Tjernobyl - en intressant skräckresa

Det har gått ett par veckor snart sedan jag gjorde en utflykt till Tjernobyl/Pripjat. Jag var länge tveksam till att göra den här exkursionen och det var ganska nära att jag hoppade av i sista stund. Men entusiastiskt ressällskap och min egen nyfikna natur fick mig ändå att ge mig iväg en smällkall januarimorgon. Tjugo minusgrader och ångest i den svinkalla minibussen förbyttes så småningom i ren skräckblandad fascination. Men nog tyckte jag mig höra ekot av hovar från Apokalypsens ryttare.

Som kärnkraftsmotståndare kändes det oerhört kluvet (ingen ordvits utan bästa beskrivningen) att anträda den här resan. Lite av "seeing is believing", men jag erkänner att det inte kändes helt bekvämt att ge sig in i lejonets kula, så att säga. Strålningen i själva staden Tjernobyl (bild nedan) sades dock inte vara högre än i Kiev. Vilket ju förvisso kan betyda att den är alldeles för hög där, men tydligen inte högre än den man utsätts för vid en transatlantisk flygresa. I Pripjat, ca 3 km från den havererade reaktor 4, är strålningen förstås högre men tydligen på en låg nivå denna dagen.

Egen bild. Infarten till staden Tjernobyl, knappt två mil från kärnkraftverket.

En otrolig historia är det emellertid, denna kärnkraftskatastrof. Något sådant skulle ju inte kunna hända. Denna villfarelse levde naturligtvis de som bodde i närheten med i det Sovjetunionen som Tjernobyl då tillhörde. Sanningen var ju att denna typ av reaktor utan skyddande yttre hölje vid en härdsmälta fullkomligen spyr ut radioaktivitet rakt ut i atmosfären. Vilket var precis vad som hände den 26 april 1986. Det är emellertid tydligt att varje generation reaktortyper alltid anses "idiotsäkra". Svetlana Aleksijevitj berättar i sin bok "Bön för Tjernobyl" om sitt möte med anställda vid Fukushimas kärnkraftverk som medlidsamt försäkrade henne att ett haveri som vid Tjernobyl aldrig skulle kunna inträffa hos dem. Deras moderna reaktorer var byggda för att stå emot jordbävningar till och med, hävdade de stolt. Ett par år senare slog en jordbävning ut elverket vid anläggningen och en tsunami reservgeneratorerna och Fukushima-haveriet var ett faktum med en serie härdsmältor och vätgasexplosioner. Apokalypsens ryttare kom till slut ikapp.

Egen bild. Minnesmärke cirka 500 m från den havererade reaktor 4.

Egen bild. Den nya sarkofagen som till ofantlig kostnad ännu håller på att konstrueras för att ersätta den vittrande gamla inneslutningen.

Michail Gorbatjov, som var Sovjetunionens ledare vid haveriet, fick veta vidden av olyckan genom påstötningar från Sverige. Åtminstone om man ska tro hans egna ord. Mätningar vid Forsmarks kärnkraftverk gav ovanlig höga värden och eftersom inget fel fanns där larmades myndigheter i närliggande länder. Genast skickade Gorbatjov sina bästa KGB-agenter till platsen för att ta reda på hela sanningen om haveriet. Detta säger han själv i en intervju ett par decennier efteråt.

Livsfarligt material i händerna på galningar...

Egen bild. Pripjat idag. En öde sovjetisk mönsterstad...

De brandmän som skickades för att släcka branden kom till reaktorn med sin vanliga klädsel och utrustning och försökte kyla hettan med vanligt vatten. En hopplös uppgift och det sista jobb de gjorde. Samtliga dessa första utsända dog inom ett par veckor. De brann helt enkelt upp inifrån under förfärliga kval och smärtor. Svetlana Aleksijevitjs ovan nämnda bok innehåller smärtsamt detaljerade vittnesmål från de anhöriga till dessa brandmän, för den som orkar läsa.

Det dröjde något dygn innan det närliggande Pripjat evakuerades. Där bodde drygt 30000 personer, alla sysselsatta vid kraftverket eller med service inom området och deras familjer.

Egen bild. Pripjat, byggt 1970, färdigt 1979, övergivet 1986.

Ett sovjetiskt mönstersamhälle med all den service och bekvämlighet som en sovjetisk stad kunde uppbåda vid den här tiden.

Egna bilder. Gymnastiksal, nöjesfält, simhall med mera står som minnesmärken över den sovjetiska mönsterstaden, fruset i tid...

Ingen i staden tycks ha anat hur farligt läget var vid haveriet och enligt vittnesmål hölls små fester på balkongerna med utsikt över reaktorn, som brann så vackert alldeles nära. Ja, flera vittnen har berättat vilken fantastisk syn det var och att de aldrig anat att döden kunde vara så vacker.

Egna bilder. Här hölls kanske balkongfester med utsikt över reaktorbranden? 

Byar som låg i närheten jämnades senare med marken men ett eller annat hus står dock kvar, som exempelvis en kindergarten någon kilometer från reaktorn (bilderna nedan).

Vi besöker också en övergiven radarstation en knapp mil från den havererade reaktorn. Det fanns två av dessa gigantiska sovjetiska Duga-radar under kalla kriget.

Egna bilder. Duga-radarn eller Russian Woodpecker som den också kallades då den ibland pejlades in av radioamatörer.

De var tänkta att upptäcka annalkande NATO-missiler och några kilometer bort fanns också en avfyringsramp för missiler riktade mot Väst. Den är dock fortfarande stängd för besök. Radarstationen bemannades av cirka tusen personer som också bodde här med sina familjer. Dessa evakuerades strax efter reaktorhaveriet 1986 men den militära personalen tjänstgjorde i ett helt år efteråt. På denna plats som officiellt under kalla kriget var ett barnläger men alltså i hemlighet var en av de viktigaste sovjetiska militära baserna. Nu ett monument över krigshetsens dårskap såväl som kärnkraftens.

Egen bild. Muralmålning på det övergivna kasernområdet vid Duga-radarn.

Jag inser det spektakulära och tvivelsamma med den här sortens utflykter, men samtidigt tänker jag att det kanske ändå är nyttigt att visa platser som denna i en tid då vi står vid valet av färdsätt ut ur beroendet av fossila bränslen. Det är ju egentligen oerhört märkligt om vi idag ska fortsätta satsa på kärnkraft då vi ser konsekvenserna av haverier på så nära håll som norra Ukraina.

Alldeles särskilt märkligt är det dessutom att Finland inte tillåts sälja mjölkprodukter till Ryssland men däremot alldeles nyligen kan ta slutgiltigt beslut om att låta statliga ryska Rosatom stå för såväl byggnation av som leverans av kärnbränsle till ett helt nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki, cirka 15 mil från Skellefteå. Naturligtvis kommer reaktorerna att bli "idiotsäkra".

Livsfarligt material i händerna på galningar?

Egen bild. En trumpetstöt till minne av de döda i Tjernobyl. Har vi redan glömt?

En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)

Bön för mänskligheten

Med skräckblandad förtjusning läser jag just nu Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”. Det är en märklig läsupplevelse. Jag slits mellan känslan att inte vilja släppa boken ifrån mig och att vilja slänga den så långt ifrån mig som det går. Ögonvittnesskildringarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är smärtsamma att ta del av. Men nyttiga.

Jag inser också att Vitryssland utgör en vit fläck på min världskarta. Skam till sägandes då jag är så intresserad av dess grannland Ukraina där också haveriet inträffade 1986, även om det då var inkorporerat i Sovjetväldet. Vitryssland är kanske den nuvarande nation som drabbats värst av olyckans följder. Aleksijevitjs avsnitt med basfakta är skrämmande... och skrämmande okända. I korthet följande (insamlat 2005):

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar (70 av dem för evigt begravda i jorden)

Var femte vitryss lever på kontaminerad mark

I Homel- och Mogiljov-områdena är mortaliteten 20 % högre än nativiteten

23 % av Vitrysslands territorium kontaminerades (jmf 4,8 % av Ukrainas och 0,5 % av Rysslands)

264 000 hektar jord går inte längre att bruka

26 % av skogsarealen och drygt hälften av ängsmarken i floderna Pripjats, Dneprs och Sozjs översvämningsområden ingår i den kontaminerade zonen

Årligen ökar antalet cancersjuka, utvecklingsstörda, nervösa besvär och genetiska mutationer till följd av den ständiga stråldosens inverkan

Före Tjernobyl inträffade 82 cancerfall per 100 000 invånare, efter olyckan 6000 per 100 000 inv. En sjuttiofyrafaldig ökning.

Mortaliteten har stigit med 23 % mellan åren 1995-2005.

I de värst kontaminerade områdena är sju av tio personer sjuka.

Jag när en liten dröm om att Aleksijevitj får Jan Björklund till bordet under Nobelmiddagen som komma skall och då kan läsa dessa basfakta högt för honom. Och om inte det får honom att tveka i kärnkraftsfrågan kanske istället ett utdrag ur det avsnitt som handlar om Ljudmila Ignatenko fungerar bättre, som en liten bön för mänskligheten.. Änkan till brandmannen Vasilij Ignatenko - som var en av de som först kallades ut för att släcka branden i atomreaktor 4 den där ödesdigra dagen den 26 april 1986 - berättar om hur hon vakade över sin man på sjukhuset i Moskva dit han fördes strax efter olyckan:

”Han började förändras – jag mötte en ny människa varje dag... Hans brännsår flyttade sig uppåt... I munnen, på tungan och kinderna – först små blåsor och sedan allt större... Slemhinnan lossnade bit för bit... Det var som tunna vita hinnor... Ansiktsfärgen... kroppsfärgen... Mörkblå... röd... gråbrun... Och jag som älskade alltsammans så! Men det får jag inte berätta. Det får ni inte skriva! Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta... När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt. Och vi kysstes, kysstes. Alla som gick förbi log... Fjorton dagar på kliniken för akut strålsjuka... Efter fjorton dagar är man död...”

Klimatdebatt på villovägar – tillbaka till 70-talet

”Den moderna människan vill inte erkänna att hennes makt inte är obegränsad. Även i Frankrike fick jag höra: - Våra reaktorer är absolut säkra. Samma visa i USA. Och i Schweiz. Och ryske fysikern Aleksandrov, den sovjetiska atomenergins fader, skrev att de sovjetiska reaktorerna var lika ofarliga som samovarer. Man kunde bygga dem på Röda Torget. Intill Kreml.” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Många har uppmärksammat Maria Wetterstrands twitterflöde om klimatdebatten med anledning av partiledardebatten i tv nyligen där den del som handlade om klimatfrågan fastnade i ältandet om kärnkraft kontra sol och vind. Det är märkligt att det enda alternativet till fossila bränslen som en skrämmande stor del av det politiska etablissemanget kan föreställa sig är kärnkraft. Är det framtiden? ”Ett extremt dyrt och farligt sätt att koka vatten”, som Åsa Moberg så träffande beskrivit den.

Aleksijevitj berättar i ovan citerade bok om ryska planer på att bygga kärnkraftverk i Vitryssland (min anm/beräknas vara klart 2018). På en plats med seismisk aktivitet och som skakades av en jordbävning med magnitud 7 för bara hundra år sedan. Ingen av invånarna i området hade förstås tillfrågats. Vitryssarna var bland de värst drabbade av strålningen från det närliggande Tjernobyl och mycket möda lades naturligtvis ned på att övertyga om den absoluta säkerheten vid den planerade nya anläggningen. Det ska bli ”världens ofarligaste”, utropade Rosatoms företrädare Sergej Bojarkin triumferande och Vladimir Putin försäkrade detsamma vid undertecknandet av avtalet. Så vad fanns att diskutera?

Försäkringarna om de moderna anläggningarnas säkerhet klingar bara alltför välbekant. Aleksijevitj påminner oss om hur snabbt de så kallade experterna kan få fel. Hon berättar i ovan nämnda bok om mötet med anställda vid ett japanskt kärnkraftverk, före Fukushima. De frågade henne nyfiket om Tjernobyl och förklarade medlidsamt att något liknande aldrig skulle kunna hända hos dem. Att deras kärnkraftverk ”klarade den värsta jordbävning”.

Det finns också, upplyser oss Aleksijevitj, ryska planer på flytande kärnreaktorer tänkta att säljas till länder som Indonesien och Vietnam. Med världshaven som insats, kan tänka? Men naturligtvis lika supersäkra som den vitryska anläggningen. Ryssland är på offensiven över hela världen när det gäller kärnkraft. Flera avtal har slutits om att Ryssland ska stå för slutförvar av radioaktivt avfall från länder som köper reaktorer och kärnbränsle från Ryssland. Förutom nämnda Vitryssland även Jordanien, Bangladesh, Nigeria och Vietnam.   

Även i vårt grannland Finland finns långt gångna planer på att bygga ryska reaktorer. I Pyhäjoki, inte många mil från gränsen till Sverige. Den beröringsskräck med Ryssland och Putin omfattas inte av kärnteknologin. På det området finns av någon egendomlig anledning inga sanktioner. 

Det är nu främst stater som driver atomkraftsprojekten. Det tycks råda en märklig form av klimatpanik som också tyvärr drabbat många av våra inhemska politiker. I blindo rusar de in i atomkraftsprojekt som på förhand är dömda att bli olönsamma kolosser och säkerhetsrisker i tusen år framåt. Nu när våra svenska reaktorer börjat passera bäst före-datum vill alltså många bygga in oss i ett system bestående av nya reaktorer som i dagsläget är enormt resursslukande att bygga, driva och underhålla. Så till den grad att marknaden, som annars brukar få vara så styrande i alla möjliga och omöjliga sammanhang, till och med dömer ut den som investeringsobjekt. Att det är det ryska, statliga Rosatom som är den mest offensiva atomenergientreprenören just nu är ingen tillfällighet. På rent marknadsekonomiska premisser vore dylika projekt vansinnesförklarade.

Så det är bara att helt och fullt hålla med Wetterstrand. Ge upp! Kan vi hålla kärnkraften utanför klimatdebatten, tack!? När vi inser hur mycket bättre de övriga fossilfria alternativen till olja, gas och kol är kommer kärnkraftens förespråkare att bli marginaliserade kufar med obsoleta argument. Om de inte redan är det?

”Inom kort inleds ett grandiost byggprojekt i Ukraina. Över den sarkofag, som täcker det år 1986 demolerade fjärde reaktorblocket i Tjernobyls kärnkraftverk, ska man uppföra ett nytt skyddshölje kallat ´Valvet´. Inom en nära framtid kommer tjugoåtta givarländer att anslå drygt 768 miljoner dollar som en första investeringsetapp. Det nya skyddet ska hålla inte i trettio utan hundra år [...] ´Valvet´blir en byggnad utan like i mänsklighetens historia. Det frapperar framför allt genom sin storlek – ett 150 meter högt dubbelhölje. Estetiskt blir det någonting i stil med Eiffeltornet...” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Låt det bli ett mausoleum över kärnkraften.