Toppmötet Biden-Putin och Ukrainas undanskymda (?) plats på agendan

 

Igår, den 16 juni, träffades USA:s president Joe Biden och hans ryske kollega Vladimir Putin i Genéve. De höll varsin separat presskonferens efter mötet och signalerade ett visst mått av hopp inför framtida närmanden och att mötet hållits i konstruktiv anda.

Biden uppehöll sig mycket kring mänskliga rättigheter i sina anförande vid presskonferensen medan Putin betonade att inhemsk politik (läs Navalnyj) inte var föremål för förhandling och inte heller i framtiden.

Vi får utgå ifrån att Ukraina diskuterades under mötet men det var inte mycket som rörde detta som framkom vid presskonferenserna. Ett par saker dock är värt att lyfta fram.

President Biden sa exempelvis detta, enligt NY Times:

” […] there were no threats, no talk of military intervention and no mention of what specific retaliation the United States would take in such cases.”

Medan president Putin betonade att de båda kommit överens om att fastslå uppföranderegler för frågor som rörde:

” […] strategic stability, that’s cybersecurity, that’s resolving questions connected to regional conflicts, […] I think that we can find agreement on all this — at least I got that sense given the results of our meeting with President Biden.”

Putin gav också en del lite mer specifika men tämligen vaga kommentarer rörande Ukraina. Bland annat ska han enligt Kyiv Post sagt bland annat följande om Ukrainas eventuella anslutning till Nato:

”Regarding Ukraine’s accession to NATO […] This subject was touched lightly. And here, perhaps, there is nothing to discuss”

Putin hävdade också att Biden höll med om att Minsk-arrangemangen ska utgöra bas för lösning av den väpnade konflikten i östra Ukraina. Putin sa så här, enligt Kyiv Post:

“As for Ukraine, this subject was touched upon. I cannot say that it is in great detail. But, as far as I understood President Biden, he agrees that the Minsk agreements should be the basis of the settlement in southeastern Ukraine.”

Min läsning av dessa uttalanden är att Ukraina inte har varit någon särskilt framträdande punkt på mötet. Alternativt att det som sagts har varit strängt konfidentiellt och att de båda ledarna kommit överens om att hålla det hemligt.

Foto: Hans Wåhlberg. Ett tåg fyllt med soldater lämnar Lvivs tågstation med destination Donbass i början av september 2014. Nära och kära vinkar av. Sju år har snart gått sedan dess men konflikten verkar frusen. Är det någon som vill eller bryr sig om att lösa den? Fanns den ens med vid toppmötet Biden-Putin? 

Skälet till detta skulle i så fall kunna vara att hålla Ukraina och Zelenskij utanför direkta förhandlingar. Detta är min egen spekulation grundat på bland annat vad jag skrev om på denna blogg igår om Ukraina och Nato. Men också på vad som sagts inför mötet mellan Biden och Putin.

Strax före mötet Biden-Putin uttalade sig företrädare för Ukraina och betonade att Ukraina inte skulle acceptera några som helst arrangemang eller överenskommelser om kriget i Donbass om sådana eventuellt skulle komma ut av mötet i Genéve. Det signalerar alltså dels att de inte ser Biden som en pålitlig förhandlare för Ukraina och att de inte litar på att han tillgodoser deras intressen, samt att de på förhand avfärdar alla sorts överenskommelser utan att veta vad dessa skulle handla om. Det visar också att det inte finns någon grundmurad överenskommelse mellan USA och Ukraina i frågan eller någon gemensam hållning som slutits i ömsesidigt förtroende.

Redan den 13 april pratade Biden och Putin på telefon med varandra och då tog Biden upp den ryska truppansamlingen vid gränsen mot Ukraina som då observerats under ett antal veckor. Han betonade att USA stod bakom Ukraina i försvar för deras suveränitet och gränser.

När det stod klart att Biden och Putin skulle mötas personligen i Genéve framkom dock en del ukrainska uttalanden som antydde missnöje med USA och (kanske) en besvikelse över Bidens hållning till Ukraina. Kanske överskattade man sin vikt för Biden? Kanske förväntade man sig för mycket av honom och av USA efter Trumps valnederlag?

När president Zelenskij höll presskonferens för att markera sina två år vid makten uttryckte han tvivel om vad USA egentligen ville med Ukraina. Oleksiy Honcharuk beskriver det så här på Atlantic Councils blogg ”Ukraine Alert” den 25 maj:

”Ukrainian President Volodymyr Zelenskyy’s recent press conference marking his second year in office reinforced the impression that Kyiv is still struggling to correctly interpret the diplomatic signals it is receiving from Washington. It is unclear whether this problem lies in an unwillingness to conduct reforms or the Zelenskyy administration’s inability to navigate the world of international diplomacy. However, it is clearly in the interests of Ukraine to build more effective dialog with the country’s international partners.”

Enligt Washington Post den 7 juni ska dessutom den amerikanske säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan haft ett telefonsamtal med Zelenskij som då öppet uttalat oro över president Bidens plan att möta Vladimir Putin i Genéve, samt även angående Bidens tillåtande hållning mot Nordstream 2, det vill säga den pipeline mellan Ryssland och Tyskland som gör att ryssarna kan runda Ukraina som annars varit främsta transitland för rysk gasexport västerut.

 Det här är intressanta signaler som indikerar att USA, liksom Nato, inte riskerar vad som helst för Ukraina utan i första hand vill hålla öppet för en normalisering av relationerna till Ryssland. Det är förvisso långt dit just nu men min tolkning är att Ukraina uppfattar sig som åsidosatt och negligerat av USA och att det finns ett visst missnöje med vad Ukraina får av USA i jämförelse med vad som förväntats.

Nu spekulerar jag givetvis men det blir intressant att följa vad som nu händer, efter att Biden och Putin talats vid face-to-face och om detta kommer att påverka Ukraina och i så fall hur.

Putin och USA – om hackers och dubbla måttstockar

Jag har nu sett fjärde och sista delen av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Om jag skrev väldigt långt om tredje delen senast så blir det desto kortare nu.

Stones fjärde del kretsade nästan uteslutande kring cyber-krig och hacker-attacker. Det handlade då förstås om påståenden om rysk inblandning i amerikanska presidentvalet och huruvida Putin hade något att säga om det. Givetvis konstaterade han det som vi redan noterat, att det inte framlagts några bevis, endast spekulationer och antaganden. Ihärdiga påståenden utan grundande bevis och hårda anklagelser, inte minst från russofoben John McCain, och mediaspekulationer har lagt sig lager på lager tills det till slut förefaller vara en oantastlig sanning. En del av läckorna som irriterat amerikanarna uppvisades först på Wikileaks, vars grundare Assange vid upprepade tillfällen dementerat att uppgifterna skulle kommit från ryskt håll. Den CIA-rapport som utgav sig för att visa att Ryssland skulle hackat Demokraterna och påverkat valet lyckades i stort sett inte bevisa någonting eftersom bevisen sades vara hemliga. I en av de första punkterna kan vi läsa att:

”The Intelligence Community rarely can publicly reveal the full extent of its knowledge or the precise bases for its assessments, as the release of such information would reveal sensitive sources or methods and imperil the ability to collect critical foreign intelligence in the future”

På så vis kan man släppa en rapport full av spekulationer och påståenden utan att verifiera dem. Det kan man naturligtvis inte göra i rätten, men i ett ”kallt krig” fungerar det tämligen utmärkt.

Oliver Stone uppehöll sig också länge kring Edward Snowden och de amerikanska cyber-attackerna och informationsinsamlingarna och hur Ryssland ställde sig till detta. USA ska ju enligt Snowden ha utfört över 60000 hacker-attacker världen över. I Stone-intervjun nämns inplantering av virus i iranska kärnbränsleanläggningar, i hela Japans infrastrukturnät och avlyssning av miljarder och åter miljarder telefon-, sms- och mejlkonversationer världen över, övervakar vanliga människor över hela världen – utan några som helst rättsliga grunder. Mest känt blev förstås spioneriet på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men att inte förglömma är då att NSA varje dag gör fem miljarder registreringar av mobiltelefoners position. Allt enligt Snowden som överlämnat tusentals hemligstämplade dokument som bevis. Det är med andra ord inte spekulationer och gissningar utan hårda fakta vi talar om här.

Det här som USA gjort har liksom hamnat i skymundan för det riktigt STORA brottet. Nämligen den ryska inblandningen i det amerikanska valet. Det som ännu inte är bevisat men som ändå föranledde den amerikanska kongressen att besluta om ytterligare sanktioner mot Ryssland och som i media och av vissa politiker även här i Sverige refereras till som ett faktum. Att störa demokratiska processer är förvisso allvarligt men, som Putin också framhåller för Stone, är det lite märkligt hur man då glömmer de amerikanska Demokraternas sätt att störa sin egen interndemokrati vid valet av presidentkandidat och riggandet av Hillary Clinton som kandidat genom att underminera Bernie Sanders kampanj. Det allvarliga är alltså inte just detta utan det faktum att det blir känt för allmänheten?

Vilket fick mig att fundera över vad som hänt om förhållandena varit de omvända?

Hur hade världen tagit att Putins Ryssland hackat in sig och stört produktionen i anläggningar som hanterar kärnbränsle? Om de hade planterat in virus för att släcka ned hela Japan, om de bevisligen hade avlyssnat flera miljoner människor världen över och samlat in miljontals sms, mejl och telefonsamtal utan urskillning?

Det kan ju förstås inte uteslutas att de gör något av ovanstående saker men det är ju de facto USA som avslöjats med just de här aktionerna. Och det pågår ständigt och i hemlighet och utan insyn från varken statliga institutioner eller individer. Att vi vet detta är ju bara tack vare Edward Snowdens raka rygg och mod. Över 60000 hacker-attacker ska USA ha stått för genom åren, trodde han för cirka 4 år sedan. Hur många är de uppe i nu? Det har vi ingen aning om.

Men, som sagt, vilket ramaskri det hade blivit om Snowden istället hade avslöjat Ryssland med fingrarna i den här data-kakburken.

Och vilken öppen famn hade inte Carl Bildt tagit emot Snowden med om det hade varit så? Istället för den stängda UD-port han slängde i ansiktet på Snowden vid utdelandet av Right Livelihood-stiftelsens alternativa Nobelprisutdelning 2014.

Vilka ytterligare sanktioner hade USA och EU belagt Ryssland med månntro?

Det är väl sånt här som kallas dubbla måttstockar?

Putins Ukraina – Bara propaganda!?

Jag skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som ”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig, så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?

Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda, utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.

1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom. Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och korrumperade klåfingrighet.

Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka. Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med. Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin ger. Det vill att säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som en räddning. 

2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat ”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina. Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men ”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”, säger Putin.

Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske presidenten Janukovytj lade fram i Vilnius den 28 november 2013, istället för att där skriva under avtalet med EU som det var tänkt. Zygar bekräftar också att det helt avfärdades av EU.

3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.

Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var - av de skäl som angavs i punkt 2 här - kort, och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att rensa platsen. De använde då i och för sig inga grövre metoder än vad som användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former (?).

4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger ”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han, efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick information om.

Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat i hundratals filmklipp. Dessa visar också att en del av demonstranterna varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Detta dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för dåvarande Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade och vars reception av dessa användes som tillfällig sjukvårdsplats.

Varför?

Utredningen som gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har bevis undanröjts, bland annat har träd som träffats av krypskyttarnas kulor huggits ned istället för att undersöka ingångshålen i dem, osv.

Varför?

Såväl BBC som tyska tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de rekryterats som krypskyttar av företrädare för Majdan-försvaret. Forskaren Ivan Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014. Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr är det allt vi kan göra men för den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare inlägg, som finns här och här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre tillgängliga men inläggen kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände eller inte är särskilt insatt. 

5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den 21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare, och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland. ”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.

Här börjar det bli mer tveksamt med sanningshalten. Att ett avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj. Han höll ett flammande tal i vilket han uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj här.

Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst sätt, eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga samtal? Men Zygar har knappast några avsikter att dölja något som skulle kompromettera Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden” men förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, t.o.m. fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om honom tidigare heller men nu lär ha blivit enormt besviken och irriterad över den ukrainske kollegans beteende och över att han ”kunde vara så korkad och feg”. Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i bil till Donetsk flygplats men blivit hindrad att gå ombord på sitt plan av vakter på flygplatsen. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege, i vilken också talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Rybak själv lär ha dementerat den uppgiften, enligt Zygar.

Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just skrivits under, sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart” att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles fel i det?

6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare. Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid Novorossijsk.

Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO, och med tiden hade, enligt Zygar, den ståndpunkten utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25 år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen, enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman - en pro-rysk och en tatarisk, som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar att det var trupp som redan befann sig på Krim, och enligt avtal hade rätt att vara där, som ingrep, och inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland”, och dessutom att när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.

Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall Street Journal. Han skriver i Forbes följande:

”The U.S and European Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy right where they are.”

Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under sovjetiskt och ukrainskt styre.

7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda för den tilltagande nationalismen och radikalismen”. Som exempel tar Putin upp lagförslaget om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första som den nya ukrainska regeringen lade fram, men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal” vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.

Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut utan lär ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk, Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen, och senare presidenten Porosjenko, varit utbredd i östra Ukraina - med en majoritet ryskspråkiga och etniskt ryska invånare - lär inte ha undgått någon och finns också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE News, som är intressanta att ta del av för den som orkar. 

Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda mot ukrainska nationalistiska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska propåerna - som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina eller särskild status för Donetsk och Luhansk - eftersom ”hans väljare inte skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta förhandlingsverktyg, dvs. den både i pengar och människoliv kostsamma konflikten. Alltså satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15 som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.

Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.

8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.

Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten är helt felaktigt kan ju fundera över citaten nedan:

”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen 13/6-15)

”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman, Smålandstidningen 29/2-16)

”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)

”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)

”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket, den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN 18/9-16)

Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige (med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft.

Varför?

Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred? Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?

Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland? 

Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam, som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något? Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.

Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur? Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?

Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 

Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”

Röster från Öster

Jag spenderade nyårshelgen i Helsingfors, eller Helsinki som min finskfödda sambo brukar påpeka att det heter. Vår kära östra granne firar i år 100 år som självständigt nation och slog på stort med digert jubileumsprogram för nyårsfirandet och storslaget fyrverkeri i den milda vinternatten.

Jag fick också tillfälle att flanera lite i den lite halvruffiga men charmiga (med hipster-varning) stadsdelen Berghäll/Kallio men inte minst inhämta lite av den politiska stämningen och debatten kring nyåret. Jag har i tidigare inlägg noterat en helt annan inställning i Finland till Nordstream 2-projektet och affärsuppgörelser med Ryssland. Den präglas av betydligt mindre säkerhetspolitisk alarmism än den svenska.

I dagstidningen Helsingin Sanomat läser jag också (med hjälp av min ”översättare”) en del intressanta och kloka ord från den före detta finska presidenten Tarja Halonen.

Hon tycker inte Finland behöver NATO och bekymrar sig över den spända atmosfären kring Östersjön och rädslan för Ryssland. Att folk oroar sig för Putins Ryssland, menar hon, är till viss del något som sitter djupt i den finska folksjälen. Men, fortsätter hon:

”I verkligheten är inte läget så spänt som nyheterna låter påskina. Att skapa rädsla är det sämsta man kan göra i säkerhetspolitiken. När människorna är rädda slår det över på ömse sidor”.

Hon menar också att rädsla driver rädsla:

”Konflikträdslan på Östersjön får näring också av Finlands egna krigsminnen, men också av Baltikums och Polens rädslor […] Ryssland beteende och cyberkrigföring har på sakliga grunder fått grannländer till det gamla Sovjetunionen på tårna. Ukraina är så nära. Deras rädsla för maktsfärstänkande förs sedan vidare även till oss”.

Hon har själv nyligen träffat Vladimir Putin och kanske kommer att göra det igen, tror hon. Hon tycker det är varje maktinnehavares plikt att göra detsamma och, påpekar hon, inte bara för att tala om för honom vad han ska tycka och göra utan för att ”möta Putin och prata” och också lyssna på honom.

Förhoppningsvis kan våra finska vänner visa vägen till en mer resonabel ton i samtalet med Ryssland och en mindre hysterisk och alarmistisk syn på invasionshotet därifrån. Jag väljer i alla fall att ta med mig det här från Helsinki och delar det härmed med alla läsare av bloggen, med en önskas om en god fortsättning på det nya året. Om vi lyssnar till kloka röster från öster ökar förutsättningarna för detta. Tror jag.

Nato, Putin och... Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.

Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften

Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Minsk-mötet ett litet steg mot fred – men vad vill separatisterna?

Det toppmöte om Ukraina som inleddes igår kväll i Minsk ser ut att ha resulterat i ett avtal om eldupphör som ska träda i kraft natten mellan lördag och söndag. Det återstår att se om det respekteras. Men de olika parterna har i alla fall börjat kommunicera och det förefaller som att en hel del punkter om Ukrainas framtid behandlats. 

Porosjenko lär inte ha varit på något vidare humör i morse rapporteras det vilket möjligen kan betyda att han tvingats till en del eftergifter. Det talas ju nästan enbart om Putin och Ryssland som motparten och vad de vill men det är ju faktiskt i första hand de självutropade republikernas Luhansk och Donetsk ledare som Porosjenko och den ukrainska centralregeringen måste vända sig till och vars krav måste bemötas på det ena eller andra sättet. Vi får dock väldigt sällan klart för oss vad dessa separatister egentligen vill.

Därför tänkte jag upplysa om ett dokument som presenterades tidigt igår där representanter för de självutropade republikerna redogjorde för sina krav inför mötet i Minsk. Det ser i korthet ut enligt följande:

·         Ett övergripande eldupphör med start 1000 (0800 GMT) 12 februari 2015

·         Ett tillbakadragande av tunga vapen: för de ukrainska styrkorna – från den aktuella kontaktlinjen, för de beväpnade formationerna i Donetsk och Luhansk – från eldupphörlinjen stipulerad i Minsk-protokollet undertecknat 19 september 2014

·         Speciell status till vissa delar av Donetsk och Luhansk regionerna och en påbörjad dialog om autonomi

·         Ett beslut om att hålla lokala val i de ovan nämnda områdena 20 mars 2015

·         Att Ukraina avblåser sin ”antiterrorist operation” i östra Ukraina den 23 februari 2015

·         Löfte om amnesti och utväxlande av alla fångar som hålls på ukrainskt territorium

Hur mycket av detta som Porosjenko har fått acceptera vet jag faktiskt inte. Jag har inte haft tid att söka information under kvällen mer än vad som finns att läsa i de större tidningarna och vad som framkommit av tv-sändningar. Det är inte särskilt mycket som har läckt ut om innehållet i det avtal som skrivits under. Klart verkar i alla fall att även separatistledarna Alexander Zachartjenko och Igor Plotnitskij undertecknat avtalet. Kravet om autonomi har dessutom nämnts på flera ställen vilket i så fall skulle vara att gå steget längre än den federation som jag skrev om i måndags kunde vara en gångbar lösning för Ukrainas framtid. I en federation skulle Donetsk och Luhansk bara vara ett par av flera regioner med samma status som de övriga. Autonomi innebär sannolikt mer långtgående självständighet och dessutom en typ av särställning i förhållande till övriga Ukraina. Det skulle möjligen bli ett steg mot fullständig självständighet eller kanske ett uppgående i Ryssland, liksom Krim.

Som jag skrev i måndags är det möjligen för sent för en federationslösning. För Ukrainas del tror jag det tidigare motståndet mot en sådan har varit ödesdigert och en av anledningarna till att det idag råder inbördeskrig och att Donbass nu är på väg att glida ur Kiev-regeringens händer.

Fortsättning följer...

Fred på jorden – en naiv nyårsönskan

Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma. Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till synes så avlägsna mål.

Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred. Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset, trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.

Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”.  Mer öppen hotfullhet blir det förstås om viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.

Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya. En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans ”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.

Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt jobb.

Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.

Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.

I denna resolution sägs att kongressen:

“affirms the right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their sovereign rights within their internationally recognized borders free from outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with their determination of the best interests of their peoples;”

Det måste ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i den ovan nämnda resolutionen.

I Moldavien har det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 % av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea, moldavisk ambassadör för NATO.

I närliggande Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet.Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention och att båda parter i konflikten brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013) Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.

Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.    

Det är just detta som är min poäng med det här inlägget. Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU, NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder mitt i Europa.

Att framföra en önskan om världsfred är närapå slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande. Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?