Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.

En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.

Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.

Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.

Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.

Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Husby revisited II - alla tar stryk för politikens misslyckande

Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.

Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd,  Polisens roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.

Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag konstaterar att jag inte hade helt fel.

Det demokratiska underskottet, gemenskap och motstånd

I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.

Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla. Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom byttes ut.

I Vision Järva 2030 kan man läsa:

”Med den potential Järvastadsdelarna har finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden. Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv och samtidigt fungera som en del i en

sammanhängande storstad, med den mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.

Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta. Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.

Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket, nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.

Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de intervjuade Husbybornas berättelser.

”Dom bestämmer om våra hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort. Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som andra medborgare”.

”Vi är folk som är uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället, för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Polisens roll – alla tar stryk för politikens misslyckande?

Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket uppmärksammad av journalister och politiker.

Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera intervjuer.

Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha blivit stoppade, slagna eller trakasserade.

”Fram träder bilden av en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat rapportförfattarna ur ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade, enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats, ”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.

Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation i området är också intressant. Han menar att det blivit en normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats ett vi-och-dom samhälle.

”Sök på Husby riots, du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Långsiktighet och ett felriktat strålkastarljus

Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.

I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre tid.

En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han får mer att säga till om.

Men egentligen borde det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag. För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i DN-artikeln:

”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.

Forskarrapporten i sin helhet

PS) En liten del av materialet i den här texten har jag hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet  på den här bloggen. Detta och flera andra inlägg finns här för den intresserade:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-1-en-politiskt-ledd.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-2-ett-nyliberalt-fargat.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-3-de-boendes-asikter.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-4-hur-har-det-blivit.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/gentrifiering-och-gettofiering.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/ar-du-lonsam-lilla-forort.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/oro-i-fororterna-sorgligt-men-foga.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/fler-poliser-i-husby-ar-det-inte-mer-en.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/husby-revisited.html

Husby revisited

Det är lördag 10 maj och jag och min vän Johara delar ut flygblad för Miljöpartiet i Husby. Det är kallt och regnigt och inte alltför mycket folk i rörelse. Men människor i alla åldrar passerar ändå i olika riktningar över torget där vi står med vår politiska övertygelse och försöker förmå dem som kommer i vår väg att rösta i EU-valet. Förvånansvärt många stannar till och pratar och många tar glatt emot flygblad. I biblioteket invid torget kan förtidsröstning göras men många vet inte om det. Men lovar att fundera över saken och gå hem och hämta röstkortet. Vi pratar med en kille som är 22 år och börjar få ordning på livet verkar det. Han har inte mycket till övers för skolan och arbetsförmedlingen dock och ger oss en bild av stigmatisering och negativ bekräftelse, förnedring och meningslöshet. Han tror inte på att rösta först och förutspår Jimmie Åkessons framtida dominans politiskt. Efter vårt långa samtal tar han ändå ett flygblad och det känns som att vi har lärt oss en massa av hans berättelser. Förhoppningsvis kunde vi ge en bild av att det trots allt gjorde en liten skillnad om han röstade eller ej.

Vi beger oss därefter till Husby Träff för att lyssna till panelsamtal, med titeln Ett år efter bränderna, arrangerat av Medborgarrättsbyrån. Den inledande halvan av mötet är en föreläsning betitlad Från Husby till polishögskolan. Polisen Mohamed Abubaker berättade om sin väg från Eritrea via Husby till polishögskolan och polisyrket. Den har varit allt annat än rak men kanske inte vingligare än många andras här i Husby. Den är i många delar lik den berättelse som 22-åringen utanför delgav oss. Mycket kretsar kring skolan, arbetsförmedlingen och polisen. Men den strukturella diskrimineringen går igen överallt. Förminskningen och den negativa bekräftelsen eller rent öppet förakt. Det var den berättelse Jonas Hassen Khemiri försökte förmedla i sitt öppna brev till Beatrice Ask och som Jasenko Selimovic förminskade med sig själv som exempel. Du kan lyckas bara du själv vill, tycks han mena. Bilden av lättjefulla kverulanter med ”offerkoftan” på har bitit sig fast långt utanför sverigedemokraternas möteslokaler och näthatarnas attacker i sociala medier.  

Den här ständigt pågående lågintensiva förnedringen och det återkommande maktmissbruket från polisens sida tas på mötet upp som en bakomliggande orsak till att kravallerna blossade upp. Polisens skott mot en äldre man och deras sätt att sköta kommunikationen om händelsen blev en tändande gnista men kan förstås inte ses isolerat som en orsak. Det framhålls också att många ungdomar också var ute på gatorna och försökte lugna ned situationen. Dessa fick inte mycket utrymme i media däremot. Det som förmedlades var istället brinnande bilar och stenar som kastades. Sådant ger bilder och rubriker som säljer. Samma dag som mötet hålls visar dock SvD prov på åtminstone ett undantag till regeln om detta mediala ointresse genom en större artikel om Husby. Husbybon Bana Bisrat, 17 år, gör där följande kloka analys:

 - Ungdomarna är en del av vårt samhälle. Genom att ta avstånd från våldet tar man också avstånd från grundproblemet. Det visar bara att vi är rädda och inte är kapabla att diskutera.

Hon säger sig vilja ta sig in i maktrummen och förändra strukturer. Välkommen till Miljöpartiet, säger jag. 

Klyftan som förfärar och etnifieringen av sociala problem

En av paneldeltagarna i paneldebatten, Miljöpartiets riksdagsledamot Mehmet Kaplan som själv bor i området, tar upp den oförstående attityd som hans riksdagskollegor uppvisade när det brann bilar i förorten. Han talar om en klyfta som förfärar. Det berättas också om hur många politiker åkte ut för att vara med och nattvandra och ta lite ”selfies” i Husby men hur de försvann när de ljusa timmarna var över. Med undantag för nämnde Kaplan som tog sitt uppdrag på stort allvar och höll ut till småtimmarna vilket framhålls av övriga paneldeltagare.

Nämnde Kaplan tar också upp den etnifiering av sociala problem som har blivit allmängods i samtalet om förorten inte bara hos Sverigedemokrater. Unga män ur socialgrupp 3 har alltid varit överrepresenterade i statistiken över kriminalitet. Jag tänker lite på min egen uppväxt i Hässelby Gård . Jag hade en enda klasskamrat i ettan-tvåan med utländskt klingande namn men mina föräldrars beslut att flytta ifrån området 1970 grundade sig helt på den omfattande kriminalitet med stölder, fylla, knark och våld som tilltagit under hela 1960-talet. Det är alltså inget nytt utan istället ett mönster som handlar om klass. Det finns en enorm fara i att börja tala om det som ett integrationsproblem. Det är emellertid det vi ser just nu och en tid tillbaka.

Ingenting har hänt

Vad har då hänt i området sedan förra året? Har oroligheterna fått politiker att satsa något på att förändra situationen?

Nej, enligt paneldeltagarna var sig det mesta likt och inte mycket har hänt sedan ett år tillbaka. Fryshuset har emellertid verksamhet på gång och Dalhagsskolan renoveras just nu för att om ett år kunna ge plats för en ny skola med tillhörande projekt och aktiviteter i Fryshusets regi.

Det låter förstås som något positivt men invånarna här är luttrade av tidigare satsningar som Järvalyftet exempelvis där planen för förändringar blivit föremål för protester istället. Som exempelvis kampen mot att ta bort gångbroar och dra in gator i området för att få ett mer stadsliknande rutnät eller de renoveringar som lett till eller kommer att leda till kraftiga hyreshöjningar eller de omvandlingar till bostadsrätter som påhejats av styrande politiker i Stadshuset. Problematiken med det sistnämnda blir belyst av Riksbankens färska analys om skuldsättningen i Sverige i vilken de förvånas över låginkomsttagarnas stora andel av den samlade privata skuldbördan i landet men framför allt uppmärksammar den stora skillnaden mätt i skuldkvot som finns mellan de lägsta och högsta inkomstgrupperna.

Vad är det som behövs och är det genomförbart?

En del punkter under mötet i Husby framkommer om behov som finns. Bland annat berättas det om hur det funnits lokalpolis stationerad i området tidigare. Det blev en lokal personlighet som alla kände och hade respekt för och fungerade som en samtalspartner som bidrog till lugn. Behovet av en sådan lokal och långsiktigt stationerad polis framhölls särskilt. Polisen måste också jobba med sin jargong menade Mohamed Abubakr och det udda förhållandet att poliser utreder poliser som blivit anmälda för övergrepp och fel framhölls av Mehmet Kaplan.

Ett ord som ständigt återkommer under min dag i Husby och som präglar samtalet med 22-åringen utanför och även paneldiskussionen på Husby Träff är långsiktighet. Projekt som kommer och går tillför tillfälligt en del positivt men dör ut när pengarna är slut och kvar finns människor som ”sysselsatts” en stund men står kvar på osäker grund ändå efteråt. Ett sätt kan vara att ta tillvara idén om sociala investeringsfonder som Miljöpartiet motionerat om i flera kommuner och i riksdagen i förra årets skuggbudget men där stött på motstånd.

Det är med andra ord politiskt omstritt vad som är de riktiga långsiktiga åtgärderna för att komma till rätta med förorters och i det här fallet Järvas problem. Det Stadshusledda uppmuntrandet av omvandlingar av hyresrätter till bostadsrätter är en sådan stötesten. Viktor Barth-Kron lyfter i DN fram hur politiker i Stockholm ägnat sig åt den här strategin istället för att utnyttja de allmännyttiga bostadsbolagen för att åstadkomma nya och billiga lägenheter. Han säger bland annat detta:

”Det blir rimligen lättare att uppfylla översiktsplanens goda intentioner om en tät, levande ”promenadstad” om man kan agera proaktivt i stället för att sitta och vänta på att någon förhoppningsvis ska vilja bygga ungefär som staden tänkt”.

Men i marknadslösningarnas Sverige görs ingenting utan att vinstintressen blandas in. Privata entreprenörer sköter arbetsmarknadspolitik och gemensamma nyttigheter som apotek, post och banker, läkar- och polisstationer försvinner när det offentliga minimeras och det mesta läggs ut på entreprenad eller säljs ut till privata vinstdrivande aktörer.

Så det lär fortsätta att tvistas om hur målet ska nås att få blomstrande förorter och hur Husby ska få hopp och framtidstro tillbaka. Själv tänker jag att det kan bli svårt att skapa gemensamma nyttigheter och gemensamma långsiktiga verksamheter när vi lever i ett individualistiskt samhälle som struktureras kring entreprenörskap och vinstintresse. Det ger klart bräckligare hävstänger åt dem som befinner sig nära sammanbrottet. För jag tror att det stora problemet inte ligger i svårigheter att få utbildning och jobb eller diskriminering och stigmatisering i sig utan i bristen på hopp om och tro på en möjlighet till förändring.

Eller har jag fel i detta? Det återstår att bevisa åtminstone vad gäller Husby.

PS) Motkraft har ett heldagsarrangemang i Husby 24 maj på temat Husby – ett år efter kravallerna

Läs också gärna följande inlägg på denna blogg om förra årets oroligheter i förorten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

Problemet med arbetssökande som nekar jobb (???)

Nyligen lanserade Arbetsmarknadsdepartementet (med Ullenhag i spetsen) ett förslag som skull höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds. Indragning av etableringsersättningen är piskan som ska användas har regeringen tänkt. På samma sätt har A-kasseersättningen använts för att sätta press på alla de där latmaskarna som tackar nej till jobb som erbjuds. 

Det förefaller alltså vara ett stort problem det här med att människor nekar att ta alla de jobb som regnar över dem som manna från himlen. Det har dock, mig veterligen, aldrig backats upp med siffror som åskådliggör problemets omfattning. Nyfiken börjar då leta bland Arbetsförmedlingens och SCB:s statistikdatabaser men hittar ingenting användbart. Skickar då ett mejl till Arbetsförmedlingens enhet för statistik för att få råd var siffror över detta problem kan hittas. Jag kommer dock inte att få svar på frågan. 

Den som anstränger sig med att läsa den 50 sidor långa DS som regeringen författat om förslaget finner nämligen att den främsta källan vari behovet av förändringar spårats förefaller vara Statskontorets rapport 2012:22 (Etableringen av nyanlända – En uppföljning av myndigheternas genomförande av etableringsreformen). Av denna rapport framgår att Arbetsförmedlingen (Af hädanefter) inte för några uppgifter om i vilken utsträckning nyanlända nekar erbjudna jobb. Mina frågor om statistik fick här alltså sitt enkla svar. Det finns ingen.

Så vad är det då som föranleder regeringen att vidta åtgärder för att stävja detta outforskade ”problem”? Ja, hänvisningen till Statskontorets rapport är intressant för den innehåller en mängd observationer rörande den etableringsreform som genomfördes för att påskynda nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet och som trädde i kraft 1 december 2010.

 

Statskontorets observationer

Etableringsreformen brottas med en mängd problem framgår det av Statskontorets rapport. En liten sammanfattning:

·         En enkät med arbetsförmedlare vid Af visar att dessa anser sig ha bristfälligt stöd från chefer och bristande IT-stöd. Arbetsbelastningen betungande.

·         Omfattande administrativt arbete för alla berörda vid den månatliga redovisningen av etableringsersättningen. Tar fokus från insatser för etablering i arbetslivet.

·         Migrationsverkets kompetenskartläggning är otillräcklig.

·         Leverantörer av tjänst som etableringslotsar lockar nyanlända med löften om datorer och annat för att få dem att byta lots (valfrihet och marknadsprinciper/min anm). Lotsarnas verkliga kompetens kan alltså ifrågasättas. Många nyanlända har svårt att förstå syftet med en etableringslots.

·         Etableringsplaner för nyanlända utarbetas under tidspress och blir därför ofta oklara och bristfälliga.

·         Svårigheter att matcha arbetsmarknadsperspektivet med tillgången på bostäder. Där lediga bostäder finns är det ont om jobb och tvärtom.

Av allt detta har alltså regeringen valt att ta till sig Statskontorets förslag om ekonomiska sanktioner mot nyanlända som nekar jobberbjudanden. Kanske det av Statskontorets förslag som är minst styrkt av faktabaserat material. Det framgår inte vilken empirisk grund som använts för att komma fram till detta sanktionsbehov utan motivera istället på principiella grunder. Att möjligheten finns att neka strider mot syften med reformen, påpekar de. Inte heller har någon konsekvensutredning av förslaget gjorts. Det bygger alltså i hög grad på misstankar, misstro och principiella resonemang.

Detta har regeringen valt att ta fasta på.

Ett alternativ, menar jag, hade varit att ge Af uppdraget att föra statistik över dessa nekade jobbtillfällen, vänta med sanktionsbestämmelserna och istället ta itu med problem som är baserade på dokumenterade empiriska observationer och faktauppgifter.

Diskriminering är en realitet

I det verkliga livet är det ju snarare så, avseende de nyanlända invandrarna, att de jobb som erbjuds är lätt räknade. Det finns ett otal studier och undersökningar genomförda både internationellt och här i Sverige som visar både löne- och arbetslöshetsskillnader som knappast kan förklaras på andra sätt än med diskriminering. Utländska namn ger sämre chans att bli kallad till intervju. Senast påvisat av Rickard Carlsson vid Lunds Universitet.

Det här är sådana frågor som den s.k. integrationsministern Erik Ullenhag bör lägga sitt största krut på, vilket också påpekas i ett utmärkt inlägg på Jusekbloggen.  

Piskan slickar kanske fel ryggar?

I den DS regeringen författat om förslaget finns också inbakat ett förslag att slopa den SFI-bonus som infördes 2010. Denna ”prestationsbaserade stimulansersättning” infördes för att nyanlända invandrare skulle lockas att lära sig svenska snabbare men har visat sig vara totalt verkningslös. Ersättningen infördes trots att IFAU:s försöksverksamhet visat just att den sannolikt skulle bli just detta, verkningslös. 

En illa underbyggd åtgärd ersätts här alltså med en annan.

Att med piska och morot försöka få nyanlända invandrare att lära sig svenska och skaffa sig jobb är metoder som bygger på en misstro till människors egna viljor och drivkrafter. Under ytan finns fördomsfulla tankar om den lata invandraren som skor sig på den av hårt arbetande skattebetalares uppbyggda svenska välfärdssystem. Åsikter som vi annars brukar återfinna hos Sverigedemokraterna.

När åtgärderna riktas på ovanstående sätt normaliseras dessa åsikter och de verkliga problemen hamnar i skymundan. Vad gör regeringen åt arbetsgivare som sorterar bort arbetssökande invandrare? Vad gör regeringen åt fastighetsägare som sorterar bort bostadssökande invandrare och minoriteter? Vad gör regeringen åt segregationsproblematiken? Etc, etc...

Jo, piskan viner, men kanske inte över ryggarna på rätt målgrupp?