Davos genombrott för klimatfrågor? Vad med oljebolagen?

Rapporterna från Världsekonomiskt Forum i Davos nyligen talar om ett genombrott för klimatfrågorna bland ekonomerna, finans- och industriledarna som deltog där. Klimatfrågor var ett av mötets hetaste teman, sägs det. Peter Alestig på SvD Näringsliv tyckte för några dagar sedan att ”skiftet hos den globala ekonomiska eliten i Davos är häpnadsväckande”. Hållbarhet och klimatfrågan ingår nu som del av ”själva kärnan” i företagens verksamhet, jublar han. WEF-chefen Klaus Schwab föreslog inför konferensen att alla företag som kommer till Davos bör införa mål om netto noll-utsläpp till 2050. Allt det här låter ju hoppfullt och äger förhoppningsvis en viss riktighet. I synnerhet som världens 100 största företag står för 71 % av utsläppen av växthusgaser.

Greta Thunberg är dock inte imponerad vilket möjligen kan vara uttryck för vänsterpopulism? Eller att hon inte studerat ekonomi, som USA:s finansminister Steven Mnuchin anmärkte patroniserande.

Risken är hur som helst stor att det som kom ut i Davos bara är lugnande ord till Thunberg och andra aktivister och forskare som kommer med ständiga varningar. Framför allt framgår en annan bild om vi tittar specifikt på de stora oljebolagen. Det har Corporate Europe Observatory tillsammans med ett antal NGOs gjort ifjol då de presenterade en rapport som talade ett annat språk än Davos-retorikens.

BP, Chevron, Exxon Mobil, Shell och Total har spenderat sammanlagt minst 251 miljoner euro på lobby-verksamhet i enbart mot EU. De sysselsätter omkring 200 anställda för att bevaka deras intressen. 

Det är rimligt att anta att de inte lägger alla pengar på att tala sig varma för förnybara energislag utan på olje- och gasindustri som de själva tillhör.

Men frågan är ju fri och kan ställas till de utpekade. Det är just vad Pvz-magazine har gjort. De frågade representanter för de stora oljebolagen vad de har att säga om uppgifterna och möttes av stor indignation eller intetsägande utsagor.

Exxon-representanten:

“ExxonMobil, like many companies, non-governmental organizations and other entities, engages with the European institutions. We have a responsibility to our customers, employees, communities and shareholders to engage in a public policy dialogue that impacts our business.”

Vad lobby-pengarna gått till mer exakt vill inte Exxon-representanten gå in på men tillägger något som säkert liknar vad som nyligen sagts i Davos:

“ExxonMobil believes that climate change risks warrant action and it’s going to take all of us – business, governments and consumers – to make meaningful progress. We support the Paris climate agreement and we are dedicated to helping society meet the dual challenge of providing energy for the world’s growing population while simultaneously addressing the risk of climate change.”

Låt mig tvivla på att det är dylika åtgärder som de har lagt ner miljontals euro på att framföra till EU-politikerna. Varför annars detta hemlighetsmakeri?

Shell-representanten är mer aggressiv:

”The premise of this report is just nonsense.”

Hon påstod också att deras lobbying inte handlar om att motarbeta förnybara energisatsningar utan om ”day to day business”.

På frågan om hon kunde ge ett exempel på Shell:s lobbying till förmån för förnybar energi ger hon till svar:

“You would have to ask me about specific meetings.”

En undanglidning även där alltså.

Franska Total och BP ville i princip inte svara på frågorna alls och Chevron ger ett skriftligt ställningstagande enligt nedan:

“We lobby ethically, constructively and in a non-partisan manner. We lobby in accordance with all laws … Our goal is to contribute to economic prosperity through sound policy. We work constructively with governments toward balanced policies to address potential climate change risks while continuing to produce affordable, reliable, and increasingly cleaner energy to support social and economic progress.”

Ungefär lika mycket snömos som nu trampas i de smältande alpbyarna kring Davos. Mer varmluft är ju inte precis vad som behövs just nu.

Peter Alestig avslutar sin ovan nämnda artikel med konstaterandet att:

”Det återstår att se hur många av företagen i Davos som faktiskt hörsammar Klaus Schwabs uppmaning att sätta netto noll-utsläpp till 2050. Eller hur många investerare som sänker temperaturen i sina portföljer – och om Trump håller sitt löfte.”

Ja, något facit på det får vi ju inte, om så samtliga företag i världen väljer att sätta detta som mål, förrän 2050. Då först vet vi om det bara är tomma löften och pratbubblor.

Någon som är beredd att chansa?

Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

I don´t believe it!!

”Peace for our Time”(*) utropade den 30 september 1938 en glad och lättad brittisk premiärminister, Neville Chamberlain, när han trodde sig ha kommit överens med Hitler om att det var hit men inte längre han fick gå. Ett år senare hade andra världskriget brutit ut med förödande konsekvenser framför allt för Europa.

”I was appalled at this senseless, illegal action, and I was shocked to learn that employees of the Re-Election Committee were apparently among those guilty”, bedyrade USA:s president Richard Nixon den 30 april 1973 i sitt första offentliga uttalande om den s.k. Watergateskandalen, efter att första ha hävdat att han inte haft vetskap om inbrotten i Watergate förrän han läse tidningarna i juni 1972. Den 9 augusti 1974 såg han ingen annan utväg att undvika riksrätt för sina brottsliga handlingar än att avgå från presidentposten.

Eftervärldens dom har varit hård mot offentliga uttalanden av den här typen. Det förstnämnda citatet blottar mest antingen en bristande analysförmåga eller möjligen ett lite naivt önsketänkande. Det andra citatet blottlägger istället en ren och skär lögn.

Nu hör vi uttalanden från den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump som riskerar att bli klassiska citat för kommande generationer att plocka fram för att förklara hur allt kunde gå så snett med vår planet. Det finns ett antal att välja mellan men ett skulle kunna vara det han senast fällde, till tv-reportrar vid Vita Huset den 26 november, i samband med att en rapport om klimatförändringarna släpptes av hans egen administration i fredags (23nov18). En utredning som statliga National Climate Assessment med hjälp av 300 forskare sammanställt och publicerat om risken för en kommande katastrofal klimatkris i USA om temperaturökningarna fortsätter och passerar 3-gradersstrecket i ökningstakt. Temperaturökningar som rapporten menar till större delen orsakats av mänskliga aktiviteter och som kan få förödande konsekvenser för USA:s ekonomi och miljö och kosta tusentals människoliv (bara i USA som ju den här rapporten främst handlar om).

”Yeah, I don´t believe it” (”Jag tror inte på det”) säger han till CNN när han konfronteras med rapportens slutsats att den ekonomiska stöten kan bli förödande.

Han kanske vet något som de 300 forskarna som bidragit till den egna administrationens rapport inte vet, men det finns alla skäl att tro att så inte är fallet. Och att hans ord kommer att betraktas som det största sveket inte bara mot den amerikanska befolkningen utan mot hela världens.

Vad blir eftervärldens dom om sisådär 25-30 år?

Just nu har politiker från hela världen samlats i Katowice i Polen för att diskutera mer i detalj hur de ska gå till väga för att infria målen som sattes i Paris 2015. Problemet är att ledaren för en av de värsta bovarna i klimatkrisdramat, USA, inte tror på att krisen står för dörren.

Sug på den ett tag: ”Yeah, I don´t believe it”

Ja, så var det överstökat. Nästa punkt på agendan…

* Chamberlain har ofta citerats ”Peace in our Time” vilket faktiskt är felaktigt.

Business as usual?

Funderar över om det är en början på någon sorts kampanj jag ser i borgerlig press?

I dagens SvD finns hur som helst två artiklar som pekar åt det hållet. En kampanj som går ut på att det inte är någon idé för oss vanliga konsumenter att kämpa för miljön genom att ändra vår livsstil.

Johan Norberg påstår att det bara är våra samveten vi räddar genom att sluta flyga, som ”romerska kardinaler i celibat”, och Lydia Wålsten attackerar viljan att återvinna kläder. Det återvunna plagget sägs ju vara årets julklapp men Wålsten radar upp ett antal punkter för att underminera intresset för hållbar konsumtion; folk tar ändå bilen till återvinningsstationerna; plaggen är ofta dåligt sorterade och slitna; transporterna blir fler om folk bollar runt sina gamla plagg; de flesta plagg går på export till Afrika och kläderna kanske slängs i länder med sämre återvinningsstruktur än Sverige.

Ja, du ska inte tro att du kan göra något åt miljöproblemen. Hur du än vänder dig har du ändan bak, tycks tanken vara.

Eller är det mäktiga krafter bakom som vill att vi ska göra ”business as usual”? Att vi inte ska komma på tanken att ändra det system som bygger på ökad konsumtion och eviga tillväxtsiffror.

Det finns förvisso en poäng här som jag håller med om (fast det troligen inte är det som ovan nämnda skribenter är ute efter). Jag har länge varit skeptisk till att så mycket av ansvaret för miljöförstörelse och utsläpp av växthusgaser läggs på individnivå. Trots att vi nu vet att det är de 100 största företagen i världen som står för 80 % av alla utsläpp av växthusgaser. Det är alltså där som de allra största miljövinsterna finns att hämta och just där som huvuddelen av ansvaret måste ligga.

Så länge vi kilar mellan återvinningsstationerna och upptar vår tid med att jaga bästa miljöval kan de 100 stora fortsätta med sitt som vanligt, ”business as usual”.

Kanske skulle vi istället vägra och kräva kraftåtgärder i produktionsledet istället? Och ett nytt sätt att mäta tillväxt?

Sista varningen – är det någon som lyssnar?

- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.

Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…

”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)

Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!

Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.

Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra

”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

Klimatförändringens kostnader

SvD har den 2 augusti 2018 ett helt uppslag om kostnaderna för klimatförändring för svensk del. Man hänvisar till Per Bolund (mp) som efterlyser en utredning av de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. Han menar att det förvisso kommer att kosta pengar att ställa om till en fossilfri energiproduktion men att det kostar många gånger mer att inte göra det. En utredning skulle kunna precisera kostnadsbilden menar han. SvD:s artikelförfattare påpekar att en sådan redan finns, Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. Enligt deras beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI också kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD att han inte kan förstå varför Mp vill utreda saken:

”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Utan att vara alltför konspiratorisk anar jag här en mer långsiktig tanke hos utgivaren av SvD att underminera Mp:s möjlighet att göra en stor valfråga av klimatförändringarna. Efter en sommar som denna ”riskerar” förstås klimatfrågan att bli en avgörande valfråga. Det gynnar givetvis Miljöpartiet som, vad som än sägs, är det enda parti som profilerat sig rejält i frågan under en längre tid. Moderaternas envisa tuggande om sänkt dieselskatt smäller förstås inte högt i debatten vilket framgick tydligt i tv-debatten i Aktuellt där Mp-språkröret Isabella Lövin påpekade för M-ledaren Ulf Kristersson att till och med ett barn kan räkna ut att en sänkt dieselskatt är samma sak som att slänga bensin på skogsbränderna.

Men SvD tänker tydligen stämma i bäcken och lugna väljarna med lite siffror som ser trevliga ut. Varmare somrar och plus i statskassan, tja, det låter väl inte så farligt?

Som Runar Brännlund förvisso påpekar är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning som ansetts ”värd att ta på allvar”, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det utan minskningar av utsläppen av växthusgaser finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig.

Det vore alltså enligt FN att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt.

Så vad väljer vi att göra? Låter oss lugnas av KI:s rapport och kallt se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna?

Eller litar på andra rapporter som kommer med helt andra slutnotor för en temperaturhöjning på 4-5 grader fram till år 2100?

Eller gör vi helt enkelt bedömningen att det inte går att göra några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är en rent ekonomisk kalkyl det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott, längre regn- eller torrperioder, matbrist, fler drabbade av infektionssjukdomar och en geografisk ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber, för att nämna några förväntade effekter.

Framför allt för den som bekymrar sig över ökad migration bör ju betänka vad som händer om de varmaste länderna i Afrika och Asien inte längre är beboeliga utan risk för liv och hälsa eller när vattennivåer gör att länder och ögrupper försvinner under vattenytan eller översvämmas svårt?

Det här är förstås inget som Moderaterna och deras allierade Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på inför valet. Vi ska tryggt förvissas om att det är tämligen riskfritt att ägna sig åt ”business as usual” och att tillväxt ska lösa problemen. Kanske vi rent av går med ekonomisk vinst på kuppen?

Jag tror vi kan förvänta oss fler artiklar med den här vinklingen den kommande månaden före valet. Allt för att inte klimatförändringar inte ska bli den stora valfrågan. 

Kognitiv dissonans – högtflygande planer

Kognitiv dissonans är ett begrepp myntat av socialpsykologen och forskaren Leon Festinger på 1950-talet. Han funderade över vad som händer när en persons genuina övertygelse visar sig gå på tvärs mot vetenskapliga fakta eller den observerbara verkligheten. Han menade att det skapade en känsla av obehag hos den övertygade som måste motverkas på olika sätt. Den ”troende” kan antingen gömma huvudet i sanden och ignorera alla fakta; inhämta alternativa fakta som stämmer bättre överens med övertygelsen; eller behålla sin tro men justera den så den stämmer bättre överens med fakta.

Det här är en av beståndsdelarna i det teoretiska ramverket för Mattias Göranssons utmärkta bok ”Björnen kommer” som handlar om ryssrädsla och det mönsterseende och den masshysteri som den framkallat genom åren. Jag läser om detta med ”kognitiv dissonans” ungefär samtidigt som Annie Lööf går ut med sitt budskap att vi kan fortsätta flyga så mycket vi vill. Det här säger hon i en SvD-intervju den 29 januari, med tillägget att vi ”bara” behöver utveckla biobränsle som skulle ge mindre utsläpp av växthusgaser.

Lööf inleder resonemanget med en allvarlig insikt: ”Hejdar vi inte temperaturökningen så har vi ingen planet framåt”. Hon säger sig vara övertygad om att klimatfrågan är ”den överordnade frågan för samhällets fortlevnad”. Så långt stämmer det hela med den stora majoriteten av forskarsamhällets uppfattning. Det är en jobbig insikt. Hur vinna röster på uppmaningar till väljarkåren att sluta flyga eller i vart fall dra ned på flygandet? En mer positiv och tilltalande approach är det förstås att uppmana till status quo eller ökat flygande. Allt kan fortgå som vanligt och ingen behöver förändra sitt beteende. Det är ju trevligt att resa. Flyget tar oss till främmande platser eller till nära och kära, städer och stränder. Det binder oss samman med övriga världen och vi får möjligheter som utan flyget skulle vara så gott som obefintliga för den vanlige svensken i utkanten av övriga världen. Vi vill nog därför gärna tro att Annie Lööf har rätt. Det ger henne en förutsättning som Festinger pekat på som nödvändig för att kunna hävda sin tro, nämligen socialt stöd. Eller med Mattias Göranssons ord, en ”sympatiserande omgivning”.

En sympatiserande omgivning har hon också i riksdagen. Där anser ungefär 6 av 10 ledamöter att vi kan öka flygandet. Antingen anser de, som Annie Lööf, att vi kan öka flygandet om biobränslen utvecklas, eller också går de ett steg längre. Ungefär som kommunalrådet Sara Skyttedal, KD, som tycker att alla som förordar minskat flygande är ”dumpuckon”. Hennes twittrande är ungefär i klass med Donald Trumps ”bästa”:

”Jag tänker så här - flyg mer! Det finns så många dumpuckon som bojkottar flyget att förutsättningarna för bolagen att investera i ny grön teknik försämras. Jag flyger därför några extra gånger. Det är min klimatkompensation” (Sara Skyttedal, twitter 30jan18)

Det är hur som helst en uppfattning som enligt en samlad vetenskapskår stämmer dåligt överens med utfästelserna om att nå ”klimatmål” vare sig dessa gäller EU, hela världen eller Sverige. Miljöprofessorn Johan Rockström säger till SvD istället att vi måste flyga mindre. KTH-forskaren Jonas Åkerman menar att om flygandet fortsätter att öka i samma takt som nu skulle det innebära en fördubbling av flygtrafiken inom 20 års tid. Sannolikt skulle all vinst med biobränslens minskade utsläpp gå förlorad i så fall. Om de ens kan utvecklas så snabbt som Lööf och andra önskar. För noll utsläpp innebär de ju inte, som forskningen visar. Dessutom skulle en väsentligt ökad produktion innebära avverkning av enorma arealer skog, vilket i sig kan ge temperaturhöjande effekter, för att inte tala om andra negativa konsekvenser, som en regnskogsdöd. Det lär också dröja innan den utveckling som en majoritet av riksdagsledamöterna drömmer om kan bli verklighet. Enligt Johan Åkerman är ”mängden bioenergi begränsad både i Sverige och globalt” och han menar att det kan ta tio år att åstadkomma en storskalig produktion. Tio år vi inte har, vilket samma riksdagsledamöter borde vara väl medvetna om eftersom de själva tagit beslut om ett första etappmål till 2030 på en minskning av utsläppen med 63 % jmf med 1990 för att år 2045 vara nere i netto noll-utsläpp. Mål som Naturvårdsverket menar inte kommer att nås med nuvarande takt.

Måluppsättningarna är många och ibland kan det förefalla som att de tillfredsställer samveten och lugnar allmänheten men inte mycket mer.

EU satte för flera år sedan upp sina mål för arbetet med att reducera klimatpåverkande utsläpp, som satts till en minskning med 20 % i förhållande till utsläppen 1990.

I oktober 2016 enades 190 länder om målet att minska flygandet inom I.C.A.O., International Civil Aviation Organization. En överenskommelse som ska träda ikraft 2021 och som bygger på den tidigare Paris-överenskommelsen, som innebar att 200 länder förbundit sig att genomföra åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser före 2020. På ICAO:s hemsida finns en lista över 106 stater som offentliggjort aktionsplaner för att reducera utsläppen från flygtrafiken.

Under FN-mötet i Marocko i november 2016 stärktes också, enligt de officiella uttalandena, arbetet mot klimatförändringarna och steg sägs ha tagits mot mer konkreta åtgärder. Många forskare däremot menar att Paris-avtalet och det som beslutats i Marocko bara har dukat bordet, men att det nu måste bli fråga om åtgärder, inte fler uppgörelser om mål.

De frivilliga åtgärder som offentliggjorts skulle ändå innebära en temperaturhöjning på 3 grader fram till år 2100 enligt färska beräkningar inom FN:s klimatpanel, ICC. Ett katastrofscenario ritas upp som en konsekvensbeskrivning av detta. Det här har tagit årtionden för klimatforskare att ta fram och studera men det är numera en i stort sett enig forskarkår som ställer sig bakom dessa farhågor. Det är inte några vidare positiva prognoser som ställs heller. En studie från University of Washington visar att det bara finns 5 procents chans att klara målet med endast en 2-gradig uppvärmning av jorden till år 2100.

Det finns förstås alltid en osäkerhet i procentuella beräkningar av det här slaget. Sanningen är kanske att det inte finns några helt säkra bedömningar av hur det kommer att se ut för dagens yngre generation men det vore onekligen oerhört oansvarigt att chansa och köra på som vanligt. Ungefär så som Annie Lööf och en majoritet av våra riksdagsledamöter vill och därmed tillför ytterligare empiriskt material som åskådliggör Festingers teorier.

Hur gör jag då själv? Senast jag flög var i november och nästa gång blir om en månad. Jag måste verkligen ta mig en funderare över framtida resor. Frågan är bara hur långt tågen bär?

USA har skickat en miljömissil mot övriga världen

Vi har bara i år sett effekterna av extrema vädertyper som enligt så gott som alla experter lär bli återkommande om vi inte gör något åt utsläppen av s.k. växthusgaser. En färsk rapport talar också om att temperaturökningen i världen kommit en längre bit mot den kritiska gränsen - som då passerat vad planeten tål - 2 grader än man tidigare trott. För att nå målet att hejda ökningen för den globala uppvärmningen vid 1,5 grader krävs att vi minskar klimatpåverkande utsläpp mycket snabbt. – Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Enligt WWF exempelvis dessa, klippt från deras hemsida:

I och med att glaciärerna smälter i snabbare takt än tidigare ökar risken för en kraftig havsnivåökning samt förändrade ekosystem och försörjningsmöjligheter för människor i glaciärernas avrinningsområden. Miljontals människor i lågländer är i fara.

Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet.

Unika, klimatkänsliga ekosystem som korallreven, Arktis och småöar i haven (till exempel Maldiverna) överlever antagligen inte en global uppvärmning på 2 grader, men kan klara sig vid 1,5 graders global uppvärmning.

Ohälsa och sjukdomar hos fattiga människor sprider sig snabbare i och med klimatförändringarna.

Klimatförändringar har, de senaste femtio åren, lett till minskade skördar globalt. Klimatförändringar orsakar även massförflyttning av marina organismer och fiskbestånd, vilket utmanar möjligheterna att upprätthålla produktivitet från fiskerinäringen.

Korallreven är mycket känsliga för kombinationen av varmare, försurade och överfiskade hav och andra mänskliga hot. Korallreven är ett av klimatförändringarnas mest omedelbara offer om vi inte agerar väldigt snabbt. Trots att de bara utgör 1 procent av havens yta är så mycket som 25 procent av arterna i haven beroende av korallreven.

Medeltemperaturen vid Arktis ökar mycket snabbare än för resten av planeten. När isarna och snötäcket smälter blottläggs mörkare hav och land. Mörka ytor absorberar mer värme än ljusa och temperaturen riskerar därmed att stiga ännu mer. När nu havsisen försvinner sommartid öppnas havet upp och fartyg kan ta sig fram där det tidigare var omöjligt. Detta har medfört att nya gruvor öppnas och utvinning av olja och gas är mer intressant i Arktis. Vilket i sin tur bromsar utvecklingen av alternativa energikällor och spär på temperaturförhöjningen.

Att negligera detta eller rent av motarbeta arbetet som pågår med att nå detta mål är alltså att betrakta som ett angrepp på hela världen. Ett förvisso självdestruktivt beteende men som också drabbar andra. Det är en sak att begå självmord men om man spränger sig själv i luften med en gigantisk bomb tar man också med en mängd andra. Lite så beter sig just nu USA och den ”nye” presidenten Trump.

I dagens SvD finns en mycket intressant artikel av Jenny Nordberg som visar tydligt vad som pågår lite i det tysta bakom den stora scenen där Trump framträder och ömsom skämmer ut sig och ömsom skrämmer världen med sina utspel. Kanske mer allvarligt är det som Nordberg tar upp och som berör själva administrationen. Eftersom SvD inte ger åtkomst på nätet för den som inte är prenumerant, och jag faktiskt inte ens som prenumerant hittar den på nätet, tillåter jag mig en liten sammanfattning och kommentarer som bygger på denna artikel.

Den amerikanske energiministern som Trump tillsatt, Rick Perry, tyckte redan innan presidentvalet att energidepartementet ”verkade helt onödigt” och borde nedläggas. Den före detta dörrförsäljaren (förre energiministern var kärnfysiker) har nu inte gått riktigt så långt men en utrensning av ”människor och arbetsuppgifter” började med att alla anställda fick besvara ett formulär där de skulle uppge vilka internationella konferenser de deltagit i, redovisa mejl och andra dokument de skickat och författar om klimatfrågor. Allt för att kartlägga vilka som kunde misstänkas ta klimatförändringarna på allvar och därmed ansåg det viktigt att bevaka, eller som ser det som angeläget att utveckla alternativa energikällor till olja och gas. Alla sådana medarbetare rensades ut, omplacerades eller hamnade i frysboxen. Gallringen sköttes av en lobbyist för flera amerikanska oljebolag. Utsedd av Trump. Samma frågor skickades också till EPA, Environmental Protection Agency, som ska skydda landet från miljö- och hälsorisker. I artikeln uttalar sig också Greg Gershuny, som arbetar med miljöfrågor vid en liberal tankesmedja. Han påpekar också att energidepartementet är ett av få ställen där grundforskning bedrivs i stor skala. Det vill säga utan vinstintresse skulle jag nog själv tillägga. Klimatforskningen har i stort sett helt avstannat och riskerar att orsaka mellan fyra till åtta förlorade år, tror Gershuny. Tid vi inte har eftersom USA är det land som släpper ut mest växthusgaser av alla. Trump som vill öppna nya kolgruvor och går hand i hand med oljebolagen tänker alltså köra på som vanligt och gärna gasa lite i kurvorna också. Hans energidepartement drivs nu istället av amatörer som är lojala med den uppfattningen om det nu alls drivs. Artikeln tar också upp rekryteringsproblemen. Trump har bara tillsatt två av tolv höga chefer på departementet, varav en är hans egen sons svåger, som enligt en anonym tjänsteman på departementet är ”en trevlig kille, men han vet ingenting om energi”.

Liknande problem rapporteras också från utrikesdepartementet där det, enligt en avhoppande chef, råder en ”förgiftad” stämning. Hon berättar att den nye presidenten och hans närmaste anhängare ser utlänningar som ”suspekta” och att alltför omfattande kontakter med utlandet därför också ses som suspekt. Många republikaner äger inte ens ett pass, vilket ställde till det när nya politiskt tillsatta skulle skickas ut på uppdrag för departementet.

Om den nya amerikanska isolationismen begränsades till att inte lägga sig i utländska staters konflikter, hålla fingrarna borta från oljerika länder och inte skicka hotbrev till stater som vill skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud vore det kanske gott och väl. Men dessvärre är det inte just dessa utåtriktade verksamheter som USA nu drar ned på utan istället dialogen kring hur vi ska rädda både människors och djurs liv på den planet vi alla bebor och ska lämna efter oss till nästa generation och tusentals generationer till förhoppningsvis. USA lägger istället ned sitt arbete, drar sig ur Paris-avtalet och isolerar sig i en ”gasbubbla”. I SvD-artikeln konstateras det att i USA sköts numera såväl relationer med andra länder som frågor om luft och vatten av affärsmän och lobbyister. En stor del av dem tillhörande olje- och gasindustrin, kan tilläggas. 

Detta kan inte ses på annat sätt än som en aggressiv handling som påverkar våra liv och framför allt hotar att påverka våra barns liv i ännu högre grad än annekteringar av Krim, galna Nordkoreaner och terrorister. Vi kan ju skrocka över Trump och hans tokigheter men den här miljömissilen mot övriga världen är sannerligen inget att skratta åt. Frågan är bara vad vi bör göra istället?

Mitt förslag till första åtgärd: Säg upp värdlandsavtalet!

Bygg muren och stanna innanför, mr Trump

”Totalloser, so sad”!

Greenpeace budskap projicerat på den amerikanska Berlin-ambassadens fasad är klockrent. Det är lite sorgligt att lyssna till Trump. Eller upprörande, eller skrattretande, eller… Ja, oberörd lämnar han väl ingen tänker jag. Hur han nu tänker styra USA får ju amerikanare kommentera och debattera men när det gäller sådant som hamnar utanför USA:s gränser är det en annan sak.

Hittills har de, enligt den brittiska organisationen Airwars, amerikanska bombningarna av IS i Syrien och Irak krävt minst 3681 civila människoliv. Fler alltså än vad som krävdes vid attacken mot Twin Towers. Det finns alltså anledning att (återigen) fundera över vilka metoder som används vid bekämpning av terror och vid vilken punkt själva bekämpningen blivit till terror. Nu är det inte under Trumps befäl som merparten av dessa civila människoliv har gått förlorade, men han har å andra sidan knappast visat tecken på att dra sig ur denna bombpolitik, snarare tvärtom. Trump ska ju ”bomba skiten ur IS” har han sagt och nyligen släpptes en ”Mother of all bombs” i Afghanistan. Det kraftigaste man kan utsätta någon för i bombväg, förutom atomvapen. Det visar alltså ingen omsvängning utan istället testas nya bomber och attackmål. Följt av nedtoning av effekterna för civila; ” “The operation is ongoing!” “There are still Daesh” — Islamic State — “fighters on the loose!” “There are land mines!” and finally, “The area is being cleared!” “No civilians were hurt!”, som en journalist från NY Times får höra som svar på frågor om att få tillträde till området där ”MOAB” släpptes i Afghanistan. Likadant kommenteras bombningarna i Syrien och Irak. Enligt Pentagon är civila offer omöjligt att undvika i kampen mot IS men hävdar att de gör allt för att undvika sådana och att det hittills skulle ha krävs ”bara” 450 civila människoliv i Syrien som följd av amerikanska bombningar. Fortsättning lär följa alltså då Trump inte visat något annat än ett aggressivt beteende mot den muslimska delen av världen och gjort upprepade försök att stänga stora delar av den ute från USA. Här ska byggas murar mot omvärlden!

Med det senaste Trump-utspelet blir det också tydligt att han fullkomligt skiter i hur USA skitar ned. Genom åren har USA stått för ungefär en fjärdedel av alla mänskligt orsakade utsläpp av växthusgaser. USA lämnar, enligt WWF, ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar ett behov av 4,8 jordklot för att klara av att alla levde som man gör i USA. Det är bara Australien och några lilleputtländer (Aruba, Luxemburg och Qatar) som gör större ekologiska avtryck. Men de har ju betydligt färre invånare så den totala effekten för världen blir inte densamma.

USA är emellertid ett land som efter andra världskriget har vant sig vid att ta det som önskas av världens energitillgångar för att hålla sin produktion, konsumtion och höga levnadsstandard igång. I början av 2001 kom exempelvis en tungt vägande rapport om USA:s energiförsörjning från två inflytelserika amerikanska organisationer; rådet för internationella relationer (CFR) och James A Baker den tredjes institut för offentlig politik (JBIPP), två mycket inflytelserika organisationer i USA:s politiska sfär. De larmade om att USA skulle varit på väg mot allvarlig oljebrist och att det kanske skulle ”behövas en militär intervention” för att säkra framtida oljeleveranser. Den 20 mars 2003 hade USA lyckats hetsa britter och en del andra att förenas med dem i en jakt på massförstörelsevapen som inte fanns, medan det egentligen var kontroll över oljeproduktionen USA:s anfall på landet handlade om. Rapporten föreskrev också aktivitet för att få bättre oljeleveranser från Venezuela, Colombia, Västafrika, Kaspiska havet och Indonesien, och naturligtvis ökade USA:s regering sedan rapporten släpptes sin aktivitet i dessa områden och att attacken mot Afghanistan skulle handlat om att få tag i Usama Bin Laden är det väl inte heller någon som tror längre? Den pipeline som planerats sedan 1990-talet är nu på väg att konstrueras och kan därmed säkra leveranserna från oljekällor vid Kaspiska havet med sträckning över Afghanistan till Pakistan. Allt för att undvika Ryssland och Iran och säkra amerikansk kontroll.

Sedan dess har USA ökat sin egen oljeutvinning genom metoden ”fracking”. Skifferoljan har destabiliserat oljemarknaden och förutom att gruvdrift av oljeskiffer påverkar marken och ekosystemet lokalt så sker också enormt stora utsläpp av koldioxid. Dessutom är metoden oerhört vattenkrävande, en resurs som börjar bli en akut bristvara globalt. Men USA öser på i borrhålen för att få billig olja och låta ”business” hålla på ”as usual”. 

Ja, så där kan man fortsätta. Det skulle dock bli ett väldigt, väldigt långt inlägg, för att använda Trumps uttryck. För vad är den han nu på fullt allvar (?) hävdar?

Hans 25 minuter långa tal är på sitt sätt intressant men också, i ljuset av det ovanstående med mera, oerhört provocerande. Själv satt jag och studsade i soffan när jag såg det på CNN. Just som jag hade bestämt mig för att inte bry mig så mycket om Trump utan låta honom hållas i sin låtsasvärld. Men det är svårt när han sprider sin dumhet utanför USA:s gränser, när en av jordens mäktigaste män både ser ut som en idiot, pratar som en idiot och säger idiotiska saker. Ursäkta uttrycken här men jag har svårt att inte bli extremt provocerad av denna putande mun ur vilken det bara väller barnsliga dumheter som sedan får konsekvenser för en hel värld. 

Han hävdade i detta försvarstal för beslutet att dra sig ur förpliktelser enligt Paris-avtalet att han ”kämpar” för landets folk. Att avtalet är ”orättvist” mot USA och dess ”affärer, arbetare, folk och skattebetalare, med emfas på det sistnämnda. Sen kommer det:

”I can put no other considerations than the well-being of American citizens”

OK, då vet vi. America First och resten av världen kan klara sig bäst den kan och ta smällen från konsekvenserna av den amerikanska konsumtionen, oljeproduktionen, kolgruvedriften, livsstilen etc. Länder som Maldiverna kan försvinna inom ett tiotal år och Bangladesh lär minska kraftigt i storlek om inget görs. Men det spelar inte Trump någon roll för ha ser bara att USA fått ”nackdelar” och andra länder har ”exklusiva fördelar”. Från presidenten i det land som står för högst utsläpp av växthusgaser per capita i världen. 

”Drakoniska ekonomiska bördor”, för USA, hävdar han också att Paris-avtalet bär med sig. Sant är att utvecklade länder får betala fattigare länder för att utveckla metoder och installera teknik för att minska koldioxidutsläpp. Det är dock inte exklusivt för USA. Men Trump hävdar, på sitt sedvanliga barnsliga och lätt imbecilla vis, att detta är ”a very, very big economic disadvantage” för USA och att det handlar om en ”massive redistribution of United States wealth to other countries”. Det är ju förvisso en av de värsta saker för amerikanare att tänka sig, att dela med sig av förmögenheter (?).

”Green Climate Fund are costing USA a vast fortune”, fortsätter Trump. 2,7 miljoner förlorade jobb fram till 2025 i USA, skulle det innebära, enligt Trump. En fri fantasi och en siffra som är fullkomligt gripet ur luften och helt omöjlig att visa substansen i, både nu och år 2025. Därmed helt ”safe” att påstå. Det finns ju ingen som helst möjlighet att bemöta det, annat än påståendets godtycke.

Men nu ska Trump satsa på kol! Han har nämligen en tämligen exklusiv idé om att kol är framtidens energikälla. Kol som släpper ut dubbelt så mycket koldioxid som naturgas vid förbränning. Men Trump ”bryr sig djup om miljön” och menar att Paris-avtalet ”blockerar utvecklingen av clean coal i Amerika”. Vilket för det första förmodligen i sak är felaktigt. Forskare som James Dooley vid DOE´s Pacific Northwest National Laboratory menar att; “Regulation is what carbon capture needs to get going”.  Det vill säga, att om utvecklingen av teknik som ska göra kol ”rent” ska utvecklas ordentligt krävs också regleringar som gör det dyrt att släppa ut koldioxid. Trump tror uppenbarligen det motsatta.

Fakta är dock att av 22 stora projekt och provanläggningar som sedan 2003 startats och finansierats av amerikanska energidepartementet är det ingen som idag drivs. Alla har lagts ned av kostnadsskäl. ”Clean coal” kan alltså i dagsläget betraktas som en myt och det finns inte tid att vänta på att nästa projekt och nästa igen ska sättas igång och läggas ned så som har skett de senaste femton åren. Inte när kolet står för nästan 40 % av koldioxidutsläppen (och 70 % av utsläppen från elproduktion) och klimatforskarna varnar för att vi kanske redan agerar för sent.

Vi ska omförhandla och får vi till ett nytt avtal, ”OK”, och får vi det inte, ”that´s fine”, säger Trump vidare. Helt egalt för Trump och hans administration alltså hur det går. Här handlar det om America First och inget annat. ”Nothing is gonna come in our way”.

OK, säger jag, sitt där med dina kolgruvor, ”that´s fine”. Medan övriga världen investerar i teknik som leder till en energiproduktion som inte bidrar till klimatförändringar och uppvärmning av planeten. Den som vi alla bor på, inte bara amerikaner.

Bygg din mur du, mr Trump, och dra den runt hela USA, och stanna sen innanför, tack.

”Very, very sad, so sad”!!

Gott Nytt År! På Riktigt!

Häromveckan stannade en ung man mig på S:t Eriksgatan för att fråga om vägen. Uppenbarligen vilse men med Google Maps eller annat GPS-program på sin telefon som han knappt lämnade med blicken när han ställde sin fråga. Han skulle till något av de lägre numren på gatan men befann sig vid fel ände av gatan. Jag upplyste om detta och att det bara var att fortsätta gatan fram tills han befann sig på rätt adress. Själv var jag på väg till lunchkrogen och gick samma väg framåt gatan. Mannen stod dock kvar en stund och begrundade sin digitala karta. När jag senare stannade till vid min lunchkrog såg jag hur han sakta gick gatan fram med huvudet nedböjt mot telefonen, stannade upp för att kolla noggrannare, fortsatte en bit och stannade till igen för att se vad den digitala informationen hade att erbjuda för nyhet om vägen. Jag funderade länge på varför. Litade han inte på verkligheten? Eller på min information? Gatunumren framgick dock ganska tydligt i portarna så det borde varit enkelt att räkna ut att det var rätt väg utstakad. Men han fortsatte vägen fram med blicken fäst vid telefonen. Kanske var det annat som roade där? Men jag hann i alla fall tänka att det förefaller vara ett tidens tecken att vandra genom livet utan att släppa blicken från den artificiella eller digitala världen. Den reella, fysiska verkligheten blir en sorts opålitlig kuliss istället för tvärtom.

Det är hur som helst ett allt vanligare fenomen med alla dessa telefontittare. Jag ser dem i morgonpendlingens människomassor som banar sig fram vid Slussens nålsöga. De går långsamt fram med böjda nackar i trappan från bussarna till tunnelbanan till synes obekymrade över arbetstiders realiteter. Det är möjligen lite positivt om än något frustrerande för dem som liksom jag själv fortfarande har blicken riktad mot sådant. På tunnelbanan sitter och står folk med telefonerna i handen och hörlurar i öronen, utestängda från verkligheten runtom. Kanske en flykt från de där tråkiga realiteterna? Det som händer i verkligheten blir en kuliss till den digitala världens alla upptåg och festligheter? Kanske är vi på väg att tappa orienteringsförmågan IRL, som det heter?

Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka så när jag funderar över årets politiska händelser. För några veckor sedan såg jag en notis i SvD som handlade om att isen vid Nordpolen avsmälte under november månad. En helt unik företeelse som borde tjäna som en RED ALERT för tillståndet för vårt jordklot. I november var det uppemot 20 grader varmare vid Nordpolen än normalt. I oktober var istäcket mindre än vad som någonsin tidigare uppmätts. Med andra ord något som borde upptagit förstasidans rubriksättning. Men gavs en notis långt bak i tidningen.

När Ryssland planerar gasledningsprojekt med hjälp av svenska hamnar tycks det största bekymret inte vara det vettiga med att satsa ännu mer på fossila bränslen utan det debatteras istället huruvida ryssarna planerar att montera avlyssningsutrustning på rören eller att invadera Gotland.

Vi bekämpar de fattiga istället för fattigdomen och förklarar sociala problem i termer av etnicitet. Mitt eget parti (Mp) bedriver en inhuman och restriktiv flyktingpolitik i strid med det egna programmet ena dagen för att nästa dag underteckna upprop mot densamma.

Inte undra på att ”populister” skördar framgång. Den politiska vilsenheten har aldrig varit större. När ideologierna dödförklarats och kapitalismens självutnämnda överlägsenhet börjar avslöjas som en gigantisk bluff återstår en av två saker; verklighetsflykt eller tilltro till enkla lösningar och förklaringar. Eller möjligen bådadera.

Årets julklapp sägs ha varit VR-glasögon. Själv känner jag ingen som fått sådana men de sägs vara symbol för ny teknik och ett ”genombrott” för jakten på upplevelser. Efterfrågan ökar, åtminstone enligt marknadsförarnas uppfattning. Vilket förvisso kan vara en artificiell sanning. Men den är möjligen så god som någon i dagens läge? Enligt dessa reklammakare var detta år 2016 ”Året då gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut”.

Det sistnämnda känns dock inte helt irrelevant att hävda. Frågan är om vi helt är på väg att sudda ut verkligheten för att istället fly in i en fiktiv värld som vi kan designa enligt våra drömmar och preferenser? Vad blir då av vårt jordklot? Är det ens lönt att rädda? Kanske får vi det bättre i den fiktiva världen? Problemet är bara att större delen av jordens befolkning lämnas kvar där ute och lämnas att kämpa med verklighetens realiteter och problem. Många av vilka är långt värre än att komma i tid till jobbet.

Nej, jag vill verkligen inte måla allt i svart, men det är svårt att inte fastna i dessa tankebanor när man blickar tillbaka på 2016. Vi får väl se nu hur det nya året utvecklar sig. Vilka gränser som suddas ut och vilka nya som uppförs. Brexit, Trump och ett EU i sönderfall ger nya förutsättningar för utvecklingen. För den som nu orkar titta upp från telefonen och bry sig lite om vad som händer IRL.

GOTT NYTT ÅR! PÅ RIKTIGT!