Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.

Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.

Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.

Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.

Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…

Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.

Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.

Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.

Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 1. Porosjenko vs Tymosjenko

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Porosjenko vs Tymosjenko

Den 31:a mars väljer Ukraina ny president. Eller åtminstone avgörs första valomgången då. Om ingen kandidat får mer än 50 % av rösterna hålls en andra omgång mellan de två främsta i första omgången. Favorit till valvinst är hittills Julia Tymosjenko. De allra flesta opinionsmätningar visar att hon leder hon racet. Enligt opinionsinstitutet IAP:s mätningar skulle hon få 20 % av rösterna, medan sittande presidenten Porosjenko bara har stöd av knappa 12 %. Dessutom klämmer sig uppstickaren, komikern Volodomyr Zelenskij, emellan på dryga 12 %.

Enligt en del politiska bedömare i Ukraina har den geografiska uppdelningen av röstfördelningen i öst-väst tappat i betydelse och ersatts av en mer klassisk stratifiering enligt inkomstgrupp eller efter ålder. Vilket grovt sett ger att de fattiga, som ofta är de äldre, röstar på Tymosjenko; att medelklassen röstar på Porosjenko, medan de unga hellre väljer uppstickaren Zelenskij. Ungdomar jag själv talade med när jag bodde i Ukraina för ett par år sedan uttryckte en förtvivlan men med visst hopp om att EU (medlemskap) ska kunna rädda ukrainarna från sina usla politikers och oligarkernas grepp. Den desperationen har troligen snarast eskalerat under senare år och osäkerheten är stor inför det stundande presidentvalet hur det kommer att ta sig uttryck i valurnorna. Det är läge för oväntade jokrar, som Zelenskij, men många tror ändå att det kanske i slutändan ändå blir en match mellan Tymosjenko och Porosjenko.

Kanske blir det ändå samma gamla politiker som ska leda Ukraina i fem år framåt? Men vad vill de då och vad har de gått till val på för program? Hur har deras framtoning varit hittills i valkampanjen och vad säger media och politiska debattörer om deras chanser?

Petro Porosjenko

Den sittande presidenten Petro Porosjenko valdes 2014 med löften om en nystart för Ukraina och ett snabbt EU-medlemskap vilket förstås vände sig direkt till Euromajdans aktivister och sympatisörer. Hans popularitet har sedan dalat och i synnerhet nu i slutet av mandatperioden.

Han hoppas nu på omval med ett konservativt program. Eller i vart fall konservativt tema: ”Armén, språket, tron”. Redan i höstas, innan han officiellt tillkännagett sin kandidatur, dök det upp annonser med hans signatur i Kiev med budskapet; ”Armé! Språk! Tro! Vi går vår egen väg! Vi är Ukraina!”. Han klär sig nu gärna i kamouflagekläder och omger sig med präster och militärer, pratar om Ukrainas stolthet och storhet och att landet snart är med i EU såväl som NATO.

De kamouflagemönstrade kläderna ska förstås signalera att han inte bara är president utan också ÖB, en kraftfull kämpe mot det stora hotet från öst. Det är väl känt att Tymosjenko aldrig varit vid fronten i östra Ukraina och Porosjenko hoppas på röster från nationalistiska väljare. En del av skälet till klädseln kan också vara att han vill vara folklig. En sak jag noterade när jag själv bodde i Ukraina för ett par år sedan var att det var populärt att gå runt i kamouflagedress, i synnerhet bland män i Porosjenkos ålder och uppåt. Möjligen vill han visa denna väljargrupp att han är en av dem, en man av folket.

Att göra den ukrainska ortodoxa kyrkan självständig (autokefal) har varit ett annat av Porosjenkos stora mål som han nu ser ut att ha nått. Sedan självständigheten har ukrainska ortodoxa patrioter försökt hävda ett eget patriarkat med säte i Kiev, i konkurrens med den ortodoxa kyrka som lyder under patriarken i Moskva. Porosjenko beskriver kyrkans självständighet som lika viktig som statens och som ett led i en avrussifiering av Ukraina. Allra högsta patriarken, i Konstantinopel (jo, så heter det fortfarande i den ortodoxa världen) har nyligen bestämt att Ukraina ska ha en enda, och självständig, ortodox kyrka och med säte i Kiev. Detta är en enorm fjäder i hatten för Porosjenko som han hoppas ska hjälpa honom att vinna valet.

I styret av det världsliga livet är han dock mindre framgångsrik. Korruptionen är ett lika stort problem som det alltid varit, gaspriser rusar i höjden, och lönerna hänger inte med i prisutvecklingen. Folk lider svårt och länge har ropen på hans avgång hörts från flera nivåer. Jag hamnade själv i en stor demonstration i Kiev för över ett år sedan, där presidentens avgång krävdes.

Egna bilder. Porosjenko till fängelse var ett tema under en stor demonstration mot Porosjenko i Kiev i november 2017. Den leddes av förre georgiske presidenten Saakasjvili med krav på misstroendeförklaring mot presidenten. Saakasjvili fick sedan fly landet. Porosjenko sitter dock kvar. Men kanske inte länge till?

Jag talade då med en ung man som hävdade att Porosjenko tjänar pengar på kriget i Donbass och att han, trots löften om motsatsen, inte sålt av sina tillgångar när han tillträdde som president 2014. Kanske tänkte han då på den granskning som journalisten Hlib Kanievskij utförde under 2016-17. För svenska Amnesty Press berättar han att det finns 150 statliga företag inom försvarssektorn och att korruptionen där är etablerad och ”pengar sugs ur systemet”. Han granskade också presidentens egna förvaltning och publicerade i april 2018 en rapport som gav en negativ bild av Porosjenko. Kanievskij berättar att han som följd bjöds in till ett möte där han fick se dokument som skulle bevisa att han haft fel och att han efter mötet uppmanades av presidentens team att sluta undersöka saken. Möjligheterna att verka inom Kanievskijs yrke skulle ”försvinna om han fortsatte”, fick han veta. Som tack för omsorgen om hans fortsatta karriär startade han istället organisationen State Watch som nu granskar korruption i Ukraina och sysselsätter fem medarbetare.

Fortfarande är mycket oklart kring Porosjenkos tillgångar och de har blivit föremål för en del ryktesspridning och spekulationer, men faktum är att hans tillgångar förvaltas av en investeringsfond med det långa namnet Prime Assets Capital Closed Non-Diversified Corporate Investment Fund. Enligt Ukranews ska presidenten under 2018 ha fått utdelning från fonden på totalt 144,7 miljoner Hryvnia/UAH vilket motsvarar i runda slängar 15 miljoner svenska kronor i dagens värde. En fond som enligt UAWire och Ekonomychna Pravda förvaltas av hans egna vänner och affärspartners. 

Julia Tymosjenko har också redan innan hon tillkännagav sin presidentkandidatur framfört samma anklagelser som den unge mannen jag träffade i Kiev för ett år sedan och som Kanievskij vid State Watch. I en intervju i Washington Post 19 september 2018 sa hon exempelvis följande:

”By creating preferential state orders [in the defense sector] for the enterprises he owns through corrupt schemes. He puts his proxies in to extract profits, and that’s an open secret in the country. What is disgusting is his recent inclination to cover all these corrupt deeds with super patriotic rhetoric”.

I den härva som Süddeutsche Zeitung nystade i 2016 (de s.k. Panama-dokumenten) framkom bland många andra prominenta politiker och affärsmän även Porosjenkos namn bland de som genom off-shorebolag stoppat undan pengar utomlands. Vilket för Porosjenko skedde genom en omstrukturering av hans chokladimperium Roshens tillgångar.  

Den korruptionsdomstol som inrättats kom till först efter att IMF hotat att dra in krediterna. Så har det ofta varit när det kommit till reformer som ska föra Ukraina till det där hett eftertraktade EU-medlemskapet. Dess tillkomst har han tidigare förhalat och hävdat varit onödig eftersom han sade sig lita på landets vanliga åklagare. Kanske med vetskap att han aldrig själv skulle bli åtalad av dessa, vilket bland annat antytts i samband med en skandalomsusad affär som han, enligt Al-Jazeera, varit inblandad i. ”Ukrainas riksåklagare kommer aldrig att driva något emot Petro Porosjenkos affärs- eller politiska intressen”, kommenterade Daria Kaleniuk vid Ukrainas Anti-Corruption Action Centre (ANTAC) saken.

Allt detta är förstås mycket provocerande för en befolkning som har svårt att få ihop sin privatekonomi och som ställde sig på Majdan i Kiev 2014 och protesterade just för att de var trötta på korrupta politiker som skor sig medan vanligt folk lider.

Ett annat krav - från Världsbanken - som Porosjenko däremot böjt sig inför, har varit att avskaffa gassubventionerna. Numera gäller i stort sett marknadspriser för ukrainarna och detta har de (och har väl aldrig haft) råd med. Usla löner och pensioner räcker inte till och höjda priser på det som håller huset varmt under de ibland extremt kalla vintrarna är ofta det som får tålamodet att nå bristningsgränsen. Just gaspriserna har alltid varit ett trumfkort för Ryssland som kunnat vrida på eller av kranen för att få Ukraina dit de vill, men gassubventioner har också varit ett populistiskt politiskt kort att spela ut under valkampanjer. Det är just vad Tymosjenko gör nu i kampen mot Porosjenko. Han vet om att han inte har så mycket att sätta emot på just denna punkt och håller sig därför till att vädja till ukrainska patriotism och talar, sin vana trogen, pompöst om ukrainsk storhet och stolthet; den ukrainska kyrkans vikt och självständighet; och det ukrainska språket och de ukrainska traditionerna. I oktober fick han igenom ett påbud till medier att använda ukrainska på sina nätsidor med hot om böter för den som väljer att använda andra språk (läs ryska). Ett beslut som den stora del av befolkningen som har ryska som modersmål (mellan 25-30 %) troligen ser som provocerande, men som går i linje med hans slogan.

Han försöker också hålla hög svansföring gentemot Ryssland och sprider sedan flera år ”löften” om snabba Nato- och EU-medlemskap omkring sig. Det imponerar allt mindre på det ukrainska folket som kan ha fått nog av hans vidlyftiga löften som under den gångna mandatperioden ibland varit skrattretande orealistiska. Porosjenko känner nog själv att chanserna att vinna är minimala och ägnar sig, åtminstone enligt motkandidaten Tymosjenko (se ovan), åt valfusk och manipulationer. Bland annat ska han ha låtit registrera en kandidat med namnet Jurij Volodomyrovytj Tymosjenko (en s.k. ”tvilling”) för att förvilla väljarna och få några av dem att rösta på fel Tymosjenko. Något som retat gallfeber på Julia Tymosjenko som samlat stöd hos andra presidentkandidater mot valfusk.

En valvinst för Porosjenko skulle med andra ord inte med säkerhet godtas av oppositionen. Det kan sluta med nya Majdan-protester och i värsta fall kan han gå ett liknande öde till mötes som sin företrädare Janukovytj, som tvingades fly landet. 

Julia Tymosjenko

Tymosjenko är ett av de rutinerade och beprövade korten bland kandidaterna. De flesta känner nog igen henne på den karaktäristiska flätan (typ ”margaretafläta”) men hon lär numera kamma ut håret och låta det hänga i en svans över vänstra axeln. Hennes frisyr bör ju vara helt irrelevant (men den som följt ”debatten” om Amanda Linds frisyr lär ha förstått att frisyrer uppenbarligen har politisk betydelse) men kanske är det en medveten förnyelse av sin image som Tymosjenko försöker åstadkomma? Hon går ju till val under devisen ”New Deal” och talar om att Ukraina ska gå in i en ”ny tid” av ”framgång, lycka och upplysning”. Möjligen framkallar hennes karaktäristiska fläta då minnen av Orangerevolutionen, vars politiska resultat blev en besvikelse för många; eller av gamla trätor och fängelsevändor; kravaller kring Majdan och politiskt käbbel i parlamentet. En ”ny tid” kräver kanske ny frisyr? Andra hånar istället den nya stilen, exempelvis de som under ett valmöte i Zhytomyr höll upp ett plakat med texten ”Gammal låt, ny frisyr”.

Hur som helst går hon till val med ett program som hon hävdar stakar ut en ”ny kurs”, som också har benämnts en ”bröd och smör-kampanj”. Den innehåller en hel del sociala reformer som kritiker menar är helt orealistiska. Ett av huvudnumren är sänkta gaspriser med upp till 50 % vilket anses kräva kraftiga statliga subventioner eller avtal med Ryssland om priser eller lån eftersom IMF har en helt annan uppfattning om gasprisnivån. Det är numera också väl känt att hon 2009 slöt ett gas-avtal med Ryssland som var mycket ofördelaktigt för Ukraina och kostade statskassan stora summor (ca 2000 Euro per ukrainskt hushåll enligt Handelskammarens skiljedomsinstitut i Stockholm). Ett annat löfte är att höja folks löner. Hur detta ska gå till i en marknadsekonomi är en berättigad fråga som många ställer sig. Hon har också uttalat sin vilja att åter öppna sedan länge stängda fabriker och öppna läkarkliniker i alla städer och byar. Populistiska löften som kan bli mycket svåra att hålla i ett land med mer än ansträngd ekonomi och när hon samtidigt säger sig vara för en fri marknadsekonomi.

Hon sätter också kamp mot korruption och oligarkernas makt högt på agendan. Bland annat kräver Tymosjenko att domare ska väljas av folket, vilket många med rätta ifrågasatt som plakatpolitiskt och orealistiskt. Hon och hennes parti Batkivsjtjina är också uttalat pro-EU men ändå finns de som tvivlar på hennes inställning till Putins Ryssland och hur konflikten i östra Ukraina ska lösas.

En del, som den tyske statsvetaren Andreas Umland, framhåller, som en positiv överraskning under Tymosjenkos kampanj, den räcka konferenser och seminarier som hennes parti arrangerat och som beskrivs som mycket öppna med mycket fri och pluralistisk debatt. Något som inte är alltför vanligt i ukrainska valsammanhang. Tymosjenkos uthållighet ses också av Umland som en faktor som talar för henne, och folk i allmänhet ser nog hennes tidigare fängelsevistelser som tecken på uthållig och motståndskraftig opposition mot politiska motståndare än som en svaghet och ett minus i cv:n. I just Ukraina kan det nog snarast ses som en merit med tanke på alla de korrupta och maktfullkomliga presidenter och premiärministrar som landet haft sedan självständigheten 1991. En positiv poäng skulle enligt Umland också vara ett hon skulle bli den första kvinnliga presidenten i den slaviska östeuroperiska världen som annars domineras av kyrklig ortodoxi och neo-sovjetiskt beteendemönster politiskt.

Umland får dock mothugg av bland andra Taras Kuzio, brittisk akademiker verksam i Kanada. I en kritisk granskning av Andreas Umlands argument framhåller han att ukrainare brukar proteströsta i första presidentvalsomgången medan de röstar mer pragmatiskt i andra omgången. Ställs Tymosjenko inför en sådan mot Andriy Sadoviy eller Anatoliy Grytsenko kan hon mycket väl förlora, tror Kuzio. Det är också väl känt hos kännare av ukrainsk politik att det ukrainska folket röstar ”negativt”. Dvs att det är viktigare att vara uppmärksam på opinionsmätningar som ger siffror för kandidater som folk inte vill se som president. Tymosjenko hamnar högt i sådana mätningar också.

Att ett val av Tymosjenko skulle innebära ett steg mot jämställdhet mellan könen avfärdar Kuzio också och påpekar att hon aldrig varit förespråkare för reformer om jämställdhetsfrågor. Att hon skulle vara någon garant för reformer över huvud taget är också något Kuzio betvivlar. Hennes röstbeteende i parlamentet talar för motsatsen. Enligt Vox Ukraine har hennes parti varit det som röstat minst för reformer av de fem pro-EU partierna i parlamentet och själv, som parlamentariker, har Tymosjenko röstat för reformer i endast 34 % av fallen. Enligt min mening kanske inte så särdeles uppseendeväckande eftersom hon faktiskt satt i opposition till regeringen som företräddes främst av Porosjenko-blocket men ändå klart mer reformnegativt än hennes eget parti som har gett sitt stöd till strax över 50 % av reformförslagen som lagts fram för parlamentet Verkhovna Rada.

Kuzio ifrågasätter också hennes västvänlighet (som Umland och andra bedömare ser som positiv) och påpekar att hon och hennes parti tillhört de mest högljudda motståndarna till IMF:s reformkrav under den gångna mandatperioden. Tymosjenkos löfte om halverat gas-pris kommer istället att tvinga henne till att använda statliga subventioner och söka krediter hos Ryssland menar Kuzio. Han menar också att Tymosjenko har svängt åt vänster på senare år och att hennes ”New Deal” innebär en statlig paternalism som lutar mer åt socialism än liberalism. Detta kan förstås ses som en positiv eller negativ faktor beroende på vem man frågar.

Kuzio tvivlar också på hennes förmåga att kväsa oligarkernas makt. I synnerhet som hon och hennes parti, enligt Kuzio, är finansierade av desamma. Närmare bestämt av oligarken Ihor Kolomoisky som offentligt sagt att han kommer att backa upp hennes kandidatur genom sin tv-kanal 1+1, en av de populäraste kanalerna i Ukraina och starkt Porosjenko-kritisk. Vilket sannolikt har att göra med att Kolomoisky för ett par år sedan, offentligt i tv, på ett förödmjukande sätt blev avsatt av Porosjenko som guvernör för Dnipropetrovsks oblast. Nu har han chansen att ge igen, genom Tymosjenko, men frågan är om Kolomoisky i gengäld kommer att kräva tillbaka sina tillgångar i energijätten UkrNafta och Pryvat Bank som båda nationaliserades 2016?

Hon är dessutom själv något av en oligark. I det förflutna kallades hon ofta för gas-prinsessan och hennes tidigare affärspartner Pavlo Lazarenko dömdes i USA för pengatvätt och gjorde sig också skyldig till förskingring av ett par hundra miljoner dollar ur ukrainska statskassan. Något som förstås också skvätte smuts på Tymosjenko och gör hennes kamp mot oligarkin och korruptionen mindre trovärdig.

En annan kontroversiell punkt kring Tymosjenko är hennes tal om att sluta fred med Ryssland. Det ukrainska folket är krigstrött och många längtar efter fred och försoning och en normalisering av förhållandena mellan väst och öst. Andra ser på hennes uttalanden med misstänksamhet och fruktar att hon ska böja sig för Putin. I ett uttalande i tv hävdade hon att Ryssland juridiskt sett inte var i krig med Ukraina, vilket orsakade stort rabalder bland hemmaopinionen. Hon lär också på sitt kontor ha tagit emot pro-ryska politiker som tidigare arbetat för den avsatte presidenten Janukovytj, nu i exil i Ryssland. Ett annat rykte säger att hon i det nationella säkerhets- och försvarsrådet ska ha insisterat på att godta Rysslands annektering av Krim. Warsaw Institute hävdar till och med att hennes främsta politiska rådgivare och beskyddare i valet skulle vara Vladimir Putin som ett led i hans plan för Ukraina som enligt institutet skulle gå under kodnamnet ”Janukovytj 2.0”. 

En del av anklagelserna kan säkert röra sig om ryktesspridning från konkurrenter till presidenposten men det reser ändå tvivel kring hennes uttalade vilja att föra Ukraina in i både EU och NATO.

På senare tid har kampanjen hårdnat och Tymosjenkos anklagelser mot Porosjenko och hans regering blivit allt mer anklagande. Hon har uttalat misstankar om att statliga säkerhetstjänsten SBU, på order av president Porosjenko, skulle ha arrangerat provokationer mot hennes öppna kampanjmöten. Hon har också i parlamentet angripit ministrar varav den senaste i raden är hälsoministern Ulana Suprun med krav på dennes avgång. Tymosjenko ifrågasätter hälsoministeriets förmåga att förse Ukraina med mediciner i tillräckligt mängd men också för att ta in ”experimentella mediciner” och sådana som inte är kontrollerade och påstår till och med att ”experiment utförs på ukrainare”. Hon hävdar också att presidenten använder ”smutsiga tricks” under kampanjen och att hon och hennes parti har fört bevis för brott mot vallagen till rättslig prövning. Porosjenko och hans ”entourage” har fifflat med röstregistren och därigenom planerat att få 3 miljoner röster genom fejkade namn och liknande metoder, påstår hon. ”Vi ska slå tillbaka mot valfusket tillsammans”, sa hon nyligen i ett tal i Zasjkiv, och bäddar därmed för strid om nu valresultatet skulle gå henne emot. Allt enligt uppgift från hennes egen kampanjhemsida.

Sammanfattningsvis är det över huvud taget svårt att reda ut vad ukrainaren får om rösten läggs på Tymosjenko. Hennes populistiska stil, med rallarsvingar i likhet med de ovan nämnda, gör att hon blir oberäknelig och kan byta fot från tid till annan. Detta är i och för sig ett typiskt ukrainskt politiskt drag, med rötter i förre presidenten Kutjmas multi-vektorpolitik. Det vill säga att säga en sak till den inhemska opinionen i östra Ukraina och en annan till nationalister i västra Ukraina, eller en sak till EU och NATO och en annan till Ryssland osv. En del menar att Tymosjenko, om hon väl blir vald, kommer att tvingas foga sig efter Världsbankens och IMF:s krav och svika sina vidlyftigare löften till folket.

Det låter inte orimligt och frågan är vad detta hårt prövade folk då kommer att göra? En ny Majdan-revolt kan inte uteslutas. Kanske faller Tymosjenko i ett senare skede på eget grepp när hon går ut så hårt med löften om än det ena och än det andra? Löften som kanske måste brytas, ställda inför verklighetens bistra villkor.

Porosjenko utmanas… och Saakasjvili går till ny attack(?)

Egen bild. Demonstration med krav på Porosjenkos avgång vid Kresjtjatyk 3 december 2017

Jag är just hemkommen från en weekend i Kiev. Söndagen tänkte jag ägna åt en Walking Tour men guiden dök aldrig upp. Det gjorde däremot en stor samling poliser. Förklaringen fick jag i handen, i form av en flyer utdelad av en av mängder med aktivister kring Majdan. Den förkunnade att en stor demonstration skulle avgå 12.00 från Volodymyrskagatan vid det rödmålade Universitetet. Uppskattningsvis 4-5000 personer samlades och marscherade genom staden, först i en sväng mot presidentpalatset eller parlamentet (hängde inte med så långt) men senare ned till ena änden av stora huvudgatan Kresjtjatyk där en scen förts upp varifrån artister underhöll och olika talare agiterade.

Egen bild. "Impichment" var demonstrationens slogan. Den georgiska flaggan vajade tillsammans med de ukrainska och OUN/UPA:s röd-svarta fanor. Säkerligen till Saakasjvilis ära.

Demonstranterna krävde president Porosjenkos avgång men ville också ge stöd för en motion som lagts om att införa ett parlamentariskt/konstitutionellt verktyg för att kunna avsätta presidenter genom misstroendeförklaring (”Impitjment”). En ung marschdeltagare jag talade med sa att detta saknas i Ukraina. Lite till min förvåning då jag hade uppfattningen att det redan fanns och att det var detta verktyg parlamentet tillgrep för att avsätta förre presidenten Janukovytj. Men jag tror villkoret är att presidenten begått ett allvarligt brott, som förräderi och liknande. Möjligen gällde motionen som nu lagts vidgade kriterier. - Det var en revolution och inget konstitutionellt avsättande, säger den unge mannen som sade sig vara sjöman. Jag glömde fråga om namnet men vi kan kalla honom Mykhailo.

Mykhailo var missnöjd med Porosjenko och att han inte hållit några av de löften som han spred omkring sig i sin valkampanj. En del av löftena tillhörde snarast kategorin barnsliga och omöjliga att hålla, som att han skulle avsluta kriget i öst på tre dagar eller att dollarn, med honom som president, aldrig skulle kosta mer än 10 hrivna (ligger väl kring 30 nu). Alla ukrainska oligarker av betydelse äger minst en tv-station var och Porosjenko får genom sina ut sitt budskap och folk i Ukraina tittar mycket på tv och får huvuddelen av sin information därifrån, säger Mykhailo till mig, vilket bekräftar vad jag ofta hörde från andra desillusionerade ungdomar i Tjernivtsi, där jag bodde ett tag förrförra vintern. Folk trodde verkligen på mycket av alla dessa löften.

Egen bild. Porosjenko som måltavla eller bakom galler. Kiev 3/12-2017.

- Porosjenko är en oligark och han lovade också att sälja sina tillgångar vilket han inte gjort, fortsätter Mykhailo. Förutom att Porosjenko är chokladkung (Roshen choklad) så har han också tillgångar i vapenindustri.

- Han säljer dyrt till ukrainska armén och tjänar pengar på konflikten i östra Ukraina, säger Mykhailo.  Därmed har han intresse av att konflikten hålls vid liv, menade han. Den enda politiker Mykhailo säger sig lita på är förre georgiske presidenten Saakasjvili som gick i spetsen för demonstrationståget och som nu driver en intensiv och aggressiv politisk kampanj i Ukraina. Till att börja med för att behålla sitt ukrainska medborgarskap men siktet är säkerligen ställt högre än så. Kanske är kampen för misstroendeförklaring första steget.  Enligt Kyiv Post har Saakasjvili aviserat en ny manifestation som sägs äga rum den 10 december vid Maidan Nezalezhnosti, kanske symboliskt då det var detta torg som Orangerevolutionen och Euromajdanrevolutionen hade som bas och utgångspunkt. Han hävdade också att ”impeachment-kommittéer” skulle bildas i alla regioner.

”“Our enemy is the oligarchic system and one of its representatives – Petro Poroshenko […] Even if (the authorities) expel me from the country, you should expel them from their offices.” (Saakasjvili till KyivPost 3/12-2017).

- Han [Saakasjvili] får saker gjorda, får resultat, säger Mykhailo till mig. Nå, vi får se vad som händer härnäst, tänker jag, och undrar om inte Saakasjvili är ännu en i raden av alla de hopplösa politiker som det ukrainska folket har gett makten genom att rösta på dem. Tidigare i år grundade han partiet som internationellt går under namnet Movement of New Forces men i Ukraina Рух нових сил, vilket kort bruka bli bara Рух, som avstavas Rukh (ungefär Rörelsen). Saakashvilis återinträde i landet efter att (olagligt betonar Mykhailo för mig) ha blivit av med sitt ukrainska medborgarskap (såvitt jag vet pågår rättstvist om detta fortfarande) var en spektakulär happening som gick under radarn på de flesta medier i västvärlden (själv bloggade jag om det här).

Såvitt jag kunde se gick dock allt lugnt tillväga under den här Kiev-demonstrationen. Men en stor kolonn poliser och militärer marscherade senare ifrån manifestationen vid Kresjtjatyk upp till presidentpalatset. Uppenbarligen fanns en oro för attacker.

Egen bild. Stort pådrag med polis och militär på väg mot presidentpalatset gissar jag...

Men, det måste betonas, marschdeltagarna tillhörde alla kategorier; unga och gamla; män och kvinnor. Vanliga ukrainare skulle jag säga och tåget dominerades på inget sätt av de radikala högerextrema som annars ofta deltar i manifestationer mot makten, inte sällan aggressivt och våldsamt. De här människorna är desperata, missnöjda och trötta på korruption och girighet från makthungriga politiker och oligarker, vilket för det mesta är desamma.

Egen bild. De högerradikalas röd-svarta fana syntes i vimlet. Men marschdeltagarna tillhörde alla kategorier, unga som gamla och såg mest ut som vad jag skulle vilja kalla "vanliga ukrainare".

Egen bild. Polis i täten för tåget. En polis som är genomkorrumperad, enligt den unge man jag kallar Mykhailo.

– Polisen, säger Mykhailo och pekar mot en av de vita Toyota Prius som ukrainska staten försåg polisen med för dyra pengar för ett par år sedan, är genomkorrumperad. – Jag vet, jag har själv betalat till dem ibland, hävdar han. Alla utbildade ungdomar flyttar från landet, säger Mykhailo till mig. – Här finns inga möjligheter att få jobb eller tjäna pengar så man klarar sig, fortsätter han.

Korruptionen och inkompetensen kväver de ukrainska ungdomarnas drömmar. Det är en av de saker jag ser som allra sorgligast med dagens Ukraina. Jag har träffat många hundra som Mykhailo och hört liknande berättelser som hans. Alla vill de bara leva normala liv och få möjlighet att arbeta i det land de föddes i, inrätta ett hyggligt liv i trygghet och med normal samhällsservice. De är för det mesta väldigt öppna, vänliga och hjälpsamma och det finns något vädjande i deras livsberättelser. Jag tror EU-medlemskap i första hand ses som en väg ut ur sörjan. Alla de nackdelar ekonomiskt som det eventuellt skulle kunna innebära för den ukrainska industrin och jordbruket är inget som de tänker på. De vill ha en övermakt som kan hålla alla ukrainska politiker och oligarker i schack, som kan dränera det ukrainska politiska träsket.

Egen bild. Tåget gick bland annat förbi sockeln som Lenin tidigare stått staty på. En staty som revs ned 2014 vid "Majdanrevolutionen". Nu höjs rösterna för att välta Porosjenko över ända.

Taxichauffören som körde mig till flygplatsen igår kväll kommenterade bittert demonstranternas krav på Porosjenkos avgång; - Det är inte Porosjenko som är problemet, det är systemet.

Därmed var konversationen över och han styrde under tystnad vidare i den mörka och regniga Kiev-kvällen mot Boryspol. Vart styr nu Ukraina?

Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?

Jatsenjuk ut, Porosjenko nästa?

Så avgick då Ukrainas premiärminister Jatsenjuk självmant till slut. Hans öde har stått skrivet i stjärnorna sedan långt före jul så det var inte oväntat. Han har dock länge klamrat sig fast vid sin post. Ibland rent bokstavligt talat som i december då en parlamentsledamot från Porosjenkoblocket försökte bära iväg med honom mot okänd ort, medan stackars Jatsenjuk naglade sig fast vid talarstolen krampaktigt kvarhållande den blomkvast han fått av sin baneman. Komiskt men sorgligt på samma gång.

Bild: Valentyn Ogirenko/Reuters. Jatsenjuk klamrade sig länge fast vid sin post.

I februari klarade han sig med en hårsmån igenom en misstroendeförklaring men till slut höll det inte. I synnerhet inte när presidenten och hans parti Porosjenkoblocket så öppet börjat utmana och ifrågasätta honom och hans prestationer.

Nu lanseras talmannen i parlamentet, Porosjenkoblockets Vladimir Groisman, som ny premiärminister. En av Porosjenkos gamla parhästar. Lojalitet väger troligen tyngre än kapacitet i valet av ny premiärminister. Det finns emellertid fortfarande en mängd frågetecken kring hans nominering och enligt pressuppgifter har han själv haft synpunkter på den framtida regeringsbildningen som inte gått att förena med koalitionens uppfattning. En regering värd miljarder dollar om man får tro Porosjenko som hoppas på en snabb uppgörelse för att säkra dollarlöften från USA.

EU:s och USA:s favorit till premiärministerposten sedan länge, finansminister Jaresko, kommer hur som helst inte ingå i en ny regering och försvinner som finansminister. Hur detta tas emot bland Ukrainas västallierade och ekonomiska uppbackare återstår att se. Kanske får Porosjenko veta under sitt besök till Washington DC i dagarna.

Det är bråda dagar för presidenten som försöker göra allt för att undvika nyval, då populariteten för hans parti sägs ha gått ned från de 29 % de fick i valet till 6 %. Den egna populariteten dalar också kraftigt och fick en ny skjuts av de s.k. Panamadokumenten där Porosjenko nämns som en av de kända politiker som ägnat sig åt ljusskygg skatteplanering eller i värsta fall skatteflykt. Det råder lite delade meningar om ifall presidenten gjort sig skyldig till brott eller inte men alldeles oavsett det lär hans brist på skattemoral knappast väga in på pluskontot för hans popularitet. Samtidigt som ukrainska staten säger sig vilja försvåra användandet av off-shorebolag och samtidigt som Porosjenko uttalat sig om att han tänkt göra sig av med sina företag och bara fokusera på landets bästa registrerade han den 21 Augusti 2014 - genom Mossack Fonseca - bolaget Prime Asset Partners Ltd och genom detta fört ut åtskilliga skattemiljoner från Ukraina. Pengar som annars hade kunnat användas till landets hårt prövade ekonomi. Mer om detta kan man läsa i the Guardians granskningar, bland annat här. Möjligen ville han säkra sina tillgångar när läget vid fronten såg så osäkert ut som det gjorde i Augusti 2014. Kanske började det bränna under fötterna och han ville säkra en lina genom vilken han kunde föra ut sina tillgångar om han behövde fly landet, precis som sin oligarkkollega Janukovytj bara halvåret innan.

Kampen mot korruption och oligarkernas makt har varit det stora temat sedan Euromajdan och Porosjenko har vid mängder av tillfällen gjort pompösa uttalanden inför det ukrainska folket men kanske inte minst inför företrädare för EU, IMF och USA om allt han gjort och tänker göra för att reformera landet. Under tiden har han alltså smusslat undan vinster från sitt chokladimperium till ett holdingbolag i Brittiska Jungfruöarna. Det smakar inte så gott för finansiärerna av Ukraina och frågan är hur länge dessa är villiga att hålla Porosjenko under armarna?

Samtidigt som det är uppenbart att Petro Porosjenko genom sitt parti i parlamentet nu är inne i en offensiv för att kapa åt sig mer makt spekuleras det också i om det finns en hemlig uppgörelse eller plan (Medvedchuk-planen) mellan de stora honom och oligarkkollegorna Kolomoisky och Akhmetov. En allians som ska leverera Donbass ”tillbaka” till det Ukrainska moderlandet och åstadkomma ett slut på kriget och ett enande av landet. Den döms dock ut eftersom den innebär en del eftergifter till Ryssland och separatistrepublikerna i Donbass, vilket anses politiskt omöjligt för Porosjenko att stödja.

Hur mycket sanning det finns i den här historien är omöjligt att bedöma i nuläget men helt klart är att nästan vad som helst kan hända inom ukrainsk politik vilket ofta gör det svårt att sålla ut det osannolika från faktiska förhållanden. Fortsättning följer med andra ord och det enda som säkert kan sägas är nog att väldigt mycket lär kretsa kring presidenten Porosjenko.

Ukrainskt politiskt gungfly

Jag hann inte mer än att skriva igår att det händer så mycket i Ukraina att jag knappt hinner med förrän det hände saker igen, i stort sett medan jag skrev. Jag tog upp tre snackisar i gårdagens inlägg och en av dem handlade om president Porosjenko, som har varit ifrågasatt i pressen. Framemot midnatt fick jag klart för mig att det under senaste dygnet utspelat sig ett totalt politiskt krig bakom ryggen på mig och skyndade mig att dela en artikel från BBC som förklarade att regeringen och premiärminister Jatsenjuk klarat sig från missnöjesförklaring. Märkligt nog fick artikeln av BBC rubriken ”BREAKING NEWS – Ukraine´s government falls after vote”. Raka motsatsen alltså. Antingen hade rubriksättarna inte heller hängt med i svängarna eller hade något nytt hänt? Jag var tvungen att reda ut allt för mig själv och - generös som jag är - delar jag gärna med mig till den som är intresserad. 

Häng med då!

För några dagar sedan lämnade den ukrainska regeringen sin rapport till parlamentet där de redogjorde för sina prestationer under 2015. Naturligtvis hade de uppfattningen att de varit mycket aktiva och lyckats med en hel del men att ”reformarbetet måste fortsätta”.

Den 15 februari registrerades dock i parlamentet en resolution där regeringens prestationer förklarades ”otillfredställande”. Bland partierna bakom resolutionen fanns presidentens Porosjenko-block bland andra. Regeringens rapport låg på agendan för debatt under tisdagen 16 februari (igår). En missförtroendeförklaring låg alltså i luften. Med anklagelser om korruption och ineffektivitet i reformarbetet, avhoppande ministrar och internationell kritik (inte minst viktigt från IMF som håller hårt i pengarna tills för dem nöjaktiga resultat visas upp) och en popularitet för premiärminister Jatsenjuk och hans parti Folkfronten som sjunkit till nära noll-nivå verkade en sådan inte alls otänkbar, snarare trolig.

Samtidigt, under måndagen, sa den biträdande chefsåklagaren, Vitaly Kasko, upp sig. Normalt sett kanske ingen huvudnyhet men han gjorde det i protest mot den tidigare hårt kritiserade chefsåklagaren Viktor Shokins sätt att sköta myndigheten. Eller snarare obstruera myndighetens normala funktion. På presskonferensen levererade han sin dom:

"The General Prosecutor's Office has become a dead institution, which nobody believes is independent"

Shokins assistent avfärdade förstås anklagelserna som helt grundlösa medan USA-ambassadören Geoffrey Pyatt kallade avhoppet för ”ett bakslag för Ukrainas reformprocess”. I avskedsbrevet skriver Kasko:

”Lawlessness, not the law, rules here […] "The current leadership of the prosecutor’s office has once and for all turned it into a body where corruption dominates, and corrupt schemes are covered up”

En ganska allvarlig kritik när det gäller en åklagarmyndighet, får man ju säga. Shokin och Porosjenko har under hela hösten/vintern här fått heta “Poroshokin” i pressen, åsyftande deras sätt att använda rättsväsendet för egen vinning och för att röja undan politiska motståndare.

Vitaliy Shabunin, som är ordförande för civilorganisationen Anti-Corruption Action Center (AntAC) uttalade det hela så här, som kommentar till avhoppet:

“For half a year, Poroshenko has been more interested in controlling everyone through the Prosecutor General’s Office than in Western funding and support by Europeans and Americans without which we will lose the war (in Donbas)”

Så vad göra om man är president Porosjenko i detta utsatta läge? Jo, smart nog går han inte i försvarsställning utan istället till motattack, eller snarare ”full frontal attack”.

I ett pressmeddelande på eftermiddagen igår (tisdag) säger han sig inte vilja utnyttja sin rätt att upplösa regeringen. En åtgärd han vill ta till endast i sista hand. Vi har inte råd med politiska strider och gå till val för fjärde gången på knappt två år, fastslog han. Resurserna räckte dock till att kräva en total ombildning av regeringen såväl som premiärministerns Jatsenjuk och chefsåklagarens Shokin avgång. Det kan ju tilläggas att båda två nominerades av presidenten själv. Presidentens talesman gav följande besked:

"In order to restore trust in the government, the president asked the prosecutor general and the prime minister to quit"

Inte många timmar senare meddelade Shokin sin avgång. När husse skäller…?

Premiärministern däremot nämnde inte saken med ett ord under sitt tal till parlamentet under gårdagen.

Senare på kvällen gjordes alltså den omröstning där de som ville få igenom en misstroendeförklaring inte lyckades få ihop tillräckligt antal röster. Regeringen klarade sig alltså igenom detta med ganska många rösters marginal.

Den där resolutionen jag inledde det hela med då? Som gick ut på att förklara regeringens arbete som ”otillfredsställande”. Jo, den gick igenom.

Så nu har vi alltså en president som inte har förtroende för sin regering, ett parlament som har förtroende för sin regering men inte för dess arbete. Ett politiskt gungfly alltså.

Det är med andra ord bäst jag vänder mig om igen för att se vad som hänt bakom ryggen idag då. Här gäller det att hänga med…

Bild: Sergei Supinsky/AFP/Getty. - Hallå, det är premiärministern... tror jag...