Stjärnfall på affärshimlen – eller Because I´m worth it!

Många var säkert ute för att se stjärnfall i veckan. Meteoritsvärmen Perseiderna skapade spektakulära fenomen på himlavalvet. Som en meteoritsvärm har också affärsvärldens toppar fallit från sina höjder under året som gått. Nu senast avgick Nordeas vd Christian Clausen. Han gick visserligen frivilligt sägs det men det är ju väl känt att hans period på posten kantats av smärre skandaler och problem. Finansinspektionen lär ha haft synpunkter på hans ledarskap och i våras ska det ha varit nära att FI drog in bankens tillstånd med anledning av de bristfälliga rutinerna rörande penningtvätt, enligt uppgifter i SvD. Han är dessutom inblandad i SCA-härvan och lär ingå i åklagarmyndighetens förundersökning. Det är nog klokt att dra sig ur medan man ligger på topp, kanhända han resonerat. När man dessutom kan trösta sig med en pension på ca 150 miljoner kronor.

Nyligen fick också Sandviks vd Olof Faxander kicken. Vilket gav aktien en kick uppåt och därmed en kassaförstärkning åt Faxander, som aktieägare i bolaget.Inte för att han behövde det precis. Till och med under krisåret 2008 lyckades han höja sin lön med 62 %. Vilket fackförbund som helst skulle idiotförklaras med sådana lönekrav. På senare tid har prestationerna knappast motsvarat de höga ersättningarna vilket väl trots allt till slut blev hans fall. Men mest handlade det förstås om en dominoeffekt av SCA-skandalen som tidigare bringat också Sverker-Martin Löf, Anders Nyrén och Jan Johansson på fall. Dock med avgångsvederlag och pensioner som rimmar illa med den underprestation som de uppenbarligen uppfattats ha stått för.

De är inte ensamma om att erhålla oerhörda ersättningar av vilka det finns en mängd fantasifulla varianter. För några år sedan stormade det kring Investors dåvarande vd Börje Ekholm som fick minst 110 miljoner i olika ersättningar vilket Jacob Wallenberg tyckte var rimligt men bland andra Aktiespararna hade starka synpunkter på.

OKQ8:s vd Göran Lindblå drog sig tillbaka vid 60 års ålder med en pension på ca 2,5 miljoner om året resten av livet.

Vilket ändå är futtigt i jämförelse med Handelsbankens förre vd Arne Mårtensson som seglade iväg med en pension värd minst 8 miljoner om året livet ut.

Electrolux:s vd Keith McLoughlin fick 74,5 miljoner i lön och ersättningar under sitt första år men anses trots detta tydligen också behöva ett väl tilltaget bostadsbidrag.

Ericssons vd Hans Vestberg ökade sin lön med nära 64 % under 2014 medan mängder av anställda i koncernen fick gå från sina jobb och de som fortfarande fått behålla jobbet fick nöja sig med i snitt 2,2 % löneökning. 

Bara för att ta några få kända exempel.

Det är som sagt inget fel på fantasin när det gäller att konstruera bonusmodeller och pensionsersättningar och likaså när det gäller olika knep för att dölja bonusarna.

Because I´m worth it!?

- Because I´m worth it, lyder en känd reklamslogan. Ungefär så brukar det argumenteras när ohemula bonusar, pensions- och fallskärmsavtal förs på tal. Astronomiska summor sägs motsvara de prestationer som utförts. Att jämföras med en sjuksköterskas lön kring 25000 plus lite tillägg. På vilket sätt kan egentligen denna diskrepans försvaras? På vilket sätt är Clausens prestationer så oerhört mycket mer värda? Vilket brukar bemötas med ett annat argument. Nämligen att ersättningarna behövs för att locka de bästa till jobbet. Vilket också måste kunna ifrågasättas. De främsta jobben inom affärsvärlden skulle alltså vara svåra att rekrytera till utan sådana?! Trots att dessa poster bör utgöra juvelen i kronan för den målmedvetna karriäristen. Efter år av studier, traineejobb och lägre chefsposter skulle dessa alltså tacka nej till toppjobben, trots den ändå mycket höga lönen och prestigen? Ja, det är vad som påstås. Konkurrensen med utlandet är tuff, brukar det tilläggas. Vilket är en länge och väl odlad myt som det sällan eller aldrig presenteras några vetenskapliga belägg för. Snarare tvärtom.

Det är hur som helst uppseendeväckande märkligt hur miljonerna regnat över direktörer trots högst tveksam kvalitet på prestationerna.

Samtidigt är det ofta i dessa kretsar som de starkaste invändningarna mot basinkomst formuleras och framförs. Invändningar mot att folk skulle få ersättning för att göra ingenting. Varför ska ”lättja” premieras, heter det. Ett argument som bygger på uppfattningen att lön måste motsvaras av en prestation. Dessutom bör lägstalönerna sänkas, brukar det argumenteras från samma personer. De som tjänar lägst ska helst ha ännu lägre lön.

De ökade inkomstklyftorna anses av allt fler ekonomer som ett av västvärldens största ekonomiska problem, senast i en rad rapporter från OECD. Den stora samhällsnyttan av att ge fantasisummor i ersättning till direktörer måste också därför kunna ifrågasättas. 

Det sägs nu att den nya vd:n för Industrivärden, Helena Stjernholm, har en klart lägre nivå på lön och ersättningar än sin föregångare. Det skulle ju möjligen kunna tyda på en viss tillnyktring i synen på direktörslönerna? För det kan väl inte ha att göra med att hon är kvinna?

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?