OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Den internationella arbetsdelningen vi inte ser eller vill se

Bläddrade häromdagen i ett nummer av Tidningen Vi. Där fanns en artikel om utvinningen av coltan i Kongo-Kinshasa. Ett ämne ur vilket man utvinner tantal som finns i mängder av elektronikprylar som mobiltelefoner exempelvis.

Även om medvetenheten naturligtvis finns om hur orättvis fördelningen av kapital och välstånd är drabbar det ändå alltid lika smärtsamt chockartat när man får det beskrivet i detalj. I Kongo utvinns coltan i huvudsak genom manuell hantering. Smutsiga och farliga jobb, ofta utfört av barn. De tjänar ungefär 35 kronor i veckan för ett arbete som på sammat tid ger coltan till ett värde av 18000 kronor på världsmarknaden. Levnadsförhållandena för dessa arbetare är vidriga. Medellivslängden i Kongo-Kinshasa är runt 50 år vilket förvisso också har sin förklaring i det krig som delvis förklaras av kampen om kontroll över fyndigheterna och som också finansierar vapenköp för att hålla kriget igång. En destruktiv rundgång.

Golden Misabiko - människorättsaktivist från DR Kongo – som var på föreläsningsturné i Sverige i våras, på inbjudan av Afrosvenskarnas riksförbund, talar om utarmningen av Afrikas naturtillgångar som ”nykolonialism utan hänsyn till hållbarhet och mänskliga rättigheter”.

 

Jag tänker på hur det var i den industriella revolutionens tidiga år när medellivslängden för arbetare i Liverpool låg kring 17 år. Den industriella revolutionens rovdrift på människor framkallade marxismens idéer om övertagande av produktionsmedlen. Den reaktionen kan inte ses som annat än sund och fullständigt begriplig. Det är lätt att glömma tror jag när man talar om den förfärliga kommunismen. Roten till det onda var rovdrift på människor och natur. Så är det fortfarande. Åratal av facklig kamp har lett till avsevärda förbättringar men de vidriga förhållandena lever fortfarande kvar i länder som ligger utom vårt synfält. Om de placerats där avsiktligt kan väl råda delade meningar om men nog borde länder som Kongo-Kinshasa tilldra sig större medialt intresse kan tyckas. Eller blir det för plågsamt för våra samveten när vi messar och surfar och leker med våra mobiler?

Den nya internationella arbetsdelningen (New International Division of Labour) avser den geografiska omorganisationen av produktion som förflyttat industrier från de rika I-länderna till utvecklingsländer. När det gäller rovdriften på naturtillgångar är det något som pågått i stor skala sedan kolonialismens 1800-tal. Det viktiga är att inse att denna ojämna fördelning fortfarande råder trots att vi inte ser den. Eller vill se den?

Den heliga tillväxten driver utvecklingen. Den kräver ständigt ökad konsumtion, ständigt ökad rovdrift på naturtillgångar, konstant nedhållande av löner och andra kostnader och därmed rovdrift på människor och natur. En modern internationell arbetarkamp handlar lika mycket om rättvis fördelning av resurser som att rädda jorden från att slitas i stycken.

Här hemma talar Reinfeldt om att Sverige är så litet att det inte gör så stor skillnad vad vi gör för att lösa problemen med koldioxidutsläpp (i söndagens partiledardebatt i Svt). Det är väl ungefär samma logik vi håller oss med när det gäller den internationella arbetsdelningen och den ständigt ökade utarmningen av jordens naturtillgångar och ekosystem. Det sades för övrigt inte ett ord om dessa problem i nämnda partiledardebatt. 

Det är lätt att bli fartblind. Jag är själv inget undantag. Men hur länge ska vi småspringa framåt när vi egentligen skulle behöva stanna upp, se oss omkring och ställa oss frågan:

- Är det verkligen så här vi vill ha det?

Den enda tillåtna drömmen

Jag skrev nyligen här på bloggen om den amerikanska mardrömmen. Den dröm om ett gott liv som allt fler får allt svårare att infria. Utvecklingen är förstås inte på något sätt endemisk för USA i bankkrisens spår (eller om vi istället skulle kalla den ”samhällskrisen” eftersom de flesta banker lever i all välmåga fortfarande?).

Jag tänker hur som helst på detta när jag läser en intervju med den engelska författarinnan Zadie Smith i dagens SvD. Hon berättar om sin uppväxt i nordvästra delen av London (Kilburn/Willesden) och hur gentrifiering och nedmontering av samhällsservice sker sida vid sida. 

Hennes berättelse är egentligen inte särskilt märkvärdig men en sak hon talar om ankrar i minnet på mig. När hon talar om drömmar. Drömmar som vi tror att vi måste drömma. Hon beskriver David Camerons regering som narcissistisk och tillägger:

”de tror att svaret på alla frågor är att leva som de gör”

  

Marknadsstalinismen

Jag har tidigare skrivit en hel del om vad som kan kallas för marknadsstalinism. Uttrycket är lånat från Mark Fisher, som med detta menar den PR som styr vår uppfattning om kapitalismen och marknadsekonomin och som i sin avsaknad av centralmakt förefaller vara den frihet som liberalismen föreskriver men i realiteten innefattar en järnhård likriktning. Enligt Fisher förvandlar kapitalismen ”allt fast och beständigt till PR”, och att ”senkapitalismen definieras i minst lika hög grad av denna ständiga tendens till PR-produktion, som av inrättandet av marknadsmekanismer”. 

Han kallar det också för kapitalistisk realism. Det vill säga uppfattningen om kapitalismen som det enda realistiska politisk-ekonomiska systemet. Den är motsägelsefull men bär på en grundläggande och självsäker (självgod) uppfattning om en kärna av ”sanning” om kapitalismen och marknadsekonomins oskrivna regler som de enda gångbara för att hålla det moderna samhället igång.

Jag tror Slavoj Zisek kallar detta för liberal kommunism. Kort sammanfattat den liberala uppfattningen om det politiska fältet som begränsat till marknadsliberalism eller totalitarism. Allt radikalt tänkande dödas av tesen om den fria marknaden som ”den enda vägen”. Det är den enda tillåtna utopin förefaller det. Det är en farlig utveckling som utesluter alternativ och avfärdar idéer värda att fundera över.

Siri Steijers ledare, även den i dagens SvD, säger en del om hur denna irriterande självgodhet och distanslöshet kan yttra sig. Hon skriver om facket och att de måste anpassa sig till en ny verklighet men samtidigt tilläger att utvecklingen (den globaliserade arbetsmarknaden) i sig är god. En självklar norm är satt och den enda vägens politik får inte ifrågasättas eller åtminstone problematiseras.

När ordet ”medborgarlön” yttras hörs ett dovt, hånfullt muller från landets alla liberala ledarskribenter. Samma personer som maniskt upprepar mantrat om tillväxt – alltid, överallt, hela tiden. Trots att all förnuftsbaserad kunskap vi har om människor, djur, naturresurser och ekologisk hållbarhet säger oss att evig tillväxt är en omöjlig dröm och en farlig villfarelse. Men vi tillåts knappt tänka den tanken ens.  

Vad är det vi drömmer om?

För att återvända till Zadie Smith slutligen så tror jag hon nuddar vid något mycket väsentligt med sina tankar om de drömmar vi leds till att nära;

”En sak som jag ofta tänkte på när jag var arbetarklass var att drömmen aldrig var att bli som medelklassen. Det var Tony Blairs vision. Men du vill ha respekt för ditt sätt att leva, pengar till dina skolor”