USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.

Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”

Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.

Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.

Dags att diskutera basinkomst på allvar!

 

I dagarna har arbetsrätten diskuterats i långa sittningar av arbetsmarknadens parter och regeringen aviserar en lagändring om inga nöjaktiga överenskommelser kommer ut av deras förhandlingar. Socialdemokraterna sitter i knipa då valet är att svika gamla ideal och montera ned flera decenniers fackliga framgångar, eller att backa från överenskommelser med stödpartierna Centern och Liberalerna. Vänsterpartiet hotar att fälla regeringen om de inte blir nöjda med utgången av det hela.

Miljöpartiet har hållit låg profil däremot. Själv tänker jag att det vore ett gyllene läge att resa frågan om basinkomst på allvar.

Nu har ju inte Mp tagit i frågan på senare år medan exempelvis Birger Schlaug, numera fristående grön debattör men en av grundarna av Mp, genom alla år har försökt lyfta basinkomst som en lösning för det moderna samhället.

I sin bok ”Vad ska vi ha samhället till?” resonerar han om saken och argumenterar på ett sätt som enligt min mening tangerar problematiken med anställningstryggheten. Jag tar hjälp av honom med ett par citat:

”I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetssystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserades på det lönearbete man förväntades ha […] Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet.”

När jobben började försvinna kom tumskruvarna fram. Socialdemokraterna har försökt med konstgjord andning att ”skapa jobb” eller framkalla dem med att upprepa mantran som att ”trygga rätten till arbete”. Moderaterna lanserade arbetslinjen och övriga borgerliga partier (och till stor del S) har hängt med.

”Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns […] Alla ska fan i mig lönearbeta”, som Schlaug skriver i sin bok. Han påminner också om att Försäkringskassan t.o.m. gav ut en broschyr med namnet ”Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven?”. Den som hamnar utanför tvingas hugga sig fram i en snårskog av bidrag och stöd för att alls klara livhanken. När det gäller just sjuka (såväl psykiskt som fysiskt) handlar det också om människor som har sämst förutsättningar att sätta sig in i systemen och driva sin sak effektivt och energiskt. Schlaug sätter fingret på problematiken:

”Bidragssystemet är komplext och ogenomträngligt. Det omfattar idag närmare 50 olika förmånsslag som kräver administration, sårbar datakraft och kontrollsystem. Det har blivit något av en klass-, kontakt- och språkfråga i vilken omfattning den enskilde har möjlighet att sätta sig in i vad som gäller.”

Under den senast gångna veckan har SvT Nyheter kört en serie med inslag om bidragsfusk. Systemet uppmuntrar till sådant vilket förstås också gäller alla avdrag som kan göras.

 

Det moderna samhället kräver basinkomst?

”Samhället såg verkligen ut på ett helt annat sätt i början av 70-talet än det gör idag”, hävdar Schlaug vidare, och vem kan säga emot detta?

Hur länge ska vi ”skapa arbete” när utvecklingen går mot allt mer av effektivisering, robotisering, automatisering och datorisering? Sanningen är ju att det inte lyckas särskilt väl redan idag, eller igår. Även olika avdragssystem är också sätt att ge konstgjord andning åt systemet med arbetslinjen. RUT- och ROT-avdrag är väl de allra främsta exemplen.

Alternativet skulle ju kunna vara att rensa i bidrags- och avdragsdjungeln och plocka in skattekronorna till en form av basinkomst som var och en kan leva drägligt på. En nivå som på intet sätt ger ett lyxliv men räcker till det mest basala, det vill säga, i stort sett, en bostad och livsmedel.

”Vi kommer att studera, lönearbeta, studera igen, byta jobb, vara arbetslösa, jobba deltid, vara egenföretagare, studera i en enda kreativ och/eller orolig röra”, skriver Schlaug, och tillägger: ”Många kommer aldrig att ha en något så när fast fot på arbetsmarknaden. Vi ser redan nu ett prekariat växa fram. Människor utan fast inkomst som vare sig kan få hyreskontrakt eller banklån.”

Det för mig åter till frågan om anställningstryggheten. Det finns en poäng i att arbetsmarknaden idag ser helt annorlunda ut än för femtio år sedan och att mer flexibla anställningsformer behövs. De finns ju dessutom redan idag. Titta på Arbetsförmedlingens platsbank. Snart är kanske merparten arbeten som erbjuds deltid i olika former. Ett jobb jag ser annonseras gäller 8 timmar i veckan, andra handlar om läxhjälp och är kanske en eller två timmar i veckan för en enskild elev. Inget att leva på således och inget alternativ till exempelvis A-kassa. Men som komplement till en basinkomst skulle dessa jobb kunna räcka mer än väl. Anställningstryggheten skulle inte längre vara en fråga om överlevnad. Det skulle frikoppla tänkandet för arbetsmarknadens parter och möjliggöra kompromisser som med dagens system för den ena eller andra parten är oacceptabla.

Jag tänker lite högt här. Ofta avkrävs man ett facit och en helt färdig plan för implementerandet och nivån på en basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas. Problemet är att det inte förekommit någon seriös debatt i vilken kloka och väl avvägda gissningar har kunnat leda fram till en bra plan. Därför är det dags att börja sätta igång en sådan snarast. Borgerliga partier har oftast varit mycket snabba att avfärda frågan som orealistisk. Jag skulle vilja vända på det och säga att det är orealistiskt att tänka sig att ALLA ska jobba heltid hela tiden och att fortsätta med komplicerade stödsystem och åtgärdspaket för att ”sysselsätta” människor till varje pris. Med Schlaugs ord:

”Dagens trygghetssystem med all sin byråkrati och alla sina revor som lappats och lagats allt efter vilken politisk regim som för tillfället styrt, borde ersättas.”

 

Dags att diskutera basinkomst på allvar

Det är inte någon enkel reform att införa. Detta erkänner även Schlaug i nämnda bok. Det kräver ett antal vändor av utredningar och tester, men jag vill mena att det är den rimligaste lösningen på den problematik som nu dels plågar politiker, fackföreningsfolk och arbetsgivare, samt inte minst dem som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig in i den, eller små förutsättningar att lyckas alls.

Det vill säga ett byte: anställningstrygghet (till viss gräns) mot basinkomst.

En basinkomst skulle säkra överlevnaden utan alltför mycket krångel. Och den som fortfarande har ambition, vilja och förmåga att skapa sig ett liv med högre levnadsstandard än det basala kommer givetvis att vara fria att göra så, genom att jobba mer och till höga löner. Det är helt enkelt inte sant att alla kommer att nöja sig med basinkomsten. Väldigt många kommer ändå att vilja jobba in mer pengar, åtminstone under längre perioder.

Det är svårt att se vilka som blir förlorare även om det inte kan uteslutas att sådana kommer att finnas. Men sannolikt betydligt färre än med dagens spruckna system.

Det är alltså tid att nu börja diskutera saken på allvar. Vad säger exempelvis Miljöpartiet?