Ryska pengar duger till finsk kärnkraft?

Efter fem månader i Ukraina kommer jag hem till ett Sverige där Panamadokument och skatteflykt debatteras för fullt. Det verkar ju sunt. Till skillnad från Nordea och andra inblandade som hjälper till att förflytta skattepengar till ljusskygga konton i karibiska övärlden. Snart sagt varje land i världen tycks dessutom ha kändisar, politiker och oligarker som använder de här tjänsterna för att undanhålla skatt. Naturligtvis är tidningarna snabba med att påpeka att det finns kopplingar till Putin också. Vad jag sett verkar det mest vara lösa sådana och lite ”guilt by association”. Men särskilt förvånande vore det nog inte om han själv lägger undan ett och annat, precis som den ukrainska kollegan Porosjenko bevisligen, enligt dokumenten, har gjort.

Fixeringen vid Putins Ryssland är något jag slås av vid hemkomsten. Det pratas mer om Putin här än i Ukraina känns det som. NATO-förespråkarna försöker tala om för oss hur farliga ryssarna är och man får intrycket att invasionen är nära förestående. EU har beslutat om förlängning av handelssanktionerna mot Ryssland fram till årsskiftet och en utvärdering ska sedan avgöra om de ska få börja göra affärer med oss igen. Den ryska gasen ska vi i EU göra allt vi kan för att göra oss oberoende av är ett annat mantra som upprepats på senare år. EU-parlamentarikern Lars Adaktusson (Kd) har tillsammans med en ukrainsk parlamentariker skrivit en debattartikel i SvD där vikten av sanktionerna betonas. De ger negativa effekter för den ryska ekonomin och ökar incitamenten för att följa Minsk-avtalet, menar de. De har förstås inga höga tankar om Ryssland och sammanfaller i stort sett med den uppfattning av säkerhetsläget som verkar gängse i Väst-media och inom EU-institutioner etc. Det vill säga ungefär så här:

”Det är heller inte så att Ryssland är berett att acceptera en europeisk säkerhetsordning grundad på varje lands rätt till frihet och självbestämmande”

Jag tänker på det här när jag på tv ser filmen om kvinnorna som kämpar (kämpade?) mot planerna på ett kärnkraftverk i finska Pyhäjoki. Med den grundinställning till Ryssland som finns i EU-länderna och det närmast alarmistiska säkerhetspolitiska bullrande om Putin som jag nämnt här så känns det genast fullkomligt absurt att ryska statens bolag Rosatom är det som ska leverera kärnreaktorer och dessutom kärnbränslet till den här anläggningen. Men just kärnenergi har undantagits från sanktionerna av någon outgrundlig anledning och energipolitiken hanteras dessutom suveränt av EU-medlemmarna vilket alltså gör att kärnbränsle kan levereras från Ryssland till Finland medan däremot Valio hindras från att leverera mjölk till ryska folket. Förvisso ett motdrag av ryssarna men en direkt följd av EU:s sanktioner.  

MEN, Finlands beslut att låta rysk finansiering och leverans av reaktorer och bränsle blåsa nytt liv i detta – även ekonomiskt - vettlösa projekt togs samtidigt som EU tog en resolution som uppmanade medlemsländerna att ställa in alla planer på avtal med Ryssland inom energisektorn.

Den här typen av dubbelmoral och dubbla budskap är något som får mig ursinnig och när jag ser hur röjmaskinerna går fram över Hanhikivi-udden trots att bygglov ännu inte är utfärdat tänker jag att det ändå fortfarande måste finnas en liten chans att stoppa detta vansinnesprojekt. Ett sätt är att ansluta till de protestgrupper i Sverige som bildats. Själv har jag skrivit under den här protestlistan.

Svenska kommuner längs Norrlandskusten har också börjat reagera men reaktionen kommer sent. Flera kommuner har dock skickat protestlistor till Finland undertecknade av kommunpolitiker från nästan alla partier, dock med undantag för folkpartister och moderater.

Möjligen har det undgått dem att projektet genomförs endast med hjälp av ett statligt ryskt energibolag? För att undanröja alla tvivel om Rosatom klipper jag därför in en kort presentation av bolaget från deras egen hemsida:

”ROSATOM is the Russian Federation national nuclear corporation bringing together circa 400  nuclear companies and R&D institutions that operate in the civilian and defense sectors”

Rosatom är ett statligt ryskt bolag med starka kopplingar till ryska militären vilket pedagogiskt illustreras här, på samma hemsida. Att kärnkraften är betydelsefull för Rysslands ekonomi betonas också på Rosatoms hemsida:

”Development of the nuclear industry is seen as a top national priority. It is perceived to be a key sector of the Russian economy, essential for national energy security”

Den som direkt eller indirekt stödjer Rosatoms internationella projekteringar stödjer därmed de facto även ryska staten och dess försvarssektor. Därför undrar jag varför Folkpartister och Moderater, som annars är så kvicka att tala illa om Ryssland och Putin, när det gäller Pyhäjoki plötsligt blir så överslätande och tillåtande?

Läs också gärna på denna blogg:

Om Tjernobyl

Om klimatfrågan och kärnkraften
Om Folkpartiet och kärnkraften

Palestinas framtid helt i Israels händer – eller EU:s?

Nej, det blev inget avtal mellan Palestina och Israel den här gången heller. Inget gyllene fredsavtal som för all framtid skulle lösa konflikten som plågat Mellanöstern och inte minst det palestinska folk som omvärlden har så svårt att erkänna ens existerar.

John Kerry, den amerikanske utrikesministern, hade säkerligen bespetsat sig på Nobels fredspris eller åtminstone någon form av eftermäle som den store fredsmäklaren som en gång för alla ledde parterna till försoning och fixade den stora FREDEN.

Många var väl redan i inledningsskedet förra sommaren skeptiska till den amerikanska optimismen och liksom jag själv såg att Israels bosättningspolitik var helt oförenlig med någon form av överenskommelse. Det går inte att komma överens om bildandet av en palestinsk stat intill Israel så länge det parallellt pågår en annektering av land som i en sådan överenskommelse skulle behöva lämnas tillbaka innan sista tegelstenen murats. En omöjlig tanke och lätt absurd ordning vilket givetvis Israel varit medvetna om hela tiden vilket jag kommenterade för ungefär en månad sedan på denna blogg.

Nu fick Israel en förevändning att dra sig ur genom Fatah och Hamas överenskommelse om försoning. På så sätt slapp de ange de egentliga skälen. Intressant nog har den israeliska tidningen Haaretz i en ledare uppmanat Netanyahu att erkänna att de aldrig velat ha något fredsavtal utan istället bygga ut bosättningarna. Ledaren avslutar resonemanget med (enligt översättning i SvD):

”Det är först då som israelerna har en ärlig chans att välja vilket land de vill leva, en demokratisk stat som respekterar lagar och mänskliga rättigheter, eller en messiansk, isolationistisk stat med drag av apartheidregim, där en privilegierad judisk befolkning styr över miljoner palestinier”.

Det är således en ödesfråga för Israel på ett sätt som sällan debatteras. Det finns en intern kritik mot Netanyahu och Likuds konfrontativa politik som behöver stöd hos omvärlden för att inte kvävas. Det behövs ett regeringsskifte i Israel för att komma någon vart i förhandlingar om hur framtiden ska se ut för såväl israeler som palestinier. Fortsatt fientlighet kommer att vara katastrofal för palestiniernas men även för israeler som vill leva i en fredlig och avspänd relation till sina grannar, slippa rädslan för våld och skammen över en orättfärdig politik gentemot de palestinier som lever inom Israels gränser såväl som det som lever på Västbanken och i Gaza. Att ge stöd till de israeliska organisationer som arbetar för fred och normalisering av förhållandet till Palestina och palestinierna och protesterar mot den repressiva israeliska politiken är viktigt. En del av dem finns listade i ett av mina tidigare inlägg om Israel-Palestina på denna blogg.

Det vore också önskvärt om EU kunde agera betydligt mer kraftfullt för att sätta press på Israel att återvända till förhandlingsbordet och använda de instrument EU innehar vilket framför allt är ekonomiska. EU är Israels största exportpartner och näst största importpartner. Israel är betydligt mer beroende av EU än tvärtom och skulle långsiktigt ha mycket svårt att avstå från denna omfattande handel med den europeiska gemenskapen. Hittills har dock EU istället skrivit avtal på avtal med Israel och avstått från att använda detta effektiva vapen och istället producerat fördömanden. Ord istället för handling. Sedan 1975 har Israel samarbetsavtal med EU och fick år 2000 ett nytt associationsavtal. Frihandel råder på industri- och läkemedelsprodukter och från 2018 ska Israel integreras i den europeiska flygtrafikmarknaden är det tänkt.

De snabba fördömanden som nu haglar över Ryssland visar att EU inte saknar förmåga att ta snabba beslut om sanktioner och sanktionshot. När är det dags att visa denna handlingskraft gentemot Israel?

EU:s olika sätt att ta sig an Israel respektive Ryssland

Ser ett kort TT-AFP-meddelande i morgontidningen som berättar att fredssamtalen mellan Israel och Palestina har nått ett dödläge. Enligt den palestinske talesmannen Nabil Abu Rudeina är det Israels bosättningspolitik som är det huvudsakliga skälet till låsningen. Det israeliska pådrivandet av 2269 nya bostäder i sex bosättningar på Västbanken är naturligtvis oerhört illa tajmade om man vill ha en lyckosam fredsförhandling. 

Det kan alltså ifrågasättas om den viljan riktigt finns hos de israeliska förhandlarna? Att bosättningspolitiken skulle komma i vägen för ett lyckat förhandlingsresultat var tyvärr väntat. Jag skrev om det redan i augusti när förhandlingarna inletts. Vetskapen om hur nya bostäder på ockuperad mark provocerar motparten har naturligtvis hela tiden funnits hos den israeliska regeringen när den fattat beslut om sådana.

När nu blickarna är riktade mot Ukraina/Krim blir det inte mycket rubriker över för Palestina. EU och USA är nu också fullt upptagna med att försöka hitta på sanktioner som biter på Ryssland utan att dessa biter tillbaka genom att skruva åt gaskranen. Därför tycks de helt glömma att det finns ett annat land att rikta sanktioner emot, Israel. Sådana borde också ha förutsättningar att bli betydligt mer framgångsrika än mot Ryssland just med tanke på bristen på tillgångar nödvändiga för omvärlden. Men EU har heller aldrig varit särskilt intresserat av sanktioner utan istället skrivit på nya handelsavtal med Israel.

Den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och har i decennier framkallat resolutioner och officiella uttalanden från FN, EU och enskilda nationer eller utrikesministrar i fördömande ordalag. När frågan var uppe för diskussion i det brittiska underhuset för ett par år sedan menade William Hague att det inom EU inte fanns någon entusiasm för ekonomiska sanktioner mot Israel och att sådana ”inte heller (är) vårt sätt att ta oss an saken”.

Samme person, William Hague, säger nu att EU:s sanktioner mot Ryssland är en viktig markering från EU:s sida och att sanktionerna;

”... kommer innebära en mycket viktig markering av vad europeiska länder anser, det oacceptabla i att försöka avgöra konflikter, i Europa, under det tjugoförsta århundradet, med hjälp av väpnade styrkor och annektering”.

Det är uppenbarligen skillnad på EU:s sätt att ”ta sig an saken” när det gäller Ryssland. Under tiden fortskrider den israeliska annekteringen av palestinsk mark.

Jag ville bara påminna om det...