Demokrati – vad är det?

Jag läste en artikel i Aftonbladet av Mattias Irving. Han som nu står inför rätta för att han sjöng psalmer i färdvägen för de marscherande nazisterna i Svenskarnas Parti vid deras nazitåg i Jönköping 1 maj i år. Ett ”brott” som sannerligen går att diskutera. Artikeln han skrev hade flera tänkvärda delar som jag funderat en hel del över. Han skriver så här:

”Istället för levande idédebatt om de brännande frågorna om vilket Sverige vi vill se, har vi fått en diskussion vars främsta kännetecken är formalistiska utläggningar om korrekta och inkorrekta former för att försvara människovärdet”.

Han ger ett par exempel på detta och fortsätter så här:

”Dessa exempel vittnar om en banaliserad syn på den demokratiska processen, som en marknad där alla partier och åsikter ska ha lika chans att konkurrera om väljarna. Men om vi på allvar godtar ett politiskt tillstånd av åsikternas allmänna utbytbarhet så har vi också abdikerat från den mänskliga plikten att skilja rätt från fel”.

Irving benämner det sistnämnda ”den demokratiska ryggmärgsreflexen”.

Dagen efter AB-artikeln av Irving publicerats skriver Kjell Magnusson, docent i sociologi, i SvD om Sverigedemokraterna. I slutet av artikeln fastslår han att demokrati är ”en fråga om regler, snarare än värderingar”.

Det är knepigt det där med demokrati. Men jag tror att Magnusson har fel.

Den demokratiska ryggmärgsreflexen

Hur förhåller vi oss till att UD plötsligt hittar på en säkerhetsregel för att stänga ute Edward Snowden från UD? Demokrati handlar om regler och inte värderingar, säger Magnusson? Vad är vad? Är Snowden, som avslöjat en integritetskränkning av Orwellska mått, värd bestraffning eller belöning? 

Jag tänker också exempelvis på de israeliska soldater som blivit refuseniks, det vill säga vägrar tjäna den israeliska krigsmakten då de i sina tjänster vid landets signalspaning tvingats medverka till en politik där uppgifter de samlat in används för att skaffa kollaboratörer och splittra det palestinska samhället. Uppgifter som används för utpressning av homosexuella, otrogna eller sjuka i behov av avancerad sjukvård i Israel att tjäna ockupationsmakten.  Är de hjältar eller värda den bestraffning som kriminella som den israeliska försvarsministern utlovat?

Eller de som väljer att ställa sig i vägen för nazister när de marscherar triumfatoriskt på 1 maj med drömmar om att skapa ett nytt Nazi-Tyskland med allt det vi vet vad ett sådant för med sig?

Rätt eller fel? Det är det staten som avgör, formellt sett. Men kan vi säga att vi självklart vet vad som är rätt och vad som är fel? Irvings resonemang är inte heller oproblematiskt. Men vi kan välja en hållning till en rad frågor som innebär att värderingar ställs på sin spets.

Demokratin formas av våra normer

Det går inte att slå fast vad demokrati är. Det är något vi formar och som speglar värderingar eller normer vi har. Det sägs ju att demokratin kommer från Grekland men den omfattade endast en liten del av befolkningen i dåtida Aten, kanske cirka 10 %. Kvinnor, slavar och utlänningar (metoiker) gavs inget tillträde till de demokratiska arenorna. Länge fick halva befolkningen (kvinnorna) finna sig i att vara uteslutna, i vissa länder långt in på 1900-talet. I Schweiz ända till 1971. Lokalt i kantonen Appenzell Innerrhoden fick kvinnor rösträtt först 1990. Demokratin definierades av regler som uteslöt halva befolkningen men regler som formats av värderingar. När dessa förändras så ändras också regelverken.

Vi bestämmer med andra ord själva vad vår demokrati ska vara. Den formas av debatt och diskursiva förskjutningar, av inre opinionstryck, påtryckningar utifrån eller av viljestarka (i värsta fall diktatoriska) politikers pådrivande. Av människorna i det område som den demokratiska enheten omfattas av. Kampen om normerna pågår ständigt i vardagen, i smått likaväl som stort. Den känner inte bara partifärger utan spelar på mer subtila plan än så. Det finns inget givet recept på demokrati men vi kan i viss mån styra eller välja vilket som ska vara viktigast, regler eller värderingar. Vi medverkar också till vilka regler som ska gälla och som kan accepteras.

Legitimitetskrisen

Demokrati är folkstyre men folket kan alltså omfatta så få som 10 % av invånarna i demokratin. Det kan bestå av enbart vita eller av åldersgränser (16, 18, 20, 25 år) eller andra begränsningar. Regler formas för demokratin och värderingar ligger till grund för reglerna.

Uppfattningen om vad folkstyret är varierar också i den moderna demokratin. I David Helds Demokratimodeller (originalutgivning 1987, mitt ex en uppdaterad upplaga från 2005) ges några exempel på olika uppfattningar om vad som ska räknas som folkstyre:

1) Att alla ska styra, 2) Att alla ska delta personligen i viktiga beslut 3) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrda 4) Att de styrande ska vara ansvariga inför de styrdas representanter 5) Att de styrande ska väljas av de styrda 6) Att de styrande ska väljas av de styrdas representanter 7) Att de styrande ska verka i de styrdas intresse

 Vanligast är dock någon form av representation av folket och formeringen av demokratiområdet är vanligen nationalstaten. Staten det är vi, brukar det sägas. Men acceptansen av statens och de politiska institutionernas styrande med våra liv är beroende av någon form av legitimitet. Den kan dock, enligt David Held, graderas på en skala som rör sig från tvång eller orderföljande över tradition, apati, pragmatisk eftergift, instrumentellt accepterande, normativt samtycke till idealt normativt samtycke. Det sistnämnda kanske möjligen en utopi (?). 

Det finns således olika skäl till att lyda order och rätta sig efter regler, påpekar Held och fortsätter;

”Ett legitimt politiskt system är ett som får normativt stöd av sin befolkning”.

Den västerländska s.k. liberala demokratins framgång kan förenklat förklaras med en parallell ekonomisk framgång efter andra världskriget och en växande välfärd som gav folket belöningar för sitt följande av regelverk och acceptansen av statlig styrning. I och med att framgångssagan började krackelera under 1970-talet har emellertid staten ifrågasatts. Den nyliberala vågen inte minst har bidragit till ett ifrågasättande av statens legitimitet och att istället framhäva individens autonomi. George Orwells övervakningssamhälle i klassikern 1984 användes flitigt som referens i beskrivningen av statens allomfattande kontroll över individerna. Den nyliberala individstyrda världen kan på flera sätt vara etikett på den värld vi nu lever i, åtminstone på västvärlden. 

Men samtidigt är det nyliberala projektet också mitt i (påstår jag i alla fall) en process av sönderfall. Det blev inte det utlovade lyckoriket för alla, lika lite som den sovjetiska marxism-leninismen lyckades skapa ett sådant. Fördelningen av ekonomiska krisers - (eller möjligen krisens om man ser det som en enda långdragen process sedan 1970-talet med återkommande depressiva ”utbrott” – effekter är en nyckelfaktor som David Held lyfter fram i debatten om legitimitetskrisen för staten eller det politiska systemet, eller själva demokratin som sådan. Han understryker vidare hur ”tillfälliga, fragmentariska och riktningslösa” dagens protester är och lyfter fram den stora tveksamhet som finns inför alternativ till de institutioner vi har och vilken politisk inriktning som är bäst att slå in på. Han fortsätter så här:

”När inställningen till staten blir fientlig så gror också fröna till andra slags politiska rörelser, t.ex. de nya högerrörelserna”.

Kampen om normer

Kampen mot terrorism försätter oss också i normativa bryderier, vilket just nu är minst sagt aktuellt. Ska den annars så omhuldade fria rörligheten begränsas och för vilka grupper/individer kommer denna begränsning att bli mest kännbar? Vad skapar detta för effekter för legitimiteten för den liberala demokratin?

Detta för oss tillbaka till whistleblowers som Snowden eller de israeliska soldaterna jag nämnde i början. Men också till Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet. Den politiska förvirring som råder kan mycket väl höra samman med en relativisering av de normer som världssamfundet genom formuleringen och erkännandet av de mänskliga rättigheterna med hygglig framgång skapat efter att ha sett en värld plågas av två världskrig på kort tid och hur mänsklighetens dödgrävare försökt skapa en värld reserverad för endast en ras och en världsuppfattning.  

Kan vi alla enas om att Kina är en demokrati? Eller Saudi-Arabien? Skulle inte tro det. Ändå definierar dessa länder ofta sig själva som sådana. Demokrati som marknadsföringstrick. Demokratins regelböcker skrivs onekligen med olika bläck, ibland osynligt. Om innehållet blir alltmer relativiserat kanske själva institutionen som sådan blir helt poänglös och vi svänger tillbaka till auktoritativa former av nationella styren och en upplösning av världssamfundets institutioner? 

Så vad är demokrati?

Det här är ingen enkel diskussion. Vi gör oss själva en otjänst om vi påstår detta. Om folket väljer att rösta på ett parti som Sverigedemokraterna så bör folkets röst få genomslag är det rimligt att hävda. Kampen mot SD eller Svenskarnas Parti blir således inte en partipolitisk kamp i traditionell mening där olika åsikter debatteras och kan vägas mot varandra i nästa val utan måste rimligen handla om en kamp om vilka normer som ska råda och vilka värderingar vi vill sätta främst. I den kampen kan vi alla välja på vilken sida vi vill vara, hur vi vill formulera det eller i vilken grad vi vill delta.

På vilket sätt deltar då svenska staten som utestänger Snowden från sina lokaler? Eller som väljer att åtala en psalmsångare istället för företrädarna för det parti som förordar ett Sverige där ”endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”. Tolkningen av FN-konventioner om förbud av rasdiskriminering är bara en av många normativa problem som ger de regelverk och lagar vi har. Dessa kan hela tiden omförhandlas och skrivas om. Det har vi den folkvalda riksdagen till. Vi får de lagar och regler vi själva väljer skulle man kunna påstå. Statens agerande är dessutom också normerande, vilket inte heller ska förglömmas.

Just därför är det så viktigt att de här frågorna diskuteras på allvar. Jag vore dåraktig om jag skulle påstå att jag själv satt inne med några självklara svar på dessa men tror att samhällskontraktet skulle må väldigt bra av en seriös diskussion där frågor ställs på sin spets. Vad är det för samhälle vi vill ha och vilka värden ska dominera? Här tycker jag att de liberala partierna och den liberala pressen sviktar och tenderar att just göra det för enkelt för sig. Det blir då en låg kvalitet på debatten som inte kommer ned till djupet av de frågor som jag här försökt lyfta fram exempelvis.

Till dess att den diskussionen tar verklig fart får nog liberala debattörer som Jasenko Selimovic finna sig i en framväxande våldsam antirasism och en och annan tutande vuvuzela i gathörnen där de högerextrema marscherar. Men jag tror det brådskar att ta diskussionen innan de politiskt extrema marscherar in i Rosenbad.

I trianguleringens tidevarv - politik på villovägar

”Vill inte Bildt att den nya regeringen i Kiev ska stå upp för allas lika värden?”

Den frågan ställdes av Julia Kronlid, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, under gårdagens utrikespolitiska frågestund i riksdagen. Frågan är förvisso berättigad och den är också riktad till utrikesminister Carl Bildt som har en hel del att redogöra för avseende sin syn på fascistpartiet Svobodas fyra ministerposter i Ukrainas interimregering.  Men när en sverigedemokrat ställer den blir det helt absurt. Ett parti som SD som har hela sitt program fyllt av exempel på hur de själva värderar och inte minst i handling där järnrörsbeväpnade riksdagsmän jagar ”blattar” i sommarnatten.

Daniel Poohl kallar, på Expo:s blogg, detta för en triangulering ”som får vem som helst att bli snurrig”. Han fortsätter med att ironisera över vilka ytterligare försvar av mänskliga rättigheter som Sverigedemokraterna kommer att ge uttryck för. Utvecklingen i Ungern eller rätten att hålla prideparader runt om i Europa?

Det går förstås att ironisera vidare över denna sverigedemokratiska plötsliga vurm för mänskliga rättigheter men samtidigt börjar åtminstone jag tycka att den svenska politiska debatten blivit tämligen irriterande. Det börjar bli svårt att föra en vettig debatt när snart sagt inga partier står för det de står för, om de nu står för något längre? Pragmatism och kompromissvilja är en sak men när det börjar gå mot total identitetslöshet blir politiken inte längre meningsfull. Kanske är det då knivarna börjar blixtra?

När Moderaterna blir ”arbetarparti” och Socialdemokraterna blir ”företagarnas” och Sverigedemokraterna blir de mänskliga rättigheternas stora försvarare i riksdagen. På senare tid har vi också sett hur M och S ägnar sig åt en mycket märklig skuggboxning där de tävlar om att stjäla varandras politiska förslag för att bli så lika motståndaren som möjligt. Bakom ligger förstås röstmaximering under detta Supervalår. 

Jag är emellertid inte säker på att jag vill kalla detta för triangulering. Triangulering innebär vedertaget att inta en position emellan två andra, en tredje position som oftast innebär någon form av kompromiss. Mycket av dagens svenska politiska debatt tycker jag snarare präglas av någon sorts kurragömma-lek där partiföreträdarna dyker upp lite var de vill på den politiska kartan. Det är som att partiprogram och partilinjer inte spelar någon roll utan bara partitaktisk manövrering i syfte att inkassera så många väljarröster som möjligt i nästa val. Den politiska övertygelsen är bara en sminkad mask som enkelt kan tvättas av och ersättas med en annan. Carl Bildt själv ägnar sig åt den här oärligheten just i denna utrikespolitiska debatt där han ofta framhåller vikten av demokratiska värden och mänskliga rättigheter men helt förbiser (eller ens vill vidgå) att det finns starka krafter inom den nya ukrainska regeringen som arbetar emot dessa värden och rättigheter.

Som Miljöpartist är det förstås glädjande när allianspartierna börjar tävla om att vara emot riskkapitalbolag i välfärden men det är samtidigt en fråga om ärlighet inför väljarna. På samma sätt som långsiktigheten hos riskkapitalbolag som ägare kan ifrågasättas måste en också ställa sig högst tvivlande till Moderaternas och Folkpartiets uthållighet i att driva just detta ifrågasättande.

Likaså är det givetvis glädjande om Sverigedemokraterna sluter upp till Miljöpartiets och andra partiers värn för de mänskliga rättigheterna. Som enligt EU-fördraget (för att anknyta till Ukraina) innebär rättigheter också för minoriteter. Men det blir som sagt absurt när försvar av mänskliga rättigheter kommer från företrädare för ett parti som menar att ” invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen”. En bit ifrån FN:s konventioner som säger att de mänskliga rättigheterna är universella och ska gälla över hela världen, oavsett land, kultur eller specifik situation.

Vad är äkta vara och vad är fernissa? Om det politiska samtalet fortsättningsvis ska föras på det här alltmer oärliga viset blir detta snart svårt även för mer rutinerade politiska bedömare att avgöra. 

Själv blir jag mest förbannad.

Om rasism och mänskliga rättigheter ska vi tala tyst... i radio och tv

En kanalchef på Sveriges Radio (SR) skickar ett mejl till samtliga medarbetare på SR i Malmö som innehåller en uppmaning att vara försiktiga med mänskliga rättigheter, människors lika värde och jämställdhet i programmen.

I p4:s morgonradio får en inbjuden deltagare en tillrättavisning av programledaren för den faktabaserade upplysningen att Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen.

 

Soran Ismail, som tar ställning mot rasistiska åsikter under sina komikerframträdanden, anses därmed ha diskvalificerat sig som programledare för ett humoristiskt samhällsprogram i radio.

Stefan Jarls film ”Godheten” får inte visas före valet eftersom SR inte hinner göra en film om ”ondskan” eller antihumana värden i tid som motbild (?).

 

Vad är det egentligen som inte får sägas? Vad är det egentligen som händer här?

Soran Ismail själv har formulerat det som borde vara den enda rimliga hållningen för SR (även under ett valår), nämligen att en mängd olika personers perspektiv på verkligheten måste kunna utgöra olika delar av den verklighet SR skildrar och tillsammans skapa den balans och opartiskhet som krävs i uppdraget.

Att ren partipolitisk propaganda inte obalanserat bör få föras i programmen under ett valår (och inte annars heller för den delen) har jag full förståelse för. Det vore inte riktigt om licensfinansierad radio och tv användes för sådant. 

Men här talar radiochefer om antirasism och stöd för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Är det inte längre något annat än partipolitik? I så fall har vi rört oss längre bort än jag befarat från Regeringsformens formuleringar om fri- och rättigheter, skydd mot diskriminering och Europakonventionens överordning över svensk lag avseende skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Mänskliga rättigheter är en del av folkrätten och övrig internationell rätt. Det inbegriper skyldigheter som staten har gentemot individer inom denna stats gränser (eller för all del utanför dessa). Historiskt har vi här i Sverige betraktat andra stater som bryter mot dessa rättigheter som skurkstater. Vi har upprörts över diktatorer som shahen av Iran, Filippinernas president Marcos eller Chiles Pinochet. Vi har fördömt förtrycket i Gulag-arkipelagens Sovjetunionen, apartheidregimen i Sydafrika eller – mer dagsaktuellt – det tillslutna Nord-Korea, bara för att nämna ett fåtal exempel.

Men nu är det slut med denna hållning alltså? Åtminstone från Sveriges Radios sida som inte längre tycks ställa upp på dessa värderingar som grundläggande utan istället partipolitiskt färgade.

Jämställdhet likaså. Enligt FN något Sverige är världsbäst på. En värdering som uppenbarligen varit kontroversiell om den yttrats i svensk radio!? 

Vad är det som händer här?

I årtionden har arbete med att få till stånd jämställdhet mellan män och kvinnor utövats av såväl blå som röda regeringar. Det har varit tämligen okontroversiellt sedan en längre tid och jämställdhetsintegrering (mainstreaming) är en metod som utövas för att integrera jämställdhet bland samtliga svenska myndigheter. Det anses helt opolitiskt och knappast en fråga för någon större debatt. Men SR ser alltså skäl för dess medarbetare att vara försiktiga.

Enligt min mening bör SR vara oerhört försiktiga med en sak och det är att inte övertolka riktlinjerna för dess uppdrag till den grad att programmen blir helt ointressanta och intetsägande. Publiken kanske då vänder sig till andra kanaler för information som inte har ambitionen att vara opartiska. Vilket jag alltså tycker att SR bör vara... till sin helhet!

Samt en sak till; att vara mer uppmärksam på andra punkter än opartiskheten i det till sändningstillstånd och anslag villkorade uppdrag de fått av regeringen enligt beslut från riksdagen, det vill säga svenska folket. Bland andra följande:

Spegla hela landet och variationen i befolkningen utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Nyhetsverksamheten och samhällsbevakning ska utgå från olika perspektiv och utifrån olika geografiska, sociala och andra utgångspunkter. Bidrar till mångfald i nyhetsurval, stimulerar till debatt, granskar myndigheter, organisationer och företag.

Sveriges Radio har också ett eget mångfaldsperspektiv, som lyder så här:

Sveriges Radio ska vara ett företag där olikheter i samspel är en tillgång. Alla medarbetare har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett kön, etnicitet, trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder.

Låt mig påminna om att den ovanstående formuleringen bygger på de mänskliga rättigheter som Sveriges Radios medarbetare bör vara så försiktiga att tala om under valåret.

Någonting har uppenbarligen hänt hos Sveriges Radio. Så här kunde en rapport från Sverigedemokraternas årsmöte rubriceras i Aktuellt år 2007:

”Sd:s program strider mot mänskliga rättigheter”

 

Det var på den gamla oförsiktiga tiden... Vad är det egentligen som har hänt?