Tjernobyl-haveriet 30 år – och en väldigt, väldigt lång långsiktig avveckling

”Linje 2 ger oss tid och råd att skärpa hushållningen och satsa på forskning, utveckling och produktion av förnybara energikällor. Vi kan bygga ett Solsverige. En snabbavveckling leder till ett Kolsverige med svåra konsekvenser för miljön och människors hälsa” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2 1980)

”Vi vill använda de sex reaktorer som är i drift, de fyra reaktorer som är färdigbyggda, och de två som är under byggnad under deras tekniskt säkra livslängd, ca 25 år. Men vi säger samtidigt klart ifrån att vi därefter vill avveckla kärnkraften och ersätta den med andra, förnybara energikällor” (Arbetarrörelsens kommitté för Linje 2, baserat på ett tal av Olof Palme i Ronneby 1980)

”Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det." (Ingvar Carlsson, Socialdemokraterna, i Riksdagen 1995)

”Vi socialdemokrater har hela tiden varit tydliga med att kärnkraft är en komplex och sårbar energikälla. Vi har bestämt oss för att avveckla kärnkraften så snart det är möjligt och arbetar mycket målmedvetet med omställningen till ett hållbart energisystem som inte ska baseras på kärnkraft eller fossila bränslen. Vi för en aktiv, ansvarfull och långsiktig energi- och miljöpolitik” (Lena Sommestad, Socialdemokraterna (”Framtidspartiet”), miljöminister 2006)

”Men vi lever i den lyckliga delen av världen där jordbävningar och tsunami inte inträffar” (Carl Bildt, om Fukushima 2011)

”Inget parti vill ha en snabbavveckling av kärnkraften” (Ibrahim Baylan, Socialdemokraterna, energiminister 2015)

"Vi måste ha en ansvarsfull avveckling" (Annie Lööf, Centerpartiet, pressträff i Riksdagen 2016)

Egen bild. Minnesmärke över haveriet. Den havererade reaktorn i bakgrunden.

Egen bild. Husen i Pripjat förfaller. En "ansvarsfull" avveckling kan bli för sen...

Det är nu precis 30 år sedan kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl inträffade.

Det är 36 år sedan Palme och Socialdemokraterna i folkomröstningen om kärnkraften förklarade att kärnkraften skulle ersättas efter dess ”tekniskt säkra livslängd”, dvs 25 år.

Det är 6 år sedan vi skrev 2010, det år då kärnkraften skulle vara helt avvecklad enligt folkomröstningen 1980.

I vår tas ett viktigt beslut i riksdagen om den s.k. ”effektskatten” som av kärnkraftsindustrin beskrivs som främsta hindret för fortsatt drift. Ibrahim Baylan verkar öppen för påverkan och deklarerade tidigare i år följande:

”Jag utesluter inte någonting. Min och regeringens ingång i det här är att säkra upp att svenska hushåll och industrier har tillgång till konkurrenskraftiga energipriser. Då ser jag de kvarvarande sex kärnkraftsreaktorerna som en brygga in till ett helt förnybart system”

Halveringstiden för avvecklingen av svensk kärnkraft riskerar att bli väldigt, väldigt lång. 

Egen bild. Den nya sarkofagen som ska skjutas över den havererade reaktorn. Hur länge håller denna?

Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften

En liten bön från ett litet barn

Den trogne läsaren av denna blogg får ursäkta min tillfälliga fascination av böner. Men jag är just nu helt inne i Svetlana Aleksijevitjs bok "Bön för Tjernobyl" och den har en oemotståndlig påverkanskraft. Som jag skrev häromdagen när jag en förhoppning att hon ska stöta på kärnkraftskramare som Jan Björklund i vimlet på Nobelmiddagen som kommer. Vittnesmålen från folk som var tvungna att evakuera byarna i närheten av Tjernobyl eller blev ditkallade att arbeta med saneringen efter haveriet är omskakande läsning. Högläsning ur ovan nämnda bok borde få även denne inbitne atomkraftsfantast att vackla. Exempelvis Nikolaj Fomitj Kalugins berättelse om sitt barns bön om att få leva:

"Min dotter fyllde sex år på själva haveridagen. När jag nattade henne, viskade hon i mitt öra: 
- Pappa, jag vill leva, jag är liten än. 
Och jag som trodde att hon ingenting förstått... När hon fick syn på någon i vit rock på daghemmet eller på kocken i matsalen, blev hon hysterisk: 
- Jag vill inte till sjukhuset! Jag vill inte dö!
Vitt ljus tålde hon inte. I vårt nya hem bytte vi till och med ut de vita gardinerna. Kan ni föreställa er sju skalliga flickor? I sjuksalen låg sju stycken... Nej, nog nu! När jag berättar det har jag en känsla av att hjärtat säger: ´Du begår förräderi´
Det är för att jag måste berätta om henne som om en främling... Om henne och hennes plågor... När min fru kom från sjukhuset kunde hon inte behärska sig:
- Det vore bättre om hon fick dö än att behöva plågas så här. Eller om jag fick dö och slippa se det mer.
Nej, nog nu! Jag slutar! Jag förmår inte! Förmår inte! Vi lade henne på dörren... på dörren som pappa låg på en gång... Sedan kom de med en liten kista... Den var som en stor dockask. Som en ask.
Jag vill vittna om att min dotter dog på grund av Tjernobyl. Men man begär av oss att vi ska hålla tyst. Man säger att det inte är bevisat än, att det inte finns någon faktabank. Man får vänta i hundra år. Men mitt människoliv - det är kortare... Jag kan inte vänta. Skriv det... Ni kan i alla fall skriva: Dottern hette Katia... Katiusjenka... Hon blev sju år...

(Ur "Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj)

Bön för mänskligheten

Med skräckblandad förtjusning läser jag just nu Svetlana Aleksijevitjs ”Bön för Tjernobyl”. Det är en märklig läsupplevelse. Jag slits mellan känslan att inte vilja släppa boken ifrån mig och att vilja slänga den så långt ifrån mig som det går. Ögonvittnesskildringarna från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är smärtsamma att ta del av. Men nyttiga.

Jag inser också att Vitryssland utgör en vit fläck på min världskarta. Skam till sägandes då jag är så intresserad av dess grannland Ukraina där också haveriet inträffade 1986, även om det då var inkorporerat i Sovjetväldet. Vitryssland är kanske den nuvarande nation som drabbats värst av olyckans följder. Aleksijevitjs avsnitt med basfakta är skrämmande... och skrämmande okända. I korthet följande (insamlat 2005):

Efter Tjernobyl miste landet 485 byar (70 av dem för evigt begravda i jorden)

Var femte vitryss lever på kontaminerad mark

I Homel- och Mogiljov-områdena är mortaliteten 20 % högre än nativiteten

23 % av Vitrysslands territorium kontaminerades (jmf 4,8 % av Ukrainas och 0,5 % av Rysslands)

264 000 hektar jord går inte längre att bruka

26 % av skogsarealen och drygt hälften av ängsmarken i floderna Pripjats, Dneprs och Sozjs översvämningsområden ingår i den kontaminerade zonen

Årligen ökar antalet cancersjuka, utvecklingsstörda, nervösa besvär och genetiska mutationer till följd av den ständiga stråldosens inverkan

Före Tjernobyl inträffade 82 cancerfall per 100 000 invånare, efter olyckan 6000 per 100 000 inv. En sjuttiofyrafaldig ökning.

Mortaliteten har stigit med 23 % mellan åren 1995-2005.

I de värst kontaminerade områdena är sju av tio personer sjuka.

Jag när en liten dröm om att Aleksijevitj får Jan Björklund till bordet under Nobelmiddagen som komma skall och då kan läsa dessa basfakta högt för honom. Och om inte det får honom att tveka i kärnkraftsfrågan kanske istället ett utdrag ur det avsnitt som handlar om Ljudmila Ignatenko fungerar bättre, som en liten bön för mänskligheten.. Änkan till brandmannen Vasilij Ignatenko - som var en av de som först kallades ut för att släcka branden i atomreaktor 4 den där ödesdigra dagen den 26 april 1986 - berättar om hur hon vakade över sin man på sjukhuset i Moskva dit han fördes strax efter olyckan:

”Han började förändras – jag mötte en ny människa varje dag... Hans brännsår flyttade sig uppåt... I munnen, på tungan och kinderna – först små blåsor och sedan allt större... Slemhinnan lossnade bit för bit... Det var som tunna vita hinnor... Ansiktsfärgen... kroppsfärgen... Mörkblå... röd... gråbrun... Och jag som älskade alltsammans så! Men det får jag inte berätta. Det får ni inte skriva! Jag älskade honom! Jag visste ännu inte hur mycket jag älskade honom! Vi var nygifta... När vi gick på gatan kunde han ta mig i famnen och dansa runt. Och vi kysstes, kysstes. Alla som gick förbi log... Fjorton dagar på kliniken för akut strålsjuka... Efter fjorton dagar är man död...”

Klimatdebatt på villovägar – tillbaka till 70-talet

”Den moderna människan vill inte erkänna att hennes makt inte är obegränsad. Även i Frankrike fick jag höra: - Våra reaktorer är absolut säkra. Samma visa i USA. Och i Schweiz. Och ryske fysikern Aleksandrov, den sovjetiska atomenergins fader, skrev att de sovjetiska reaktorerna var lika ofarliga som samovarer. Man kunde bygga dem på Röda Torget. Intill Kreml.” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Många har uppmärksammat Maria Wetterstrands twitterflöde om klimatdebatten med anledning av partiledardebatten i tv nyligen där den del som handlade om klimatfrågan fastnade i ältandet om kärnkraft kontra sol och vind. Det är märkligt att det enda alternativet till fossila bränslen som en skrämmande stor del av det politiska etablissemanget kan föreställa sig är kärnkraft. Är det framtiden? ”Ett extremt dyrt och farligt sätt att koka vatten”, som Åsa Moberg så träffande beskrivit den.

Aleksijevitj berättar i ovan citerade bok om ryska planer på att bygga kärnkraftverk i Vitryssland (min anm/beräknas vara klart 2018). På en plats med seismisk aktivitet och som skakades av en jordbävning med magnitud 7 för bara hundra år sedan. Ingen av invånarna i området hade förstås tillfrågats. Vitryssarna var bland de värst drabbade av strålningen från det närliggande Tjernobyl och mycket möda lades naturligtvis ned på att övertyga om den absoluta säkerheten vid den planerade nya anläggningen. Det ska bli ”världens ofarligaste”, utropade Rosatoms företrädare Sergej Bojarkin triumferande och Vladimir Putin försäkrade detsamma vid undertecknandet av avtalet. Så vad fanns att diskutera?

Försäkringarna om de moderna anläggningarnas säkerhet klingar bara alltför välbekant. Aleksijevitj påminner oss om hur snabbt de så kallade experterna kan få fel. Hon berättar i ovan nämnda bok om mötet med anställda vid ett japanskt kärnkraftverk, före Fukushima. De frågade henne nyfiket om Tjernobyl och förklarade medlidsamt att något liknande aldrig skulle kunna hända hos dem. Att deras kärnkraftverk ”klarade den värsta jordbävning”.

Det finns också, upplyser oss Aleksijevitj, ryska planer på flytande kärnreaktorer tänkta att säljas till länder som Indonesien och Vietnam. Med världshaven som insats, kan tänka? Men naturligtvis lika supersäkra som den vitryska anläggningen. Ryssland är på offensiven över hela världen när det gäller kärnkraft. Flera avtal har slutits om att Ryssland ska stå för slutförvar av radioaktivt avfall från länder som köper reaktorer och kärnbränsle från Ryssland. Förutom nämnda Vitryssland även Jordanien, Bangladesh, Nigeria och Vietnam.   

Även i vårt grannland Finland finns långt gångna planer på att bygga ryska reaktorer. I Pyhäjoki, inte många mil från gränsen till Sverige. Den beröringsskräck med Ryssland och Putin omfattas inte av kärnteknologin. På det området finns av någon egendomlig anledning inga sanktioner. 

Det är nu främst stater som driver atomkraftsprojekten. Det tycks råda en märklig form av klimatpanik som också tyvärr drabbat många av våra inhemska politiker. I blindo rusar de in i atomkraftsprojekt som på förhand är dömda att bli olönsamma kolosser och säkerhetsrisker i tusen år framåt. Nu när våra svenska reaktorer börjat passera bäst före-datum vill alltså många bygga in oss i ett system bestående av nya reaktorer som i dagsläget är enormt resursslukande att bygga, driva och underhålla. Så till den grad att marknaden, som annars brukar få vara så styrande i alla möjliga och omöjliga sammanhang, till och med dömer ut den som investeringsobjekt. Att det är det ryska, statliga Rosatom som är den mest offensiva atomenergientreprenören just nu är ingen tillfällighet. På rent marknadsekonomiska premisser vore dylika projekt vansinnesförklarade.

Så det är bara att helt och fullt hålla med Wetterstrand. Ge upp! Kan vi hålla kärnkraften utanför klimatdebatten, tack!? När vi inser hur mycket bättre de övriga fossilfria alternativen till olja, gas och kol är kommer kärnkraftens förespråkare att bli marginaliserade kufar med obsoleta argument. Om de inte redan är det?

”Inom kort inleds ett grandiost byggprojekt i Ukraina. Över den sarkofag, som täcker det år 1986 demolerade fjärde reaktorblocket i Tjernobyls kärnkraftverk, ska man uppföra ett nytt skyddshölje kallat ´Valvet´. Inom en nära framtid kommer tjugoåtta givarländer att anslå drygt 768 miljoner dollar som en första investeringsetapp. Det nya skyddet ska hålla inte i trettio utan hundra år [...] ´Valvet´blir en byggnad utan like i mänsklighetens historia. Det frapperar framför allt genom sin storlek – ett 150 meter högt dubbelhölje. Estetiskt blir det någonting i stil med Eiffeltornet...” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Låt det bli ett mausoleum över kärnkraften.