Till vem hör Babij Jar?

Babij Jar – en konfrontation med ett mörkt förflutet och en chans att ta itu med den?

Den 29 september hedras minnet av alla de som mördades vid Babij Jar, en ravin i Kiev där över 30000 judar sköts och begravdes i en enorm massgrav den 29-30 september 1941.

Tal kommer att hållas. Ett av dem troligen av president Porosjenko. År 2016 vid 75-årsminnet av massakern framhöll han att tragedin tillhör ”flera stora böcker samtidigt; Ukrainas historia, Andra Världskrigets historia och historien om den Judiska Nationen”. Han sa också att Babij Jar är en ”gemensam grav” för oskyldiga civila tillhörande olika nationaliteter.

En del talare kommer att framhäva den judiska tragedin särskilt. Tre fjärdedelar av de som mördades vid Babij Jar under ockupationsåren var judar och 97 % av alla judar på nuvarande ukrainskt territorium dog under kriget. Det vara bara det judiska folket som nazityskarna försökte utrota även om de inte var ensamma om att falla offer för deras kulor.

Detta ligger i botten när framtiden för Babij Jar som minnesplats nu debatteras i Ukraina. En diskussion som blivit en infekterad kamp mellan de som anser att platsen i första hand är en symbol för Förintelsen och de som menar att de ukrainska nationalister som också blev offer för Nazityskland ska hedras jämbördigt med de judiska. Trots att många av dem tillhörde bödlarnas led just dessa septemberdagar 1941.

På samma sätt som Auschwitz symboliserar de central- och västeuropeiska judarnas öde så är Babij Jar den största symbolen för Förintelsen i Östeuropa.

Idag är området en stor park där människor promenerar, joggar och rastar sina hundar. Eftersom också ryssar, ukrainare, romer och andra folkgrupper finns bland de ihjälskjutna innehåller parken många olika minnesmonument. Det är också i huvudsak detta som det för närvarande råder en infekterad strid om i Ukraina. Är Babij Jar främst en plats som symboliserar Förintelsen så som den såg ut i Ukraina, där fler mördades genom att skjutas och begravas i massgravar än i de stora förintelselägren, eller är det en plats för alla offer för nazismen? Det sistnämnda var den officiella sovjetiska hållningen och ironiskt nog har den nu övertagits av de ukrainska nationalister som annars är starkt kritiska mot allt som har med den forna Sovjetmakten att göra.

Egen bild. Menorah-monumentet vid Babij Jar, till minne av alla de judiska offren som mördats och begravts vid platsen

Avrättningsplats och massgrav

Det var naturligtvis de nazityska ockupanterna som utfärdade ordern att mörda Kievs alla judar. Massmord hade redan innan dess utförts på flera platser i Ukraina och den 29-30 september var det Kievs tur. De nazityska ockupanterna beordrade att alla Kievs judar skulle samlas på en bestämd plats den 29 september 1941 under förevändning att de skulle förflyttas från staden. Istället föstes de samman i led, fick överlämna sina kläder och tillhörigheter på angivna platser, och fördes slutligen nakna i grupper om ca tio till avrättningsplatsen där de sköts ned med maskingevär. Grupperna om tio tvingades lägga sig ned på mage ovanpå liken av den tidigare gruppen och sköts därefter ihjäl. Allt för att lämna bättre plats i gropen för nya offer. Första dagen ska runt 22000 ha mördats. Vid mörkrets inbrott tog mördarna paus för natten och de judar som ännu inte mördats fick tillbringa densamma i ett närbeläget garage för att nästa dag bli nya offer att läggas sida vid sida med de övriga. Det finns ingen riktigt säker siffra över hur många som mördades vid Babij Jar. Den enda dokumenterade siffran är 33 771 judar från tyskarnas egna protokoll, men det avser endast aktionen som utspelades 29-30 september. Dagens uppskattningar ligger någonstans runt 100 000 döda, varav majoriteten var judar.

Vad som är mindre känt är att det var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-M som ansvarade för det civila styret i Kiev under dessa septemberdagar och som såg till att flygbladen som uppmanade judar att bege sig till samlingsplatsen sattes upp över hela staden. Många judiska vittnen till massakern berättar också om ukrainsk milis och polis som deltog åtminstone i vaktstyrkan vid avrättningsplatsen. De bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag.

Även OUN-medlemmar mördades dock så småningom av nazisterna när det blev tydligt att åsikterna om Ukrainas framtid gick isär. Tyskarna var inte det minsta intresserade av ett självständigt Ukraina. Europas kornbod skulle istället bli en ”Edens Lustgård” exklusivt för tyskar och utgöra det ”Lebensraum” som Hitler så ofta talat om. En av dessa OUN-medlemmar var Olena Teliha, entusiastisk beundrare av Hitler och Mussolini, som sedan ett par år tillbaka står staty i utkanten av Babij Jar-parken, rest på initiativ av det statliga ukrainska institutet för nationellt minne (INP). Hon var under hösten 1941 både skribent och redaktör för den nationalistiska och starkt antisemitiska tidningen Ukrainske Slovo som bland annat, strax efter massmordet 29-30 september-41, beklagande konstaterade att det fortfarande fanns judar vid liv i staden och uppmanade Kiev-borna att ange judar till nazityskarna.

Iryna, representant för ”National Historical Memorial Preserve Babyn Yar” och vår guide när jag och i sällskap med ett par till besöker platsen för att skaffa material för ett filmprojekt, förstår inte frågan om det kan uppfattas som en provokation att det står monument över OUN-medlemmar i Babi Jar. OUN hade inget med Förintelsen att göra och påståenden om samarbete med nazister är helt och hållet rysk propaganda, menar hon. OUN bekämpade aldrig judarna och hade aldrig något antijudiskt program utan ”kämpade bara mot sovjetmakten, mot politruker och kommissarier och om dessa var judar så mördades de som alla andra, men inte som jude, utan som kommunist”, betonar Iryna.”. Något som emotsägs av OUN:s egna dokument från före kriget men som senare reviderades 1943 då tyskarna började se ut som den förlorande parten i kriget.

Irynas uppfattning om historien stämmer helt överens med den som nu lanseras av INP under ledning av den stridbare nationalisten Volodomyr Viatrovytj. Ett institut och en man som har vittvätt av historien om de ukrainska nationalisternas under andra världskriget som högsta prioritet, för att parafrasera Jared McBride i den israeliska dagstidningen Haaretz.

Egen bild. Statyn över Olena Teliha, poet och OUN-medlem som sägs ha mördats vid Babij Jar. Men verksam för en publikation som uppmanade Kiev-bor att ange judar för nazityskarna.

Vems minne? Eller glömska?

Iryna menar dessutom att Babi Jar inte alls enbart är en minnesplats för Förintelsen, utan en minnesplats för alla människor som mördades här. Ett synsätt som alltså liknar det sovjetiska förhållningssättet till Förintelsen och som förklarar varför det dröjde ända till 1976 innan det överhuvudtaget restes ett minnesmonument vid Babi Jar och att plaketten vid monumentet inte innehåller ett ord om judar utan bara att det är ett monument över sovjetmedborgare som föll offer för nazisterna. Det sovjetiska narrativet om Stora Patriotiska Kriget erkände inte judarnas specifika öde. Judar blev i de sovjetiska berättelserna kort och gott ”sovjetmedborgare”. På samma sätt förs nu i Ukraina en kamp om Babij Jar och dess betydelse. Nu gäller det istället att förminska det judiska ödet eftersom det samtidigt skulle blottlägga den ukrainska nationaliströrelsens kollaboration med tyskarna och delaktighet i mördandet av judar.

Enligt Viatrovytjs syn på saken finns en ”diskrepans” mellan ”judarnas exklusiva syn på Babij Jar som en symbol för Förintelsen” och övriga världens syn. Från detta uttalande fick han senare backa en bit då det utlöste ett ramaskri från judiska röster nationellt och internationellt. Bland annat uttalade sig Robert Singer, CEO för World Jewish Congress, som ansåg att alla försök att ”generalisera” eller ”kontextualisera” judarnas lidande och död skulle vara en ”oacceptabel förvridning av sanningen”.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, ser Viatrovytjs uttalande och INP:s arbete som symptomatiskt för dagens ukrainska samhälle. De senare årens vittvätt av de ukrainska nationalisternas agerande under kriget, falska historier om judar som skulle slagits för OUN:s militära gren UPA, och initiativet bakom lagen som förbjuder kritik av UPA, hänger ihop med försöken att göra Babij Jar till ”vilken grop som helst” i vilken mördade människor i allmänhet kastades ned i, menar han.

Den ukrainska staten lägger verkligen ned mycket arbete på att åstadkomma en bild av Ukraina som framstår som mer aptitlig i EU till vilket landet strävar efter att så snart som möjligt bli medlemmar av. Men det präglas snarare av slutenhet och oärlighet kring de mörkare delarna av landets befrielsekamp. Narrativet om andra världskriget och förhållandet då mellan de ukrainska självständighetskämparna och de judiska ukrainarna får inte innehålla något som smutsar ned Ukrainas namn. Det måste istället framstå som om dessa självständighetskämpar slogs sida vid sida med judarna och att det ukrainska folket gjorde allt för att rädda dessa från att mördas av nazityskarna.

En av statens planer för Babij Jar som lagts på Viatrovytjs ansvar är att anlägga två gångvägar genom parken som ska knytas samman vid det judiska Menorah-monumentet. Den ena vägen tillägnad de judiska offren och den andra till ukrainare som hjälpt och räddat judar från att mördas, s.k. ”righteous”. Israeliska Yad Vashem har erkänt ca 100 personer som värdiga att tas upp i denna ”Alley of the Righteous Among the Nations”. Den dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk lär då ha uppmanat Viatrovytj att bättra på siffran genom att skapa egna kriterier för vilka som ska anses ”Righteous”. Tanken är förstås att knyta ihop de två folken till ett enande. Många vill att det förflutna ska glömmas, om än av olika skäl. Även andra företrädare för den ukrainska judiska gemenskapen än Eduard Dolinsky.

Framför allt Josef Zissels som leder Vaad (Association of Jewish organizations and communities of Ukraine). Han säger sig ta avstånd från det ukrainska hyllandet av OUN och UPA, resandet av statyer över dess ledare, och att gator döps efter deras namn. Men de flesta ukrainare tycks gilla detta och minoriteter i landet bör, menar Zissels, inte lägga sig i det ukrainska folkets val av hjältar. En högljudd kritik gynnar bara den ryska propagandan, resonerar han.

Dessa olika synsätt står nu emot varandra i kampen om vad som ska göras med parken och minnesmärket Babij Jar. Parallellt ligger alltså den ukrainska konflikten med Ryssland.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev en katalysator för olika initiativ. Exempelvis Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF), en internationellt styrd stiftelse med planer på ett Holocaust-museum vid Babij Jar. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga striden om historieskrivningen.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin, som i samband med besöket var ofin/modig nog att i det ukrainska parlamentet påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och under kriget och uppmanade ukrainare att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA, OUN:s militära gren, som han ansåg ”utmärkte sig särskilt” genom att trakassera och mörda judar eller rapportera dem till nazityskar. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bogdan Tjervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Enligt Dolinsky utlöste Rivlins tal också en våg av antisemitiska kommentarer på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, säger han till oss vid en intervju publicerad i SvD 25/1-18, och beklagar att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Egen bild. Den ukrainska flaggan vajar numera ofta tillsammans med den röd-svarta OUN/UPA-flaggan, som hämtat färgerna inspirerat av Blut und Boden-ideologins tankar om blod och jord. Det ukrainska institutet för nationellt minne driver en kampanj för att rentvätta OUN och UPA och förnekar deras kollaboration med nazityskarna.

Kontroversen kring stiftelsen BYHMCF

Ett av initiativen som växte ur hedrandet av 75-årsminnet var alltså att anlägga ett minnescenter. President Porosjenko och Kiev:s borgmästare Vitalij Klitschko godkände projektet som nu drivs av stiftelsen Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF). Det är en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av; dokumentera; och utbilda om massakern i september 1941”. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar.

Till direktör utsågs polacken Marek Siwiec, som numera hoppat av, och ytterligare en polack ingick i styrelsen. Men det som rört upp de starkaste känslorna hos många ukrainare har varit att de tre huvudsakliga finansiärerna och initiativtagarna är de tre stenrika ryska oligarkerna German Khan, Mikhail Fridman och Pavel Fuks. Samtliga är födda i Ukraina men verksamma i Ryssland. Alla tre är också av judisk börd och har ett flertal familjemedlemmar i tidigare generationer bland offren för Förintelsen i Ukraina.

Debatten har varit het om denna stiftelse som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivits som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Något som väcker känslor från svunna tider då Polen och Ryssland slogs om kontrollen över det som nu är Ukraina. Projektet sågs framför allt av många ukrainare som ett ryskt angrepp på Ukraina. Syftet skulle vara att framhäva antisemitismen i Ukraina och att dra in landet i ”Russkij Miir”, den ”ryska världen”. Projektet syftar enbart till att skada Ukrainas rykte, skriver Josef Zissels i en färsk artikel på euromaidanpress.com. German Khan själv har bedyrat att hans enda drivkraft är att visa den historiska sanningen om händelserna vid Babij Jar och en ambition att frikoppla projektet från politiska intressen.

Att företrädare för en mängd utländska institutioner och bland andra israeliske presidenten har visat sitt stöd för projektet ses av kritikerna snarast som en del av problemet. Det utländska inflytandet är en av stötestenarna. Uppfattningen att projektet är styrt från Kreml har bitit sig fast trots att det också stöds av kända ukrainare som den tidigare sovjetiske dissidenten Natan Sharansky, chefsrabbin Yaakov Dov Bleich och rocksångaren och Euromajdan-aktivisten Svjatoslav Vakartjuk. Enligt Josef Zissels är dessa bara ute efter egna ekonomiska möjligheter. Det finns å andra sidan de som menar att projektets kritiker bara surar för att de lämnats utanför projektet.

Kritikernas främsta måltavla är emellertid projektets narrativ som BYHMCF:s vetenskapliga råd presenterade i en offentlig hearing i Kiev i början av 2018. Ett narrativ med ambition att lyfta fram det lokala deltagandet i massmorden vid Babij Jar och på andra ställen i Ukraina istället för att lägga allt ansvar på Nazityskland. Ett perspektiv som också speglar den samtida forskningen om Förintelsen.

Viatrovytj opponerade sig mot den centrala placeringen av Ukraina och ukrainare i narrativet och ogillade användandet av ordet ”kollaboration”.

Vitalij Nakhmanovytj, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre, kallade narrativet rentav för ”pro-Kreml” och ”anti-ukrainskt” och menade att det kunde vara skadligt för landets nationella säkerhetsintressen. I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ifrågasätter han stiftelsens ambition att ha Förintelsen som fokus. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärnan i en akademisk arbetsgrupp som kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”.

Josef Zissels har gått ett steg längre och jämställt det sovjetiska ansvaret för Förintelsen med det nazityska. En uppfattning som även Nakhmanovytj utvecklat i en artikel där han hävdar att bolsjevismen och den sovjetiska terrorn före kriget var orsak till nazismens växande popularitet i Ukraina. Det ukrainska folket är sålunda offer för både nazism och stalinism och friskrivna allt ansvar för de anti-judiska aktionerna under kriget. Ukrainare får inte beskrivas annat än som offer eller hjältar enligt detta perspektiv.

Nakhmanovytj och Zissels driver istället ett eget projekt för utvecklingen av Babij Jar tillsammans med kanadensiska Ukrainian Jewish Encounter group (UJE). Det har fått arbetsnamnet Babyn Yar – Dorogozhichi Necropolis och ska utmynna i en väldig minnespark som inkluderar Babij Jar och alla angränsande begravningsplatser. För två år sedan utlystes en arkitekttävling som till slut stod utan vinnare men, enligt Zissels, ”en del bra förslag på andra till sjunde plats”. Varken staten, staden Kiev eller president Porosjenko har visat något intresse för planen. Möjligen tycker de att det räcker med deras eget projekt och konkurrensen från stiftelsen?

Egen bild. Med orangefärgade stavar markeras den tomt som är tänkt att användas för bygge av ett stort Minnescenter över Babij Jar. Om det går som stiftelsen BYHMCF planerat.

Statens roll och obeslutsamhet

Babij Jar-området blev en form av reservat enligt direktiv från dåvarande president Jusjtjenko 23/9 2005 kompletterat 1 mars 2007 då gränserna fastställdes för området och monumenten på området tillskrevs statligt ägarskap. Den 24 februari 2010 gavs ”reservatet” nationell status liksom det institut som ska ha ansvar för dess utveckling. Under åren därefter har hur som helst en mängd dekret utfärdats av presidenter och premiärministrar men utan att leda till särskilt många konkreta åtgärder.

Planen är att uppföra ett Museum på central plats i Babij Jar och frågan ligger nu hos kulturministeriet som ska ha fått 27 miljoner Hrivna att spendera på projekteringen. Pengar som ännu inte använts. Projektet rör sig mycket långsamt framåt. Byråkrati och oklarheter om ägarskap av olika detaljfrågor hämmar planeringen. Som exempel har konceptet för projektet, som tagits fram av en grupp historiker, skickats vidare för översättning till engelska och för kritisk granskning av utländska forskare men ingen tycks riktigt veta vilka som ska skriva kontrakt med vem och kulturministeriets intresse för att driva på har varit obefintligt vilket har gjort att arbetet stannat av i mer än tre månader, skriver Josef Zissels i en färsk artikel.

Ett annat problem är själva den organisationskommitté som utsågs genom ett dekret från president Porosjenko 20/10-2017 och är tänkt att arbeta med utvecklingen av ”reservatet” Babij Jar. I kommittén sitter ett antal företrädare för den judiska gemenskapen men också INP:s Viatrovytj och den nuvarande ledaren för nationaliströrelsen OUN, Bohdan Tjervak, som därmed har erbjudits ett stort inflytande över planerna. Men som också ställer till problem för kommitténs förutsättningar att komma framåt i arbetet då dessa två har främst på agendan att vittvätta OUN och UPA från all skuld till morden på judar och som i alla sammanhang istället glorifierar deras insats under kriget. Tjervak har vid ett tillfälle till och med krävt att alla som opponerar sig mot den uppfattningen bör arresteras. Enligt uppgift har kommittén ännu inte lyckats genomföra ett enda möte där alla närvarat.

Trots de statliga planerna för Babij Jar skrev kulturministeriet och utbildningsministeriet, tillsammans med Kievs stadsadministration och reservatet Babij Jars administration, i mars 2018 ett samarbetsavtal med BYHMC kring planerna för platsen.

Samtidigt fick motståndarna till BYHMCF stöd av såväl kulturministeriet som INP till en dokumentärfilm; skolmaterial; och en virtuell utställning om Babij Jar (“Babyn Yar: Memory against History’s Background”) som förpassade den judiska tragedin till periferin och istället fokuserade på mångfalden av grupper som föll offer för nazisternas kulor vid platsen. Den virtuella utställningen tillkom på initiativ av ovan nämnde Nakhmanovytj, en av de hårdaste kritikerna av BYHMCF och dess projekt.

Det är inte alldeles lätt att förstå sig på vad den ukrainska staten riktigt vill men sannolikt blottar den ambivalenta hållningen och det dubbeltydiga agerandet en splittring i frågan. Vilket inte främjar utvecklingen av Babij Jar som minnesplats. Just parallella projekt har i det förflutna bidragit till distraktion och destruktivt konkurrenstänkande och en del av förklaringen varför inte mycket har hänt trots stora planer vid flera tillfällen efter den ukrainska självständigheten 1991.

Babij Jar – en konfrontation med och en chans att ta itu med ett mörkt förflutet

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet gav upphov till en debatt kring händelserna vid Babij Jar. En debatt som lär fortlöpa och som kan vara nyttig för Ukraina som nation och en början för många att  se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Vid ett symposium som då hölls uppmanade historikern Timothy Snyder ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare: ”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”. 

President Porosjenkos tal vid minnesceremonin 2016 visade också en liten öppning i synen på den ukrainska skuldfrågan då han påpekade att det finns ukrainare i det förflutna att vara stolta över men också att skämmas över och att det inte kan ”suddas bort ur det nationella minnet”, men att kollaboratörer inte representerar sitt folk.

Samtidigt arbetar det statliga INP och dess chef Viatrovytj flitigt för att göra just detta, sudda bort ett skamligt förflutet. När president Porosjenko uttalar sitt stöd för projektet BYHMCF inför utländska åhörare så driver Viatrovytj med sitt INP ett motstånd mot det på hemmaplan. Babij Jar har potential att utgöra en utgångspunkt för försoning och läkning av gamla sår men också att riva upp relationen mellan den ukrainska majoritetsbefolkningen och den judiska minoriteten men också internt inom den judiska gemenskapen.

Att anlägga ett värdigt museum eller minnescenter vid platsen som på ett öppet och ärligt sätt skildrar vad som händer där och på andra ställen i Ukraina under andra världskriget skulle kunna sätta Ukraina på kartan som en mogen demokrati värdigt sitt eftertraktade medlemskap i EU. Kommer de att ta chansen eller glider den ur händerna och hamnar i ryska händer, eller i hemmablinda nationalisters?

Egen bild. Vilken väg tar utvecklingen av Babij Jar? Det handlar också om ett vägval för Ukraina.