Corona – ekonomisk kris och missnöjesreaktioner farligare än viruset?

Ja, detta är en fråga jag ställt mig nästan från början när paniken började sprida sig. Är inte just detta med panikåtgärder farligare än själva viruset? Trots allt, den vanliga vinter-influensan 2017/18 tog 1012 människors liv i Sverige och inga som helst extraordinära åtgärder vidtogs. Body-counting är en cynisk metod men ger lite perspektiv på det som nu händer.

Men, jag är en mycket kritisk natur och började genast kritisera mig själv för mina tankar. Vi vet inget om detta virus, hur många liv kommer det till slut att ta? Vi kan inte leka med gamla och sjuka människors liv, riskgrupperna måste skyddas!

Men ändå, det gnager en oro för framtiden inom mig och det är inte själva viruset jag tänker på.

Just nu befinner jag mig förvisso i Finland. Här är åtgärderna klart mer drastiska än i Sverige, trots att bara en handfull personer dött hittills. Det är förvisso ett moment 22-resonemang; kanske är det för att Finland infört hårda restriktioner som det är så få dödsfall? Här stängs nu i skrivande stund gränsen till Nyland. Ingen får resa ut utan särskilda skäl och polisen upprättar vägspärrar för att kontrollera saken. Allt för att inte belasta sjukvården utanför huvudstadsregionen när påsklovet kommer. Samtidigt flygs finländare in med helikopter från hus och lägenheter vid solkusten i Spanien och från Portugal och lämnas av i Nyland. För bara ett par veckor sedan skrev tidningarna här om den danska stängningen av gränserna som ett i huvudsak ”politiskt beslut” och att den danska folkhälsomyndighetens chef sagt att beslutet inte var ”grundat i någon riskbild som vården uppfattar och att det inte finns några ”betydande vetenskapliga belägg” för det.

Krogarna lär nu också stängas i Finland. Hotellen har i vissa fall valt själva att stänga. Kunderna flyr butikerna (möjligen matbutiker undantagna) och det varnas för konkursvåg. Finske företagarbasen Mikael Pentikäinen uppmanade redan för ett par veckor sedan, i Hufvudstadsbladet 15/3-2020, företagen att ”permittera i tid för att inte gå omkull”. ”För många företag är helvetet löst”, fortsätter han, och tillägger att folk har hamnat i ”en konsumtionskoma”. 

Finska staten skjuter till pengar och genomför åtgärder hittills för omkring 100 miljarder euro. I Sverige avlöser krispaketen varandra. För en vecka sedan ett brett paket med kostnad för staten uppemot 300 miljarder kronor, och nyligen ytterligare 150 miljarder kronor till småföretagen. Pengar tycks finns i omätliga mängder, inte bara i Sverige och Finland. Men det är förstås så att det kommer en räkning efteråt.

Jacob Wallenberg efterlyser i SvD en debatt som belyser tiden efter corona. Han talar om att ”en hel generation kan gå förlorad”, varnar för arbetslöshet på 20-30 % och säger sig vara "dödsrädd" för konsekvenserna för samhället. Kerstin Hessius, vd för tredje AP-fonden, tror till och med att arbetslöshetssiffran kan bli högre än så och säger att vi måste ”lämna panikläget”.

Kanske talar de i eget intresse? Ja, när det gäller Wallenberg kan ju noteras att dotterbolag till Investor köper Bromma sjukhus och att ABB delar ut 18 miljarder kronor till sina aktieägare (Investor en stor sådan), samtidigt som SAS (också med Investor som stor ägare) vädjar om statligt stöd, för att nämna ett par aktuella exempel. För samtidigt som Wallenberg uttrycker sin oro för framtiden säger han i ett annat andetag:

”Det här handlar om Force majeure, så här måste det allmänna gå in. Vad det privata kan göra får vi se sedan.”

Men det finns ekonomer utanför näringslivets inre kretsar som uttrycker samma oro. Stefan de Vylder exempelvis som förutspår ”massiva konkurser”.

Frågan om notan kvarstår alltså. Vi vill väl alla ha pensioner, eller hur? Och en inkomst att leva av vill vi ju ha? Det behöver ju inte vara samma tillväxtkapitalism vi går tillbaka till, men någon sorts ekonomi måste det vara annars bryter allt samman. Ska vi fortsätta att bekämpa klimatförändringarna; att bygga en sjukvård och en skola som är bättre: att ta hand om alla arbetslösa och i synnerhet de som redan nu har svårt att slå sig in på arbetsmarknaden? Kanske vill vi införa en form av medborgarlön? Kanske vill vi satsa betydligt mer på fossilfria bränslen, förnybara energikällor, på en ny infrastruktur som håller för de klimatkrav och miljökrav vi skulle vilja ställa?

Nå, allt det där kostar pengar, offentliga pengar. Var kommer dessa att finnas om vi stänger ner hela ekonomin för flera månader? Vad blir konsekvenserna om pengarna är slut, både i statens kassor och hos företagen som betalar skatterna? Vilka satsningar finns utrymme för då? Jag skulle just ringa min A-kassa för att kolla en detalj men får ge upp då permitteringarna i Sverige fått A-kassans växel och hemsida att närapå klappa ihop.

Jag hör gröna röster som nästan jublar; nu kan vi införa ett helt nytt samhälle med grön profil. Att konsumtionen går ned till ett minimum ses som positivt och flygen som står stilla likaså. Det vore förvisso rimligt och behövligt med en revidering av tidigare marknadsekonomiska trossatser och den eviga tillväxtens piedestalplacering. Det kanske finns önsketankar om att förändra samhället från grunden post-corona (?) Det vore också helt i enlighet med Naomi Kleins teori, ”chockdoktrinen”, det vill säga en radikal förändring som genomförs efter en stor och chockartad ekonomisk och/eller samhällskris. Naomi Klein fick idén till ”Chockdoktrinen” när hon av Harpers Bazaar skickades till Irak för att skriva en artikel om hur befolkningen ställde sig till ockupationsmakten USA:s planer på att privatisera industrisektorn och sälja ut landets tillgångar till utländska företag, men upptäckte att irakierna själva inte orkade ägna uppmärksamhet åt saken eftersom de var upptagna med att hitta rent vatten och skydda sig och de sina mot bomber och överfall. Nyliberala reformer och en omvandling av offentliga tillgångar till privata händer blev under en lång tid krav för att få stöd från Världsbanken och IMF.

Men kan detta tillämpas för en rödgrön omvandling i motsatt riktning? Och är det ens önskvärt och möjligt att göra det i kristider? En kris som tillhör den typ man kallar en ”svart svan”, det vill säga helt oväntad och oförutsägbar. Ovan nämnda Stefan de Vylder menar att den här krisen är annorlunda än tidigare bankkriser eftersom den har förändrat folks beteende i grunden. Det som de gröna rösterna ser som positivt kan snarare i sin extrema form utgöra ett enormt hot mot alla drömmar om att omstrukturera samhället i en grön riktning. Stefan de Vylder är pessimistisk när han säger till DN:

”Även om smittan är dämpad i höst kommer folk fortfarande att dra sig för att dyka upp på offentliga tillställningar. Jag är väldigt orolig, både politiskt och ekonomiskt.”

Så vad är förutsättningarna för en rödgrön omvandling i ett krisläge? Och hur ser Miljöpartiets styrkeposition ut just nu? En total kollaps är jag rädd istället framkallar helt andra krafter och tankegångar.

Mats Sederholm (författare och aktivist i DiEM25) i en debattartikel i GP tänker och befarar detsamma som jag. Även han tycker, till att börja med, att det är märkligt att det nu tycks finnas mer pengar än någonsin till offentliga satsningar:

”Enligt WHO 2015 så dödar klimatförändringarna 250 000 människor varje år och alldeles troligt ännu fler. Att klimatproblemen dödar långt fler människor än Corona rycker man gärna lite på axlarna åt” (GP 26/3-20).

Men, hyser också samma oro för notan och framför allt vem som ska betala den:

”När krisrubrikerna lagt sig och vardagen är tillbaka så är det bankerna som tar hem vinsten och medborgarna som får betala notan […] Teknokrater, finansiärer, bankirer och politiker som sitter i samma båt gör upp bakom stängda dörrar. Coronaviruset synar ett kortsiktigt krissystem där lösningen är att ta pengar från framtiden som några andra måste betala. Åter igen ska människor tro att det råder brist på likvider.”

Jag tror tyvärr han har rätt och att vi därför snart kommer att få se de bistra konsekvenserna av nedstängningen av samhället. Här i Finland meddelade nyligen Borgå kommun att 200 kommunanställda kommer att vara utan lön om 14 dagar. Kulturarbetare ser sina föreställningar packas ihop innan de haft premiär ens och teatrar, konserthus, musikklubbar och biografer stängs ned. Egna småföretagare och frilansare drabbas ofta värst. I USA fick man över 3 miljoner nya arbetslösa i februari månad, ett rekord. Tror dessvärre vi snart får se nya rekord framöver i både Europa och USA och Asien. Och hur blir det med fastigheter och den lånebubbla som det varnats för i flera år när folk börjar förlora jobb och inkomster?

Att det här blir till en ekonomisk krasch och samhällsekonomisk kris är nog det enda vi kan vara säkra på, alldeles oavsett om dödssiffran i Sverige för covid19 till slut hamnar under eller över de 1012 som dog av vanlig influensa 2017/18. En krasch brukar sällan sluta med en positiv samhällsförändring. Ja, jag är faktiskt betydligt räddare för vad som kommer efter corona. Den ekonomiska krisen kan komma att kosta betydligt fler människoliv än covid19. Och alla tillhör riskgrupperna.

En ekonomisk chockartad kris, missnöjespolitik, och sedan…?

Enligt mitt sätt att se ligger det betydligt närmare till hands att det blir skrämmande auktoritativa eller diktatoriska samt reaktionära eller konservativa idéer som tar överhand. Stängda gränser fortsätter att vara stängda, restriktioner för människors liv blir legio, och invandrare göre sig icke besvär. Är det inte snarare Sverigedemokraternas samhälle vi kommer att få? Eller egentligen något ännu värre? Adolf Hitler styrde Tyskland fyra år efter börskraschen 1929. Innan den hade hans NSDAP stöd av ett par procent av befolkningen och befann sig i ett krympande tillstånd. Därefter var det väl det enda i Tyskland som hade tillväxt och lyckades vinna en tredjedel av platserna i parlamentet, innan de kuppade till sig makten 1933.

Sederholm är inne på samma spår när han avslutar med att påpeka att det saknas ”en ekonomisk och demokratisk struktur” som ger ett instrument för politiker och offentligheten att ”i kristider nyttja stora kapitaltillgångar”. Han kallar det ett ”systemfel” som ”blockerar också utsikterna för att klara klimatkrisen liksom en stegrande missnöjes- och demokratikris”.

Jag hoppas innerligt att debatten, post-corona, kommer att handla om hur vi rustar för nästa kris och att det visar sig att mina värsta farhågor inte besannats. Förhoppningsvis får ekonomerna de Vylder och Klas Eklund rätt när de tror att både nationer och företag kommer att bygga upp mer robusta ekonomier och att folk kommer flyga mindre även i fortsättningen.

Men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig.

PS1) Läser att Donald Trump nått nya popularitetsrekord. Det är alltså inte alls säkert att vetenskapliga fakta, djup analys och begrundan kommer att prägla tiden post-corona.

PS2) I Palermo på Sicilien fruktar man för en maffialedd revolt. Den ekonomiska krisen och nedstängningen av samhället gör folk desperata. ”Oron för ekonomin är stor hos alla som förlorar sina jobb eller ser sina företag gå i konkurs. Efter över två veckor instängda i sina hem växer frustrationen hos många italienare, särskilt söderut där misstron mot myndigheterna är större.”

Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.

En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.

Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.

Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.

Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.

Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Liberalextremismen ett hot mot mänskligheten?!

"Det är dags att sätta dessa perspektiv på dagordningen. När alliansen hotade med att slänga ut Miljöpartiet från pensionsgruppen nyligen med argument om att MP skulle vara arbetsfientliga och tillväxtfientliga är det läge att kontra. Med svenska pensionsfonder som investerar i världens största oljebolag står vi i en situation där vi riskerar att få välja mellan framtida pensioner och klimatet. Om svenskarnas pensionsfonder verkligen används där de för tillfället är investerade kommer oljereserver tas i bruk som omöjliggör att vi klarar tvågradersmålet. Hållbara investeringar och ett pensionssystem som inte havererar när ekonomin inte växer har aldrig varit mer nödvändiga".

Det är Frida Johnsson som skriver för den gröna tankesmedjan Cogito jag citerar här ovan. Hon lyfter i en artikel på Cogitos hemsida fram nödvändigheten av en seriös debatt där ett antal ödesfrågor för planeten Jorden sätts högst på agendan. Hon betonar också hur viktigt det är att inse att detta också innebär frågor om sociala frågor. Det är inte bara genom klimatmål och beskattning av utsläpp och liknande som miljöpolitik kan föras. Det är ett bra tag sedan partiet kunde placeras lite vid sidan av på höger-vänster skalan som ett enfrågeparti. Den breda miljöpolitiken spänner över i stort sett alla samhällsfrågor och politikområden och det är kanske därför den nu börjar bli ett reellt hot mot invanda mönster för många som därmed ser sin tillvaro hotad. Detta gäller inte minst de som lever gott och har det allra bäst. Ju mer du har desto mer att förlora, känns logiskt att anta. 

Ända sedan Mp:s framgångsrika EU-val har den liberala morgonpressen och de borgerliga allianspartierna trummat på mot Miljöpartiet som "tillväxtfientliga", "arbetsfientliga" och ibland också "vänsterextrema". Det gäller att få partiet att framstå som extremt och utmåla miljöpartister som verklighetsfrånvända utopister. Detta i en tid då vår gemensamma planet står inför utmaningar som blir helt avgörande för förutsättningarna för mänskligt liv på den. Miljöpartiets politik är knappast extrem och den är inte heller utformad för att gynna en specifik intressegrupp eller inkomstgrupp vilket nog kan hävdas när det gäller vissa andra partier. Den bygger på forskning om vad som krävs av oss alla för att bädda för kommande generationers möjlighet att alls leva här på jorden. 

Då är det välgörande att få lyfta fram debattörer utanför partiet som är inne på samma tankebanor. Bara i denna morgons SvD finns tre exempel som kan rekommenderas som helgläsning för den tveksamme.

Per Lindvall skriver om bostadspolitiken (hittar tyvärr ingen länk men kanhända dyker den upp senare under dagen) och inleder med att beklaga allianspartiernas kallsinnighet till mijöpartistiske finansmarknadsminister Bolunds invit till förhandlingar om sänkning av hushållens ränteavdrag kopplats till hushållens höga skuldsättning. Lindvall sätter detta i ett större sammanhang och påpekar hur bostadspolitiken sedan 90-talet, med slopade räntesubventioner för nyproduktion men bibehållna ränteavdrag kombinerat med kraftigt reducerad fastighetsskatt varit den starkast bidragande orsaken till utvecklingen. "Hyresrätten har hamnat på undantag" och nyproduktionen handlar nästan uteslutande om räntesubventionerade upplåtelseformer som bostadsrätt och direktägande. Nya grupper på bostadsmarknaden belånar sig upp över öronen och akut bostadsbrist råder, inte minst i storstäderna men numera också i flertalet städer. Lindvall är inte främmande för subventioner av byggande av smålägenheter. Det är förmodligen som att svära i kyrkan hos allianspartierna som i blanda annat Stockholm har gjort allt de kunnat för att avväpna de folkvalda möjligheter att påverka bostadsbyggandet och lämna det mesta fritt åt marknaden och främja individuellt ägande av bostäder till varje pris. Att inte vilja diskutera detta problem är en tydlig ideologisk låsning. Kanske bör vi börja kalla den för liberalextrem? 


I samma del av tidningen (SvD Näringsliv) kan vi också ta del av ekonomen och professorn Jeffrey Sachs uppmaning till åhörarna vid de proffsinvesterare som deltog i fondbolaget Skagens årliga nyårskonferens igår. Inte heller denna artikel hittar jag på nätet. Börjar fråga mig om det är ett medvetet beslut från ansvarig utgivare? Han säger hur som helst bland annat detta:

"Den globala ekonomiska tillväxten vi har idag, 3-4 procent, är en rimlig global tillväxt och visar att världsekonomin har återhämtat sig efter finanskrisen. Men i ett hållbarhetsperspektiv är en så hög tillväxt ohållbar, den innebär att världsekonomin dubblas under en generation".

Han uppmanar alltså finanssektorn att investera i områden som främjar en övergång från en fossilburen ekonomi till en ekologiskt hållbar ekonomi och menar vidare att "det finns inget alternativ om vi vill undvika en okontrollerbar uppvärmning av jordklotet".

Allt fler ekonomer och andra forskare talar nu om detta och att motsätta sig varningssignalerna genom att exempelvis sätta klackarna i marken och spjärna emot exempelvis nedläggning av flygplatser till förmån för bostäder (varav många hyresrätter) eller byggande av kollektivtrafik istället för motorväg runt storstäderna är en ideologisk låsning som vi kanske bör börja kalla liberalextrem?


I samma tidnings huvuddel presenterar ett stort forskningsprojekt sina slutsatser. Jo, den artikeln finns här men starkt nedskuren jämfört med pappersversionen vilket är lite intressant. I nätversionen är rubriken "Cykelpendling sparar liv" och består helt enkelt av ett TT-meddelande där forskarnas beräkningar om sparade människoliv vid ökad cykelpendling i Stockholm presenteras. I papperstidningen finns detta med som en del av en större artikel, signerad Henrik Ennart, där rubriken är "Cykelpendling räddar fler än Förbifart Stockholm". Där ställs alltså utbyggande av cykelvägar i jämförelse med bilvägar (Förbifarten) parallellt och ger ett forskningsbaserat tillägg till argumentbanken mot den typ av investering i mångmiljardklassen som Förbifarten utgör. Det är möjligt den typen av insikter för tidningens utgivare är alltför "vänsterradikala"? Åtminstone för den del av deras läsekrets som vi kanske nu bör börja benämna liberalextrema.

Hur som helst vore det ett ödesdigert misstag att utestänga Miljöpartiet från varje diskussion som handlar om hur vi investerar för framtiden. Kanske vore det bättre att stänga ute de som visar tendenser till vad vi bör kalla liberalextremism?

Marknadsregleringar får Nobelpris – ett tidstecken?

Nobelpristagaren i ekonomi, eller mer korrekt mottagaren av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, är utsedd. Det blev Jean Tirole, fransk forskare i ämnet marknadsreglering. Han får priset för sin forskning om hur man kan reglera branscher med ett fåtal mäktiga företag. Han säger själv, enligt SvD Näringsliv idag, att man måste ha ”en stark stat som kan driva igenom regleringarna på ett intelligent sätt”. Han har också en teori om hur regleringarna kan avvägas så att företagen blir effektiva samtidigt som de inte kan skaffa sig övervinster, enligt SvD.

Det här kanske kan tolkas som ett tidens tecken? Fjärran, kan tyckas, från Milton Friedmans (mottagare av samma pris 1976) idéer om privatiseringar och avregleringar och om hur fria marknader motverkar politisk centralisering och kontroll. Han (och andra) öppnade vägen för den marknadsliberala avregleringen av välfärdsstaterna som svepte över världen under 1980- och 90-talen. Är nu den nyliberala festen över?

Nja, samtidigt nås vi av signaler om vad som är på gång i förhandlingarna mellan EU och USA om det tjänsteavtal, TISA (The Trade in services agreement), som just nu pågår för fullt. Wikileaks offentliggjorde i somras dokument som visade att det planeras en utförsäljning av offentliga tjänster till storföretag. Alla nya tjänster ska ut på marknaden och de som redan finns delas upp. Redan i våras släppte Europafacket EPSU, European Federation of Public Service Unions en rapport om detta. Det låter onekligen som en utveckling i motsatt riktning.

Genast kokar min konspiratoriska hjärnhalva ihop en liten teori. Aha, först avregleras allt och då kommer det att behövas forskning och teorier om hur man återreglerar dessa marknader. Det öppnar ju också för en lukrativ marknad för ekonomer som Jean Tirole. Genialt!

Nå, riktigt så lurigt är det kanske inte. Troligare är väl att det behövs några år för nyare ekonomiska dogmer att få fullt genomslag. Friedman fick som sagt sitt pris 1976 men det var ju först på 1980-talet som den stora avregleringshysterin tog fart på allvar. Vi får kanske vänta några år på ”den starka staten” och en mer reglerad marknad alltså?

Men nog vore det lite ironiskt om vi innan dess hann avreglera så definitivt och djupgående att det blir svårt eller omöjligt att göra en u-sväng tillbaka? Eller är det kanske det som är det konspiratoriska?

Aoch... there I go again...

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?

Ekonomiska teorier på utdöende

Läser i SvD Näringsliv en intressant artikel (”Afrika reser sig – men inte afrikanerna” av Emmylou Tuvhag, tyvärr ej tillgänglig på nätet förefaller det) som inleds med att beskriva Harvard-professorn och nobelpristagaren Eric Maskin, vid World Economic Forum, dödförklarar den gamla teorin om komparativa fördelar. I och med den senaste globaliseringen har den spelat ut sin roll, menar han eftersom den baserar sig på antagandet att varor är rörliga men att produktion och arbetskraft stannar inom nationsgränser. 

Själv har jag levt i tron att denna gamla kvarleva från Adam Smiths och David Ricardos 1800-tal redan var förpassad till ekonomernas historiehylla, men tydligen inte. Sannolikt är det så att den har passat alldeles för bra för att argumentera för frihandel och öppna marknader. Att globaliseringen gör ”alla till vinnare” som Leijonborgs globaliseringsråd kom fram till.

Ironiskt nog är det väl, som jag förstår, just den alltmer långtgående avregleringen av finansmarknader och alltmer öppna gränser (för arbetskraft, inte flyktingar) som har gjort teorin alltmer obsolet. 

På samma sätt är det kanske med den ”Trickle-down-effect” som ofta framhävs när skattelättnader för de redan rika kommer på tal. När de rikaste blir ännu rikare ska det liksom sippra ned till de fattigaste också, påstås det. Som framgår av ovan nämnda SvD-artikel har inte detta heller fungerat i Afrika där klyftorna ökar kraftigt trots stor tillväxt på senare år. Ökade klyftor är inte heller något specifikt för Afrika. Det kanske framstår ännu tydligare på närmare håll än så.

På liknande sätt ser vi hur EMU-projektet sägs ska räddas med hjälp av stabiliseringspakter och strama tyglar om budgetunderskott etc. Trots att det börjar bli väldigt tydligt att det sistnämnda inte är rätt medicin i kristider. Hela idén bygger, om man får tro Stefan de Vylder (och det får man), på felaktiga antaganden om verkligheten.

För att inte tala om den smått religiösa tron på evig exponentiell tillväxt. Snart sagt alla som vill argumentera för en sak hävdar att det är ”bra för tillväxten”. Senast såg jag en debattartikel där fackförbundet Ledarna menade att könskvotering till företagsstyrelser var just... bra för tillväxten. Att tillväxten är odelat bra problematiseras fortfarande oerhört sällan (ett lysande undantag här) trots att det strider mot allt förnuft.

Just detta verkar ligga bakom mycket av de ständigt återkommande ekonomiska krascherna och bubblorna som spricker. Felaktiga antaganden om verkligheten. De ekonomiska modellerna är matematiska räkneoperationer som förutsätter helt rationella människor laddade med all tillgänglig information som finns för sina beslut. 

När de vedertagna ekonomiska ”sanningarna” ibland ifrågasätts brukar det alltid dyka upp något klassiskt skolad nationalekonom som kan ställa upp räknemodeller som förmodas avfärda all kritik och avsluta diskussionen. Ändå krisar kapitalismen och teorierna ställs på huvudet gång på gång. 

Kan det vara så enkelt att det behövs en ny nationalekonomisk skolning? 

För att inte tala om en helt ny ekonomisk modell?

Frågan bör åtminstone vara relevant att resa.