Marknadsstalinismen ersätter demokratin

Just som alla, i och med Berlinmurens fall, trodde att hotet mot demokratin var över intensifierades det lågintensiva bombardemanget av marknadsekonomiska avregleringar och omstruktureringar. Världen låg nu öppen för erövring. EU har varit en viktig del, avregleringar av finansmarknader, skapandet av välfärdsmarknader, skattesänkningar och arbetslinje. De stora företagen har växt sig ännu större och mäktigare och mindre stater har under en längre tid varit chanslösa i kraftmätningar med sådana. Med tiden har också större stater fått ge vika för lobbyisters eller juristers (bara att välja) krav och önskemål.

I en mycket förtjänstfull ledare i Aftonbladet lyfter Anders Lindberg fram det frihandelsavtal, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership), som just nu är föremål för förhandlingar mellan USA och EU. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har redan innan avtalet är klart klargjort att avtalet är bra för alla i hela världen, troligen helt förblindad av tillväxtsiffror. För, som Lindberg skriver, är det sannerligen inte så enkelt. Systemet med investor-state-dispute blir till en försäkring för storföretag att deras investeringar inte kommer att störas av hinder som miljölagar, arbetsrättsliga lagar och principer, hälsopolitiska reformer och liknande irritationsmoment. 

Under stort hemlighetsmakeri förs förhandlingarna om vår framtid som riskerar att formas till en marknadsstalinistisk global ordning där storföretag och inte stater blir helt styrande. Vi vanliga medborgare får finna sig i de regler och lagar dessa tillåter och snällt fortsätta tugga i oss deras produkter och glatt välja skola och läkare alltmedan reklamvågorna sköljer in över oss. Vi är nästan där redan, men avtal som TTIP kan komma att få vågskålen att helt tippa över.

En dystopisk fantasi? Tja, The Guardians krönikör George Monbiot har kallat avtalsförslaget ”ett globalt förbud mot vänsterpolitik”. Och mot miljöpolitisk strävan att åstadkomma en hållbar värld skulle jag vilja tillägga. Det är ett understatement att säga att det blir svårt att nå klimat- och andra miljömål utan staters rätt att gå före och utmana kemijättar, gruvbolag och andra miljöbovar. Vår framtida existens avgörs av snäva vinstintressen i kombination med tillväxtfixerade toppolitikers drömmar om svarta siffror i resultatredovisningarna och än mer svällande bankkonton.

Staterna blir alltmer sekundära, dess politiker alltmer hukande i mittfåran, dess medborgare förminskade till valfrihetsboskap och demokratin reduceras till val av frukostflingor. Är det så vi vill ha det? 

Anders Lindberg efterlyser mer offentlig debatt. Själv har jag skrivit en gång tidigare om detta vilket är alldeles för lite.  ”Vår man i Bryssel” däremot, Carl Schlyter (mp), driver en kampanj som härmed rekommenderas varmt att ta del av. På den egna bloggen informerar han om vad som händer och redogör för tänkbara konsekvenser. Läs och begrunda.

 

Marknadsflummet i skolan lär nog tyvärr bestå

PISA-undersökningen har blivit stor nyhet. Sverige ”sjunker”, ”rasar” eller ”faller fritt” och läget beskrivs som katastrofalt. Det är lätt att ryckas med. I synnerhet för den som länge kritiserat den förda skolpolitiken.

Rubrikerna vrålar ut det dåliga resultatet i den senaste s.k. PISA-rapporten om kunskaperna i läsförståelse, matematik och naturkunskap bland elever i OECD-länderna. Under hela 2000-talet har Sveriges resultat försämrats och sedan 2006 har det gått nästan spikrakt nedåt.

- Det är flumskolans fel, menar Björklund, och tycks begära att vi borde vänta i nio år till på att hans ”kunskapsskola” ska nå genomslag.

Nu ska en inte dra alltför stora växlar på undersökningar som dessa. Det mätbara säger sannerligen inte allt om skolan. Men den så tydliga vikande trenden vore å andra sidan rentav korkat att inte allvarligt fundera över. Det duger inte att sätta på den gamla repade skrivan om ”flumskola”, som Björklund försöker få oss att lyssna till igen.

Han har dock, enligt min mening, rätt i två saker. Dels förstatligandet av skolan och dels ökning av lärarledd lektionstid. Ett förstatligande av skolan skulle till viss del komma tillrätta med den bristande likvärdigheten och mer lärarledda lektioner skulle vara välgörande inte minst för svagare elever. 

Men om en samtidigt inte ser eller vill se hur marknadiseringen av skolan försvårar för sådana reformer att ge resultat så kommer problemen troligen att bestå. 

Likvärdigheten var ett av paradnumren i den gamla ”flumskolan” och den slås, av helt naturliga skäl, i spillror av den konkurrenssituation som inrättandet av en skolmarknad har skapat. Segregation och ”brain-drain” i områden med sociala problem underlättar inte för de elever som behöver extra mycket stöd och inte heller för de skolor som verkar i dessa områden. Skolornas tävlan om att visa bäst resultat ger också en manipulativ kultur med ”glädjebetyg” och selektivitet vid intagningar.

Marknadiseringen har också lett till en ökning av kvalitetskontroller. Senare tids ”skolskandaler” har gett upphov till krav på ännu mer av den varan. Följden har blivit att lärare lägger ned alltmer tid på byråkratiska sysslor istället för att ägna sig åt den katederundervisning som Björklund efterlyser. I SvD säger Ulf P Lundgren (en av grundarna av PISA-undersökningen) anger just detta som en av två huvudförklaringar till Sveriges fall i mätningarna.

I grunden alltså, menar jag, ett systemfel som kan bli nog så svårt att åtgärda. I synnerhet så länge som styrande politiker vägrar att se det. Exempelvis moderate Tomas Tobé som i kvällens Aktuellt förklarade bestämt att valfriheten skulle minsann inte tummas på. 

Jag tror dessvärre att det kommer att krävas en PISA-undersökning till för att få honom och allianskollegorna (ärligt talat en del miljöpartister och rätt många sossar också) att börja tänka i de här banorna. Innan dess får vi nog dras med nya desperata reformer och en fortsatt ryckighet i verksamheten för elever och lärare... och fortsatt kräftgång i PISA-mätningarna.

 

Ledarskribenterna sprattlar desperat vidare i valfrihetsdammen

Tonfallen andas lite lätt desperation numera när ledarskribenterna på de stora morgondrakarna ska försvara riskkapitalbolagens rätt att driva välfärdsverksamheter. Förr räckte det med att nämna ordet valfrihet tillräckligt många gånger så var budskapet köpt av den breda allmänheten. Numera börjar vännerna bli lätträknade vilket bland andra Maria Ludvigsson på SvD surt konstaterar eftersom både Jan Björklund och Anders Borg dömt ut riskkapitalbolag som ägare till skolor.   

Hon har en poäng i att det kan förefalla ohederligt och föga rakryggat av allianspolitiker att börja föreslår ökad kontroll och mera regleringar av ett system som bygger på en ideologisk grund där valfrihet och konkurrens utgör de viktiga byggstenarna. Men hennes beskrivning av marknadskritiker som ”dogmatiska” och kritiken av riskkapitalbolagen som ”halsstarrig” är däremot lite lätt komisk med tanke på hennes egen halsstarrighet och dogmatiska försvar av valfriheten. Konkurrens ses bara som något gott som vaskar fram det bästa ur varje verksamhet. Något intryck av senare tids forskning och ett antal empiriska observationer av decenniers marknadsexperiment har hon ingen lust att ta till sig.

Det är intressant att notera att det i samma tidning (SvD) under helgen finns ett par intressanta artiklar att läsa som ger en del tankeställare... om en vill. En av dem är matskribenten Mats-Eric Nilssons om globala kafékedjor (hittar den inte på nätet tyvärr, kanske Ludvigsson har gömt den?). Han konstaterar att varje ny global kafékedja som dyker upp på svensk mark bidrar till minskad valfrihet, inte ökad mångfald. Det är samma effekt som i andra branscher, välfärdssektorn inräknad, där de stora jättarna sakta men säkert äter upp de små.

Den andra är Daniel Sandströms kulturkrönika som handlar om kulturpolitiken som i Stockholm formuleras av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp). Kulturkvalitet mäts i åskådarantal och mätbarheten ges företräde framför kulturell mångfald.

 

Han påpekar det omöjliga i att bedöma om Celine Dion eller Velvet Underground är viktigast. Att ha sålt flest skivor betyder inte automatiskt att ha bidragit mest till musikalisk utveckling. Han frågar sig slutligen vad som händer ”när mätbarheten blir kulturens dominerande språk”? Och besvarar själv frågan:

”Risken är uppenbar; över tid kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och varför det är viktigt”.   

För ledarskribenten Maria Ludvigsson som han sannolikt stöter på i samma tidningshuskorridorer är det inte lika uppenbart. Kanske borde de alla tre gå och tala om saken över en fika på Starbucks...?