Kärnkraften – enbart en fråga om marknad?

Så har nu Miljöpartiet än en gång visat sig ”regeringsdugligt” och undertecknat en överenskommelse över blockgränserna. Det är inget principiellt fel naturligtvis men den här gången gäller det kärnkraftens vara eller icke vara. Ett pennstreck som gör att kärnkraften kommer att leva kvar i åtminstone ett tiotal år. Enligt vissa bedömare kommer till och med sex av tio reaktorer ”fortsätta vara i drift i de kommande årtiondena”.

Den avgiftssumma som kärnkraftverken måste betala för att ta hand om kärnavfall blir nu lägre och dessutom får nu Kärnavfallsfonden rätt att placera pengar i aktier för att öka avkastningen. Sammantaget anses det här alltså ”helt avgörande för den svenska kärnkraftens framtid”, enligt bland andra Lars Hjälmered, Moderat riksdagsledamot.

Miljöpartiet har alltså varit med om att på ett avgörande sätt förändra förutsättningarna för kärnkraften att konkurrera med andra energiproduktionsmetoder. Det känns förstås total bakvänt och det mullrar nu (återigen) bland Mp:s kärnväljare (ingen ordvits utan lämpligaste ordval). Kärnkraftsfrågan är kanske den främsta orsaken till att partiet över huvud taget kom till. Det är bara att kolla Miljöpartiets hemsida under rubriken ”Miljöpartiets historia” så möts man direkt av en bild av ett torgmöte i Sundsvall med en banderoll i centrum av bilden, bärande texten ”Låt oss slippa kärnkraft”. Bilden är från 1982. Året innan hade partiet bildats eftersom (för att citera MP-hemsidan) ”många kände sig svikna av de etablerade partierna”. 

Nu är då detta parti för första gången i regeringsställning och hur gör vi med den makten? Ja, inte är det svårt att räkna ut att många kommer känna sig svikna. Partiets energipolitiske talesperson Lise Nordin ser tydligen inget problem med detta och jag ser att en av mina fb-vänner fått en utmaning av henne, om jag förstått rätt. I en tråd på fb-sidan ” Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen” säger sig denne fb-vän ha fått ”en fråga och en utmaning” av Lise Nordin. Den lyder enligt uppgift så här:

”Hur vill du stänga kärnkraften om inte via marknaden där förnybart konkurrerar ut? Om du har en annan strategi för hur stänga kärnkraften så får du gärna berätta”.

Om det här uttalandet stämmer visar det en skrämmande okunnighet och grund analysförmåga hos Miljöpartiets energipolitiske talesperson. Själv skulle jag vända på hela frågan:

”Hur stänga kärnkraften utan statlig styrning av marknaden?”

Under hela kärnkraftsenergins levnad har staten styrt dess överlevnadsförmåga. Eftersom den aldrig burit sina egna kostnader (inte minst försäkringsmässigt vilket kan vara omöjligt att kalkylera eftersom det skulle ge en skyhög premie) har staten alltid subventionerat kärnkraften alternativt, på senare år, börjat ta bort subventionerna och belägga produktionen med avgifter och annat som begränsar kärnkraftsindustrins tidigare fördelaktiga marknadsposition. Utredningen ”Atomarbetet i fjorton länder” från 1958 visade att det i alla undersökta länder utom Schweiz var staten som hade kontroll över utvecklingen av kärnkraften och således framväxten av en kärnkraftsindustri. Framför allt var det då dessutom kärnvapen som lockade många av staterna. Kärnenergi för civilt bruk var betydligt mindre intressant och hade marknaden fått råda helt fritt hade kanske inga kärnkraftverk alls byggts. Inte ens under oljekrisens 1970-tal var kärnkraften kommersiellt gångbar och tidskriften Business Week konstaterade att de senaste tio årens reaktortillverkning i USA varit förlustaffärer och amerikanska kraftbolag slutade då att beställa kärnkraftverk. Att ”tillverka el” billigt var en politisk fråga (och är) med en underliggande idé om att vi till varje pris måste ha tillväxt och att denna tillväxt är omöjligt utan billig energi och att kärnkraften i en framtid skulle kunna tillhandahålla sådan. Detta är i korta drag vad som hållit kärnkraften under armarna (statlig stöttning med olika medel) för att hålla forskning och utveckling vid liv i hopp om en framtida lönsamhet på egna marknadsmässiga grunder. Och så är det än idag. ”Det gör att vi kan ha kärnkraft och trygg elförsörjning under överskådlig tid i Sverige”, säger exempelvis moderaten Lars Hjälmered. Han är förstås lycklig och även inom Svenskt Näringsliv lär det vara glada miner idag. PR-byrån Prime drev på uppdrag av Sv Näringsliv under flera år en kampanj riktad mot S och C för att få dem att ta bort ”stopplagen” mot byggande av nya kärnreaktorer. Efter att ha lagt ned ett antal miljarder på denna kampanj lyckades de förmå även Centerns Maud Olofsson att medverka till att ”stopplagen” i praktiken togs bort. En statlig och politisk styrning av marknaden genomfördes och ersatte därmed en tidigare. Så har det sett ut när det gäller energimarknaden i stort och för kärnkraften inte minst. I Tyskland sitter dock en regering som har gjort ett radikalt annorlunda val och istället bestämt att all kärnkraft ska vara avvecklad år 2022. Med andra ord inget tal om vad man kan göra utan marknadskrafter utan ett mycket radikalt och kraftfullt politiskt agerande.

Frågan om kärnkraftens vara eller inte vara utan marknadskrafter borde alltså bollas tillbaka omvänd: Hur styra marknaden i en politisk riktning som är önskvärd? Sedan kan ju olika partier ha olika idéer om vad som är önskvärt. Väljarna får ju avgöra vilken politik de vill ha. Miljöpartiet har som sagt alltid varit glasklara när det gäller kärnkraften och att kompromissa om det är att gräva sin egen politiska grav.

Vi som är lite äldre kommer ihåg Fälldins svek mot Centerpartiets väljare när han i valrörelsen 1976 lovade att inte sätta sig i en regering som startade nya reaktorer men som sedan gick med på att Barsebäck 2 fick laddas och två år senare även två reaktorer till (en i Forsmark och en i Ringhals). Han såg sig tvungen att avgå och Centerpartiet har sedan aldrig återhämtat sig väljarmässigt utan har haft ett stadigt krympande väljarstöd efter att då, under 1970-talet, ha varit det största borgerliga partiet med väljarsiffror kring 20-25 %. Detta svek blev grunden för Miljöpartiet att byggas på.

År 2017 skriver vi ny historia. Året då Miljöpartiet säljer sin själ genom att ge upp kärnkraftsmotståndet och överlåta hela frågan till marknaden. Denna tämligen unika "åtgärd" eller inställning vänder alltså en stor väljarbas ryggen. Något som Miljöpartiet knappast har råd med väljarmässigt i tider när väljarstödet enligt vissa mätningar ligger under 3 % och risken finns att riksdagsplatserna försvinner till nästa val. 

Vi får väl se om det kanske växer något nytt fram, i kölvattnet av detta svek, Miljöpartiets förlorade trovärdighet i kärnkraftsfrågan, och eventuellt också förlorade riksdagsposition…

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.