Det här ändrar allt 3 – Kulturell och social bojkott ett kontraproduktivt vapen?

 

En stor lokal nyhet har varit Norrtälje kommuns beslut att pausa vänortssamarbetet med ryska Pskov. En kontakt som hållits levande i nästan trettio år. Det innebär exempelvis att skolor inte längre håller kontakt med skolor i Pskov.

Jag blir minst sagt lite fundersam på den här typen av åtgärder. Om nu Putins regim stänger ned media som rapporterar kritiskt (eller faktabaserat) om kriget i Ukraina och även börjat stänga ned tillgången till Facebook och BBC och liknande så kan ju en kanal till folk i Ryssland vara de kulturella och sociala. Lärare i ryska skolor har stort inflytande på vad barn lär sig om vad som händer och om dessa lärare får influenser från vänortens lärare i Sverige så har jag svårt att se att detta skulle skada. Snarare tvärtom.

Det är förvisso en kvistig fråga. Var går gränserna? Vilka är det man håller kontakt med? Men att hålla kanaler öppna med vanliga människor i Ryssland är ju enda sättet att nå dem snart. Annars ligger fältet öppet för ryska propaganda och desinformation via regeringskontrollerade medier. Kanske har det inte så stor inverkan att hålla vissa kulturella och sociala kanaler öppna men jag tror att det gör större skada att klippa dem helt.

Frankrikes president Macron har för övrigt dessutom varit flitig att försöka hålla kontakt med Putin och vill hålla den kanalen öppen även fortsatt. Detta har han fått en del kritik för. Möjligen har man då glömt erfarenheterna från kalla kriget och Kuba-krisen som framkallade behovet av att inrätta ”den heta linjen”, dvs. en snabb telefonkontakt mellan USA:s och Sovjets styrande för att kunna avstyra risken för kärnvapenkrig genom direkt dialog.

Att sportstjärnor stängs ute är mer begripligt. Nationsbeteckningarna är i sportens värld oftast tydligt framträdande och när det gäller OS och andra stora evenemang helt centrala och idrottarna blir viktiga symboler för staten vilket också utnyttjas framför allt inför den inhemska befolkningen.

Men var ska en gräns sättas? I Polen ströks verk av Sjostakovitj och Tjajkovskij från programmet vid en musikfestival i Warszawa. Ett italienskt universitet ställde också nyligen in en föreläsning om Fjodor Dostojevskij. Nu backade de i och för sig då deras aktion fick stark kritik. Men det visar vartåt det kan barka. Kanske blir man snart betraktad som Putin-kramare för att man läser ”Brott och straff”?

Det här ändrar allt 2 - Om Moderaternas flyktiga flyktingpolitik

 

En engelsk reporter rapporterar om flyktingsituationen i Ukraina i ett inslag som visas i Svt:

”Det här är välbärgade medelklassmänniskor och inte flyktingar som försöker ta sig ifrån områden i Mellanöstern”.

Zahera Harb, journalist och forskare vid City University of London, kommenterar detta i samma inslag:

”Varför skiljer sig människors lidande i Europa från det lidande som sker i Mellanöstern eller Afrika? Varför ser vi inte att det lidande som en europé upplever eller europeiska folkgrupper upplever inte skiljer sig från människors lidande utanför det geografiska området?”

Frågan skulle mycket väl kunna ställas till Moderatledaren Ulf Kristersson. Vilket också Anders Holmberg gjorde i Svt:s ”30 minuter” som nyligen hade Kristersson som gäst.

Enligt Holmbergs beräkningar så innebär EU:s massflyktsdirektiv som nu ska tillämpas för första gången att Sverige troligen att få ta emot 80000 ukrainska flyktingar. Holmberg försöker förmå Kristersson att klargöra om han tror detta kan bli verklighet. Kristersson slingrar sig om siffran (som förstås inte heller kan fastställas i nuläget), men säger ändå till slut:

”Hur många det än blir så ska Sverige tillsammans med andra EU-länder göra allt vi kan för att hjälpa till”.

Holmberg påminner då om Moderaternas krav om ett volymmål för Sveriges mottagande av asylansökningar på 5000 per år. ”Gäller inte det här nu?” undrar Holmberg.

Kristersson: ”Det är klart att det är en helt annan situation när vi har ett krig och krigsflyktingar i vår omedelbara närhet […] Det är en annan sak än att Sverige ska vara det huvudsakliga målet för människor från en helt annan del av världen”.

Han påminns då om att vi hade krigsflyktingar som kom till Sverige även 2015 men säger att ”för mig är det två helt olika saker”.

Den moderata hållningen att få ned flyktingmottagandet i Sverige gäller inte när det är krig i Europa säger Kristersson sedan, men avslutar med att betona:

”Vår grundläggande migrationspolitik gentemot resten av världen, den måste ligga fast”.

Kan det bli tydligare än så?

Det handlar alltså inte om att ta hand om människor som flyr krig och umbäranden utan det handlar om att ta hand om européer som flyr krig och umbäranden. Där är en viktig skillnad i synen på människor som Moderaterna uppenbarligen hyser. Att göra skillnad på människor och människor har tidigare i historien fått fruktansvärda följder. Det känner de flesta till men det gäller att inte glömma att den åtskillnaden kan göras med mjuk balsamröst likaväl som med brutalt mördande. Det är bara ett visst kliv däremellan.

Jag säger som Zahera Harb i Svt: ”Min poäng är följande: varför behandlar vi inte även andra människor så?”

Det här ändrar allt! – om Ukraina och Ryssland

 

Det som nu händer i Ukraina är en tragedi med en tyngd som ökar för varje dag som går. Det är alldeles uppenbart en tragedi för Ukraina och ukrainarna men också för Ryssland och ryssarna, även om en del av dem verkar tro något annat.

Det ändrar allt för både Ukraina och Ryssland. Givetvis mest för ukrainarna vars vardag har krossats för oöverblickbar framtid, vars familjer och vänner nu dödas och lemlästas varje dag, vars hem ödeläggs och vars hembygd skjuts sönder och samman.

Det här ändrar allt.

Men det ändrar också hur vi i utanför Ukraina och Ryssland kan tala om Ukraina och Ryssland. Vissa ämnen kan inte längre debatteras på samma sätt. Dels för att det inte längre känns lika viktigt, men också för att debattklimatet förändrats till den grad att diskursens centrum förflyttats kraftigt.

Jag har i åtta år försökt kritisera Ukraina för dess sätt att hylla personer som hjälpte tyskarna att mörda judar under andra världskriget. Ett obegripligt hyllande som också Ryssland använder i sin retorik för att rättfärdiga kriget när de talar om att avnazifiera Ukraina. Därmed gör Putin den kritiken till sin och använder den till att brutalt attackera ett land och ett folk, och därmed gör han också den diskussionen omöjlig att föra även om den är helt relevant.

Det här ändrar allt.

Jag har också kritiserat Ukrainas sätt att hantera mordbranden i Odessa den 2 maj 2014 då ett fyrtiotal människor brändes inne i fackföreningshuset i Odessa av en mobb utrustade med molotov-cocktails. Även Europarådet och FN-organet UNHCR har riktat kritik mot Ukraina för dess ovilja att samarbeta med dem om frågan och dess myndigheters försumlighet att utreda vad som hände då och att ställa förövarna inför rätta. Det är också en helt relevant diskussion som nu omöjliggörs när ryske utrikesministern Lavrov nämner Odessa-massakern som ett skäl att kasta sig över hela Ukraina med en vettvillings framfart. Därmed har han också tagit död på den diskussionen och den rättmätiga kritiken mot Ukraina. Det känns inte längre lika viktigt och inte heller gångbart att driva över huvud taget. Inte för lång tid framöver åtminstone, troligen aldrig.

Det här ändrar allt.

Jag har även riktat kritik mot Ukraina för dess sätt att driva igenom språklagar som riktat sig mot det ryska språket. Trots att det inte är någon stor fråga för gemene man i landet, utom för ett fåtal. En onödig provokation som bidrog till skapandet av utbrytarrepubliker i Donetsk och Luhansk även om det inte var avgörande. Detta är också något som Ryssland tagit fasta på och använder i sitt försvar för krigföringen nu. Det är ännu en diskussion som Putin och hans gelikar har tagit död på och begraver allt djupare för varje människa de tar död på i Ukraina.

Det går inte heller att föra fram ett ryskt säkerhetspolitiskt perspektiv för att nyansera debatten om världsläget. En realpolitisk hållning som tjänade alla väl under kalla kriget men som nu har punkterats av den ryska invasionen av Ukraina.

Det här ändrar allt.

Slutligen ändrar det helt en jordmån för argument mot ett svenskt (och finskt) Nato-medlemskap. Det har tidigare varit fullt rimligt att anföra att alliansfrihet varit en klok säkerhetspolitisk ordning för Sverige och Finland att hålla fast vid eftersom en sådan även tjänat Sovjetunionen/Ryssland vilket har påpekats av flera sovjetryska politiker och militärer i efterhand eller i dokument som grävts fram ur arkiven. Det har funnits en försiktighet att störa den världsordningen från rysk sida eftersom den hållit Nato på större avstånd. Kan vi längre vara säkra på den respekten? Jag är inte längre lika säker på det. Putin och hans gelikar har därmed drivit oss närmare Nato än någonsin tidigare. Helt emot vad de säger sig vilja motverka med sitt vansinniga krig mot Ukraina.

Det här ändrar allt.

Jag pausar alltså all denna kritik. Dels för att den är omöjlig att föra i nuläget och för en lång tid framöver antagligen. Men också för att den känns helt futtig och oviktig när kriget rasar i landet.

Foto. Hans Wåhlberg. Stämningsbild från självständighetsdagen i augusti 2021. Hur blir firandet av nästa?

Jag har under flera år bott i Ukraina i olika omgångar. Först i Tjernivtsi och senast i Kiev som jag lämnade i slutet av oktober. Det enda som betyder något nu är de människor som jag lärt känna under dessa år och de platser jag sett och lärt mig att älska. Hade jag varit kvar i Kiev hade jag varit ute på gatorna och hjälpt till att bygga barrikader. Det finns inget försvar i världen för det som Ryssland nu gör.

Jag kan inte släppa tanken på alla platser jag fått lära känna och älska. På alla parkpromenader i Kiev. På Babij Jar som jag ägnat så mycket möda för att uppmärksamma i artiklar och på min blogg. På Tjernivtsis slitna charm med sitt österrikiska kulturarv och vackra läge vid foten av Karpaterna. På Lvivs gamla stadsdel med sina kaféer och bakelser. På stränderna i Odessa. På Charkivs fascinerande arbetarkultur och sovjetiska historia. På de böljande solrosfälten. På Dnepr, denna smutsiga och giftiga orm som slingrar sig från norr till söder genom landet. På den fridfulla Trukhaniv-ön som ligger mitt i floden och ger svalka i sommarhettan med roddarklubben som oas. På den skramliga tunnelbanan i Kiev och alla dess stationer som vi gjort till en sport att besöka, en efter en.

Allt detta är färska minnen som nu smutsas ned av den ryska aggressionen som förstör liv för våra vänner som hukar i Kiev eller som tvingats lämna sina hem för (tillfälligt) säkrare platser i landet eller utomlands. Jag kan inte släppa tankarna på alla dessa som hjälpt oss och öppnat sin famn för oss under åren. Mitt hjärta blöder för dem och det är det enda som nu är viktigt. Jag ser mycket i svart just nu och har svårt att styra mina tankar till annat.

Det här ändrar allt.

Jag och min livskamrat, som lämnade landet för två veckor sedan, hyr fortfarande en lägenhet i Kiev, bara ett kvarter från presidentens administrationsbyggnader. Jag fick alldeles nyss rapport från värden att lägenheten står kvar orörd. Frågan är bara om den gör det imorgon?