Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?

Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…