söndag 20 november 2011

CAREMA – symptom på systemfel


Hela debatten om CAREMA:s misskötsel av de äldreboende vid Koppargården (i media okt-nov11) stannar ofta vid ett ”aja baja CAREMA” eller ”nu måste kontrollen av privata vårdföretag skärpas”. Det är få som vill diskutera hela systemet med marknadsprinciper inom vården eller i offentlig sektor över huvud taget.
Den våg av management-idéer som brukar benämnas NPM (New Public Management) som svepte över världen redan i slutet av 70-talet men här i Sverige först på allvar under 80-talet utgick ifrån idén att staten skulle göra allt mindre och överlåta mycket till privat ägande och att styrningen skulle skötas enligt marknadsprinciper. Man utgick då ifrån att den offentliga sektorn var alltför stor. Vid 70-talets början var detta påstående inte helt grundlöst. Det stora problemet att lösa vid slutet av 1970-talet, i oljekrisens spår, var låg produktivitet och överproduktion vilket banade väg för Reaganomics och Thatcherism som blev de politiska etiketterna på dessa liberalistiska reformer eller NPM-reformer. Styr- och kontrollformer för offentlig verksamhet utarbetades som byggde på att begränsa det offentligas roll som utförare av offentlig service till förmån för privata och hur dessa sedan skulle kunna styras och regleras.

Men det som är förvånande är att diskussionen fortfarande förefaller utgå ifrån samma uppfattning trots att det offentliga sedan dess har minskat i förhållande till privat, räknat på alla sätt. Som andelar av ägandet av produktionsmedlen eller räknat i anställda, marknadsandelar osv. Som den norske forskaren Dag Ingvar Jakobsen påpekat (Administrasjonens makt – om forholdet mellom politikk og administrasjon 3e oppl 2006, s205) så kräver olika problem olika kontrollformer.
Den stora frågan idag borde egentligen vara den omvända. Har det offentligas andelar av samhällsservicen skurits ned för mycket? Finns det områden som är direkt olämpliga att konkurrensutsätta? Tyvärr saknas ödmjukhet hos de borgerliga partierna som nu vant sig vid maktpositioner och troligen ser sig som segrare i debatten om marknadslösningarna. Varför backa nu när inte ens Socialdemokraterna verkar vilja ifrågasätta dem?

Det är faktiskt inte bara vänsterröster som höjs när det gäller marknadsstyrningen av samhället. I ett inlägg på brännpunkt i SvD 16 april 2011 skriver Jan Carlzon (f.d. SAS-vd) och Göran Lundqvist (f.d. vd Absolut Vodka) angående elpriser att ”staten måste ta större ansvar” för att människor i landet kan få ren energi till rimliga priser. De menar att staten, som det nu är, först skapat en ”icke fungerande konkurrensmarknad för el” och sedan tar betalt igen av konsumenterna via skatter och moms samt höga vinstuttag från statsägda Vattenfall. De dömer helt ut marknaden - vilket är uppseendeväckande eftersom dessa herrar knappast företräder vänsteropinionen - när de säger: ”Att låta marknadskrafterna se till att vi får rimliga och förutsägbara priser på energi fungerar inte”.
I Rapporten ”Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?”, som åtta forskare tagit fram för det näringslivsfinansierade SNS Förlag, konstateras att det inte finns belägg för att privatiseringar av offentlig sektor medfört kvalitets- och effektivitetsvinster. Kritiken från höger mot rapporten och forskarna blev dock hård. Inte så mycket av innehållet men av forskarnas fräckhet att ifrågasätta dogmen. Samma ovilja präglar också högerns resonemang i CAREMA-debatten. 

Jag menar att systemet börjar kännas lite passé och vilar på en problemformulering som bottnar i oljekrisen på 1970-talet. På samma sätt som då högerkritiken av välfärdsstaten bedrevs i termer av ”betongsossar” som företrädde en föråldrad enväldesstat skulle man nu kunna hävda att liberalfascister företräder ett utdaterat marknadsmonster som riskerar att äta upp sina kunder (och i förlängningen hela jordklotet).
Är det möjligen tid att formulera vår tids stora problem istället kring miljöproblemen, inte minst klimatförändringen, och kring den allt äldre befolkningen i väst och hur dessa ska få vård och tillräckliga pensioner när staten fått allt mindre ekonomiska tillgångar och styrmedel?
Styr- och kontrollformer borde då alltså kanske koncentrera sig på att fånga upp mer av det enorma kapital som genereras i de privata företagen och utöka sitt ägande och sin kontroll över marknaden snarare än tvärtom? Det kan säkert kännas obehagligt för en del men jag är säker på att alternativet kan bli mycket obehagligare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar