Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?

Vad är väl en mellanlandning på Bromma...?

- Spik i foten? Du snackar om spik i foten! Under franska revolutionen, där flög huvudena som limpskivor...

Ja ungefär så går Hasse Alfredssons argumentation på i den klassiska sketchen där Tage Danielsson klagar över att ha fått en spik i foten. Lite så kan jag tänka om tramset om regeringsplanet som mellanlandade på Bromma på väg från Arlanda. Förvisso en knasighet i planeringen. Media driver emellertid stenhårt på med, som jag ser det, främsta syfte att få Miljöpartiets Gustav Fridolin att framstå som en hycklare och att det skulle ligga någon form av dubbelmoral i att flyga från Bromma dessutom. Likadant lät det när Åsa Romson i höstas flög från Bromma. Dubbelmoral skreks det då högt tills det framgick att det var just med regeringsplanet hon åkte. Regeringsplanet utgår från Bromma alldeles oavsett vad Fridolin, Romson, Miljöpartiet eller någon annan för den delen tycker om detta. Så de får ju snällt infinna sig varifrån planet går om de nu ska med. Så mycket märkligare är det inte med detta. Inte har det heller något med framtidsplanerna för flygplatsen att göra även om det är en "twist" som ofta återkommer.

Hur FM-log sköter logistiken och informationen kring regeringens flyg (eller Statsflyget som det väl egentligen heter) kan ju möjligen diskuteras. Men det är ju inte lika politiskt gångbart och ger inte särskilt spännande rubriker. Det görs istället ibland långsökta försök att få det att se ännu tokigare ut än det egentligen är. Lena Mellin på Aftonbladet försöker exempelvis göra stor sak av reseverksamheten i samband med en annan flygning, till Thailand i julas, som bland andra statsrådet Åsa Regnér åkte med på. Hon bekymrar sig för kostnaden och tycker det är märkligt att reguljära flyg skulle varit dyrare än regeringsplanet. Hon surfar då in på en resesajt och hittar biljetter under valborgshelgen (som hon tycker är jämförbar med julhelgen beträffande Thailandsresor) som är billigare än vad regeringsflyget kostat och tycker att regeringen borde "byta resebyrå". Hon gör också ett nummer av att resan varit planerad sedan flera år. Om hon istället för att gräva själv hade konsulterat en resebyrå hade hon fått veta att julresor till Thailand bokas nästan ett år i förväg och att det sannolikt inte fanns fem platser dit just det aktuella datum resan skulle göras. En resa kan inte heller på ett reguljärflyg bokas längre i förväg än ungefär 11 månader och även om så hade gjorts, vem hade bokats in? Mellan våren och vintern 2014 har vi bytt regering med helt andra personer och flygbolag tillåter inte alltid namnbyte. Men allt detta vet nog Lena Mellin egentligen men det låter ju inte lika kul att skriva om.

Jag tycker förvisso att det finns anledning att diskutera hur regeringen ska använda Statsflyget och hur logistiken ska gå till. Att flyget ligger under Försvarsmakten har förstås sina säkerhetspolitiska skäl. Men det går nog att förbättra informationen kring flighterna och kostnaderna är också något som kan diskuteras. Betalar regeringen verkligen alltid den verkliga kostnaden för flygningarna? DN uppmärksammade detta för ett år sedan och det kan säkert diskuteras vidare. Men "hyckleri" och "dubbelmoral" är det inte tal om.

Den hyckleridiskussion som pågår - inte minst på sociala medier - är en tramsig diskussion som initierats av dem som vill ta ifrån Mp trovärdighet i diskussionen om nedläggningen av Bromma flygplats och rent generellt i miljöfrågor och klimatfrågor. Jag tänker att det nog finns vissa ledande morgontidningar åtminstone som gärna vill att allmänheten ska prata om mellanlandningar på Bromma istället för det stora problemen med tillväxt, växthusgaser, klimatförändringar etc. På nätet rullar redan drevet och löjet lägger sig på näthinnan hos de som inte vill eller har förmåga att informera sig om fakta.

Glädjande nog ser jag att en av mina goda vänner - som INTE är miljöpartist och som normalt sett brukar kritisera Mp ganska hårt - är inne på samma linje som jag. Han befinner sig i Vietnam för att studera samhällsutveckling där och säger i sin fb-uppdatering att "problemet" med regeringsplanets mellanlandning på Bromma ter sig "futtig" när vi borde diskutera hur länder som Vietnam och andra snabbväxande ekonomier ("The Next Eleven") med tillsammans en miljard människor ska kunna öka sin levnadsstandard utan att belastningarna på jordens resurser blir för stora. Vi borde diskutera "innovativa lösningar" på detta dilemma istället för att slösa energi på denna futtighet, anser han. Jag håller helt med.

Samtidigt i dagens blad framgår också att Kalifornien har sin värsta torka kanske någonsin, att en rysk oljetanker sjunkit utanför Kanarieöarna med risk för omfattande oljekatastrof, att ännu en båt med flyktingar förlist i Medelhavet med runt 650 släckta människoliv som konsekvens...

- Du, spik i foten, du...!!
  

Betygskampen som ställdes in

Regeringens beslut att gå oppositionen (läs Jan Björklund) tillmötes i betygsfrågan och låta upp till 100 skolors fjärdeklassare bli försökskaniner för den sällsynt dåligt underbyggda idén om betyg i tidigare ålder gör mig tämligen bekymrat förvånad.

Det är sällan som ett förslag är så uppenbart illa förankrat som detta. Här finns alltså en alldeles ovanligt gedigen – och dessutom färsk – forskningsgenomgång som gör båda tummar ned för förslaget. Därtill lika negativa remissvar från alla tunga instanser. Folkpartiets spinndoktorer har varit tvungna att gräva djupt i riksdagsbibliotekets källare för att finna stöd för förslaget. Jag kan inte påminna mig något annat exempel på att ett parti försökt övertyga sina debattmotståndare med åttio år gammal forskning. Det torde vara tämligen unikt. Men mycket mer fanns inte att hämta. Det var helt enkelt tomt i bibliotekshyllan.

Kompromissvilja är nog bra och med den parlamentariska sammansättning som just nu är den som regeringen har att förhålla sig till så lär den få vänja sig vid att visa sådan. Men i just detta specifika fall hade det varit ovanligt befogat att ta strid. Alldeles i synnerhet som jag faktiskt tror att en sådan hade kunnat vinnas. Såväl SD som C och Kd har vacklat i debatten och till och med inom Fp har enstaka grymtanden hörts. Det torde alltså inte ha varit alldeles otänkbart att något eller ett par av dessa hade hejdat sig inför omröstningen i riksdagen och varit öppna för en annan typ av kompromiss. En utvärdering av den senaste ålderssänkningen för betyg exempelvis. Men här fegade regeringen ur och gav ifrån sig initiativet i en debatt som höll på att vinnas.

Jag tycker alltså att det här var ett misstag. Dessutom ett misstag som kan bli ödesdigert. Vad väntar härnäst? Kompromisser i integrationspolitiken? Kan vi förvänta oss försöksverksamhet med tillfälliga uppehållstillstånd för en utvald grupp syriska asylsökande?     

Läste att alliansstyrda Nacka sagt sig vara redo att anmäla sig frivilligt till betygsexperimentet. Möjligen kommer andra alliansstyrda kommuner med höginkomstprägel göra detsamma; som Täby, Kungsbacka och Partille? Så hur kommer underlaget för en vetenskaplig utvärdering av experimentskolorna att se ut? Det blir ett urvalsproblem att bita i. Det bekymrar förstås inte den forskningsföraktande Jan Björklund. Men regeringen??

Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte - det är och förblir ett enfrågeparti

Nu kom alltså det besked som alla väntat på i flera veckor. Sverigedemokraterna (SD) kommer att fälla regeringens budget genom att istället för att lägga ned sina röster lägga dem på alliansens budgetförslag i morgon. Konsekvenserna har redan debatterats i veckor och i förlängningen kan det bli nyval, eller extraval som det egentligen heter. Det är inte alls säkert att det går så långt men om det gör det har i alla fall väljarna fått ett viktigt besked från SD. Det är ett ENFRÅGEPARTI och ingenting annat. När den ställföreträdande SD-ledaren Mattias Karlsson idag kommenterade beslutet i Aktuellt talade han inte ett ord om annat än invandring.

De som i det senaste valet röstade på SD för att de lät sig imponeras av deras prat om pensionärer och arbetslösa har nu fått kvitto på att de blivit grundlurade. I de rödgrönas budgetförslag finns, till skillnad från alliansens, medel avsatta till sänkt skatt för pensionärer och satsningar på äldrevården såväl som förstärkningar av a-kasseersättningen. När det gäller invandringen finns dock ingen skillnad mellan förslagen. Vad SD hoppas på är förstås att frågan ska komma upp på bordet i kommande förhandlingar om ett nytt budgetförslag. Möjligen schabblar de därmed bort den vågmästarställning de hade vilket väl är det enda positiva som kan komma ut av detta. Här hade de en hel mandatperiod framför sig där de kunnat välja och vraka mellan blockens förslag i olika frågor och därmed få en avgörande roll i svensk politik. En blocköverskridande ny regering kan desavouera den ställningen. Ett extraval är inte heller alls säkert att ge SD en starkare ställning i riksdagen. Det kan mycket väl bli så att något av blocken får tillräckligt med röster för att bilda en starkare regering än vad det nuvarande parlamentariska läget erbjuder.

Hur som helst har de med agerandet i budgetfrågan visat att pensionärers skattesatser och nivån på a-kasseersättningar är frågor som är helt irrelevanta för dem. Det finns endast, bara och ingenting annat än en enda fråga som betyder något för dem och det är minskad invandring.

Jag hoppas nu att alla väljare kommer ihåg detta till nästa val (som ju kan bli snart) om SD:s valkampanj då innehåller populistiska fraser om pensionärers och arbetslösas väl och ve. Det enda som det här partiet tänker lägga någon krut på i riksdagen är att tjata om minskad invandring. Det håller inte att bygga ett land på. Sverigevänner? Nej, knappast!

Kärnkraften ska självdö – en marknadslösning i tiden

Det kan väl inte ha undgått någon som är någorlunda intresserad av energipolitiken att Svenska Kraftnäts vd Mikael Odenberg härom veckan kallade tankar om nybyggd svensk kärnkraft för ”en utopi”. Den är helt enkelt för dyr och bär inte sina investerings- och driftskostnader. Några dagar senare framkom det genom Aktuellt att Eon har stora problem att få lönsamhet för sina reaktorer och att miljardförlusterna sannolikt kunde leda till att Oskarshamn läggs ned. Åtminstone ettan, den äldsta av två reaktorer. Att kärnkraft är olönsamt framgår också i Åsa Mobergs utmärkta bok "Ett extremt dyrt och olönsamt sätt att värma vatten". Hon säger i den (och visar på) att "alla reaktorer genom tiderna har uppförts med öppet eller dolt statligt stöd  och citerar också Amory Lovins (i Winning the oil endgame, 2005):

"Ingen leverantör har tjänat pengar på att sälja elproducerande reaktorer. Detta är det största misslyckande som har förekommit i något projekt i industrihistorien i världen"

Kärnkraftsdelen i den nya regeringens energiuppgörelse framstår alltså som ett oerhört listigt drag. Regeringspartierna slipper ta politiska beslut om kärnkraften som skulle innebär löftesbrott från antingen den ena eller den andra. Lena Mellin i Aftonbladet, bland andra, gör också den här reflektionen. Slugt politiskt och utan statliga kostnader för att ersätta elbolagen för de nedlagda reaktorerna. Kärnkraften självdör och längs vägen får staten in pengar via kraftigt höjda kärnavfallsavgifter.  

Det är inte heller en miljömässigt dålig uppgörelse. Naturskyddsföreningen talar till och med om en seger för miljörörelsen. Efter åtta förlorade år för energipolitiken finns en grund för en mycket mer aktiv styrning av energiproduktionen och en mycket mer bestämt formulerad strävan efter att nå klimatmålen.

Det där med kärnkraftsavvecklingen är emellertid på många sätt en typisk politisk lösning i vårt hyperkapitalistiska system. Marknaden gör jobbet och politikerna behöver bara vrida lite på de rätta vreden så sköter sig resten självt. Kanske är det så här man måste bedriva politik nuförtiden?

Men det finns en hake med den här typen av marknadslösningar. För vad händer om marknaden förändras? Om det endast är priset som styr så är det ju inte omöjligt att det blir så som de värsta olyckskorparna brukar kraxa; att de ersättande alternativen blir kol, olja och gas!?

Nyckeln i uppgörelsen är med andra ord om det vackra målet om 100 % förnybar energiproduktion kan uppfyllas. Det kommer att kräva politiska beslut och hård styrning, inte bara av kärnkraftselen. Det räcker trots allt inte att lita till att marknadskrafter ska göra jobbet.

Samtidigt är det också en form av marknadsstyrning att visa politisk beslutsamhet. Investerare vill gärna ha klara och långsiktiga planer för framtiden när det gäller den här typen av långsiktiga investeringsobjekt. Energiuppgörelsen mellan Mp och S ger ett visst hopp om att den politiska viljan finns att peka ut riktningen för framtiden. 

Det största problemet för planen är egentligen att dess arkitekter endast sitter på 138 av totalt 349 stolar i riksdagen. Hur mycket av den kan genomföras och hur beslutsam politik blir det om flera av de andra partierna sätter sig på tvären? Det lär förstås bli ett återkommande problem för minoritetsregeringen S-Mp, inte bara rörande energiuppgörelsen. Återstår alltså ett styvt jobb att övertyga tillräckligt många om att det här är en bra plan. En seger inte bara för miljörörelsen utan för miljön. Hittills har dock tongångarna varit negativa. Centerledaren Annie Lööf verkar mer intresserad av restaurangmoms än av kärnkraften och Folkpartiet tycks beredda att slåss till sista blodsdroppen för att ny kärnkraft ska få byggas.

Just det där sista måste jag säga att jag tycker är lite märkligt ändå i ljuset av debatten om kärnkraftens redan nu dåliga lönsamhet. Men Folkpartiet slogs ju också envist för euron (och vevar till fortfarande då och då). Låt oss hoppas att det till slut går för kärnkraftskramarna som för eurokramarna. Att de förpassas till historien som personer med synnerligen dålig näsa för lönsamma affärer.

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?

Låt valet avgöra regeringsfrågan

Det spekuleras en hel del angående regeringens sammansättning redan nu ett år före valet. Inför kvällen tv-debatt mellan partiledarna spär SvD på med en artikel som gör gällande att LO-distrikten genomgående föredrar en regering där V ingår och att de dessutom skulle vara generellt skeptiska till Mp. Artikelförfattaren har ringt runt till LO-distrikt och anser sig med detta fått stöd för uppfattningen. Göran Eriksson spinner vidare på tråden i en analys där han hävdar att LO-distriktens stöd för V är ”ljuv musik för Reinfeldt”. Vänsterpartiet anses kunna skrämma bort mittenväljare. 

Det kan hända att allt detta är rimliga spekulationer. Men icke desto mindre spekulationer. Jag tycker mig se en trend inom media att vilja avgöra regeringsfrågan långt före valet. Det kan tyckas märkligt med tanke på de senaste decenniernas politiska åsiktskonvergens och dragning åt ”mitten”. Det borde alltså rimligen ha varit en mer avgörande fråga för två-tre decennier sedan vilka som kan tänkas bilda regering. Möjligen var då S dominans (och avsaknaden av ett starkt Miljöparti) alltför stor för att göra spekulationer intressanta.

Som politiskt intresserad människa tycker jag förvisso att det är kul och spännande att spekulera i eventuella regeringskonstellationer. Men jag oroas lite av trenden att försöka pressa fram besked och avståndstaganden före demokratiska val.

Vad många tycks glömma bort är att det är valen som ska avgöra vilken parlamentarisk sammansättning som ska gälla för de följande åren och i förlängningen vilken regering som kan tänkas fungera med tanke på denna sammansättning. Alltför mycket taktikröstande och funderingar över påstådda regeringar riskerar att snedvrida den sanna folkviljan, som jag ser det. Sanningen är ju att ingen idag vet hur valet kommer att gå och vilka regeringsbildningar som kommer att bli möjliga. Kanske tvingar det parlamentariska läget fram en minoritetsregering över de till synes heliga blockgränserna? 

Det är också en del som tror att vissa partier bör ingå endast för att genomdriva det största partiets program, att döma av SvD-artikeln där Bengt Sandberg (LO-distriktet i Stockholms län) tycker att det ”är OK” med Miljöpartiet i en röd-grön regering om de är ”med på att driva en socialdemokratisk politik”. Den parlamentariska sammansättningen avgör förstås en viss styrkeposition i regeringsförhandlingar men så länge det inte kan bildas en majoritetsregering ingår givetvis kompromisser när det gäller vilken politik som ska drivas.

Naturligtvis är det viktigt att de olika partierna redogör för vad de tycker innan valet. Det bör avkrävas av den tredje statsmakten (media) vilka åsikter väljarna röstar fram i valen. Men överlåt gärna åt väljarna att också tänka ut vilka regeringsbildningar de genom sin röstsedel kan tänkas möjliggöra. 

”En av utgångspunkterna för det svenska valsystemet är att det ska vara proportionellt. Syftet med detta är att åstadkomma ett styrkeförhållande mellan partierna i riksdagen som motsvarar den samlade väljarkårens röster”.

Så inleds delbetänkandet från 2011 års vallagskommitté (SOU 2012:94). Det betyder rimligen att väljarna ska välja det parti som bäst representerar ens egna åsikter. Utgången av valet bestämmer sedan vilken förutsättning detta parti har att ingå i en regering. Något annat vore att åsidosätta en viktig princip i den parlamentariska demokratin. 

Dessutom; vad ska vi med flera partier till om den allmänna uppfattningen (inom media inte minst) är att det räcker med två?

 

Registreringen av romer upprör – men det räcker inte Ullenhag, det är dags att avgå!

Skånepolisens register över romer ger upprörda kommentarer på alla håll. Polisens ledning är oförstående. Varför skulle vi ha intresse av...? osv. osv. Under tiden växer skandalen och det skulle inte förvåna mig om register över andra grupper snart "dyker upp".

Justitieministern är upprörd och integrationsministern Erik Ullenhag tycker det är ”minst sagt upprörande” och att registreringen är ”oacceptabel”.

Så sällar han sig till kritikerkören och möjligen tittar han sig runt omkring och undrar över vem som är ansvarig? Svaret är ju faktiskt; han själv och hans departement. Nu får Sverige än en gång kritik av FN. Bilden av Sverige som riktmärke i arbetet för mänskliga rättigheter har fått sig rejäla törnar på senare år och det är hans del av arbetsmarknadsdepartementet som har ansvaret för politiken.

 

Det hjälper inte att han flyttar sitt skrivbord till Rosengård och sitter där och är snäll. För han är ju så snäll, ser så snäll ut och säger snälla saker, Ullenhag. Det är alltmer uppenbart att det är hans politiska strategi. Jag menar att det inte på långa vägar räcker och att det inte längre duger att låta denna dysfunktionella del av arbetsmarknadsdepartementet husera fritt. Dags för ny ombildning av regeringen, Reinfeldt!!?

Erik Ullenhag började sin karriär som integrationsminister med att vingklippa DO. Istället för en stridbar och högt meriterad myndighetschef inom mänskliga rättigheter rekryterades istället en myndighetschef som ingenting visste om frågorna och regleringsbrevet har gått från att vara helt blankt till att innehålla mängder av styrkrav. Helt på tvärs med FN:s kriterier för en fullvärdig MR-myndighet vilket också ledde till att Sverige endast fick B-status hos FN-organet ICC (International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights). Det betyder att Sverige inte fullt ut agerar i enlighet med Paris-principerna. I klartext att DO inte är i tillräckligt oberoende ställning i förhållande till regeringen.

Om pressen inte varit så upptagen med att odla myter om odugliga myndighetschefer hade den kunnat ställa de relevanta frågorna till den ansvariga ministern Erik Ullenhag om den egentliga orsaken till regeringens ökade styrning av DO. Den hade också – på tal om romer – kunnat ställa frågan varför den vitbok om övergreppen mot romer som påbörjades för ett par år sedan inte blev en officiell regeringsutredning (en SOU) utan bara kommer att publiceras som ett internt regeringsdokument? Frågan är om den ens kommer att publiceras som en DS utan bara som en intern PM? För den oinvigde kan klargöras att det senare skulle betyda att regeringen inte behöver ställa sig bakom dokumentet utan att vitboken endast betraktas som ett underlag bland allt annat för regeringen att beakta. Varför är vitbokens uttalade inriktning endast en historisk genomgång av övergrepp och utan beröring av nutida förhållanden och med framåtriktande förslag? 

Erik Ullenhag har en ansvarig statssekreterare (Jasenko Selimovic) som är kritisk till begreppet strukturell diskriminering och själv ropar han på hårdare krav på invandrare och vill skriva om diskrimineringslagen när den blir alltför tydligt kompromisslös. Islamofobi anser han inte vara något utbrett fenomen i Sverige utan framhåller gärna hur allvarligt läget är på andra platser i världen.

Kritiken från FN är hård. ”Vackra ord måste omsättas i handling”, säger Alexander Gabelic, svenska FN-förbundets chef. Sverige uppmanas av FN att agera mer kraftfullt mot diskriminering av romer och mot rasmotiverade hatbrott. Mer måste göras för att motverka rasmotiverad propaganda bland politiker och media. Den ökande etniska och socioekonomiska segregationen som särskilt drabbar afrosvenskar och muslimer tas också upp av FN liksom den etniska segregationen på arbetsmarknaden. 

Det duger inte längre att ha en regering som svajar på målet och ser sig omkring efter ansvariga när de här frågorna berörs. För svaret är att den ansvarige ministern är Erik Ullenhag.