Almedalen, nazister och yttrandefrihetens gränser

Almedalen har på många vis blivit en tummelplats för politikereliten som kan mingla bland rosévinsflaskorna och knäppa upp skjortknapparna ett extra snäpp. Men det är också, icke att förglömma, en plats för många intressanta och allvarliga samtal om politik och om tillståndet för vår demokrati.

Idag, den 2 juli, klockan 18.20 hålls ett seminarium rubricerat ”Rasism i Sverige idag”, arrangerat av Civil Rights Defenders och Syretidningarna. På CRD:s hemsida annonseras ämnet enligt följande:

”De högerextrema rörelserna tar alltmer plats och i våra riksdagspartier ser vi en tydlig anpassning till högerpopulistisk retorik och politik. Vi måste lyfta det motstånd som finns i samhället. Vi tar bland annat upp vilka rättsliga medel som finns och pratar om hot och hat mot fria opinionsbildare”.

I programmet för Almedalen finns en mer utförlig presentation av ämnet, bland annat följande (lätt förkortat):

”I Almedalen förra året var det många som avstod från att komma för att ett rasistiskt parti med tillstånd att demonstrera betedde sig hotfullt och våldsamt på ön. Vi måste se till att lyfta det motstånd som finns i samhället. Inom civilsamhället, bland enstaka politiker, inom media och inom skolväsendet är vi många som säger ifrån. Som blockerar utvisningar, strejkar från skolan, stänger ute och säger stopp till rasistiska partier, för diskussionen och vägrar föra diskussionen”.

Debatten är tänkt att handla om hur hat och hot mot fria opinionsbildare ska mötas och ”hur vi ska bekämpa rasism och nazism med rättsliga medel”, med särskild hänvisning till hur Finland har valt att göra, nämligen att förbjuda organisationen NMR, det vill säga systerorganisationen till svenska NMR som var den som ställde till bråk förra året under Almedalsveckan.

Så vad gör polisen i detta läge, med förra årets erfarenhet i minne? Jo, de ger tillstånd till en person vid namn Patrick Christensson att hålla tal samma dag mellan 17.00-18.00 vid Holmen, intill Kallbadhuset. Denne Christensson är NMR-aktivist men har sökt tillstånd som privatperson och alltså fått det beviljat av polisen. Detta trots att platsen ligger ett stenkast från Hamnplan 4 där strax därefter diskussioner ska föras om hur nazismen kan bekämpas med rättsliga medel och hur de finska polismyndigheterna har resonerat för att förbjuda NMR. Christensson är en av de som fälldes för våldsamt upplopp i Kärrtorp 2013 där en fredlig demonstration attackerades av aggressiva nazister.

Det borde inte behövas någon alldeles särdeles slutledningsförmåga för att räkna ut att Christensson lär ta med sig sina vänner inom NMR för att heja på när han talar och att de efter 18.00 med lätthet kan ta sig till platsen för seminariet som börjar 18.20.

Tillståndsgivandet till Christensson gäller ”allmän sammankomst”. Enligt ordningslagen är polisens uppdrag att ”se till att ordning och säkerhet upprätthålls”. Med andra ord har polisen gjort bedömningen att detta är något de kan säkerställa i det här fallet. Antingen vet polisen inte vem Christensson är och vilka aktiviteter som är planlagda i närheten vid samma tid? Eller också är de fullt medvetna om detta men med sitt tillståndsgivande visar prov på en sällsynt okänslighet och brist på fingerspetskänsla. Frågan är vad som är värst?

Förhoppningsvis visar polisen ikväll att de klarar sitt uppdrag avseende ordning och säkerhet nu när de utsatt arrangörer för en onödig risk och sig själva för ett mer krävande uppdrag än de hade behövt. Christensson kunde ju ha fått en annan dag och tid för sitt framförande exempelvis.

Polisen i Finland har som sagt visat upp en helt annan attityd till NMR. Det är finska Polisstyrelsen (motsvarigheten till svenska Rikspolisstyrelsen) som drivit på för ett förbud eftersom NMR ”väsentligt strider mot lag och god sed” genom att ”sprida hatretorik om invandrare, sexuella minoriteter och judar, ifrågasätta förintelsen och glorifiera fascister”. Dessutom hänvisas till deras godkännande av våldsmetoder och att de också har utövat sådant vid flera tillfällen, ibland dödligt.

Så vad ska krävas för att den svenska polisen ska börja tillämpa samma synsätt? Här får det istället om och om igen tillstånd för demonstrationer och möten, gärna nära synagogor eller på 1:a maj och ger dem istället eskort för att garantera deras säkerhet. Enligt den svenska polisen kan de inte agera på annat sätt med hänvisning till yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Det är en mycket snäv tolkning av lagen.

Sveriges grundlag säger att ”föreningsfriheten kan inskränkas för organisationer som ägnar sig åt förföljelse av människor på etnisk grund”, vilket också justitieminister Morgan Johansson hänvisat till för ett år sedan i efterspelet efter bråken i Almedalen. I lagen definieras ett terrordåd med att ett sådant är till för att ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”. Det vill säga precis det som är NMR:s mål enligt deras hemsida som anger att de ”med alla tillgängliga medel” vill ”verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Media ska endast kunna ha nordiska ägare och medieföretag och organisationer som i NMR:s ögon ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassas som främmande agenter och förbjudas. De vill också ”sanera mediekåren” och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Vad den nationalsocialistiska värdegrunden går ut på har vi ju facit för sedan tidigare.

Uppenbarligen har inte detta räckt för att svenska polisen ska göra bedömningen att denna organisation inte bör ges tillstånd för demonstrationer och möten på samma grunder som andra och att de istället bör förbjudas verka helt och hållet.

Eller åtminstone inte ges tillstånd just vid den plats och det tillfälle som organisationen och dess företrädare önskar, i syfte att provocera och störa andra sammankomster och skrämma bort organisationer från det demokratiska samtalet. Hur skulle polisen ställa sig till att ge exempelvis Djurgårdens huliganfirma DFG tillstånd att genomföra en marsch i närheten av Friends Arena samtidigt som AIK möter Hammarby i ett fotbollsderby? Ge tillstånd? Skulle inte tro det.

Men i Almedalen verkar säkerhetsaspekten sekundär. Eller hur ska vi tolka detta? Kanske får vi se IS/Daesh där nästa år?

Rasismen normaliseras för varje Almedalsvecka?

Almedalen-veckan började med att Svenskarnas Parti fick talartid i Almedalsparken och fått hålla torgmöten dagligen under veckan. Trots att det kan ifrågasättas om partiets åsikter ens är lagliga att offentligt framföra. Den enda som, mig veterligen, gripits vid dessa möten är emellertid Dror Feiler som demonstrerat (med tillstånd) emot nazismen! 

Sverigedemokraterna minglar runt som vilket parti som helst och Jimmie Åkesson får twitter-beröm för sin retoriska förmåga. Jodå, visst är han duktig på att försöka dölja partiets rasistiska bas för sin existens. Men är det något att berömma?

I Fria Tidningen kan vi läsa om Mireya Echeverria Quezadas och Nabila Abdul Fattahs antirasistiska bokslut för Almedalsveckan. De mångfaldspolitiska diskussionerna och aktionerna tenderar att bli symbolik istället för djupgående samtal, menar de. Lite som Ullenhags inställning till rasism och diskriminering, tänker jag själv. De berättar också om de nazistiska hot som riktats mot politiker under veckan. Dessa har drabbat politiker över hela vänster-höger skalan. Det har alltså varit hudfärg eller etnicitet som uteslutande legat bakom hoten. Hanif Bali (m) har dödshotats liksom Victoria Kawesa (FI) och flera andra har påhoppats med rasistiska nedsättande tillmälen som ”jävla neger” och andra obehagligheter. 

Flera Fi-politiker har funnit hoten så pass obehagliga att de rest hem från Almedalen. Hot om våld har tidigare mest uttalats i skrift på diverse chattar och hemsidor där ”näthatarna” fått härja tämligen fritt. När hoten sker öga mot öga upplevs de sannolikt som mer fysiska och verkliga. Dessa hot är i slutändan hot mot det fria ordet och demokratin. 

 Polisen däremot ser, enligt SvD, på saken så här:

”Det har spridits en viss form av oro som vi inte finner någon grund till här i Almedalen i år”

Ett anmärkningsvärt uttalande som alltså fullständigt ignorerar allvaret i dödshot och i de hotade personernas upplevelse av dessa. Kanske är det inte så underligt? Med tanke på den uppmaning från en polis om att identifiera sig som SvD-journalisten Negra Efendic fick under Fredrik Reinfeldts tal igår. Visby-polisens talesperson Roger Ekenstedt förklarade hela incidenten med att de kollar alla ”som sticker ut”.

Samma strategi alltså som nazisterna i Svenskarnas Parti får förmodas använda när det väljer offer för sina hot, för att ställa saker och ting på sin spets. 

Så här får det inte fortsätta under valrörelsen och kommande Almedalsveckor. Det är nog de flesta överens om. Eller finns det en allmänt överslätande attityd hos poliser? Det måste i så fall vara något för styrande politiker att utfärda direktiv till polismyndigheten att ändra på. För demokratins och det fria ordets skull.

Husby revisited II - alla tar stryk för politikens misslyckande

Det har varit mycket om Husby på sistone. I lördags var jag själv i Husby och delade ut valkampanjmaterial för Miljöpartiet och lyssnade sedan till en föreläsning och paneldebatt om Husby ett år efter bränderna som anordnades av Medborgarrättsbyrån på Husby Träff. Jag skrev ett inlägg om detta i söndags. Igår sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och den har naturligtvis följts upp av ett flertal artiklar i många tidningar. Bland annat hade DN Stockholm en större sådan i dagens nummer. I förrgår såg jag dessutom att en grupp forskare vid Stockholms Universitet hade släpp en rapport, ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”, som baserar sig på intervjuer av 30 i området boende personer som på olika sätt förmedlar sina intryck av vad som hände i Husby i maj förra året.

Rapporten struktureras i fem olika delar eller teman som forskarna menar återkommer i intervjuerna; Ett demokratiskt underskott ,Plats, gemenskap och motstånd,  Polisens roll, Tillhörighet och berättigande samt Våldet och mediabilden.

Det är intressant att jämföra forskarnas rapport med de observationer jag själv gjorde när jag arbetade med min C-uppsats i ämnet Samhällsgeografi som jag gjorde 2009 med titeln ”Järvalyftet – en politiskt ledd gentrifieringsprocess”. Projektet Järvalyftet lades fast politiskt av den borgerliga majoriteten i Stadshuset 2007. När jag skrev min uppsats hade det alltså inte varit igång särskilt länge och vad jag analyserade då var mer hur planen såg ut och vad den utstrålade. Nu kan vi se mer av resultat och jag konstaterar att jag inte hade helt fel.

Det demokratiska underskottet, gemenskap och motstånd

I den nysläppta forskarrapporten framhålls att Järvalyftets genomförande har resulterat i en stark mobilisering av civilsamhället i Husby och en mängd mer eller mindre permanenta rörelser har bildats. Som nätverket Järvas Framtid som lyckades stoppa de renoveringar till nyproduktionspriser som planerades under Järvalyftet. Hyreshöjningarna och bostädernas tillstånd är alltjämt ett problem för många Husbybor, konstateras i rapporten.

Järvalyftet kan mycket väl ha varit ett försök att inleda en form av politiskt ledd gentrifieringsprocess för Järva-området som Husby är en del av. Forskare har under senare decennier noterat att idéer om inkomstblandning och kulturell blandning slagit rot hos planerare. En tanke om att medelklassens värderingar ska ”trickle down” till de lägre klasserna. I New Orleans, efter orkanen Katrina, gjordes försökt att locka medelklass att flytta in i områden som tidigare betraktats som oattraktiva för denna grupp. Men en sådan subtil strategi måste åtföljas av ett avsevärt ”lyft” för området för att kunna innehålla tillräcklig attraktionskraft. Stadens rutliknande gatunät var en av idéerna som låg bakom beslut att ta bort gångbroar och gångvägar genom områden i Tensta/Rinkeby/Husby. Allt för att få en mer stadsliknande känsla. Omvandling till bostadsrätter och hyreshöjningar till följd av omfattande renoveringar skulle sedan göra sitt till för att befolkningen så småningom byttes ut.

I Vision Järva 2030 kan man läsa:

”Med den potential Järvastadsdelarna har finns det möjlighet till en bred stadsutveckling inom många olika områden. Järva kan på ett för ytterstaden sällsynt sätt erbjuda ett komplett stadsliv och samtidigt fungera som en del i en

sammanhängande storstad, med den mångsidighet och upplevelserikedom som stadens samlade vision strävar efter”.

Jag ska inte driva tesen längre här men det kan vara intressant att få ett perspektiv på Järvalyftet som kanske inte annars framförs så ofta. Hur det än är med bärkraften i den tesen så konstaterar alltså författarna av den här färska rapporten om Husby att hela projektet dels retat upp många invånare i Husby (och övriga Järva) men också mobiliserat ett motstånd, en motkraft, vilket är namnet på en av de rörelser som aktiverats.

Järvalyftet upplevs av många som ett typexempel på det demokratiska underskottet. En plan som staden drivit igenom till synes i dialog med de boende men där förändringarna inneburit mycket som upplevts som negativt och knappast som något lyft. Flytten av medborgarhuset Husby Träff, förslaget om att avveckla trafiksepareringen, nedmonteringen av biblioteket, nedläggningen av gymmet SB-hallen samt privatiseringen av Husbybadet samt omfattande rivningar och ombyggnationer av bostäder som inte efterfrågats och upplevs som bostadsbolagens och kommunens illa dolda strategi för att kunna höja hyrorna.

Rapportförfattarna menar att avveckling av offentlig verksamhet, bristen på gemensamma platser och på resurser till skolan och oförmågan politiskt att skapa arbeten för de boende har en central plats i de intervjuade Husbybornas berättelser.

”Dom bestämmer om våra hyror ska höjas. Dom väljer att ta bort vårdcentralen. Dom ville ta bort apoteket. Dom väljer att stänga ner skolor, och nu efter allt frågar man: ’Hur kan man förebygga det här?’ Jo, genom att inte ta bort allt ni precis tog bort. Mycket starkt, mycket enkelt, det är så det funkar” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Järvalyftet är kanske på ett sätt symbolisk för hur Husbyborna upplever den brist på lyhördhet som makthavare har för dem som bor i området och deras behov och problem. Men rapporten framhåller att dessa inte enbart handlar om fattigdom och arbetslöshet utan kanske i ännu högre grad en känsla av att inte få del av rättigheter som gäller för de flesta andra i Sverige som rätt till arbete och boende, offentlig service exempelvis. Men framför allt, menar rapportförfattarna; ”att behandlas med samma respekt som andra medborgare”.

”Vi är folk som är uppväxta härifrån och vi backar varandra. Det går inte att lita på samhället, för vi vet ju hur det funkar, så vi får göra det själva. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det sådant, vi har sådant. Behövs det prata, vi har det också. Vi löser det själva” (Citat respondent om ”Husbyandan” i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Polisens roll – alla tar stryk för politikens misslyckande?

Under de oroligheter som tog fart när 69-årige Lenine Relvas-Martins sköts till döds i Husby blev konfrontationen med polisen mycket uppmärksammad av journalister och politiker.

Den vrede som mötte polisen kan säkert bottna i decennier av diskriminerande särbehandling av de boende i Järva och andra förorter upplevt från polisens sida. Historierna är också många om hur polisen, i synnerhet de första dagarna, gick fram tämligen urskillningslöst och hur glåpord och hånfulla kommentarer haglat även över Husbybor som bara försökt ta sig till och från sina hem eller varit ute för att lugna ned situationen. Polisens ovilja till kommunikation med dem som försökt ta kontakt med dem framhålls i flera intervjuer.

Rapportförfattarna talar om hur de vardagliga trakasserierna normaliserats och att det är vad som många av de intervjuade förväntar sig i mötet med polisen. I synnerhet unga killar har alla upplevelser av att ha blivit stoppade, slagna eller trakasserade.

”Fram träder bilden av en polismakt som inte i något skede av händelserna velat få kontakt eller förklara sitt agerande. Något gränsöverskridande från deras sida för att få till en dialog har inte uppfattats. Att så inte skett i mer laddade och hotfulla situationer är inte särskilt märkligt. Men det fanns under dessa dagar och nätter ett flertal tillfällen då situationen var mindre spänd och möjlighet fanns att svara på kommunikationsförsöken. I och med detta ointresse signalerade polisen starkt att det fanns en gräns som den inte önskade passera utan tvärtom med alla tillgängliga medel försvara” (Citat rapportförfattarna ur ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Varje uttalande från politiker som ville föra fram ett mer djupgående resonemang om kravallerna avkrävdes ofta av journalister eller andra politiker ett klart avståndstagande till stenkastning och våld. Megafonen, som är en av de aktiva organisationerna i området, blev vid upprepade tillfällen uppmanade att gå ut och göra avståndstaganden till våldet. Det här påverkade, enligt rapportförfattarna och den representant för Megafonen som intervjuats, ”talandets villkor i Husby”. Ett villkor som stämplade alla som inte villkorslöst fördömde bildbränderna och stenkastningen som del av problemet.

Igår kväll sändes Uppdrag Granskning (UG) om Husby och där anklagades Megafonen av närpolischefen i Västerort Niclas Andersson för att ligga bakom oroligheterna och att den demonstration som hölls för den skjutne Lenine Relvas-Martins familj skulle varit betydelsefull i sammanhanget. Beskyllningarna förefaller väldigt löst grundade och kanske är det UG-redaktionens dramaturgi som förstärker uttalandet. Niclas Anderssons beskrivning av polisens situation i området är också intressant. Han menar att det blivit en normaliseringsprocess att poliser blir utsatta för brottslighet. Det påminner om Husbybornas beskrivning av förhållandet till polisen och det är lätt att se att här finns en rädsla och misstänksamhet åt båda håll som aldrig kan bli annat än destruktiv. Poliskommissarien Johnny Lindh säger att det har skapats ett vi-och-dom samhälle.

”Sök på Husby riots, du får bilder på bilar som bränns. Som att bilen är offret, som att det är bilen som det är synd om. Bilen brinner, den kommer sluta fungera sen, men problemen är kvar. Dom som brinner konstant, dagligen, dom lever kvar. Ingen fotar deras sinnen” (Citat respondent i ”Bilen brinner... men problemen är kvar – Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013”).

Långsiktighet och ett felriktat strålkastarljus

Bristen på långsiktighet är något som togs upp på det möte jag närvarade vid på Husby Träff i lördags. Det talades då om vikten av närpolis stationerad i området som kan etablera en kontakt med invånarna baserad på ömsesidig respekt och dialog. Det bör rimligen vara så att den som får impulsen att kasta en sten hejdar sig snabbare om träffmålet utgörs av en människa man känner och har visst förtroende för än av en okänd i uniform.

I UG framträder polisen Martin Marmgren som påpekar att en polisstation som bara är en skylt och en bommad lokal kanske gör mer skada än nytta. Han framhåller också i programmet att det till stor del är en styrningsfråga hur och med vad polisen ska jobba. Att ”räkna pinnar” för att uppnå mätbara resultat (som de lagföringar som togs upp i programmet) tar anspråk på tid som annars kunde avsatts för mer djupgående och förtroendeskapande relationsbyggande. Resultatstyrning ställer inte bara till det i sjuk- och äldrevården. Resultat räknas i form av kvantitativa prestationer istället för effekter (social oro, segregation eller istället delaktighet och ett inkluderande samhälle) som är svåra eller omöjliga att mäta i exakta tal och kanske inte ens är förnimbara då de ”händer” under en längre tid.

En polis som också träder fram i UG är f.d. närpolichefen i området Johnny Lindh som sedan 2010 jobbat med ett delvis EU-finansierat projekt om social oro i förortsmiljöer. Han säger flera kloka saker i programmet och även i den DN-artikel jag nämnde i början. Det är bra om han får mer att säga till om.

Men egentligen borde det strålkastarljus som riktats och riktas mot förorten, Järva, Husby och polisen istället förflyttas i riktning mot kommunalhus, regering och riksdag. För sist och slutligen är det ju som den kloke polisen Johnny Lindh påpekar i DN-artikeln:

”Om vi på riktigt vill förändra finns det bara en väg att gå: göra något åt den segregerande bostadspolitiken, se till att skolorna lyckas och lösa arbetslösheten. Alla vet det. Ändå skickar regeringen ut integrationsministern så fort det hänt någonting. Det är obegripligt”.

Forskarrapporten i sin helhet

PS) En liten del av materialet i den här texten har jag hämtat från ett tidigare inlägg om Järvalyftet  på den här bloggen. Detta och flera andra inlägg finns här för den intresserade:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-1-en-politiskt-ledd.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-2-ett-nyliberalt-fargat.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-3-de-boendes-asikter.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-4-hur-har-det-blivit.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/gentrifiering-och-gettofiering.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/09/ar-du-lonsam-lilla-forort.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/oro-i-fororterna-sorgligt-men-foga.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/fler-poliser-i-husby-ar-det-inte-mer-en.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-3-politikers.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/husby-revisited.html

Registreringen av romer upprör – men det räcker inte Ullenhag, det är dags att avgå!

Skånepolisens register över romer ger upprörda kommentarer på alla håll. Polisens ledning är oförstående. Varför skulle vi ha intresse av...? osv. osv. Under tiden växer skandalen och det skulle inte förvåna mig om register över andra grupper snart "dyker upp".

Justitieministern är upprörd och integrationsministern Erik Ullenhag tycker det är ”minst sagt upprörande” och att registreringen är ”oacceptabel”.

Så sällar han sig till kritikerkören och möjligen tittar han sig runt omkring och undrar över vem som är ansvarig? Svaret är ju faktiskt; han själv och hans departement. Nu får Sverige än en gång kritik av FN. Bilden av Sverige som riktmärke i arbetet för mänskliga rättigheter har fått sig rejäla törnar på senare år och det är hans del av arbetsmarknadsdepartementet som har ansvaret för politiken.

 

Det hjälper inte att han flyttar sitt skrivbord till Rosengård och sitter där och är snäll. För han är ju så snäll, ser så snäll ut och säger snälla saker, Ullenhag. Det är alltmer uppenbart att det är hans politiska strategi. Jag menar att det inte på långa vägar räcker och att det inte längre duger att låta denna dysfunktionella del av arbetsmarknadsdepartementet husera fritt. Dags för ny ombildning av regeringen, Reinfeldt!!?

Erik Ullenhag började sin karriär som integrationsminister med att vingklippa DO. Istället för en stridbar och högt meriterad myndighetschef inom mänskliga rättigheter rekryterades istället en myndighetschef som ingenting visste om frågorna och regleringsbrevet har gått från att vara helt blankt till att innehålla mängder av styrkrav. Helt på tvärs med FN:s kriterier för en fullvärdig MR-myndighet vilket också ledde till att Sverige endast fick B-status hos FN-organet ICC (International Coordinating Committee of National Institutions for the Promotion and Protection of Human Rights). Det betyder att Sverige inte fullt ut agerar i enlighet med Paris-principerna. I klartext att DO inte är i tillräckligt oberoende ställning i förhållande till regeringen.

Om pressen inte varit så upptagen med att odla myter om odugliga myndighetschefer hade den kunnat ställa de relevanta frågorna till den ansvariga ministern Erik Ullenhag om den egentliga orsaken till regeringens ökade styrning av DO. Den hade också – på tal om romer – kunnat ställa frågan varför den vitbok om övergreppen mot romer som påbörjades för ett par år sedan inte blev en officiell regeringsutredning (en SOU) utan bara kommer att publiceras som ett internt regeringsdokument? Frågan är om den ens kommer att publiceras som en DS utan bara som en intern PM? För den oinvigde kan klargöras att det senare skulle betyda att regeringen inte behöver ställa sig bakom dokumentet utan att vitboken endast betraktas som ett underlag bland allt annat för regeringen att beakta. Varför är vitbokens uttalade inriktning endast en historisk genomgång av övergrepp och utan beröring av nutida förhållanden och med framåtriktande förslag? 

Erik Ullenhag har en ansvarig statssekreterare (Jasenko Selimovic) som är kritisk till begreppet strukturell diskriminering och själv ropar han på hårdare krav på invandrare och vill skriva om diskrimineringslagen när den blir alltför tydligt kompromisslös. Islamofobi anser han inte vara något utbrett fenomen i Sverige utan framhåller gärna hur allvarligt läget är på andra platser i världen.

Kritiken från FN är hård. ”Vackra ord måste omsättas i handling”, säger Alexander Gabelic, svenska FN-förbundets chef. Sverige uppmanas av FN att agera mer kraftfullt mot diskriminering av romer och mot rasmotiverade hatbrott. Mer måste göras för att motverka rasmotiverad propaganda bland politiker och media. Den ökande etniska och socioekonomiska segregationen som särskilt drabbar afrosvenskar och muslimer tas också upp av FN liksom den etniska segregationen på arbetsmarknaden. 

Det duger inte längre att ha en regering som svajar på målet och ser sig omkring efter ansvariga när de här frågorna berörs. För svaret är att den ansvarige ministern är Erik Ullenhag.