Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?

Roligt att jobba igen?

Börja gärna jobba efter semestern på en onsdag så du får färre dagar första arbetsveckan.

Gör inte allt jobb som samlats på en gång utan prioritera det viktigaste först.

Boka in två långhelger under hösten som ”belöning” redan nu så perioden fram till jul inte känns så lång.

Fokusera på hur roligt det är att ha ett jobb och fundera över alternativet att inte ha ett.

Ja, det här är tips och råd från överläkaren Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin i Göteborg till dem som känner ångest inför att börja jobba igen efter sommarsemestern. De framförs i en artikel i gårdagens SvD med rubriken ”Så klarar du att gå tillbaka till jobbet”. Uppenbarligen är det så många som vantrivs med sina jobb (eller med att jobba) att det finns skäl för en sådan här artikel och en expertis på området. 

Jag skrev i våras om fredagsfixeringen på arbetsplatserna. Ett fenomen som rör sig inom samma problemområde som Glise tar upp i SvD-artikeln. Det är tydligt att väldigt många verkar tycka att jobbet är ett nödvändigt ont.

Samtidigt finns det många som hävdar att de skulle bli tokiga av att inte jobba (eller blir tokiga av att inte ha ett jobb). Hur ska dagarna fyllas och hur ska de klara sig utan det sociala sammanhang som en arbetsplats kan tillhandahålla? Ungefär så brukar det låta. I USA har till och med fiktiva arbetsplatser uppstått för långtidsarbetslösa. Där görs allt på låtsas men precis som det skulle ha gjorts om det varit en riktig arbetsplats.

Det här med basinkomst/medborgarlön är kanske inte så tokigt som lösning istället för stressmedicininstitut och fiktiva jobb? De som vantrivs på sina jobb kan pyssla med sådant som de upplever mer tillfredsställande och alla de som blir tokiga utan att ha en arbetsplats att gå till kan ta över deras jobb istället. Då blir ju alla nöjda.

Nå, riktigt så enkelt är det ju inte. Men känslan av att det är något som är fundamentalt snett gnager onekligen när man ser en artikel som den ovan nämnda.

En knapp vecka kvar nu...

Hur finansiera basinkomst?

Efterkrigstidens dominerande politisk-ekonomiska modell som på engelska brukar benämnas embedded liberalism innebar att en balanserad mix av stat, marknad och demokratiska institutioner skapades där den fria marknaden tyglades för att garantera full sysselsättning, ekonomisk tillväxt och välfärd för alla medborgare. Detta innebar att den fria handeln och företagens vinstuttag fick finna sig i att underkasta sig vissa restriktioner.

1970-talet innebar ett sammanbrott för systemet med stigande arbetslöshet, inflation och vid sidan av detta en energikris till följd av OPEC:s oljeembargo. Det socialistiska svaret med ökad statlig kontroll över produktionen, ökad reglering av marknader och andra korporativistiska lösningar möttes från höger av de nyliberala idéer som i renodlad form istället helt ville frikoppla staten från marknaden och avskaffa alla regleringar. Den senare ideologin gick segrande ur striden och en privatiseringsvåg och avregleringsvåg följde där marknadstänkandet kom att genomsyra även staternas agerande. Skapandet av EU var långt ifrån bara ett politiskt projekt utan i hög grad ekonomiskt i linje med de nyliberala idéerna om kapitalets frihet. Frihet att röra sig över gränser och att disponeras fritt av de företag och privatpersoner som ägde det.

Utvecklingen sträcker sig således över en ganska lång period och konsekvenserna kan ha varit svåra att se under färden men börjar nu bli uppenbara för allt fler då den kan studeras över tid.

En skev inkomstutveckling

Världens 85 rikaste personer är tillsammans rikare än den fattigaste halvan av jordens befolkning, alltså motsvarande 3,5 miljarder människor. Då finns inte de pengar som stoppats undan i skatteparadis medräknat (Oxfams rapport ”Working for the few”).

Världens rikaste procent äger mer än hälften av världens tillgångar (Oxfams rapport ”Working for the few”)

I USA har 95 % av tillväxten efter finanskrisen tillfallit den rikaste procenten (Oxfams rapport ”Working for the few”).

USA:s rikaste hundradel äger en tredjedel av landets tillgångar och ungefär en av tre amerikaner ligger på eller under fattigdomsgränsen (75000 kr/år).

På 1980-talet tjänade den rikaste tiondelen av OECD-ländernas befolkning sju gånger mer än den fattigaste tiondelen. 2013 tjänar de rikaste nästan tio gånger mer än de fattigaste. En allt större andel av arbetskraften fastnar i otrygga jobb med dålig lön (OECD).

Sedan början av 1990-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, enligt OECD. Den rikaste procentens andel av inkomsterna har tredubblats sedan 1980-talet.

Bostads- och hälsosituationen förvärrad

De senare decenniernas utveckling bryter mot FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna om den ska följas bokstavstroget. Där står bland annat att de undertecknande länderna ska ”kämpa mot fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva”.

Inkomstskillnaderna har skapat ett ”hälsogap” som exempelvis ger en skillnad i förväntad livslängd på 18 år mellan den förmögna stadsdelen Danderyd och Vårby i södra Stockholm (Centre for Health Equity Studies i Stockholm).

Forskning av universitetet i Loughborough visar att en tredjedel av Londons familjer inte har tillräckligt med pengar för att upprätthålla en ”dräglig livsstil”. Man måste tjäna över 26000 kronor i månaden för att ha råd att hyra en etta i London. Bostadspriserna har gått fullständigt över styr och folktomheten i många av stadens nyare och exklusivare bostadsområden vittnar om att lägenheterna ofta inte fyller någon funktion för ägaren som bostad utan endast som spekulationsobjekt. I New York har det beräknats att ungefär 30 % av alla lägenheter på Manhattans exklusivare kvarter (från 49:e gatan och 70:e gatan mellan Femte avenyn och Park Avenue) står tomma minst tio månader per år.   

 Lyxbostäder i storstädernas centrum har blivit ett allt populärare investeringsobjekt för dem med mycket pengar och spekulationen driver på gentrifieringsprocessen i de stora städerna. 

Låginkomsttagare i alla åldrar drabbas av de ökande boendekostnaderna och bostadsbristen men allra främst de unga som bor allt längre tid hemma hos föräldrarna.

Ett skevt skatteunderlag

De 25 rikaste hedgefondförvaltarna tjänar lika mycket som landets samtliga förskollärare tillsammans men betalar ofta en mindre andel i skatt enligt Hillary Clinton i ett valrörelsetal i New York nyligen.

1200 miljarder dollar förs årligen ut från utvecklingsländer för att undgå skatt (Forum Syd).

Hur många miljarder euro som slussats in till Luxemburg från andra europeiska länder för att undgå skatt är det väl ingen som egentligen vet trots att en hel del avslöjades genom de s.k. Luxembourg Leaks i vintras.

När det nu talas om grekernas problem med skattemoralen kan det vara lätt att glömma hur det är bevänt med denna hos de stora företagen. De banker och finansföretag som tog enorma risker och satsade så fel att en världsomspännande finanskris plågat så gott som hela världen efter 2008 har i stort sett gått skadelösa ur krisen och ges nu möjlighet att köpa upp nya tillgångar i superrean som man vill att framför allt Grekland ska utlysa på sina offentliga tillgångar. Det är en form av moral hazard som provocerar. Den stora låneboomen och myten om det riskfria med statsobligationer sprack med en smäll men de stora spelarna slapp i stort sett notan. Den tog skattebetalare runtom i världen. Även de grekiska som nu krävs på ytterligare ansvar genom att ställa upp som labbråttor i det ekonomimedicinska försöket med namnet austerity measures.

Investeringar i kapital istället för produktion

CBO, CDO, CDS, CMO, MBS, ABS, CDF, ETF. Förkortningar bakom vilka döljer sig finansinnovationer, den ena fantasifullare än den andra. Bara marknaden för ETF (Exchange Traded Funds) värderades för ett par år sedan till 1500 miljarder dollar, en ökning med 3500 % sedan millennieskiftet. Finansinnovationerna överträffar varandra i obegriplighet vilket finanskraschen 2008 visade då de flesta inblandade blev helt tagna på sängen av sina egna felbedömningar i hasardspelet med CDO:er. 

Välrenommerade banker och finansföretag som Citigroup, Bear Sterns, Morgan Stanley, Goldman Sachs m.fl. visste troligen inte vad de höll på med egentligen och vilka risker som det egentligen innebar. Fantasiaffärer med fantasipengar. Att värdera företag, produkter och marknader för försäljning av varor och tjänster tillhör det förflutna. Index styr innehaven och datorer programmeras att göra valet vilket som ska följas. Det kallas passiv förvaltning. Även i finansvärlden görs människor överflödiga av automatisering och datorisering. Med detta försvinner också mänskligt förnuft.

(Läs gärna Andreas Cervenkas ”Vad är pengar?” och Michael Lewis ”Värstingar på Wall Street – Rapport från en domedagsmaskin”)

Hur stor marknaden är för derivathandeln är uppenbarligen lika svårt att uppskatta som att begripa sig på alla varianter av derivat men enligt Investopedia hävdar en del bedömare att det handlar om cirka tio gånger världens totala BNP. Enorma summor hur som helst och enorma risker vilket visade sig senast vid kraschen 2008. Så stora risker att Warren Buffet, en av världens rikaste män, kallat derivaten för finansiella massförstörelsevapen. 

EU-kommissionen vill nu också avskilja storbankernas spardel från den mer riskabla handeln med finanspapper som bland annat derivat.

Vad har allt detta med basinkomst att göra?

Jo, jag menar att allt detta hör ihop. Det finns enorma mängder kapital som inte gör någon som helst samhällsnytta. Som investeras på sätt som enbart syftar till att göra redan rika personer än rikare istället för att investeras i produktion. Det driver också boendekostnader i höjden vilket drabbar de som nu förgäves söker de allt mer sällsynta jobben. Det kanske också är så som Per Schlingman sa i Almedalsdebatten nyligen att ”de stora jobbmaskinernas tid är förbi”. Det vill säga att vi inte kan förvänta oss att det ska skapas mängder av jobb i framtiden. De stora industribyggena hör till gårdagens ekonomi. Så frågan är vad som är vettigt att göra? Statliga och i stort sett meningslösa (och kostsamma) sysselsättningsprogram? Eller fundera över ett mer radikalt systemskifte? Kan politiker frigöras mentalt från den krampaktiga idén om att "skapa jobb" för att istället ta itu med de stora ansträngningar som behövs för att rädda existensbetingelserna för människan på jorden?

Vår tids pop-ekonom Thomas Piketty menar att inkomstskillnaderna är ett stort problem och att det är inkomst av kapital som har ökat mest. Hans förslag är progressiva skatter, arvsskatt, förmögenhetsskatt och fastighetsskatter som slår mot de allra rikaste och som ger fördelningseffekter nedåt. Kritiker menar att detta blir omöjligt för enskilda länder att genomföra. Kapitalet skulle fly till andra länder. Således måste det ske internationellt på något vis. Han medger däremot att det i dagsläget kan vara svårgenomförbart.

På liknande vis tror jag att en basinkomst måste genomföras gränsöverskridande. EU skulle kunna vara en lämplig kandidat då dess institutioner är väl inarbetade och de flesta länder dessutom brottas med liknande problem om än i olika hög grad. Men detta är en av de saker en utredning av frågan om basinkomst skulle kunna titta närmare på. Därför hoppas jag att Miljöpartiet nu efter kongressbeslutet om att driva kravet på en sådan gör allt det kan för att få den till stånd.

Den skulle här kunna få ett tips på vägen när det gäller hur finansieringsfrågan ska lösas? Anlita några av finansmarknadens innovatörer. De kan säkert hitta på något sätt att trolla fram pengar ur ingenting, någon form av derivat. Varför inte kalla det BITF, Basic Income Traded Fund?

Fredag!

- Läget?
- Fredag!!
- Ja, härligt!

Den här typen av lätt kodade samtal vid kaffemaskiner och klädhängare är det nog många som haft idag. Alla arbetspendlande kontorsslavar känner nog igen lovsången över veckodagen fredag. Själv snappade jag upp tre versioner på temat innan jag ens hunnit sätta mig på skrivbordsstolen i morse.

Alla älskar fredag. Måndag hatar man.

Jag har funderat ofta över det där. Diskrepansen mellan arbetslinjens filosofi och den genomsnittlige lönearbetarens drömmar. Jag tror inte det handlar om att de flesta helst vill ligga på soffan och zappa genom tv-utbudet eller surfa på nätet (busy doin´nothin´). Det handlar nog oftare om en längtan att styra sin tid och välja sina aktiviteter. Att förverkliga projekt som har grott sedan länge oavsett om det handlar om att sätta grönsaker i jorden, skriva på en bok eller spendera mer tid med barnen.

Stressrelaterade sjukskrivningar och psykisk ohälsa hos tonårsbarn ökar i takt med resultatstyrda krav och tidspressen att hinna med allt i livet... Att hinna med livet.

Samtidigt har många inget jobb alls och en del har oerhört små utsikter att någonsin hitta något. Lasse Berg har sammanfattat problematiken så här i sin bok Gryning över Kalahari:

"Den utveckling vi kan frukta i en hårt driven global konkurrens är att en del av världens, eller vårt lands, befolkning jobbar sig till sammanbrott, och en annan, allt större del förlorar en stadig sysselsättnings trygghet, sammanhang och människovärde"

Nej, jag ska inte här och nu argumentera för medborgarlön/basinkomst. Jag filosoferar bara... efter en stentuff dag på jobbet, äntligen hemma, nära tårarna av att pressen släpper kropp och huvud likt kalvande isberg.

Medborgarlön är ändå kanske allas hemliga dröm trots att läpparna prisar arbetslinjens moraliska överlägsenhet. Möjligen finns undantag. På Moderaternas kansli kanske? Man kan ju roa sig med att fundera över hur det låter där, en veckodag som denna;

- Läget?
- Jovars, fast det är ju fredag. Nu blir det två dagars abstinens.
- Ja, man längtar redan till måndagen.

Vi andra, vi vet ju att den kommer bara alltför snart...

Friåret – otroligt vettigt... om du är VD

Läser i bladet att allt fler chefrekryterare tycker att det är positivt med sabbatsår.

”Vi tycker att det är väldigt intressant att träffa personer som tar ansvar för sig själva, sitt eget väl och ve och har modet att ta sig själv ur den vardagsloop man lätt kan hamna i där man inte reflekterar över sin position”.

Det här säger Maria Eriksson, vd på Poolia Executive Search, till SvD Näringsliv. Hon tycker att det är ”otroligt vettigt för egen del att ta en liten timeout”.

Det låter positivt att rekryterare har upptäckt fördelarna med att göra ett uppehåll i ett långt arbetsliv och vårda sig själv eller möjligen utveckla sig med någon utbildning eller ägna mer tid åt att utveckla ett sidointresse eller kanske bara ägna tid åt sina barn etc.

Jag noterar att den här beskrivningen av friåret skiljer sig starkt ifrån den som allianspolitiker och ledarskribenter för våra liberala tidningsdrakar brukar ge när det handlar om att tjänstemän och arbetare ska kunna göra det som chefrekryteraren här kallar ”att ta en liten timeout”. Något som ju Miljöpartiet drivit i många år och som också provades under ett par år i mitten av 00-talet till stor glädje för tusentals personer.

När Miljöpartiet 2010 åter lanserade friåret i programmet hördes upprörda protester från moderater som menade att idén om friår var ”befängd och djupt omoralisk”, att friåret var ”flum som hotar arbetslinjen” och förfasade sig över hur folk skulle ”pilla sig i naveln” på skattebetalarnas bekostnad. 

”Att ersätta arbetslinjen med en ledighetslinje är knasigt tänkt”, twittrade Jan Björklund tidigare i år och MUF var inne på ett liknande spår och kallade det för ”semesterlinjen” eller ”vi-som-inte-vill-eller-ska-jobba-alls-linjen”.

Detta med finansieringen skiljer naturligtvis dessa två kategorier ”friårstagare” åt och det går väl att argumentera vidare kring. Men det är intressant att den moraliska indignationen, tänker jag, tycks helt irrelevant när det gäller en VD som tar sabbatsår.

Att det är ett lika märkbart gap mellan ”otroligt vettigt” och ”befängt och djupt omoraliskt” som det är mellan en VD-lön och en sjuksköterskedito. 

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?

Ja till Livet

Fokus har riktats mycket mot den nya arbetsmarknadsministerns Elisabeth Svantesson (m) åsikter om abort och hennes förflutna i Livets Ord. Vad tycker hon egentligen? Står hon bakom svensk lagstiftning? Är hon en religiös extremist?

Själv är jag mer intresserad av hennes inställning till sitt nya jobb som arbetsmarknadsminister. Har hon några kvaliteter som regeringen efterfrågar och inte anser sig ha fått i tillräcklig mängd av Svantessons företrädare Hillevi Engström?

En indikation kanske vi får av intervjusvar där Svantesson efterlyser hårdare tag mot personer med försörjningsstöd? Hon tycker att ännu mer motkrav ska ställas. Det är arbetslinjen som gäller. Den som inte kan arbeta ska pressas att göra det ändå, skulle man kunna hårdra det. För det är ju enligt misstänksamhetens logik som arbetslinjen fungerar. Hon har tidigare torgfört den här inställningen (som ordförande i arbetsmarknadsutskottet) och kanske är detta lite av svaret på frågan vad regeringen vill markera med sin ministerrockad? Samtidigt som hon är för minskade bidrag till arbetslösa vill hon ge bidrag till arbetsgivare som anställer invandrare. Tron på de ekonomiska incitamentens makt att skapa jobb är stor. 

Det finns hur som helst inget som indikerar någon uppmjukning av arbetslinjens mest spetsiga kanter. Regeringen förefaller alltså, med utnämningen av Svantesson, snarare markera ett förtydligande av den delen av politiken. De sjuka och arbetslösa misstänkliggörs och piskan ska ge incitament att ta de arbeten som inte finns.

Sjuka och arbetslösa är ju de stora förlorarna på regeringens politik, vilket visas återigen i dagens SvD bland annat.

Ja till Livet har ju annars en positiv klang som för mig skulle innebära, exempelvis att:

·         Sjuka får ekonomisk lindring utan att drivas in i arbeten de inte orkar med

·         Det inte läggs sten på bördan för arbetslösa i form av krav som lägger hinder i vägen för ett normalt liv

·         Att äldre får avsluta sina liv i värdighet

·         Att barn får möjlighet att utvecklas och lära för livet utan press som orsakar psykiska besvär och ständig oro

·         Att barn med alldeles särskilda behov får utvecklas i sin takt och i enlighet med sina förutsättningar

·         Att inte arbete och tillväxt ses som livets enda mening

Jag har dock inga större förhoppningar att nuvarande regering eller den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson delar den här uppfattningen om vad det innebär att säga Ja till Livet.