Bygg muren och stanna innanför, mr Trump

”Totalloser, so sad”!

Greenpeace budskap projicerat på den amerikanska Berlin-ambassadens fasad är klockrent. Det är lite sorgligt att lyssna till Trump. Eller upprörande, eller skrattretande, eller… Ja, oberörd lämnar han väl ingen tänker jag. Hur han nu tänker styra USA får ju amerikanare kommentera och debattera men när det gäller sådant som hamnar utanför USA:s gränser är det en annan sak.

Hittills har de, enligt den brittiska organisationen Airwars, amerikanska bombningarna av IS i Syrien och Irak krävt minst 3681 civila människoliv. Fler alltså än vad som krävdes vid attacken mot Twin Towers. Det finns alltså anledning att (återigen) fundera över vilka metoder som används vid bekämpning av terror och vid vilken punkt själva bekämpningen blivit till terror. Nu är det inte under Trumps befäl som merparten av dessa civila människoliv har gått förlorade, men han har å andra sidan knappast visat tecken på att dra sig ur denna bombpolitik, snarare tvärtom. Trump ska ju ”bomba skiten ur IS” har han sagt och nyligen släpptes en ”Mother of all bombs” i Afghanistan. Det kraftigaste man kan utsätta någon för i bombväg, förutom atomvapen. Det visar alltså ingen omsvängning utan istället testas nya bomber och attackmål. Följt av nedtoning av effekterna för civila; ” “The operation is ongoing!” “There are still Daesh” — Islamic State — “fighters on the loose!” “There are land mines!” and finally, “The area is being cleared!” “No civilians were hurt!”, som en journalist från NY Times får höra som svar på frågor om att få tillträde till området där ”MOAB” släpptes i Afghanistan. Likadant kommenteras bombningarna i Syrien och Irak. Enligt Pentagon är civila offer omöjligt att undvika i kampen mot IS men hävdar att de gör allt för att undvika sådana och att det hittills skulle ha krävs ”bara” 450 civila människoliv i Syrien som följd av amerikanska bombningar. Fortsättning lär följa alltså då Trump inte visat något annat än ett aggressivt beteende mot den muslimska delen av världen och gjort upprepade försök att stänga stora delar av den ute från USA. Här ska byggas murar mot omvärlden!

Med det senaste Trump-utspelet blir det också tydligt att han fullkomligt skiter i hur USA skitar ned. Genom åren har USA stått för ungefär en fjärdedel av alla mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. USA lämnar, enligt WWF, ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar ett behov av 4,8 jordklot för att klara av att alla levde som man gör i USA. Det är bara Australien och några lilleputtländer (Aruba, Luxemburg och Qatar) som gör större ekologiska avtryck. Men de har ju betydligt färre invånare så den totala effekten för världen blir inte densamma.

USA är emellertid ett land som efter andra världskriget har vant sig vid att ta det som önskas av världens energitillgångar för att hålla sin produktion, konsumtion och höga levnadsstandard igång. I början av 2001 kom exempelvis en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning från två inflytelserika amerikanska organisationer; rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär. De larmade om att USA skulle varit på väg mot allvarlig oljebrist och att det kanske skulle ”behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser. Den 20 mars 2003 hade USA lyckats hetsa britter och en del andra att förenas med dem i en jakt på massförstörelsevapen som inte fanns, medan det egentligen var kontroll över oljeproduktionen USA:s anfall på landet handlade om. Rapporten föreskrev också aktivitet för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och naturligtvis ökade USA:s regering sedan rapporten släpptes sin aktivitet i dessa områden och att attacken mot Afghanistan skulle handlat om att få tag i Usama Bin Laden är det väl inte heller någon som tror längre? Den pipeline som planerats sedan 1990-talet är nu på väg att konstrueras och kan därmed säkra leveranserna från oljekällor vid Kaspiska havet med sträckning över Afghanistan till Pakistan. Allt för att undvika Ryssland och Iran och säkra amerikansk kontroll.

Sedan dess har USA ökat sin egen oljeutvinning genom metoden ”fracking”. Skifferoljan har destabiliserat oljemarknaden och förutom att gruvdrift av oljeskiffer påverkar marken och ekosystemet lokalt så sker också enormt stora utsläpp av koldioxid. Dessutom är metoden oerhört vattenkrävande, en resurs som börjar bli en akut bristvara globalt. Men USA öser på i borrhålen för att få billig olja och låta ”business” hålla på ”as usual”. 

Ja, så där kan man fortsätta. Det skulle dock bli ett väldigt, väldigt långt inlägg, för att använda Trumps uttryck. För vad är den han nu på fullt allvar (?) hävdar?

Hans 25 minuter långa tal är på sitt sätt intressant men också, i ljuset av det ovanstående med mera, oerhört provocerande. Själv satt jag och studsade i soffan när jag såg det på CNN. Just som jag hade bestämt mig för att inte bry mig så mycket om Trump utan låta honom hållas i sin låtsasvärld. Men det är svårt när han sprider sin dumhet utanför USA:s gränser, när en av jordens mäktigaste män både ser ut som en idiot, pratar som en idiot och säger idiotiska saker. Ursäkta uttrycken här men jag har svårt att inte bli extremt provocerad av denna putande mun ur vilken det bara väller barnsliga dumheter som sedan får konsekvenser för en hel värld. 

Han hävdade i detta försvarstal för beslutet att dra sig ur förpliktelser enligt Paris-avtalet att han ”kämpar” för landets folk. Att avtalet är ”orättvist” mot USA och dess ”affärer, arbetare, folk och skattebetalare, med emfas på det sistnämnda. Sen kommer det:

”I can put no other considerations than the well-being of American citizens”

OK, då vet vi. America First och resten av världen kan klara sig bäst den kan och ta smällen från konsekvenserna av den amerikanska konsumtionen, oljeproduktionen, kolgruvedriften, livsstilen etc. Länder som Maldiverna kan försvinna inom ett tiotal år och Bangladesh lär minska kraftigt i storlek om inget görs. Men det spelar inte Trump någon roll för ha ser bara att USA fått ”nackdelar” och andra länder har ”exklusiva fördelar”. Från presidenten i det land som står för högst utsläpp av växthusgaser per capita i världen. 

”Drakoniska ekonomiska bördor”, för USA, hävdar han också att Paris-avtalet bär med sig. Sant är att utvecklade länder får betala fattigare länder för att utveckla metoder och installera teknik för att minska koldioxidutsläpp. Det är dock inte exklusivt för USA. Men Trump hävdar, på sitt sedvanliga barnsliga och lätt imbecilla vis, att detta är ”a very, very big economic disadvantage” för USA och att det handlar om en ”massive redistribution of United States wealth to other countries”. Det är ju förvisso en av de värsta saker för amerikanare att tänka sig, att dela med sig av förmögenheter (?).

”Green Climate Fund are costing USA a vast fortune”, fortsätter Trump. 2,7 miljoner förlorade jobb fram till 2025 i USA, skulle det innebära, enligt Trump. En fri fantasi och en siffra som är fullkomligt gripet ur luften och helt omöjlig att visa substansen i, både nu och år 2025. Därmed helt ”safe” att påstå. Det finns ju ingen som helst möjlighet att bemöta det, annat än påståendets godtycke.

Men nu ska Trump satsa på kol! Han har nämligen en tämligen exklusiv idé om att kol är framtidens energikälla. Kol som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som naturgas vid förbränning. Men Trump ”bryr sig djup om miljön” och menar att Paris-avtalet ”blockerar utvecklingen av clean coal i Amerika”. Vilket för det första förmodligen i sak är felaktigt. Forskare som James Dooley vid DOE´s Pacific Northwest National Laboratory menar att; “Regulation is what carbon capture needs to get going”.  Det vill säga, att om utvecklingen av teknik som ska göra kol ”rent” ska utvecklas ordentligt krävs också regleringar som gör det dyrt att släppa ut koldioxid. Trump tror uppenbarligen det motsatta.

Fakta är dock att av 22 stora projekt och provanläggningar som sedan 2003 startats och finansierats av amerikanska energidepartementet är det ingen som idag drivs. Alla har lagts ned av kostnadsskäl. ”Clean coal” kan alltså i dagsläget betraktas som en myt och det finns inte tid att vänta på att nästa projekt och nästa igen ska sättas igång och läggas ned så som har skett de senaste femton åren. Inte när kolet står för nästan 40 % av koldioxidutsläppen (och 70 % av utsläppen från elproduktion) och klimatforskarna varnar för att vi kanske redan agerar för sent.

Vi ska omförhandla och får vi till ett nytt avtal, ”OK”, och får vi det inte, ”that´s fine”, säger Trump vidare. Helt egalt för Trump och hans administration alltså hur det går. Här handlar det om America First och inget annat. ”Nothing is gonna come in our way”.

OK, säger jag, sitt där med dina kolgruvor, ”that´s fine”. Medan övriga världen investerar i teknik som leder till en energiproduktion som inte bidrar till klimatförändringar och uppvärmning av planeten. Den som vi alla bor på, inte bara amerikaner.

Bygg din mur du, mr Trump, och dra den runt hela USA, och stanna sen innanför, tack.

”Very, very sad, so sad”!!

Privatjetflyget på Bromma – samhällsviktigare än bostäder och klimat?

Beslutet att stänga Bromma flygplats 2022 har retar upp ordentligt. Det har väl inte undgått någon. De senaste att stämma in i klagolåten är privatjetflygföretagare. De tillhör ett litet, men enligt egen utsago viktigt, segment av flygbranschen. SvD har i ett par artiklar nu gått igenom argumenten och det har blivit mycket intressant läsning. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att argumenteringen för bevarandet av Bromma som flygplats av hänsyn till affärsjetflygens välmåga inte gått så bra.

Den första artikeln i raden bär rubriken ”Affärsjet-chefer arga över hotande Brommastängning”. Det sägs i inledningen att de flygbolag som sysslar med affärsjetresor är en ”viktig samling” med små flygplan avsedda främst för företagsledningar och toppolitiker. Den i antal mycket begränsade skara som reser med dessa har tillgång till en sjättedel av Brommas start- och landningskapacitet. Nu har stängningsplanerna bromsat investeringsviljan och stämningen är dyster. En genomgång av de största företagens resvanor visar dock att dessa företagare kanske gör klokt i att vänta med investeringarna.

Ericsson äger tillsammans med Volvo ett flygbolag som har fyra plan men ett av dem ska säljas. Investor hyr in plan när det behövs och inga reguljärflyg finns att tillgå, men betonar att ”det inte är privatflyget som är det viktiga med Bromma”. Regeringen/statsledningen har två plan varav ett ska säljas. ABB var tidigare delägare i ett privatjetbolag men har sålt planen och hyr bara in vid behov. Astra Zeneca har inte heller längre något privatplan och det normala är att även ledningsgruppen använder reguljärflyg. 

Det ger i alla fall inte ett omedelbart intryck av en framtidsbransch. Därmed inte sagt att den skulle vara helt onödig. Däremot framgår att det är en oerhört dyr vana att ta privatflyget till affärssammankomsten. En (av två) artiklar i dagens SvD går igenom ekonomin med det hela och kommit fram till att en resa för en företagsledare till New York med privatjet kostar cirka 800 000 kronor och motsvarande till London cirka en halv miljon. Till Göteborg blir det ”bara” 120 000. Ett företag har specialgranskats, SCA, och skribenterna Andreas Cervenka (förstås!) och Torbjörn Isacson avslöjar att ett flertal av resorna görs till destinationer som de ovan nämnda. Det vill säga ställen dit det går väldigt många reguljärflyg om dagen vilket alltså undergräver argumentet att privatplanen behövs för att nå udda destinationer dit få eller inga reguljära flygbolag trafikerar. Skribenterna har inte lyckats få någon av SCA:s chefer eller branschföreträdare för privatflygbolagen att framträda för att kommentera artikeln. 

Vad som gör att klagolåten om stängningen av Bromma och de privata jetflygens oerhörda samhällsnytta klingar än tommare är den miljöineffektivitet de små privatplanen står för. I den andra artikeln i dagens SvD har Cervenka/Isacson tittat närmare på just detta. SCA:s vd Jan Johansson orsakar med sina ensamresor i privatplan upp till 38 gånger högre utsläpp än om han flugit reguljärt har de räknat ut. Soloresan tur & retur till London står för utsläpp av 12 ton koldioxid (mot 0,32 per passagerare för SAS reguljärresa). Resan till New York står på motsvarande sätt för utsläpp av 48 ton koldioxid. Att jämföras med medeltalet för en svensk som ligger vid 7 ton om året!

Att denna verksamhet skulle vara samhällsviktigare än 50.000 bostäder i en stad med ständig bostadsbrist är något som inte biter på mig åtminstone.

Med de höga kostnaderna för privatresorna bör dessutom aktieägare i storföretag rimligen ha intresse av att privatflygandet minimeras.

Slutligen måste också frågan ställas om det är rimligt att satsa på den här typen av verksamhet när vi samtidigt nås av alltmer alarmerande rapporter från klimatforskare om vikten av att minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen bara ökar?

Är det då inte en rimlig begäran att direktörerna i SCA och andra företag, om möjligt, kliver på Arlanda Express och sätter sig i någon av de reguljärflygplan som finns att tillgå när de ska resa?

Om inte, vad är då rimligt att begära?

FN-mötet om klimatet – plattform för en sant kunskapsbaserad politik?

Idag hålls stort möte i FN om bland annat klimatproblemen. FN-chefen Ban Ki-Moon sägs sätta klimatfrågan väldigt högt. Det låter bra. Frågan är hur världens olika ledare rankar problemen? Fredrik Reinfeldt reser dit som en före detta ledare och kanske inte helentusiastisk inför framtidsplaner för ett Sverige som han inte längre är högsta ansvarige för? Samtidigt säger ju ryktet att han ska vara kandidat till posten som generalsekreterare för FN.

Hur som helst är det läge just nu att slå fast att tillräcklig kunskap finns för att alla representanterna för världens länder måste inse att något (mycket) måste göras om inte klimatkatastrofen ska drabba oss redan inom ett par-tre decennier. Det här året lär gå till historien som det varmaste sedan mätningar började utföras, enligt NOAA, National oceanic and atmosphere administration. Forskningen är förvisso oense om hur mycket av temperaturökningen som är en naturlig variation men att människan inverkar temperaturhöjande är dock de allra flesta helt ense om. Om detta kan man läsa i dagens SvD. En liten notis alldeles före valet upplyste också om att koldioxidhalterna i atmosfären ökade mer än någonsin under 2013. 

I pappersversionen av SvD, alldeles under artikeln jag refererar till ovan, finns också en liten ruta med den intressanta upplysningen att sol- och vindkraft numera är konkurrenskraftiga energikällor helt utan subventioner, åtminstone i soliga och blåsiga delar av USA. Kostnaden för vindenergi har rasat från 101 USD per MWh (megawattimme) 2009 till numera 37 USD/MWh. Häromdagen kunde vi också ta del av Svenska Kraftnäts generaldirektörs Mikael Odenberg funderingar kring ny kärnkraft. Han kallar drömmarna om sådan för en utopi. Den är helt enkelt för dyr. Att olja, kol och naturgas är ändliga eller icke-förnybara energikällor. Vi kommer alltså att kunna utvinna allt mindre kvantiteter. Det här är kunskap som till och med våra skolbarn har inhämtat i tidig ålder. Likaså att användningen av olja, kol och gas är den största orsaken till växthusgasernas ökning i atmosfären.

Samtidigt kräver alla länders ledare evig tillväxt. Med alla medel (banklån inte minst) uppmuntras vi att konsumera mera. Tillväxten i många länder, bland andra Sverige, består till största del av konsumtion. En ökad konsumtion kräver ökad produktion och därmed resursuttag bland annat i form av energi. 

Där är kretsloppet som gör att det är så förtvivlat svårt att vända de där siffrorna för temperaturhöjning och koldioxidhalter som jag inledde med. Det här vet också alla de världsledare med följe som nu lägrar FN-högkvarteret i New York. Det är inte heller särdeles svårt (eller borde inte vara) att inse det omöjliga i tillväxtsiffror på ca 3-4 % varje år eftersom vi måste tänka i termer av exponentiell förändring. Vad det innebär bör de flesta gymnasieelever känna till. Så det gör nog också världsledarnas sakkunniga i ämnet som lär vara tillhands under FN-mötet.

Jag har en god vän som brukar kritisera min kritik av tillväxtens helighet. Han brukar resa runt i landet för att konsultera kommuner hur de ska gå tillväga för att nå bättre tillväxtsiffror. Samtidigt såg jag nyligen på fb att han efterlyste en sant kunskapsbaserad politisk debatt.

Där håller jag med honom!

Begär jag då för mycket om jag nu förväntar mig att världens ledare idag har skapat en plattform för en sådan när det gäller klimatfrågan? F-N tro´t!

 

En liten, liten notis med en stor, stor nyhet som bör avgöra ditt val

I dagens SvD fick jag syn på en liten, liten notis. Så liten att det egentligen var en bedrift att få syn på den. Hade jag bara läst nätversionen hade den inte funnits alls. I papperstidningen meddelade TT-AFP med fyra meningar nyheten att koldioxidhalterna i atmosfären ökade med 2,9 ppm (miljondelar) under 2013. Det låter inte så märkvärdigt kanske men är det största uppmätta ökningen hittills. Jag tänker att det är ganska talande att denna nyhet fått en så undanskymd plats i nyhetsutbudet inför valet. Hade det handlat om rekordbaisse på börsen eller en rekordlåg tillväxtsiffra hade tidningar och nyhetsprogram försökt överträffa varandra i fradgatuggande ödesreportage och intervjuer med gravallvarliga ekonomer.

Det är WMO, Meteorologiska världsorganisationen, som levererat siffran och som nu konstaterar att koldioxidhalterna ligger på drygt 141 % av den förindustriella nivån. Just meteorologer bör vi nog lyssna till mer än ekonomer och inte bara när de dyker upp i tv-rutan och lovar solsken. En sådan före detta tv-meteorolog som numera på heltid försörjer sig som klimatexpert är Pär Holmgren. Han är aktuell med två böcker, Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och Torstens resa i underjorden. Han är inte särskilt optimistisk egentligen utan menar att det kanske redan är för sent att göra tillräckligt åt klimatförändringarna för att undvika framtida miljökatastrofer men menar samtidigt att vi ändå kan göra mycket för att dämpa katastroferna. 

Han förordar höjd bensinskatt och personliga utsläppsrätter bland annat. Sådant som moderaterna skyr som pesten. Därmed glider jag in på hela min poäng. Nämligen att det vi kan göra i valet som kommer är att rösta grönt, och då menar jag inte centerpartiet som säljer ut miljövinsterna till högstbjudande och som efter åtta års innehav av miljöministerposten inte lyckats styra alliansregeringen närmare klimatmålen än att vi missar dem med 150 år. Passiviteten i klimatfrågan blev till en av de stora orsakerna till Moderaternas kräftgång i EU-valet. Det är i alla fall min analys. 

Därför är de förstås livrädda för att frågan ska dyka upp igen och ledarsidorna i våra morgondrakar gör allt för att hjälpa till genom att prata plånboksfrågor. Samtidigt får alltså en av vår tids stora ödesfrågor där livsbetingelserna för mänskligheten står på spel försöka pocka på uppmärksamhet i medierna.

En liten, liten notis för en stor, stor nyhet.

Men tre små, små valsedlar gör en stor, stor skillnad.

Men då måste det stå Miljöpartiet på dem.

Klimathotet på allvar – men hur blir ord till handling?

Den amerikanske utrikesministern John Kerry jämställde nyligen i ett tal klimathotet som lika stort som hotet om terrorism och fattigdom och påpekade att väldigt lite har gjorts för att komma till rätta med klimatförändringarna sedan problemet lyftes upp och debatterades vid FN-konferensen i Rio 1992 (Earth Summit). Han skrädde inte orden när han pekade på klimatförändringarna som det mest skrämmande massförstörelsevapnet av alla. Det kan i alla fall se ut som en klar utmaning till strid med oljeindustrins lobbyister, som bröderna Koch, som drivit på förnekelsen av klimatproblemet.

Det är bra att världens ledare tar klar ställning i ord. Men att väldigt lite har hänt sedan 1992 är naturligtvis till största delen hans och/eller hans kollegors ansvar. Att gå från ord till handling tycks vara en oerhört trög process som naturligtvis speglar politikers ibland mycket svala intresse och oäkta engagemang men också den makt som de transnationella storföretagen och kapitalägarna ständigt utövar. Lobbyismen i USA och i EU och på andra ställen är en omfattande industri i sig. Metoderna är många och subtila och går inte bara ut på att påverka politiska beslutsfattare direkt utan också genom att skapa opinion för att sätta tryck på dessa att fatta beslut i en viss riktning.

Uppfattningen att storföretagen/kapitalägarna egentligen är de som styr de viktigaste besluten brukar ibland beskrivas som en vänstervriden konspirationsteori och avfärdas med att kapitalismen är dynamisk och fungerar på ett mer sinnrikt sätt än så... och fungerar bra utan inblandning från politiker dessutom.

Det behöver dock inte ses som någon mystisk konspiration utan går att avläsa på en vanlig hemsida vilka åsikter dessa storföretag hyser och vad som står på deras agenda. European Round Table of Industrialists (ERT) har f.n. en svensk ordförande, Leif Johansson (tidigare Volvo-chef) och består av cirka 50 toppchefer (CEO:s) från ledande europeiska storföretag. Tillsammans står de för över hälften av EU-ländernas BNP. Deras inflytande är stort, mycket stort. De anser alldeles säkert att just därför att deras ekonomiska styrka är så stor så motiverar det också ett motsvarande inflytande på politiken. 

På ERT:s hemsida finns en hel del olika ämnen uppställda där organisationen uttalar sin hållning. Det rör sig också om sådant som hållbar energi och klimatfrågor och innovationer för en hållbar produktion. Men när de sände ett öppet brev till EU för ett år sedan angående dess långtidsbudget (MFF – multiannual financial framework) var budskapet klart:

”Europe businesses call for a budget that reflects the challenges of the future – a budget that invests in growth”

 

  

Allt annat hamnar i skymundan och huvudbudskapet är att det är tillväxten som måste säkras. Till varje pris får man förmoda. Det öppna brevet kan tolkas som en förhoppning men med tanke på avsändaren kan det mycket väl ses som ett hot mot försök att ta andra hänsyn i det långsiktiga budgetarbetet. Det avslutas på detta sätt:

”We count on EU leaders to ensure that the final agreement on the multiannual financial framework focuses on supporting investment, growth and job creation across our continent”

ERT har också publicerat ett policy-paper som specificerar organisationens åsikter om den fortgående utvecklingen av klimatpolitiken, ”Energy and Climate Change: Developing a sustainable energy economy for Europe, tackling climate change and maintaining competitiveness”.

 

I denna publikation sägs bl.a. följande:

” [...] Europe must move towards fostering a welcomingbusiness environment to ensure growth and more incentivisation for the transition to a low carbon economy, rather than just regulating […] “Yet, the distinction of roles and responsibilities should be clearly stated between public authorities on one side and the private sector on the other side. The EU and MemberStates may act as facilitators but commercial decisions (negotiations, investments,etc.) must remain within the hands of energy companies”.

I klartext betyder det att politikerna ska hålla sig borta från sådant som påverkar energibolagens beslut om investeringar. Om kol är mest lönsamt så blir det kol. 

I USA är det olja och gas som gäller. En oerhört kapitalstark lobby håller produktionen (och konsumtionen) igång och nya metoder som ”fracking” eller utvinning ur s.k. oljesand tillämpas och förespråkas trots dess dokumenterade risker. 

Näringslivets företrädare är numera ofta ganska oblyga med att betona lobbyismens förekomst och betydelse. Det kommande handelsavtalet mellan EU och USA är ett exempel.

Ett avtal som ser ut att ge företagen väsentligt ökade möjligheter att motsätta sig politiska beslut som tas för att skydda människor och miljö. Läs mer om detta på Mp:s EU-parlamentariker Carl Schlyters blogg ttippen.

Här hemma tas beslut i kommun-, landstings- såväl som riksdagshus som bäddar för utvecklingen i decennier framåt. Ofta är orden om hållbar utveckling vältaligt representerade i diverse dokument som beskriver hur medvetna alla är om de ekologiska konsekvenserna av besluten som tas. Det ger ett intryck av att noggranna konsekvensanalyser föregår alla beslut om infrastruktursatsningar och liknande.

Hur rimmar detta med EU-kommissionens förslag till klimatmål?

Hur går det ihop med statliga Swedavias planer på en kraftig expansion av flygtrafiken på Arlanda?

Hur har det väglett besluten som lett till omfördelning av pengar från spår- till motorväg?

Hur ligger orden om hållbar utveckling i munnen på infrastrukturminister Elmsäter-Svärd när ideologiska övertygelser om privatiseringars väl överväger verkligheten och när hon först motsätter sig och sedan riggar utredningar som stöd för uppfattningen? 

Att gå från ord till handling tycks vara oerhört svårt i klimatfrågan. 

Vad kan vi förvänta oss från John Kerry?