Låt valet avgöra regeringsfrågan

Det spekuleras en hel del angående regeringens sammansättning redan nu ett år före valet. Inför kvällen tv-debatt mellan partiledarna spär SvD på med en artikel som gör gällande att LO-distrikten genomgående föredrar en regering där V ingår och att de dessutom skulle vara generellt skeptiska till Mp. Artikelförfattaren har ringt runt till LO-distrikt och anser sig med detta fått stöd för uppfattningen. Göran Eriksson spinner vidare på tråden i en analys där han hävdar att LO-distriktens stöd för V är ”ljuv musik för Reinfeldt”. Vänsterpartiet anses kunna skrämma bort mittenväljare. 

Det kan hända att allt detta är rimliga spekulationer. Men icke desto mindre spekulationer. Jag tycker mig se en trend inom media att vilja avgöra regeringsfrågan långt före valet. Det kan tyckas märkligt med tanke på de senaste decenniernas politiska åsiktskonvergens och dragning åt ”mitten”. Det borde alltså rimligen ha varit en mer avgörande fråga för två-tre decennier sedan vilka som kan tänkas bilda regering. Möjligen var då S dominans (och avsaknaden av ett starkt Miljöparti) alltför stor för att göra spekulationer intressanta.

Som politiskt intresserad människa tycker jag förvisso att det är kul och spännande att spekulera i eventuella regeringskonstellationer. Men jag oroas lite av trenden att försöka pressa fram besked och avståndstaganden före demokratiska val.

Vad många tycks glömma bort är att det är valen som ska avgöra vilken parlamentarisk sammansättning som ska gälla för de följande åren och i förlängningen vilken regering som kan tänkas fungera med tanke på denna sammansättning. Alltför mycket taktikröstande och funderingar över påstådda regeringar riskerar att snedvrida den sanna folkviljan, som jag ser det. Sanningen är ju att ingen idag vet hur valet kommer att gå och vilka regeringsbildningar som kommer att bli möjliga. Kanske tvingar det parlamentariska läget fram en minoritetsregering över de till synes heliga blockgränserna? 

Det är också en del som tror att vissa partier bör ingå endast för att genomdriva det största partiets program, att döma av SvD-artikeln där Bengt Sandberg (LO-distriktet i Stockholms län) tycker att det ”är OK” med Miljöpartiet i en röd-grön regering om de är ”med på att driva en socialdemokratisk politik”. Den parlamentariska sammansättningen avgör förstås en viss styrkeposition i regeringsförhandlingar men så länge det inte kan bildas en majoritetsregering ingår givetvis kompromisser när det gäller vilken politik som ska drivas.

Naturligtvis är det viktigt att de olika partierna redogör för vad de tycker innan valet. Det bör avkrävas av den tredje statsmakten (media) vilka åsikter väljarna röstar fram i valen. Men överlåt gärna åt väljarna att också tänka ut vilka regeringsbildningar de genom sin röstsedel kan tänkas möjliggöra. 

”En av utgångspunkterna för det svenska valsystemet är att det ska vara proportionellt. Syftet med detta är att åstadkomma ett styrkeförhållande mellan partierna i riksdagen som motsvarar den samlade väljarkårens röster”.

Så inleds delbetänkandet från 2011 års vallagskommitté (SOU 2012:94). Det betyder rimligen att väljarna ska välja det parti som bäst representerar ens egna åsikter. Utgången av valet bestämmer sedan vilken förutsättning detta parti har att ingå i en regering. Något annat vore att åsidosätta en viktig princip i den parlamentariska demokratin. 

Dessutom; vad ska vi med flera partier till om den allmänna uppfattningen (inom media inte minst) är att det räcker med två?

 

Löntagarfonderna fick vinden att vända?

Det är imorgon 30 år sedan cirka hundra tusen personer marscherade genom Stockholm för att protestera mot löntagarfonder. 4-oktoberrörelsen var ett småländskt småföretagarinitiativ men finansierades till stor del av arbetsgivarorganisationen SAF. De lyckades inte förmå S-regeringen att stoppa löntagarfondernas införande men jag tror att någonting mycket viktigare skedde under processens gång. Själva idén lanserades 1975 av Rudolf Meidner men LO tillsatte redan 1971 en utredning som förarbetade det hela och fonderna debatterades under många år fram till den urvattnade version som slutligen den socialdemokratiska regeringen drev igenom. Jag tror att lanserandet av idén om löntagarfonder var en starkt bidragande orsak till den nyliberala vågen som under 1980-talet svepte över Sverige och som förflyttade diskursen från ”solidaritet och jämlikhet” till ”satsa på dig själv” och ”entreprenörskap”. Eller egentligen kanske mer korrekt tjänade som katalysator för spridandet av nyliberala idéer och en diskursförändring i svensk politisk debatt.

Anita Du Rietz, som forskar om företagandets villkor, har i dagens SvD skrivit en ledare om detta ”30-årsjubileum”. Hon hävdar i den att fonderna genomfördes bland annat för att Olof Palme skulle ha varit pådrivande. Där tror jag hon har helt fel. Palme var sannolikt mycket medveten om fondernas sprängkraft och delade helt säkert Kjell-Olof Feldts grubblerier som han nedtecknade i riksdagskammaren 21 dec 1983 (omedveten om zoomande kameralinser): ” Löntagarfonder är ett jävla skit,: men nu har vi baxat dem ända hit” . 

Kjell Östberg, som författat en utmärkt biografi över Olof Palme i två band, skriver i den andra av dem - med just titeln ”När vinden vände” – om löntagarfonderna i ett eget kapitel. Han konstaterar att Palmes personliga åsikt varit omdebatterad men landar själv i bedömningen att fonderna varken var något Palme önskat eller brann för. Han försökte få bort frågan inför valet 1976 och fonderna nämndes knapp på S-kongressen 1975. Han lär också ha lagt stort ansvar för valförlusten -76 på LO-kongressens antagande av en skarpare version av Meidner-fonderna vilket han menade troligen mobiliserade en hel del borgerliga väljare. Han hade alltså att hantera ett hårt tryck från LO och delar av partiet å ena sidan och ett lika hårt mottryck från näringslivet å andra sidan. Det är inte trovärdigt att inbilla sig att han skulle ha velat rasera den relation mellan stat och näringsliv som den socialdemokratiska modellen i flera decennier framgångsrikt byggt det svenska välfärdssamhället på. I ett citat Östberg hittat i ett socialdemokratiskt VU-protokoll från 4 jan 1982 kommenterar Palme lättat det förslag som arbetats fram: 

”Man kan begripa om näringslivets folk blev upprörda av Meidnerförslaget, men det kan man inte gärna bli av det nu aktuella förslaget”.

De löntagarfonder som infördes och som sedan avvecklades 1991 (och småningom delades ut till allemansfondsparare) av den nytillträdda borgerliga regeringen orsakade heller inte mycket annat än att bidra till börsyran under 80-talet genom fondernas kapitaltillförsel.

Däremot missbedömde han möjligen kraften i den motreaktion som redan satts igång. Konsensus kring välfärdsstaten förbyttes i strid om den ideologiska diskursen där Timbro sannolikt gavs en större trumma att slå på än de annars hade fått. Andra företagarorganisationer som var mycket aktiva i motståndet var 4:e Oktoberkommittén, Näringslivets Fond och Kommittén rösta borgerligt. En intressant, men rätt bortglömd poäng, är att näringslivet från början (tidigt 70-tal) var tämligen kompromissvilligt när det gäller införande av någon form av ägarspridning. Chefen för SAF:s samhällsekonomiska sektion Nils-Henrik Schager skrev i tidningen Arbetsgivaren en artikel med titeln ”Löntagarfonder – javisst, men hur?” där han konstaterar en politisk enighet kring behovet av löntagarfonder och att det därför inte var meningsfullt att diskutera dess existens, bara utformningen. SAF hade också en egen utredningsgrupp, Waldenströmgruppen, som kom med ett eget förslag till löntagarfonder 1976. Den proteststorm mot denna hållning som kom, från småföretagarhåll inte minst, under 1980 (”Oktoberrevolutionen”) gjorde definitivt slut på kompromissandet och kanske var startskottet för en allmänt mer konfliktsökande arbetsgivarhållning.   

Det kan vara svårt att bedöma och påvisa löntagarfondernas betydelse för vindkantringen mot det nyliberala. Kanske var det själva högervindarna som fick näringslivets representanter att ändra sin kompromissvilliga hållning till benhårt motstånd? Jag tror dock att själva löntagarfondfrågan i vart fall drev på förändringen av hela sättet att tänka kring politik, facklig aktivitet, företagande och ägande. Det har varit en lång process att ändra hela debattklimatet och politiska diskursen men idag är det väl få som talar om arbetarinflytande, jämlik fördelning av övervinster och solidaritet. Däremot om entreprenörskap, marknadsmekanismer, privata investeringar och individen.

Jag tror därför att Anita Du Rietz, för att återvända till SvD-ledaren, överskattar ”faran” att löntagarfondsdiskussionen ska komma igång igen trots debatter om – som hon nämner i artikeln – ”kritiken inom socialdemokratin mot höga vinster i vissa näringar med efterföljande krav inom fackförbunden på lönekompensation, vinstdelning eller offentligt ägande”. Det kommer, enligt min mening, att ta ett eller ett par decennier innan den politiska diskursen förändrats så till den grad att löntagarfondsidén ens är möjlig att ta upp till diskussion igen. 

Fast lite rätt kanske hon ändå har? Finanskrisen och debatten om vinster i välfärden kan möjligen vara frön som får en motdiskurs att växa och sakta förändra? Alternativet är, som jag ser det, mindre lockande; en fortsatt tillväxt för de högerextrema och rasistiska partierna i Europa.