Organiserad desinformation om tiggeri

Vi tycks ha fått ett nytt samhällsproblem. Ett som förvisso drabbar endast en begränsad grupp men för denna bör problemet vara tillräckligt stort att det finns skäl att göra något åt det. Kanske kan krafttag efterlysas från den nya röd-gröna regeringen? Eller har den möjligen inte uppfattat problemet eftersom där inte finns någon som tillhör den drabbade gruppen? Jag tänker på den organiserade form av desinformation avseende organiserat tiggeri som ökat i styrka på senare tid. Den organiserade desinformationskampanjen bedrivs främst från partikanslier och mediehus men också från myndighetshåll.

Sverigedemokraternas affischkampanj under EU-valrörelsen med texten ”Stoppa det organiserade tiggeriet” kritiserades från många håll och påståendet bemöttes då på ett sätt som borde ha gjort att det förpassats till sverigedemokraters slutna möten. Nationella samordnaren i kampen mot hemlöshet avfärdade problembeskrivningen och flera i frågan centralt placerade poliser gjorde detsamma. Allt tydde på att detta var en typ av vandringshistoria eller folkskröna som populistiskt plockats upp av SD eftersom det passade väl in i deras invandringsfientliga linje och kategoriserande människosyn. 

Men tidigt i våras klev så två framträdande Moderater - Beatrice Ask och Tomas Tobé - fram och föreslog ”förbud för organiserat tiggeri”. De betonade i sin debattartikel i DN att de inte ville förbjuda någon att tigga men att de inte ville acceptera ”ett omfattande och organiserat tiggeri i hela landet”. 

Häromdagen kunde vi också läsa i Dagens Industri om uppgifter från polisen i Gävleborgs län som hävdade att ”tiggeriet är organiserat”. Den här ”nyheten” hade de snappat upp från tidningen Hela Hälsingland där det framkommer sensationella påståenden från poliskällor. Det organiserade tiggeriet i Hälsingland omsätter årligen miljonbelopp hävdade dessa. En campingplats uppgavs vara bebodd av 150 EU-migranter i ett och ett halvt år och dessa skulle ha betalat avgifter till campingägaren som skulle kräva miljoninkomster. En snabb kontroll av uppgifterna av Nyheter24 visade att uppgifterna inte stämde. Alla siffror var överdrivna. 40 EU-migranter hade bott på campingen i ett halvår och några miljonbelopp hade inte campingägaren sett till. Dessutom avfärdade han helt misstankarna om att något organiserat tiggeri skulle förekomma. Det hela byggde således på ren spekulation. Men DI backar inte utan skriver en ledare med titeln ”Förbjud tiggeriet”. Där betonas att misstanken om organiserat tiggeri kvarstår. Det är bara lite ”diffust” eller ”svårt att bevisa och definiera”. Så därför är det lika bra att helt förbjuda tiggeri tycker ledarskribenten. Alltså för att komma åt den där organiseringen som är så svår att definiera och bevisa.

För ett par dagar sedan skriver också Erik Hagström i SvD en ledare där han hävdar att det ”förekommer kriminalitet i samband med organisering av tiggeri”. Detta må ju vara hänt. Men det antyder också att det redan finns lagar som kan användas. Om någon ägnar sig åt människohandel, agerar hallick åt någon eller stjäl eller vilka brott det än är som försiggår i samband med tiggeri så är det mycket riktigt kriminellt redan. Inget hindrar polis och åklagare att lagföra personer som gör sig skyldiga till brott.

Nu visar också justitieminister Morgan Johansson tecken på en ”lyhördhet” för signaler om det förmenta problemet med ”organiserat tiggeri”. Närmast kommer kanske den från folkpartisten Erik Ullenhag som i sin tur säger sig ha fått ”signaler om att det kommit in mer av hårdföra personer som använder sig av fattiga människors situation” och vill se över lagen om människohandel för att komma åt detta. Vilket alltså justitieministern tagit åt sig. Det är förvisso lovvärt att hindra hårdingar att utnyttja fattiga människor och om det finns luckor i tillämpliga lagar att täppa till för att komma åt dessa individer ser jag inget särskilt kontroversiellt i det. Signalernas ursprung lär dock vara den färske nationella samordnare för tiggeri, Martin Valfridsson. Det framkommer dock inte om herrarna Ullenhag och Johansson undersökt eventuella luckor i uppgiftslämnarens berättelse. Kanske bör det annars vara den första åtgärden? Dessutom är användandet av begreppet organiserat tiggeri - inte minst som det används i media – väldigt svepande.

När fenomenet organiserat tiggeri ska definieras får vi ständigt svävande svar på vad det egentligen är som avses. Antingen ges exempel på tämligen okontroversiella företeelser eller exempel på olika former av kriminalitet. Det vill säga sådant som redan är olagligt och vi har möjlighet att beivra. Att tvinga människor att tigga är olagligt. Att själv känna sig tvungen att tigga är inte olagligt och det vore absurt om det vore. 

Så frågan är vad som döljer sig bakom själva begreppet organiserat tiggeri? Vad är det specifika med detta s.k. problem? Att tiggare samlas för att fördela områden sinsemellan eller hjälper varandra med skjuts eller lägger pengar i en gemensam kassa? Hur kommer vi åt detta utan att skapa monstruösa lagar som gör det omöjligt för idrottsföreningar, välgörenhetsorganisationer och solidaritetsrörelser att idka insamlingsarbete? Eller är det att bosättningar uppstår på kommunal och privat mark? Det finns redan möjlighet att avhysa personer och det sker också avhysningar titt som tätt i alla delar av landet. Eller ska allemansrätten inskränkas? Vill vi verkligen det? 

Det är lite skrämmande att notera hur den här hysterin kring det ”organiserade tiggeriet” har gått från vandringshistoria till populistiskt valfläsk och nu till lagförslag på bara något år.

Det uppstod för ungefär hundra år sedan en skröna om att zigenare (jo, det var den termen som användes) ägde stenhus i Göteborg. Jag har verkligen ingen aning om hur den uppstod men romer fick gång på gång försöka bevisa sin ”oskuld”. Nu varken var det eller är olagligt att äga stenhus i Göteborg, men poängen med historien var förstås att visa att romer minsann inte alls var så fattiga utan istället så rika att de kunde köpa stenhus... åtminstone i Göteborg. Varför ägandet av stenhus begränsades geografiskt till just Göteborg är såvitt jag vet aldrig heller klarlagt men med skrönor är det ju så att de sällan tarvar särskilt mycket förklaring. Det är liksom ett ”välkänt faktum” som återberättats av en kusins bekant som har en god vän i Göteborg eller något liknande.

Nå, den där skrönan trodde jag var död och begraven tills en äldre släkting visste att berätta att romer inte alls var så fattiga och att många ägde stenhus i Göteborg. Skrönor är ibland sällsamt långlivade. Så möjligen får romer och vi andra leva med skrönan om organiserat tiggeri länge än. Förhoppningsvis inte lika länge som stenhusskrönan. Det kan ju möjligen accepteras om skrönan begränsar sig till att komma från äldre släktingar. Men vi borde kunna förvänta oss att slippa få höra den om och om igen från journalister vars utbildning innehåller kunskap om källkritik eller från partikansliernas mest erfarna politiker. Det liknar vad jag lite tillspetsat vill kalla organiserad desinformation om tiggeri.

Men Erik Hagströms ledare visar vad det egentligen handlar om. Att skapa en lag som gör det kriminellt med organiserat tiggeri är naturligtvis helt irrelevant om man vill komma åt kriminaliteten som förekommer ”i samband med tiggeri”. Det enda en sådan lag skulle åstadkomma vore att ge upphöjd legitimitet åt uppfattningen att romer minsann inte är så fattiga utan tjänar miljoner på sitt tiggande. Alltså samma sensmoral som i skrönan om stenhus i Göteborg.

Vad jag främst vänder mig emot här är alltså den diskursiva praktiken. Huruvida denna skapar den sociala praktiken eller inte tvista ännu de lärde, som det heter. Men det finns en viss samsyn kring att ett visst sätt att tala om och förstå världen också påverkar vilka beslut som tas. Det skulle också kunna beskrivas som att politiker och medier innehar ett problemformuleringsprivilegium. Det är egentligen inte särskilt märkligt om en tänker efter. Men det kräver ett visst ansvar hur det hanteras.

Det vore därför dags att sansa ned sig och sakligt diskutera varje problem för sig och inte ägna sig åt denna organiserade desinformationskampanj om organiserat tiggeri.

Minnesdag av Förintelsen – hur många gånger ska vi glömma?

Idag är det årsdagen av befrielsen av Auschwitz 1945. Den har gjorts till officiell minnesdag för Förintelsen och dess offer. En hel del tal lär hållas där vikten av att aldrig glömma högtidligt betonas. Det är naturligtvis helt riktigt och viktigt.

Samtidigt är det tämligen nedslående bara att öppna en kvällstidning idag (AB). Rosa Taikon som just belönats för mångårig kamp för mänskliga rättigheter med Olof Palme-priset. Hon svävar på målet när hon ska svara på frågan om romer fått det bättre under hennes mångåriga kamp. Ännu registreras romer säger hon och konstaterar bittert hur förslag om tiggeriförbud är ännu en av maktens strukturella åtgärder för att kunna slänga ut romer ur landet. 

På samma sida av tidningen en ledarkrönika av Anders Lindberg inför utfallet av JO:s granskning av polisens hantering av fyra muslimer och deras familjer när de helt utan grund anklagades för terroristplaner. Stereotypa föreställningar om muslimer förefaller helt klart legat i botten av den rättsvidriga hanteringen från polisens sida. Lindbergs fråga hänger i luften; är muslimer rättslösa? En fråga som inte ska behöva ställas i ett rättssamhälle.

Vidare berättar Willy Silberstein om antisemitismens återkomst (om den nu någonsin försvann) i Europa. En dag som denna är det sorgligt att begrunda de undersökningar han tar upp som säger att hälften av alla judar i Sverige är rädda att visa att det är judar. Gamla konspirationsteorier florerar åter fritt, öppet våld förekommer och en del judar lämnar Malmö för att de inte vågar bo kvar.

Är det verkligen glömska det handlar om? Willy Silberstein säger att han ”med sorg” tvingats konstatera att Sverige börjat vänja sig vid rasism; judehat, muslimhat och hat mot romer och andra utsatta. Är det verkligen bara glömska?

I så fall rekommenderar jag en resa till Krakow och Auschwitz-Birkenau. Jag var själv där för tre veckor sedan med hela familjen. Att se dödsindustrin med egna ögon kan knappast lämna någon oberörd trots att de gamla murade kasernerna och träbarackerna numera är tömda på lidande människor. Byggnaderna tycks ändå andas tungt av sorg och smärta och verkar nästan uppmana oss att förstå vad som skedde där för cirka 70 år sedan.

Hur är det möjligt att vi kan vara så glömska?

 

 

  

Fallet ”Maria” och hur man reproducerar fördomar om romer

En liten notis i dagens SvD berättar för oss som råkar se den att blonda ”Maria” i Grekland är romsk. Under en tid har historien om ett eventuellt bortrövat barn som den grekiska polisen funnit hos ett romskt par engagerat världen. Varför är flickan så blond? Hon måste vara bortrövad! Vet inte vem det var som döpte henne till ”Maria” men ett namn från den bibliska jungfrun kanske ska framkalla en starkare identifikation om blond oskuld? Hon har också kallats ”den blonda ängeln”. Ingen tänkande människa kan ju undgå att förstå vilken symbolik detta var tänkt att skapa. Spekulationerna om barnarov har i alla händelser florerat i såväl etablerade som sociala medier. På Irland hittade polisen ytterligare ”bortrövade” blonda barn hos romer. En misstanke, helt grundad i föreställningsvärlden, som strax kunde avfärdas med en DNA-test. En motsvarande rasprofilering och åtföljande åtgärder mot asiatiska adoptivbarn i Europa skulle ge ett ramaskri av indignation. I det här fallet ger det endast en liten kortfattad notis.

Förr i tiden (nu?) skrämde man barn med att om de inte skötte sig skulle ”zigenare” komma och röva bort dem. En av många myter som odlats och levt kvar. Än idag finns också folk som tror att ”zigenare” minsann äger mängder av stenhus i Göteborg!? De mytiska berättelserna har stark levnadskraft. I dem finns inte plats för analys och problematiseringar.

Det gör det inte heller hos dagens ledarskribenter. Åtminstone inte hos Sanna Rayman som – i samma skola som Hanne Kjöller – återigen raljerar, spekulerar och i sitt kunskapsförakt hjälper till att reproducera en negativ bild av romer och därmed försvårar en seriös diskussion om strukturella orsaker till romers situation i det moderna europeiska samhällslivet.

Hon skriver i gårdagens SvD om romaregistren (”Var registret rasistiskt”). Den inleder hon med att kungöra hur bekymrad hon är över att romer trakasseras och förföljs. Därmed kanske hon tänker dämpa kritiken mot henne själv för det hon sedan skriver? För i nästa mening är hon också bekymrad över ”att romska barn i Sverige ofta inte uppfyller skolplikten” och att föräldrarna ”inte tycks förstå att barnens framtid ligger i skolbänken”. Det är barnen som inte uppfyller sin plikt och föräldrarna som inte förstår. 

Hon fortsätter sedan med att kräva ett större engagemang hos myndigheter i deras arbete med att bryta den självdestruktiva levnadsnormen hos romer som hon slagit fast som problemets kärna.  Hon är också bekymrad över att polisregistren över romer betraktas som rasistiskt motiverade. Hon vet nämligen att berätta att det inte är ”ett dugg konstigt” att polisen söker kunskap om nätverk som har ”inslag av klanlojalitet” och jämför med amerikanska polisens jakt på italienska maffian. ”Om man hänger runt med kriminellt verksamma kan man slinka med i en del spaningsmaterial”, avrundar hon sina spekulativa funderingar med. Därmed har hon slungat ur sig en ganska grov anklagelse mot romer som hon likställt med amerikanska maffian. Och ser från sitt medelsklassperspektiv inte vad den historiska erfarenheten av registrering som romer fått utstå har för betydelse i sammanhanget.

Ledaren avslutar hon sedan med att säga att hon inte har något ”tvärsäkert att säga om detta”. Men irriterar sig över att andra är så tvärsäkra. Någon reflektion tillbaka till sin inledande oro för förföljelserna och trakasserierna av romer gör hon inte. Någon reflektion över vilken anklagelseakt hon just spätt på med sina spekulationer har hon uppenbarligen inte heller gjort för då hade hon haft vett att tiga still. Eftersom hon ju erkänner att hon egentligen ingenting vet.

Men på samma sätt som det reproduceras myter om bortrövade ”blonda änglar” hos romska familjer bygger hon själv på bilden av kriminalitet hos romer. Att föra register utifrån etnisk tillhörighet är då tydligen helt OK. Det ligger kanske i generna? 

I Norge sitter en regering som vill massdeportera romer och vars statliga tv-bolag, NRK, censurerar kritiker som påpekar den rasism detta uttrycker (Özz Nujen).

Hemma i Sverige vill Moderaterna kriminalisera tiggeri och därmed fortsätta den historia av strukturella arrangemang riktade mot romer som finns både här och i övriga Europa.

Då behövs inga spekulationer av Sanna Raymans sort utan istället den typ av klargörande ställningstaganden som faktiskt kommit från Aftonbladets Anders Lindberg som skriver om mytbildningen kring ”Maria” och Fredrik Virtanen som skriver om romaregistren. Eller i dagens DN.