Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?

Roligt att jobba igen?

Börja gärna jobba efter semestern på en onsdag så du får färre dagar första arbetsveckan.

Gör inte allt jobb som samlats på en gång utan prioritera det viktigaste först.

Boka in två långhelger under hösten som ”belöning” redan nu så perioden fram till jul inte känns så lång.

Fokusera på hur roligt det är att ha ett jobb och fundera över alternativet att inte ha ett.

Ja, det här är tips och råd från överläkaren Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin i Göteborg till dem som känner ångest inför att börja jobba igen efter sommarsemestern. De framförs i en artikel i gårdagens SvD med rubriken ”Så klarar du att gå tillbaka till jobbet”. Uppenbarligen är det så många som vantrivs med sina jobb (eller med att jobba) att det finns skäl för en sådan här artikel och en expertis på området. 

Jag skrev i våras om fredagsfixeringen på arbetsplatserna. Ett fenomen som rör sig inom samma problemområde som Glise tar upp i SvD-artikeln. Det är tydligt att väldigt många verkar tycka att jobbet är ett nödvändigt ont.

Samtidigt finns det många som hävdar att de skulle bli tokiga av att inte jobba (eller blir tokiga av att inte ha ett jobb). Hur ska dagarna fyllas och hur ska de klara sig utan det sociala sammanhang som en arbetsplats kan tillhandahålla? Ungefär så brukar det låta. I USA har till och med fiktiva arbetsplatser uppstått för långtidsarbetslösa. Där görs allt på låtsas men precis som det skulle ha gjorts om det varit en riktig arbetsplats.

Det här med basinkomst/medborgarlön är kanske inte så tokigt som lösning istället för stressmedicininstitut och fiktiva jobb? De som vantrivs på sina jobb kan pyssla med sådant som de upplever mer tillfredsställande och alla de som blir tokiga utan att ha en arbetsplats att gå till kan ta över deras jobb istället. Då blir ju alla nöjda.

Nå, riktigt så enkelt är det ju inte. Men känslan av att det är något som är fundamentalt snett gnager onekligen när man ser en artikel som den ovan nämnda.

En knapp vecka kvar nu...

Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.

En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.

Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.

Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.

Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.

Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?

Hög tid för utredning om basinkomst

”Allt färre kan producera allt mer. Det är hög tid att börja dra politiska slutsatser av detta förhållande. En arbetslinje utan arbeten, i tillräcklig mängd, hotar att urarta till disciplineringsinstrument”

(Ur Motion 2012/13:Sf348 Annika Lillemets, Valter Mutt, Lotta Hedström, Miljöpartiet)

Midsommarhelgen har just regnat bort och det mediala intresset för den miljöpartistiska kongressen börjar så smått klinga av. Det som noterats flitigast har (som vanligt är jag nästan böjd att säga) hur kongressen röstat emot partiledningen i ett antal frågor. Även luttrade politiska kommentatorer har fortfarande inte riktigt greppat Miljöpartiets decentraliserade beslutsprocesser och förvånas varje gång över hur partistyrelsen får kompromissa eller böja sig för kongressbeslut som en mångfald av röster bidragit till att formulera. En ordning som säkerligen får socialdemokratiska och moderata partistyrelsemedlemmar att drömma mardrömmar. Än så länge avviker Miljöpartiet ganska väsentligt från de centralstyrda föreställningar som framför allt S och M ägnar sig åt där partipiskan viner över de oppositionellas huvuden.

Det är emellertid framför allt ett beslut som togs på Mp-kongressen jag vill lyfta fram som alldeles särskilt viktigt; att verka för en statlig utredning av basinkomst. Någon majoritet för förslag att införa basinkomst finns inte ens på Miljöpartiets kongress och än mindre i riksdagen men däremot borde en rejäl utredning av möjliga former för basinkomst och av konsekvenserna av ett införande av dessa kunna vinna gehör. Det borde i alla fall vara så. Det är nu i ännu högre grad ”hög tid” att dra politiska slutsatser av arbetsmarknadsutvecklingen än det var när Mp-motionen som jag citerade i inledningen formulerades.

Både Moderater och Socialdemokrater gillar att tala i stora ord om hur de ska ”skapa jobb” och vad som är jobbskapande. Låga löner, osäkra anställningsformer, utbildning, infrastruktursatsningar, lärlingssystem etc etc har diskuterats. Alltmedan alliansregeringens Fas 3 fasas ut till förmån för Socialdemokraternas 90-dagarsgaranti för unga och en ”jobbagenda” där utbildning ska säkra tillgång till ”framtidens jobb” och göra den svenska arbetslösheten till EU:s minsta år 2020. Historien visar dock att det är notoriskt svårt för samtidens politiker att förutse framtidens jobb. Samtidigt skapas också mängder av varianter av konstruerade jobbformer som mest syftar till att hålla arbetslöshetssiffrorna nere och att ge intryck av handlingskraftig arbetsmarknadspolitik. ”Ni låtsas skapa jobb och vi låtsas att vi söker dem”, som Guy Standing skämtsamt formulerat det.

Under tiden löper utvecklingen vidare mot allt fler investeringar i kapital snarare än i produktion, mot alltmer datorisering och automatisering och mot ökande löneklyftor och ökad segregation. Tendenser som arbetar emot politikernas drömmar om jobbskapande åtgärder och full sysselsättning.

Samtidigt som det verkligen finns en hel del nyttiga arbeten som behöver utföras för att åstadkomma ett hållbarare Sverige och i förlängningen värld. Det är ingen enkel ekvation som ska ställas upp vilket onekligen talar för en väl genomarbetad utredning som går igenom forskning, teorier och empiri inom området basinkomst eller medborgarlön som det ibland kallas. Någon sådan bred, strukturerad och komplett sammanställning har mig veterligen inte gjorts. Vilket sannerligen inte betyder att material saknas. 

Organisationen BIEN (Basic Income Earth Network) har sedan många år tillbaka samlat akademiska och politiska argument för basinkomst och har på sin hemsida en stor mängd material att ta del av.

Simon Birnbaum vid Stockholms Universitet har bidragit med argumentation i politiskt filosofiska termer. Han lyfter i sin tur, i boken Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality, fram välargumenterade debattörer för basinkomst som Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, James Buchanan, James Tobin och ingen mindre än Milton Friedman. Därmed avfärdar han mainstream-argumentet om virrpannor i basinkomstdebatten.

Empiriskt material finns att hämta ifrån så skilda platser som Indien, Kanada, Alaska, Brasilien och Namibia. Utvärderingar som gjorts visar att folk jobbar mer, inte mindre som kritiker brukar hävda, som resultat av medborgarlönens införande och att det fått fattigdomen och dess följdproblem att mildras.

Schweiz har folkomröstat om basinkomst. I Latinamerika finns färdiga lagförslag formulerade av Parlamento Latino (ungefär motsvarande EU-parlamentet) redo att införas i de 23 medlemsländerna. I Storbritannien har den förra tory-ledda (!) koalitionen utrett frågan och kommit fram till att femtioen olika sociala förmåner skulle kunna slås samman till endast två, ”allmän arbetskredit” och ”allmän livskredit”. I Finland växer stödet för basinkomst och den nya regeringen (utan De Gröna!) är nu på väg att testa idén.

Det är inte längre bara från röd-grönt håll tankar om basinkomst nu debatteras och utreds eller testas. Här i Sverige är vi dock än så länge djupt nedsjunkna i arbetslinjens dyiga vatten tycks det.

Guy Standing är den nu kanske mest kände förespråkaren för basinkomst. Han som lanserat begreppet prekariatet, den växande arbetsstyrka som pendlar mellan låglönejobb utan anställningstrygghet och arbetslöshet. Hans argumentation kommer från vänster och betonar omfördelningen av trygghet och kapital. En stor del av de vidgade inkomstklyftorna i rika länder är de stigande inkomsterna av kapital. Att investera i pengar har blivit oerhört mycket lönsammare (och ger snabbare avkastning) än att investera i produktion. En utveckling som så sakteliga vevades igång redan på 1970-talet men som accelererat genom decennierna sedan dess. Warren Buffet, en av världens rikaste män, har själv uttryckt detta som att en klasskamp pågått i 20 år och ”min klass vann”. De senare decenniernas globalisering och teknologiska utveckling har varit förödande för västvärldens arbetsmarknader, menar bland andra f.d. chefen för världens största obligationsfond Pimco, Bill Gross. Värdet som skapas i näringslivet går alltmer till vinster och allt mindre till löner. Här finns kanske också en del av svaret på frågan om eventuell finansiering av en basinkomstreform? Detta behöver jag för övrigt inte hämta från Vänsterpartiets programförklaringar utan finns att läsa i Svd-journalisten Andreas Cervenkas artikelsammanställning Vad är pengar? 

Men det finns också god argumentation som bör attrahera även dem med liberala åsikter. I dagens Svd resonerar Mari Lindman (fil dr i filosofi vid Åbo Akademi) i en understreckare med titeln ”Imorgon kan framtidens jobb vara ett minne blott” kring it-entreprenören Martin Fords bok Rise of the robots: Technology and the threat of a jobless future. Ford tecknar en pessimistisk bild av möjligheterna för våra ”jobbskapande” politiker. Automatiseringen går inte att utbilda bort, menar han, och förordar istället alternativa lösningar och föreslår basinkomst. Han framhåller att det skulle möjliggöra entreprenörskapet snarare än kväva det som många kritiker av basinkomst hävdar. Han utmanar också myten om att automatisering skulle frigöra människor från monotona sysslor och därmed ge dessa chansen att ägna sig åt välbetalda yrken. Automatiseringen tillsammans med vinstintressen skapar istället polarisering mellan de som har jobb och de som saknar ett, menar han. Marknadsekonomin driver ständigt på produktivitetsökningen men skapar samtidigt en systemkris. ”Vem ska köpa de varor som en alltmer effektiv produktion skapar?”, är hans relevanta fråga. Den rikaste procentens lyxkonsumtion klarar inte ensamt av att hålla systemet igång.

Lindman kommenterar också en artikel i New York Times (29/5) som beskriver uppkomsten av fiktiva företag, ”statsfinansierade potemkinföretag”, som är tänkta att sysselsätta långtidsarbetslösa med något som ”påminner om lönearbete”. En absurditet som illustrerar vad Standing menar med sitt ovan citerade skämt om låtsasjobb.

Det är väl ingen som menar att ett införande av basinkomst är en enkel arbetsmarknadspolitisk åtgärd som låter sig göras över en natt. Det finns säkerligen ett antal olika problematiska konsekvenser som behöver dryftas och funderas över. Men det är inte alls säkert att de är desamma som den slentrianmässiga kritiken av medborgarlönen oftast tar upp. En grundlig utredning skulle kunna bringa klarhet. Det är hög tid för en sådan.

Fredag!

- Läget?
- Fredag!!
- Ja, härligt!

Den här typen av lätt kodade samtal vid kaffemaskiner och klädhängare är det nog många som haft idag. Alla arbetspendlande kontorsslavar känner nog igen lovsången över veckodagen fredag. Själv snappade jag upp tre versioner på temat innan jag ens hunnit sätta mig på skrivbordsstolen i morse.

Alla älskar fredag. Måndag hatar man.

Jag har funderat ofta över det där. Diskrepansen mellan arbetslinjens filosofi och den genomsnittlige lönearbetarens drömmar. Jag tror inte det handlar om att de flesta helst vill ligga på soffan och zappa genom tv-utbudet eller surfa på nätet (busy doin´nothin´). Det handlar nog oftare om en längtan att styra sin tid och välja sina aktiviteter. Att förverkliga projekt som har grott sedan länge oavsett om det handlar om att sätta grönsaker i jorden, skriva på en bok eller spendera mer tid med barnen.

Stressrelaterade sjukskrivningar och psykisk ohälsa hos tonårsbarn ökar i takt med resultatstyrda krav och tidspressen att hinna med allt i livet... Att hinna med livet.

Samtidigt har många inget jobb alls och en del har oerhört små utsikter att någonsin hitta något. Lasse Berg har sammanfattat problematiken så här i sin bok Gryning över Kalahari:

"Den utveckling vi kan frukta i en hårt driven global konkurrens är att en del av världens, eller vårt lands, befolkning jobbar sig till sammanbrott, och en annan, allt större del förlorar en stadig sysselsättnings trygghet, sammanhang och människovärde"

Nej, jag ska inte här och nu argumentera för medborgarlön/basinkomst. Jag filosoferar bara... efter en stentuff dag på jobbet, äntligen hemma, nära tårarna av att pressen släpper kropp och huvud likt kalvande isberg.

Medborgarlön är ändå kanske allas hemliga dröm trots att läpparna prisar arbetslinjens moraliska överlägsenhet. Möjligen finns undantag. På Moderaternas kansli kanske? Man kan ju roa sig med att fundera över hur det låter där, en veckodag som denna;

- Läget?
- Jovars, fast det är ju fredag. Nu blir det två dagars abstinens.
- Ja, man längtar redan till måndagen.

Vi andra, vi vet ju att den kommer bara alltför snart...

Basinkomst – enligt Simon Birnbaum

Är just hemkommen från en intressant föreläsning om basinkomst på ABF-huset i Stockholm. Simon Birnbaum, statsvetare och forskare vid Stockholms Universitet, redogjorde för huvudargumenten i sin bok Basic Income Reconsidered – Social Justice, Liberalism and the Demands of Equality. Den går mindre in på rent ekonomiska och praktiska resonemang utan rör sig inom fältet politisk filosofi. Ett ämne som han för övrigt undervisat mig i vid Stockholms Universitet för ett antal år sedan.

Eftersom det är en väldigt begränsad skara som fått ta del av hans tankar tänkte jag här försöka återge en del av dem som framfördes under denna kväll åtminstone som jag uppfattat dem utan anspråk på att komma med en fullständig redogörelse. Jag har ännu inte läst boken heller så jag gör inga anspråk på att ha uppfattat hans idéer hundraprocentigt korrekt. Förhoppningsvis har jag i alla fall inte helt feltolkat honom.

Virrpannor och fantasifoster?

En av de saker som fascinerade Birnbaum var den diskrepans han upplevde mellan, å ena sidan, dagens mainstream-debattörers avfärdande av idén basinkomst som en orealistisk drömtanke och något som bara virrpannor ägnade sig åt att förorda och, å andra sidan, den välargumenterade och seriösa debatt som funnits under ganska lång tid inte minst internationellt.

Martin Luther King, Bertrand Russell, James Meade, nobelpristagaren James Buchanan med flera har alla argumenterat för någon form av basinkomst. James Tobin (han med Tobin-skatten) lyckades övertala George McGovern att införliva ”demo-grant” i sin presidentsvalkampanj 1972. Han förlorade förvisso valet stort mot Nixon, dock sannolikt inte beroende på just detta. Mer förvånande att höra var kanske att även en sådan som Milton Friedman 1962 i sin ”Capitalism and freedom” resonerat om en form av grundinkomst, låt vara utformat som negativ beskattning. Ett sorts medborgaravdrag som, till skillnad från alliansens jobbskatteavdrag, skulle gälla alla medborgare.

En livaktig akademisk debatt finns också att spåra en hel del år bakåt i tiden med den belgiske rättviseteoretikern Philippe van Parijs ”Real freedom for all” som det kanske mest kända bidraget.

Det är alltså ingalunda så att det saknas filosofiska, akademiska eller för den delen politiska förebilder och tankar som bäddat för vidare diskussion och idéutveckling. Inte heller kommer dessa från något obskyrt gäng virrpannors hastigt hopkomna önskedrömmar.

Kort sagt, idén förtjänar en seriös diskussion och debatt med seriösa och välgrundade argument.

Två huvudsakliga argumentationslinjer

Den materiella delen i resonemangen om basinkomst har av naturliga skäl i denna ekonomismens tidevarv blivit det alldeles dominerande. Det är på ett sätt naturligt eftersom det är i grunden pengar vi talar om. Men Birnbaum vill lyfta en annan sak, självrespekt, för att låna ett uttryck från John Rawls (Social basis for self-respect). Rättvisa handlar alltså inte bara om de materiella resurserna. Det handlar om social och politisk jämlikhet, vilka utsikter och möjligheter vi har att delta i det offentliga livet. Många människor sitter fast i auktoritetsstrukturer eller exploateringssituationer utan förhandlingsutrymme för att de är i händerna på andra. 

Basinkomsten ger därför en frigörande ”exit-möjlighet”. Själv tänker jag att det nog egentligen är just denna som är allra farligast för det ekonomiska etablissemanget och främsta skälet till att reformen motarbetas av dessa, men jag ska återkomma till det. 

Själv menar Simon Birnbaum att denna exit-möjlighet vore mindre värd om den inte sågs som en möjlighet till vägar att ge frihet till engagemang i socialt och politiskt liv eller vad vi brukar kalla idéella engagemang. Men också modet att satsa på att starta eget eller ta mindre välbetalda och tillfälliga arbeten som vi brinner för men som kanske tillför stor samhällsnytta.

 

En omöjlighet?

Omöjlighetsteoremet går ut på att en basinkomst antingen kommer att vara för hög eller för låg. I båda fallen ett problem som tar udden av syftet med reformen. Är den för hög blir det ekonomiskt orealistiskt och är den för låg ger den inget större tillskott och blir bara ett bidrag i mängden och på så sätt tämligen poänglös.

Själv menar Birnbaum att en basinkomst inte kan, eller ens bör, helt ersätta andra nuvarande ersättningssystem. Den bör inte heller vara så hög att det går att leva gott på den. Men den ska ge en grundtrygghet som verkar frigörande på individen.

En del argumenterar som så att ingen ju skulle ta ”skitjobben” om det fanns en medborgarlön. Argumentet kanske inte är helt grundlöst men samtidigt går det att argumentera, vilket Birnbaum gör, att den kan bidra till en ”humanisering av arbetslivet”. Framför allt kanske vissa jobb som behövs mer kan få fler utförare istället. Nyttoaspekten av arbetet framhävs. Det handlar framför allt inte om att ersätta arbete med fritid utan en uppvärdering av andra typer av arbetsinsatser utanför löneinkomstramarna.

Det är dessutom så att tanken är att basinkomsten ska finnas i grunden och inget hindrar människor från att arbeta ändå och få inkomster utöver denna grundplåt.

Mina reflektioner

Kanske är det så att den fasta anställningens trygghet på väg bort för alltid? På ett vis går det att argumentera för att den livstida anställningen är ett gissel i sig, i synnerhet om det är ett hårt industrijobb eller psykist och fysiskt nedbrytande kontorsarbete vi talar om. Fastlåsningen i ett dead-end-job är kanske inte någon drömtillvaro. Samtidigt är framväxandet av ett prekariat som sammantaget har sämre löner än fast anställda, en osäkrare ekonomisk grundtrygghet (lön hela eller bara en del av året eller inte alls en tid framöver), en social ovisshet (kan jag vara hemma med barnen, ta hand om min sjuka mamma etc utan att mista jobbet) som förstärks av sämre socialt skyddsnät - och därmed befinner sig under daglig psykisk press – sannerligen ingen sund utveckling heller. De jobb som brukar benämnas atypiska har i vissa länder blivit de normala. Osäkerheten skrämmer också till tystnad. Lydiga och kuvade arbetare och tjänstemän anses bra för arbetsgivarna och fackföreningarna tappar i styrka. En tystnadens kultur utbreder sig. Varken utvecklande för individen eller för servicenivå eller samhällsutvecklingen i stort.

Kanske är då basinkomsten en välgörande ventil som dessutom inte hindrar företagen från att hitta arbetskraft. Att ta tillfälliga jobb och kortare påhugg blir då inte lika ”prekärt” och kanske kan vändas till något attraktivt för många grupper, inte minst yngre. 

Jag tror inte heller att rekryteringssvårigheter är det egentliga huvudargumentet från arbetsgivarsidan. Det är bara ett mer gångbart sådant än det jag tror är den stora stötestenen. Nämligen exit-möjligheten i sig.  Den tysta, lydiga och formbara arbetstagaren blir då inte lika tyst och lydig och låter sig inte stöpas i vilken form som helst. Men det är förstås inte lika poänggivande att säga att man vill ha kvar möjligheten att förtrycka.  

   

Kanske erbjuder basinkomsten en väg mot det som Guy Standing (i Prekariatet) kallar ”en paradispolitik”?:

”Det har blivit dags att gå vidare. Det behövs en ny paradispolitik. Tidpunkten är lämplig eftersom en ny progressiv vision tycks dyka upp i början av varje nytt århundrade... Det är redan sent, men labourismens förlorade trovärdighet och den nyliberala globaliseringsmodellens moraliska bankrutt innebär att hoppet väcks om en emancipatorisk egalitarism riktad till prekariatet” (Guy Standing, Prekariatet – Den nya farliga klassen)