Hur man skapar ett monster – Om kopplingen mellan NMR och Kreml, ubåtar och hybridkrig

Jag noterar hur flera tidningar de senaste dagarna försökt koppla ihop NMR med Kreml. En del medlemmar i nazistiska NMR använder ryska domäner i sina mejladresser och några använder den ryska kopian av Facebook, VKontakte. Skribenter i bland andra Expressen och SvD slår upp saken i artiklar men erkänner samtidigt att de har lite svårt att lista ut på vilket sätt de kan koppla detta till Kreml och Putin. Det hindrar dem inte från att spekulera och därmed spä på bilden av Ryssland som ett hot mot Sverige. Strunt samma om det kokas soppa på en spik tycks det. När det gäller Ryssland ligger den journalistiska ribban lågt vad gäller spekulationer, indiciekedjor och konspirationsteorier.

Det får mig att tänka på Mattias Göranssons utmärkt skrivna ”Björnen kommer” (2017). Jag tycker mig se samma mönster som Göransson påvisar i sin bok. Det gäller att skapa ett monster och i ivern glöms vanlig källkritik och prövningar av resonemang bort. Jag har redogjort för och diskuterat kring Göranssons bok i ett tidigare inlägg.

Men det finns anledning att komma tillbaka till den då den så väl illustrerar hur mönsterseende uppstår och en hysterisk rädsla piskas upp som i förlängningen kan bli kontraproduktiv eller rentav farlig. Den visar att det inte krävs särskilt mycket fakta för att driva en uppfattning i pressen och framkalla en eskalering av tonläge, en ur säkerhetspolitisk synpunkt skadlig misstro mot främmande makt, och en snedbalanserad bas för analys av tillförsel av resurser till Försvarsmakten. Inte bara vad avser den totala mängden resurser utan också till vilka vapenslag, typer av utrustning och aktiviteter anslagen skulle tilldelas. Att skapa monster som inte finns hjälper varken allmänheten som får en överdriven hotbild på näthinnan att ligga sömnlös för, eller beslutsfattare att ta de rätta säkerhetspolitiska besluten eller göra den rätta bedömningen av omvärldsläget.

Gamla monster blir som nya…

En jämförelse av ubåtsparanoian och hotet från Sovjetunionen – som förvisso var verkligt men inte så överhängande som en del ville få oss att tro på 1980-talet - med dagens situation kan sägas vara att det nu för det första är ett helt annat läge. NATO har så oerhört mycket mer resurser än Ryssland jämfört med hur balansen var mellan NATO och Sovjetunionen under kalla krigets dagar. Hotet från Ryssland kan alltså inte på några vis jämföras med det faktiska hot som Sovjetunionen utgjorde för Sverige och övriga Europa. Men det hindrar inte att vi matas med ständiga historier om rysk desinformation, ryska dataintrång, rysk upprustning och ryska hotfulla militärövningar och militära invasionsplaner mot Sverige. Det upprepas också att Ryssland rustar upp. Trots att det redan för ett par år sedan kom tecken på motsatsen. Vilka nu bekräftas av Sipris senaste siffror för år 2017. Ryssland minskar sina militära utgifter med ca 20 %. Något som fått tidningar som DN och SvD att sätta för sina publikationer mycket ovanliga rubriker som ”Rysslands militärutgifter minskar medan världens ökar” och ”Militära budgetar växer – men Ryssland drar ner” (hittar dock inte artikeln på nätet utan bara i pappersversionen av tidningen 3 maj 2018). USA står nu enligt Sipris senaste siffror för 36 % av världens samlade militärutgifter, Frankrike och Storbritannien tillsammans för 6 %, och Ryssland för 4 %. Ändå förvånas många över att Ryssland från sin sida upplever USA och NATO som ett hot. Intressant att noter kom dock illa snabbt en artikel i SvD ett par dagar senare för att misskreditera Sipri:s siffror. En ekonomiprofessor gör där i och för sig relevanta invändningar om att minskningen till stor del har tillfälliga budgettekniska förklaringar och att minskningen "egentligen" skulle handla om kring 3 %. Sipri:s forskare däremot erkänner invändningarna men menar att det ändå, undantaget dessa "engångseffekter" legat kring 14 % mellan 2015 och 2017. Artikelförfattaren hävdar ändå att detta faktum inte betyder att Rysslands försvarsförmåga minskar. Ett resonemang som förmodligen skulle få svenska ÖB att gå i spinn om förhållandet varit detsamma här. 

Men nu gäller det alltså hotet från Ryssland och då måste ballongen fyllas med luft om den börjat pysa ut. Det gäller att inte förstöra hotbilden utan hålla vid liv den ryssrädsla som ska få opinionen att svänga i NATO-frågan, vilket jag bergfast tror är den viktigaste anledningen till den uppsjö av artiklar som behandlar allt från ryska nya vapen till ryska ”trollfabriker”.

Ubåtskortet är nu dock lite förverkat, i synnerhet efter det senaste jaktfiaskot i Stockholms innerskärgård hösten 2014, trots att det då slogs på samma trummor som på 1980-talet och att det under ett helt år gjordes förtvivlade försök att blåsa liv i den punkterade ballongen, som jag själv skrev i ett inlägg 2015. Trots att dåvarande ÖB Sverker Göranson så bestämt försökte fastslå att ”det var en ubåt” och att alla andra förklaringar ”kan uteslutas”. Det låter som ett eko från 80-talet och till råga på allt hävdade han att det rörde sig om minst en mini-ubåt. ÖB-Göranson framhöll då också att andra observationer på annan plats ”ger oss ett mönster” som ”enligt det system militären använder” ger ett väldigt starkt bevisläge. Nog var det fler än jag som tänkte att: ”here we go again”? Det militära systemet av indiciekedjor som sägs ge bevis på ubåtsintrång smäller dock inte lika högt längre. Suddiga foton, bilder av bottenspår och en försvunnen (!) sonarboj utgör de säkra bevisen men övertygar kanske inte mer än 80-talets lika ”tvärsäkra” bevis. Det blev inte bättre av att media genast upptäckte felaktigheter i bevismaterialet och ÖB:s uppgifter. Till slut var det nästan bara Mikael Holmström som inte gav med sig utan sin vana trogen spred halvfabricerade bevis eller rena missförstånd på förstasideplats. Den suddiga bilden på en ”säker ubåt” visade sig vara tagen på ett helt annat ställe än Försvarsmakten hävdat.  Den verkliga platsens bottendjup var högst 10 meter och innehöll flera grynnor och därmed i stort sett omöjlig för en ubåt att ta sig igenom medan Försvarsmaktens angivna plats hade tillräckligt djup. Bottenspåren kunde lika gärna varit från kabeldragning eller något helt annat i det virrvarr av spår som faktiskt finns på havsbottnarna. En mystisk ”svartklädd man” på ett skär visade sig heta Ove och gilla sportfiske. Och. Så. Vidare. I Finland imponerades man inte i alla fall, åtminstone inte den finske försvarsministern som sa så här:

”Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser”.

En senare observation i januari 2015 fick Mikael Holmström att gå upp i falsett med nya artiklar och andra följde efter. Den här gången skulle ubåten ha rört sig i farleden mellan Nacka och Lidingö in mot centrala Stockholm. Fullt synlig dessutom. Det gör man inte ”för skojs skull”, varnade Holmström, som kallade det en ”allvarlig inträngning mot centrala Stockholm”. Försvarsminister Hultqvist såg sig tvungen att göra ett uttalande och höll med om det allvarliga i intrånget med tillägget att det visade på ”aggressivitet” och ”fräckhet” hos inkräktaren och att det var en klar ”provokation”.  Annie Lööf och Jan Björklund pekade till och hem ut vem som var inkräktaren. Jo, ni gissade rätt, Ryssland förstås. Freds- och konfliktforskaren och professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell förklarade för dem som eventuellt fortfarande var skeptiska att det handlade om en ”maktdemonstration” att ge sig in i Stockholm i övervattensläge. Bilden som var bevismaterialet för intrånget visade sig dock snart vara arbetsbåten Time Bandit. Den enda som inte höll med var Mikael Holmström som försökte hävda att ubåten måste ha gått alldeles bakom arbetsbåten. I övriga media ebbade det hela skamset ut denna gång.

Vid den följande årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i januari 2015 skrev Göranson ändå att ”ubåtskränkningen” var ”uppseendeväckande” men att den inte kom ”som en blixt från klar himmel”. ”Molnen har hopat sig en tid”, fortsatte han, och tog upp den rapport som Försvarsmakten gått ut med i december 2014 som, menade han, visade att ”de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som står i paritet med omvärldsutvecklingen”. Med andra ord att det behövdes mer pengar till försvaret. Numera är det dock Krim och Ukraina som oftast lyfts fram som det stora beviset på hotet från öster. Som om det funnes likhetstecken att sätta mellan Rysslands förhållande till den före detta sovjetrepubliken Ukraina samt den halvö som i 200 år tillhörde först Tsar-Ryssland och senare Sovjetunionen och dess förhållande till Sverige. Det är hur som helst troligen mer effektivt än ubåtshotet och brukar därför användas mest i äskandet av pengar eller i motiverandet av ökade försvarsanslag.

Försvarsminister Hultqvist medgav mycket riktigt ett extratillskott på drygt 8 miljarder kronor fram till år 2020, med hänvisning till en ökad hotbild, bland annat Rysslands annektering av Krim.

Nuvarande ÖB vill dock ha ännu mer, tillkännagav han för bland andra Expressen, bland annat med hänvisning till hur Ryssland agerat i Georgien, Krim och Ukraina.

Det är svårt att be om pengar om inte hoten är tillräckligt skräckinjagande. Kanske är det främsta skälet till viljan att skapa monster som inte finns, eller som i vart fall inte är så skräckinjagande som de framställs?

… och nya tillkommer

Mattias Göransson tar i sin bok också upp det fejkade brev som dök upp under 2015 där försvarsminister Hultqvist gratulerar en chef på Bofors till en stor affär med Ukraina. Det publicerades på en tysk nyhetssajt och florerade ett tag i sociala medier. Mikael Holmström tog upp det i nyutgåvan av sin ovan nämnda bok ”Den dolda alliansen” och skrev en artikel i DN 28/10-2015 med rubriken ”Peter Hultqvist utsatt för rysk lögnattack”. Ett led i en desinformations- och propagandakampanj från Ryssland, påstår Holmström i artikeln. Göransson påpekar däremot en rad olika märkligheter kring detta förfalskade brev. Dels hade det inte publicerats av en enda rysk sajt eller nyhetsmedia vilket ju förefaller märkligt om man vill föra ”informationskrig” och ”så split och splittring”, som Hultqvist säger till Holmström i DN-artikeln. De enda som nämnde brevet gjorde det i kommentarer till de svenska uppgifterna med hänvisning still svenska källor. Det visade sig också senare, vilket har förbigåtts med tystnad, att FOI länge känt till att det spridits flera falska meddelanden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att den stora ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom befann sig i centrum för dessa. Vapenjätten hamnade på lite obestånd efter att konflikten med Ryssland inleddes 2014 eftersom de då inte längre fick sälja sina produkter till sin största kund längre och var tvungna att söka nya marknader. En rad märkliga pressmeddelanden spreds under hösten 2014 där företaget påstod sig ha inlett olika försvarssamarbeten med Sverige. Det är fortfarande oklart varför och alla pressmeddelandena är nu raderade och finns endast citerade i de cirka 300 artiklar de gav upphov till. Med samma indiciekedjemetod som svenska Försvarsmakten och Mikael Holmström med flera brukar använda ligger det närmare till hands att det fejkade brevet från Hultqvist skulle kunna härröra från Ukroboronprom och därmed Ukraina snarare än Ryssland. Säkert är det dock lång ifrån. Det visar dock att det inte heller säkert går att peka ut en koppling till Kreml. Trots detta görs det närmast reflexmässigt och blixtsnabbt utan närmare kontroller.

Inför valet i höst är det istället propagandakrigföring för att styra svenska valet som tas upp som hot. På precis samma sätt som med ubåtarna läggs olika spekulationer och indicier samman till en ”bild” som målas upp i etablerade media som vore det otvetydiga fakta. Senast i SvD om NMR som enligt rubriken för artikeln ”kan störa svenska valet”. Detta genom att använda en domän de själva lagt upp och kallar ”putinmail”, dvs mejlkonton som används genom rysk server för att lättare undkomma svenska myndigheters granskning av mejltrafik kan man tänka. I SvD-artikeln medges dock att det är ”svårt att få en komplett bild av vilka som använder mejlen och till vad”. Experten SvD talat med, Joakim von Braun, säger att NMR som organisation eller individer inom denna ”kan bli en kanal för ryska budskap”. Detta eftersom det skulle bli lättare för rysk underrättelsetjänst att kartlägga NMR:s medlemmar och sympatisörer, menar han, och spekulerar vidare med att säga det inte är omöjligt att individer som varit medlemmar kan utsättas för påtryckningar eller utpressning ”för att agera på ett sätt som gynnar Ryssland”. I artikeln spekuleras det om NMR:s tidigare kontakter med Ryssland som då handlat om den fascistiska och ultranationalistiska organisationen Ryska imperiska rörelsen, RID. En rörelse som kallar Putins regim för ”antirysk” och som istället vill införa en militant nationalistisk diktatur. Ungefär det som NMR vill införa i Sverige alltså. Denna starkt Putinfientliga organisation utgör alltså NMR:s koppling till Ryssland. Ett par av dess medlemmar har bevisligen varit i St. Petersburg för vapenträning i RID:s regi och några NMR-medlemmar använder VKontakte istället för Facebook, kanske dels för att lättare hålla kontakt med RID-medlemmar men också, sägs det, för att de där kan sprida budskap som skulle raderats om de spreds i Facebook.

I SvD:s artikel kokas allt ihop till en tre sidor lång historia om rysk påverkan av svenska valet. Putins realpolitik smälts samman med högerextrema rörelsers planer på att störta Putin. Faktarutor visar varför Ryssland skulle vara intresserat av Sverige, ”strategiska läget” och den svenska NATO-debatten etc. Givetvis tas också de obekräftade uppgifterna om rysk valpåverkan i USA upp. 

Att Ryssland som stat intresserar sig för vad Sverige beslutar angående NATO-medlemskap torde inte vara särskilt uppseendeväckande. Det ingår rimligen i varje stats säkerhetspolitiska analys att göra bedömningar av omvärldsläget och de närmsta grannarnas status militärt och politiskt. Så gör vi och så gör USA och alla andra nationer. Men i den stort uppslagna SvD-artikeln ges vi en bild där vi lockas att associera till Ryssland med kopplingen NMR-Ryssland-Putin-hot. I en undertext till rubriken sägs att NMR ”pekas ut som en uppenbar riskaktör i propagandakriget mot Sverige. En noggrann läsning (hur många gör en sådan?) visar dock att allt är spekulation och att det i artikeln strösslas med ordet kan eller orden skulle kunna. Det kan sammanfattas i IT-experten von Brauns svar på artikelförfattarens fråga om hur sannolikt det är att NMR kan vara kanal för rysk påverkan:

”Det finns ganska många indicier som tillsammans skapar en riskbild. Man kan se att potentialen finns och att det förmodligen handlar om att NMR kan fungera som ett slags förstärkare och indirekt skulle kunna bli ett slags ombud” (min kursivering/fetstil)

Expressens ledare den 1 maj varnar för att inte underskatta hotet från nazisterna i NMR och tar också upp kopplingen till Ryssland. NMR har tränats på ett läger i St Petersburg hos Ryska Imperiska Rörelsen och ledarskribenten tycker att det ”behöver knappast tilläggas” att det vore omöjligt utan Putins godkännande. Att nazisterna använder ryska mejldomäner, VKontakte, har fått pengagåvor från RID och gjort resor till dessa ”skapar intrycket av” att svenska nazister är ”lydiga medhjälpare till Putins Ryssland”, hävdas bestämt. Att RID är öppet Putin-kritiska, vill införa monarki, och störta det demokratiska Ryssland framgår inte av ledaren.

SvD har också i en annan artikel nyligen försökt kartlägga hur svenskar använder VKontakte, men inte lyckats nämnvärt. Det finns tydligen ett flertal svenska VK-grupper som står för rasistiska, fascistiska, antisemitiska eller islamofobiska uttryck men de flesta har bara något hundratal följare och aktiviteten är inte särskilt frekvent, skriver Malin Ekman i nättidningen SvD den 1 maj. Hon menar dock att VK används dels för att kunna uttrycka sig mer extremt eller för att utöka sin publik (dubbelpostar sina Facebook-inlägg). En allmänt vedertagen metod för opinionsbildare och inget unikt för NMR således.

Vad betyder då detta?

Det är för det första oerhört likt ubåtsdebattens hysteriska spekulationer under framför allt 1980- och 90-talen. Bara detta faktum manar till försiktighet och kritisk läsning.

För det andra är det märkligt vilken omväg den ryska staten tycks vilja gå för att påverka svenska valet. Är då verkligen NMR den mest effektiva kanalen? Det känns väldigt långsökt och vad den här ”utpressningen” som ryska staten skulle kunna utsätta NMR:s medlemmar för skulle gå ut på förefaller också höljt i ett fantasifullt dunkel. Hur tänker ryska staten i så fall att det skulle påverka svenska valet om en nazistisk organisation med målet att avskaffa demokratin och införa en nationalsocialistisk diktatur börjar föra ut ”ryska åsikter”? Ska det ge oss en positiv bild av Ryssland? Till detta kan läggas Sven Hirdmans viktiga anmärkning, som framläggs i Göranssons bok, att Ryssland i stort ”saknar det man kallar för soft power”. Det vill säga, en auktoritet i svenskars ögon som en trovärdig och pålitlig källa för nyheter och debattinlägg. Hur den klentrogna svenska publiken skulle kunna övertygas av att NMR börjar föra ut deras världsbild förefaller mycket oklar. För att inte säga just orimlig. Enligt mitt sätt att se vore det väl snarast en dödsstöt för det ryska perspektivet om den började framföras på bred front av NMR. Den enda anledningen jag kan tänka mig till att ryska staten ser mellan fingrarna (tillsvidare) med RID är att de sannolikt slussar in ett antal frivilliga till separatisterna i östra Ukraina, inte för att de skulle vara användbara som påverkansfaktor i svenska riksdagsvalet. Troligen håller den ryska säkerhetstjänsten samma vakande öga på RID som jag förutsätter att Säpo håller på NMR.

För det tredje verkar det i mina ögon istället så att NMR:s ryska koppling till sin ryska systerorganisation i artiklarna ovan utnyttjas för att svartmåla ett ryskt perspektiv på världspolitiken och framför allt avväpna även väl artikulerade argument mot svenskt NATO-medlemskap och måla upp en förhöjd rysk ”hotbild” eller ”riskbild”. IT-experten som SvD låter komma till tals över tre sidor i tidningen har anlitats tidigare i ubåtsdebatten och nämns också i Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer” där han och några till beskrivs som ”amatörhistoriker” som gång på gång ”dammas av” trots att de, med Göranssons ord, ”framför ståndpunkter som gång efter annan har visat sig både orimliga och felaktiga”.

Den här kopplingen mellan svenska högerextrema och Ryssland är inte heller ny och har bland andra framförts av Utrikespolitiska Institutets Martin Kragh förra året i den kontroversiella ”rapport” han då publicerade i en tidskrift i vilken han bland annat anklagade Aftonbladet för att ge utrymme för ett ”Putinvänligt” perspektiv. En ”rapport” som UI inte ville kännas vid och som dömdes ut av forskningsgranskare som vetenskapligt arbete när det anmäldes för forskningsfusk. Eftersom rapporten hade så ”osystematiska” svagheter och att dessa var så pass ”uppenbara för en grundlig läsare” ansåg granskarna att det inte kunde ses som bevisat att de utgjort ett ”försök att vilseleda läsarna”. Det kunde alltså inte ens ses som forskning. Men han nådde ut på bred front med sina alltså högst personliga spekulationer eftersom han fick artiklar publicerade och intresset i media var stort för hans åsikter.

Även i vårt grannland Finland vilket framgår av en artikel från 19 juni 2017 i vilken han framför ungefär samma spekulationer som von Braun i SvD.  Kragh pekar i YLE-artikeln bland annat på att ryska nyhetskanaler ofta citeras av NMR och andra högerextrema och vice versa och tar också upp det förfalskade brevet till Hultqvist, som också det har granskats av Mattias Göransson och visat sig ha en betydligt starkare koppling till Ukraina än Ryssland. Finska media är däremot mer balanserade än sina svenska motsvarigheter och låter också Daniel Poohl, chefredaktör för Tidningen Expo och mångårig granskare av svenska högerextrema rörelser, komma till tals. Han bekräftar kopplingen mellan svenska och ryska högerextrema men påminner helt riktigt om att ”båda två befinner sig i opposition mot ett system som de inte gillar”, och att ”det finns en förenklad bild av att det är Putin som sitter där och bestämmer” (min fetstil).

Främmande makt som påverkar svensk politik

Med allt detta sagt ska vi naturligtvis vara medvetna om en ständig ström av artiklar, blogginlägg, facebook-poster och annat material som florerar på nätet i syfte att påverka våra åsikter och i förlängningen kanske hur vi ska rösta i höst. Det handlar om att försvara säkerhetspolitiska intressen men också att indirekt påverka en hemmaopinion, vilket vi sett både Trumps USA och Putins Ryssland utnyttja. Det finns också mängder av exempel på hur vi utsätts för påtryckningar från USA och NATO. De ”hemliga” brev som regeringen mottagit från amerikanska försvarsministern Mattis som med mer eller mindre öppna hot vill få oss att avstå från undertecknande av FN:s kärnvapenförbud är blott ett sådant. En fråga som rimligen svenska folket ska avgöra indirekt genom röstsedeln i höst. Hur oberoende av dessa numera öppna och upprepade hot kommer svenska partier, i synnerhet Socialdemokrater, att vara när de intar sin ståndpunkt i frågan? 

Hur är det med tankesmedjan Atlantic Councils inflytande på den svenska NATO-debatten? Artiklar publiceras återkommande i stora svenska publikationer som inlägg i debatten för ett svenskt NATO-medlemskap, inte bara på debattsidor utan också på ledarsidor. Skribenterna brukar då presenteras som docenter eller forskare vilket ger ett vetenskapligt intryck för den som inte vet vad Atlantic Council är för något och vilka som står bakom. Tankesmedjan är på flera olika sätt knuten till NATO och amerikanska regeringsadministrationen och finansieras bland annat av amerikanska staten. De nöjer sig inte med att vända sig till svensk publik heller utan försöker även påverka medlemsstater i NATO att verka för att införliva Sverige i NATO. 

På det här viset utsätts vi för ett bombardemang av åsikter och skenvetenskapliga artiklar som i sig och samlat utgör ett, enligt min uppfattning, betydligt större påverkansfaktor på det svenska valet i höst och allmänt på den svenska opinionsbildningen i framför allt NATO-frågan.

Så när främmande makt vill påverka det svenska valet i höst finns betydligt mer sofistikerade instrument att använda än svenska högerextrema. Det inser givetvis USA och det vore för märkligt om inte Ryssland gör det också. Eller ska vi tro att de är helt inkompetenta och okunniga om den svenska politiska scenen? I så fall utgör deras förmenta hot inte något allvarligt sådant.

Den andra misstanken är som sagt att det ingår i den allmänna spridningen av rädsla för ryssen och målandet av den hotbild som behövs för att vända en negativ opinion i frågan om svenskt NATO-medlemskap.

Är den senare misstanken bara för den konspiratoriskt lagde? Ja, döm själva. Gärna efter att ha läst Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer”. Den är mycket upplysande och tänkvärd.

Kolla hur som helst källan till det du läser. Vem är det som säger vad, och varför? Vem finns bakom doktorstiteln eller den ”oberoende” tankesmedjan? Givetvis bör du också vara starkt kritisk till allt NMR påstår. I vart fall om du inte önskar en nazistisk revolution och att Sverige blir en nazistisk diktatur. I det fallet behöver du nog inte ens fundera över var någonstans i världen deras material kommer ifrån. Eller?

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Putins Ukraina – Bara propaganda!?

Jag skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som ”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig, så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?

Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda, utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.

1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom. Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och korrumperade klåfingrighet.

Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka. Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med. Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin ger. Det vill att säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som en räddning. 

2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat ”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina. Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men ”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”, säger Putin.

Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske presidenten Janukovytj lade fram i Vilnius den 28 november 2013, istället för att där skriva under avtalet med EU som det var tänkt. Zygar bekräftar också att det helt avfärdades av EU.

3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.

Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var - av de skäl som angavs i punkt 2 här - kort, och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att rensa platsen. De använde då i och för sig inga grövre metoder än vad som användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former (?).

4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger ”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han, efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick information om.

Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat i hundratals filmklipp. Dessa visar också att en del av demonstranterna varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Detta dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för dåvarande Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade och vars reception av dessa användes som tillfällig sjukvårdsplats.

Varför?

Utredningen som gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har bevis undanröjts, bland annat har träd som träffats av krypskyttarnas kulor huggits ned istället för att undersöka ingångshålen i dem, osv.

Varför?

Såväl BBC som tyska tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de rekryterats som krypskyttar av företrädare för Majdan-försvaret. Forskaren Ivan Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014. Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr är det allt vi kan göra men för den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare inlägg, som finns här och här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre tillgängliga men inläggen kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände eller inte är särskilt insatt. 

5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den 21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare, och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland. ”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.

Här börjar det bli mer tveksamt med sanningshalten. Att ett avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj. Han höll ett flammande tal i vilket han uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj här.

Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst sätt, eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga samtal? Men Zygar har knappast några avsikter att dölja något som skulle kompromettera Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden” men förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, t.o.m. fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om honom tidigare heller men nu lär ha blivit enormt besviken och irriterad över den ukrainske kollegans beteende och över att han ”kunde vara så korkad och feg”. Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i bil till Donetsk flygplats men blivit hindrad att gå ombord på sitt plan av vakter på flygplatsen. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege, i vilken också talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Rybak själv lär ha dementerat den uppgiften, enligt Zygar.

Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just skrivits under, sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart” att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles fel i det?

6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare. Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid Novorossijsk.

Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO, och med tiden hade, enligt Zygar, den ståndpunkten utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25 år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen, enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman - en pro-rysk och en tatarisk, som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar att det var trupp som redan befann sig på Krim, och enligt avtal hade rätt att vara där, som ingrep, och inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland”, och dessutom att när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.

Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall Street Journal. Han skriver i Forbes följande:

”The U.S and European Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy right where they are.”

Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under sovjetiskt och ukrainskt styre.

7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda för den tilltagande nationalismen och radikalismen”. Som exempel tar Putin upp lagförslaget om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första som den nya ukrainska regeringen lade fram, men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal” vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.

Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut utan lär ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk, Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen, och senare presidenten Porosjenko, varit utbredd i östra Ukraina - med en majoritet ryskspråkiga och etniskt ryska invånare - lär inte ha undgått någon och finns också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE News, som är intressanta att ta del av för den som orkar. 

Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda mot ukrainska nationalistiska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska propåerna - som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina eller särskild status för Donetsk och Luhansk - eftersom ”hans väljare inte skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta förhandlingsverktyg, dvs. den både i pengar och människoliv kostsamma konflikten. Alltså satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15 som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.

Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.

8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.

Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten är helt felaktigt kan ju fundera över citaten nedan:

”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen 13/6-15)

”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman, Smålandstidningen 29/2-16)

”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)

”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)

”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket, den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN 18/9-16)

Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige (med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft.

Varför?

Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred? Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?

Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland? 

Vad Putin egentligen vill?

Joseph S. Nye är en av de stora forskarkanonerna inom fältet internationella relationer. Han bekänner sig till den liberala teoribildningen inom ämnet och om jag inte missminner mig var det han som lanserade begreppet ”interdependens”. Vilket teoretiskt innebär att fri och ymnig handel stater emellan är en garant mot krig. Stater som handlar med varandra blir beroende ekonomiskt av varandra och blir också därför mindre benägna att kriga mot varandra, enkelt beskrivet.

För ett par år sedan gav han ut boken ”Is the American century over?”. Jag har inte läst boken själv men ser den anmälas i en understreckare i SvD, ”Slutet för det amerikanska århundradet?” av Peter Landelius. En av de mest intressanta huvudpoängerna i Nye:s bok som Landelius lyfter fram är ett resonemang av mer realpolitisk natur och handlar om Ryssland och Putin. Den är värd att återge i sin helhet (så som den beskrivs i SvD av Landelius):

”Vad Ryssland beträffar konstaterar Nye något som många vet men som sällan påpekas av Nato och dess svenska tillskyndare: Ryssland är ekonomiskt så svagt att det inte utgör något trovärdigt hot i annan mening än att landet sitter på kärnvapen (som dock är betydligt mindre effektiva än USA:s). Jag frestas tillägga att USA efter murens fall inte gjorde mycket för att underlätta Sovjetunionens svåra och med tiden misslyckade övergång till en demokratiskt förankrad marknads­ekonomi – snarare tvärtom. Putins revanschism finner här sin näring, men den syftar till medlemskap i stormaktsklubben och inflytande i närområdet, inte till världsherravälde”

Den sista meningen tror jag är nyckel till förståelse av Putin och Ryssland. Det ger också en vink om USA:s mål med sin säkerhetspolitik. De är naturligtvis medvetna om sin särställning militäriskt och överlägsenhet ekonomiskt i jämförelse med Ryssland. Och naturligtvis måna om att se till att det förblir på det viset. 

Den svenska debatten är på väg att gå helt överstyr och jag tror att det har att göra med att en stor del av mediejättarna och de svenska politikerna har haussat varandra till en överskattning av Rysslands militära styrka och ambitioner. Det skulle vara välgörande om fler svenska bedömare av läget studerar Nye:s analys. Det är en mer sansad bedömning och ingen bör väl komma på tanken att kalla Joseph S. Nye för Putin-troll. Eller vad säger Martin Kragh? Själv tar jag en tur till biblioteket. Nyfiken på resten av innehållet i ”Is the American century over?”

Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.

”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?

Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.