Stjärnfall på affärshimlen – eller Because I´m worth it!

Många var säkert ute för att se stjärnfall i veckan. Meteoritsvärmen Perseiderna skapade spektakulära fenomen på himlavalvet. Som en meteoritsvärm har också affärsvärldens toppar fallit från sina höjder under året som gått. Nu senast avgick Nordeas vd Christian Clausen. Han gick visserligen frivilligt sägs det men det är ju väl känt att hans period på posten kantats av smärre skandaler och problem. Finansinspektionen lär ha haft synpunkter på hans ledarskap och i våras ska det ha varit nära att FI drog in bankens tillstånd med anledning av de bristfälliga rutinerna rörande penningtvätt, enligt uppgifter i SvD. Han är dessutom inblandad i SCA-härvan och lär ingå i åklagarmyndighetens förundersökning. Det är nog klokt att dra sig ur medan man ligger på topp, kanhända han resonerat. När man dessutom kan trösta sig med en pension på ca 150 miljoner kronor.

Nyligen fick också Sandviks vd Olof Faxander kicken. Vilket gav aktien en kick uppåt och därmed en kassaförstärkning åt Faxander, som aktieägare i bolaget.Inte för att han behövde det precis. Till och med under krisåret 2008 lyckades han höja sin lön med 62 %. Vilket fackförbund som helst skulle idiotförklaras med sådana lönekrav. På senare tid har prestationerna knappast motsvarat de höga ersättningarna vilket väl trots allt till slut blev hans fall. Men mest handlade det förstås om en dominoeffekt av SCA-skandalen som tidigare bringat också Sverker-Martin Löf, Anders Nyrén och Jan Johansson på fall. Dock med avgångsvederlag och pensioner som rimmar illa med den underprestation som de uppenbarligen uppfattats ha stått för.

De är inte ensamma om att erhålla oerhörda ersättningar av vilka det finns en mängd fantasifulla varianter. För några år sedan stormade det kring Investors dåvarande vd Börje Ekholm som fick minst 110 miljoner i olika ersättningar vilket Jacob Wallenberg tyckte var rimligt men bland andra Aktiespararna hade starka synpunkter på.

OKQ8:s vd Göran Lindblå drog sig tillbaka vid 60 års ålder med en pension på ca 2,5 miljoner om året resten av livet.

Vilket ändå är futtigt i jämförelse med Handelsbankens förre vd Arne Mårtensson som seglade iväg med en pension värd minst 8 miljoner om året livet ut.

Electrolux:s vd Keith McLoughlin fick 74,5 miljoner i lön och ersättningar under sitt första år men anses trots detta tydligen också behöva ett väl tilltaget bostadsbidrag.

Ericssons vd Hans Vestberg ökade sin lön med nära 64 % under 2014 medan mängder av anställda i koncernen fick gå från sina jobb och de som fortfarande fått behålla jobbet fick nöja sig med i snitt 2,2 % löneökning. 

Bara för att ta några få kända exempel.

Det är som sagt inget fel på fantasin när det gäller att konstruera bonusmodeller och pensionsersättningar och likaså när det gäller olika knep för att dölja bonusarna.

Because I´m worth it!?

- Because I´m worth it, lyder en känd reklamslogan. Ungefär så brukar det argumenteras när ohemula bonusar, pensions- och fallskärmsavtal förs på tal. Astronomiska summor sägs motsvara de prestationer som utförts. Att jämföras med en sjuksköterskas lön kring 25000 plus lite tillägg. På vilket sätt kan egentligen denna diskrepans försvaras? På vilket sätt är Clausens prestationer så oerhört mycket mer värda? Vilket brukar bemötas med ett annat argument. Nämligen att ersättningarna behövs för att locka de bästa till jobbet. Vilket också måste kunna ifrågasättas. De främsta jobben inom affärsvärlden skulle alltså vara svåra att rekrytera till utan sådana?! Trots att dessa poster bör utgöra juvelen i kronan för den målmedvetna karriäristen. Efter år av studier, traineejobb och lägre chefsposter skulle dessa alltså tacka nej till toppjobben, trots den ändå mycket höga lönen och prestigen? Ja, det är vad som påstås. Konkurrensen med utlandet är tuff, brukar det tilläggas. Vilket är en länge och väl odlad myt som det sällan eller aldrig presenteras några vetenskapliga belägg för. Snarare tvärtom.

Det är hur som helst uppseendeväckande märkligt hur miljonerna regnat över direktörer trots högst tveksam kvalitet på prestationerna.

Samtidigt är det ofta i dessa kretsar som de starkaste invändningarna mot basinkomst formuleras och framförs. Invändningar mot att folk skulle få ersättning för att göra ingenting. Varför ska ”lättja” premieras, heter det. Ett argument som bygger på uppfattningen att lön måste motsvaras av en prestation. Dessutom bör lägstalönerna sänkas, brukar det argumenteras från samma personer. De som tjänar lägst ska helst ha ännu lägre lön.

De ökade inkomstklyftorna anses av allt fler ekonomer som ett av västvärldens största ekonomiska problem, senast i en rad rapporter från OECD. Den stora samhällsnyttan av att ge fantasisummor i ersättning till direktörer måste också därför kunna ifrågasättas. 

Det sägs nu att den nya vd:n för Industrivärden, Helena Stjernholm, har en klart lägre nivå på lön och ersättningar än sin föregångare. Det skulle ju möjligen kunna tyda på en viss tillnyktring i synen på direktörslönerna? För det kan väl inte ha att göra med att hon är kvinna?

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Klyftor som växer eller ökade inkomstskillnader – a figure of speech

OECD har publicerat en rapport om inkomstklyftor. Den visar att Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökar mest bland OECD-länderna.

I dagens SvD är detta förstasidestoff. I artikeln kommenterar Hans Heggemann på SCB det hela med att han hellre talar om ”inkomstspridningen i ett land”. Stefan Fölster, chef för näringslivsfinansierade Reforminstitutet, säger sig vara nöjd eftersom han tycker att ”inkomststrukturen har varit för sammanpressad i Sverige”.

Någon stor överraskning är det emellertid inte. Den nuvarande regeringen har sedan tillträdet 2006 arbetat konsekvent för att ”öka incitamenten att arbeta”. Det har kallats arbetslinjen. De arbetande har också fått högre disponibla inkomster, även de i lägre inkomsskikt, om än bara inte alls i samma utsträckning som de som befinner sig i de högsta skikten. De stora förlorarna är, medger Heggemann på SCB, sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer som istället har fått lägre disponibla inkomster sedan 2006.

Föga förvånande förstås eftersom regeringens arbetslinje-politik utgår ifrån antagandet att människor avstår från att arbeta eftersom de får så mycket pengar från försäkringssystemen. Fölster utvecklar det hela i SvD-artikeln; ”Drivkraften till arbete ökar, och det bidrar i sin tur till ökad sysselsättning och skatteintäkter”. 

Det är ganska riskfritt att göra sådana påståenden eftersom vi inte kan stoppa in Sverige i ett laboratorium och ”köra om” landet från 2006 utan denna arbetslinje. Hur hög sysselsättning hade vi haft nu i så fall och hur skulle skatteinkomstnivån sett ut då? Kontrafaktiska resonemang är alltid vanskliga så det kan vi bara spekulera i, men de reella siffrorna för sysselsättning och skatteinkomster mellan 2006-2012 kan väl knappast tala om något uppenbart stöd för Fölsters teser? 

Men det jag funderar främst över nu är däremot språkbruk, problemformuleringar och inramning av dessa frågor. LO:s chefsekonom sätter fingret på detta när han får avsluta SvD-artikeln med att påpeka att regeringen Reinfeldt knappast vill gå ut med budskapet att ”vi vill skapa ett samhälle med större inkomstskillnader”. Den lär inte heller gå till val på ”vi vill göra det ännu sämre för de sämst ställda”, vill jag tillägga. Ändå är det i princip vad de gjort och med all sannolikhet vill fortsätta att göra. 

Det brukar istället heta att man vill ”öka incitamenten att arbeta”, ”bli kvitt bidragsberoendet” eller att ”bekämpa utanförskapet”. Ändå har beroendet av socialbidrag ökat sedan 2006 till följd av försämringarna i försäkringssystemen för arbetslösa och sjuka.

Verkligheten kan alltså beskrivas på många sätt. Det är alltid intressant att iaktta. Jag tänkte på detta också när jag läste häromdagen om Socialdemokraternas nya ordförande i kommunstyrelsen i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon framhöll i en artikel det mycket intressanta faktum att fashionabla Östermalm i Stockholm har fler brott per capita än Rosengård i Malmö. Ändå har den senare stadsdelen blivit någon sorts symbol för våld och kriminalitet. I denna beskrivning har både media och politiker deltagit på olika vis.

Det kräver ofta ganska hårt tankearbete, kunskap och efterforskningar att tränga in i problembeskrivningarnas faktagrund. Det är en ganska krävande journalistisk uppgift bland annat och det är därför oroande att de flesta tidningar drar ned på antalet undersökande journalister. Kvar blir PR-byråers och partistrategers dolda budskap och nyhetsbyråers korta meddelanden. Jag har skrivit om detta vid tidigare tillfällen, bland annat här.

Det finns alltså all anledning att rusta sig med kunskap om hur det går till att gripa problemformuleringsinitiativet nu när de stora berättelserna om Sverige kommer att presenteras under valåret som kommer. En som skrivit en hel del om inramning eller framing som är en mer sofistikerad form av styrning av våra tankegångar är bloggaren Rikard Linde som med kan läsas här.

Och bloggaren Johan Westerholm (mitt-i-steget) skriver om Socialdemokraternas tappade problemformuleringsinitiativ här.

Det kanske kan vara lite tänkvärd läsning medan inkomstskillnaderna vidgas, om nu tid finnes när incitamenten att arbeta hopar sig?