså säga att paketet i första hand räddade eurozonen och inte Grekland. 

IMF erkänner också att de kraftigt felbedömt skadeeffekterna av åtstramningarna för Greklands ekonomi. Enligt bedömningarna skulle Greklands ekonomi krympt med 5,5 % fram till 2012, men blev 17 %. Arbetslösheten hade beräknats till 15 % medan den i verkligheten blev 25 %. 

EU-kommissionen kritiseras också hårt i rapporten som hävdar att den fokuserade mer på EU-normer än tillväxtskapande och inte bidrog mycket till att identifiera tillväxtförbättrande strukturreformer.

Samtidigt i Genéve

Samtidigt pågår nu i Genéve den årliga ILO-kongressen där Grekland nu på torsdag kommer att debatteras särskilt. 

Under trycket från trojkan har Greklands regering pressats att underkasta sig åtaganden (austerity measures) att begränsa fundamentala fackliga rättigheter på ett sätt som enligt GSEE (grekiska motsvarigheten till LO) har utformningen av lagar med direkt effekt. ILO säger i sitt arbetsdokument ((s 106-107) bl.a. följande:

”According to the GSEE, the impact of these measures is devastating for collective labour institutions, freedom of association, social dialogue as well as the principle of independent social partnership. The GSEE considers that these new permanent measures will irreversibly and harmfully compound the effect of standing measures since they demolish almost every aspect of the collective bargaining system…”

 

Självkritiken – för lite och för sent?

EU har kritiserat Grekland för att inte ha gjort tillräckligt eller gått alltför långsamt fram. IMF ägnar sig åt självkritik som innebär att de kanske överdrivit omfattningen och takten för åtstramningspaketen och kritiserar dessutom EU för dålig precision i sina rekommendationer om åtgärder och FN (ILO är ett FN-organ) kritiserar Grekland för att ha infört regler och lagar som bryter mot ratificerade konventioner. Vilket egentligen är att betrakta som en kritik mot trojkan (EU-kommissionen, ECB, IMF). Alla kritiserar alla för en politik som inte är adekvat för att få ett insolvent land på fötter men som samtidigt skapar revolutionsstämning och hopplöshet hos den grekiska befolkningen.

Så sent som i april uttalade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso uppfattningen att åtstramningspolitiken ”nått sin gräns”.

Ungefär samtidigt klubbades i grekiska parlamentet ytterligare åtstramningar som svar på trojkans krav.

Frågan är alltså om självkritiken som börjar sippra ut från trojkans institutioner är tillräcklig? Om den endast är till för att mildra kritiken som kommer från allt fler håll? De har också fullt upp med att slå ifrån sig det tyngsta ansvaret för kritiken. Det talas om en spricka i trojkan till och med.

Högerhydran har vaknat

Frågan är också om det är för sent för att ändra inriktning? Skadorna tycks redan svårreparerade, om inte irreparabla, verkligen inte bara för grekiska fackföreningar och deras medlemmar. Konsekvenserna går dessutom också utanför de rent materiella för grekiska folket eller de rent ekonomiska för staten Grekland. De politiska konsekvenserna har redan noterats. En alltmer högljudd nationalistisk och rasistisk opposition som projicerar sitt missnöje på flyktingar och drömmer om isolationistisk diktatur. De utgör dessutom en förebild för svenska högerextrema. Idéer och metoder smittar av sig och grekiska Gyllene Gryning sägs satsa på att nå exilgreker runtom i EU och andra länder.

När ett helt folk krossas och förödmjukas är också demokratin i fara. Den grekiska högerhydrans huvuden sticker upp i land efter land. Är det värt att betala detta pris för att rädda ett antal storbanker?  

En av Göran Greiders boktitlar passar bäst som kommentar till allt detta: 

”Vi kan inte ha det så här”!!