The Joy of Manchester

Den 18 maj 1980 tog Ian Curtis, sångare i Joy Division, livet av sig. Den 29 juli 1980 gav de tre återstående medlemmarna av Joy Division en konsert på Manchester´s Beach Club. De var inte längre Joy Division men inte heller ännu New Order. Kanske kallade de sig bara för Bernard Sumner, Pete Hook och Stephen Morris? Jag vet inte, men det blev ett vägskäl till något nytt för dem och en punkt för sagan om Joy Division men samtidigt bara ett slut på kapitel 1 i utvecklingen av Manchester från en sliten rest av den industriella revolutionen till en het kulturmetropol.

Manchester var på 1970-talet en av världens äldsta (den kanske äldsta?) industristäder. Men den var då märkt av en nästan tvåhundra-årig utveckling som hade slitit ned staden till något som kändes uttuggat och utspottat, nermalt av många decenniers bearbetning av både miljö och befolkning. Staden förlorade runt 200 tusen industrijobb mellan 1959-1977. Arbetslöshetssiffran låg som mest kring 20 % vid mitten av 1980-talet och befolkningen minskade med 95 tusen mellan 1971-1981. De unga flydde staden om de kunde. En stad som byggdes under den industriella revolutionen och därmed hamnade i fritt fall i takt med deindustrialiseringen som tog fart rejält på 1970-talet. Att tala om en blomstringstid under 1800-talet är dock en skönskrivning. Stadens många arbetare levde i högsta grad i armod både finansiellt och miljömässigt.

Redan Friedrich Engels skrev på 1800-talet om Manchester med skräckartad bestörtning:

”The race that lives in these ruinous cottages, behind broken windows, mended with oilskin, sprung doors, and rotten door-posts, or in dark, wet cellars, in measureless filth and stench … must surely have reached the lowest stage of humanity”.

Mark Twain lär ungefär vid samma tid ha sagt (tongue-in-cheek) att han gärna skulle bo i Manchester eftersom:

”The transition between Manchester and death would be unnoticeable”.

Riktig så illa var det ju inte längre kring 1977 men för den yngre läsaren kan det vara på sin plats att betona hur slitet det var. Ändlösa rader av by-law-houses i sina svärtade tegelskal, med boxar som matades med mynt för att få el, med VVS-lösningar som alla tycktes vara hembyggen från före båda världskrigen, med enkla och dragiga fönster som gjorde rummen iskalla under vintern och heltäckande mattor i olika nyanser av brunt och med olika stadier av mögelskador. Den som gick ut för att vädra näsan möttes av en omisskännligt stickande koldoft och om du snöt dig gav det en svart näsduk som resultat.

Foto: Nick Hedges. Bakgata i Salford, Manchester 1972.

Foto: Nick Hedges. Salford, Manchester 1969. 

Musikrevolutionen som förändrade stadens image

Det var just detta som fått Morley att hävda att Manchester var ”the best place in the world to be and the very worst place all at the same time”. För just 1976-77 drog en punkvåg över Storbritannien och för Manchester kom den att betyda enormt mycket mer än för de flesta andra städer.

1976 gav Sex Pistols två konserter i Manchester. Den första i juni 1976 på Lesser Free Trade Hall. En konsert som har klassats som världens mest betydelsefulla rockkonsert vid sidan av Woodstock och Live Aid. Inte särskilt många såg den, men ett antal av de musikprofiler som senare blev stora stjärnor lär ha gjort det. Morrisey (the Smiths), Howard Devoto och Pete Shelley samt de övriga i the Buzzcocks, Mark E. Smith (the Fall) och Bernard Sumner och Pete Hook, som skulle bli gitarrist respektive basist i det band de strax därpå bildade. Tony Wilson (mannen bakom Factory Records och the Hacienda) lär också ha varit där. Många andra har gjort anspråk på att ha varit bland de kring 40 personer som såg konserten men troligen blandar en del (avsiktligt?) ihop det med Sex Pistols uppföljande konsert, sex veckor senare, som drog fullt hus. Hur som helst blev dessa båda gig avstamp för en ny era i Manchesters utveckling.

Inspirerade av punkvågen och dess anda av respektlöshet och attack satte det unga Manchester igång att bilda nya band eller blåste liv i projekt som legat på is. Slående är bristen på karriärplanering. Det gäller förvisso inte bara i Manchester men kanske särskilt där.

- We´re just here, är en återkommande kommentar när man tittar tillbaka på gamla intervjuer med dåtidens band och artister. De kunde liksom inte göra annat än det de gjorde. Det verkade självklart och blev också ett syretält i den sönderfallande stadens gråsvarta vardag. Ambitionen sträckte sig inte mycket längre än så. Men också känslan av att vara del av någonting större, ännu oklart vad, är åtminstone något som i efterhand har beskrivits av många, som exempelvis Paul Morley, som skrev för NME:

”We were part of a new, developing department of dissent, a conspiracy of freethinking radicals darting through the margins of the city, operating in a seductive underground, crusaders collaborating in the construction of a new city, even a new universe, made up out of feeling, music and pleasure. We felt that we were at the very beginning of something, the best place for young people to be, rinsing our environment of oldness and forcing a fresh future into place” (Paul Morley, Joy Division – Piece by Piece. Writing About Joy Division 1977-2007”, Plexus, London, 2008, s 66).

Själv missade jag tåget. Just då, 1976-77, var jag lite för ung och ovetande om vad som pågick. Ett par år senare levde jag i tron att London var ”the place to be” och famlade runt i London-nätterna för att hitta de ”rätta” klubbarna. Sällan eller aldrig hittade man dem utan hamnade på ett dyrt och ointressant disco. För den yngre läsaren kan det vara läge att påminna om att det innan internet inte alltid var lätt att veta vart man egentligen ville gå. Man kunde gå på rykte, man kanske hade läst en artikel för ett halvår sedan, men alla tips kunde vara daterade vid ankomsten, ställen stängda, eller också hade de bytt profil, klubben flyttat dag eller liknande. Ska jag vara ärlig hade jag roligare i ställen som Mansfield, Nottingham, Newcastle eller Sidmouth där jag kände folk som kunde guida runt. Manchester kom jag inte till förrän i mitten av 80-talet och sedan igen i början av 90-talet. Då var Joy Division ett bitterljuvt minne, Factory Records hade slagit igen portarna och Hacienda sjöng på sista versen. Jag fick åtminstone se Manchester City spela på gamla Maine Road. Alla tycktes hålla på Man City, som Ian Curtis och bröderna Gallagher i Oasis. Det var laget för alla underdogs och de skulle aldrig nånsin kunna vinna ligan. Man United var de framgångsrika, City var för ”folket”. Sedan kom nya ägare, nya pengar och laget har, liksom staden i stort, gjort en u-sväng i utvecklingen.

Jag kan inte heller skryta med att ha ”upptäckt” Joy Division tidigt utan snarare ungefär samtidigt som Ian Curtis tog livet av sig, det vill säga när bandet nått vägs ände som Joy Division. Likväl kom de att betyda enormt mycket för mig. Min barndom var på väg att definitivt ta slut, med studentexamen och sedan militärtjänst redan i augusti. Identitetsgrubblerier och existentiella grubblerier, funderingar om framtiden och känslan att stiga från ett skede i den personliga utvecklingen till ett nytt fick i Joy Division en tröstande vän. Ian Curtis kändes som ett medium som identifierade och tolkade det jag kände inombords. Inte för att hans texter talade direkt till mig utan snarare känslan han förmedlade med sin maniska sångstil i kombination med den repetitiva och nerviga musiken. ”Something Must Break” heter ju en av deras mest intensiva och nerviga verk. Det var den känslan som de utstrålade. Hela tiden på gränsen till ett sammanbrott och varje låt spelades som om det var det sista de någonsin skulle göra. Med facit i hand kanske det, vad Curtis anbelangar, var mer sant än vad som kunde anas innan den 18 maj 1980.

Joy Division stod i centrum av all denna Manchester-magi. Bandet stod med fötterna stadigt i stadens ruiner och ändå samtidigt viktlöst drev omkring i ett ännu okänt planetsystem. Ingen annan än Paul Morley har bättre beskrivit (eller skrivit så mycket om) Joy Divisions musik. En essä träffar mitt i prick trots att den är ett hagelskott av förslag:

”[…] they drew into themselves all the greatness of rock´s past and rock´s future and received all this interference and information from fact and fiction, absence and presence, that transformed their music into an epic of timelessness. Say what you want, time never seems to corrupt the music of Joy Division; the actions, sensations, images, movement all seem to fit into the next moment, the noises and agitation, the courage and diligence, always seem to be happening for the first time. Their music so feverishly conjures up insecurity, malign gods, moral chaos, human lostness, caged energy, loss, shifting meaning and danger that it could never slip back into some cosy version of itself. It could never be stripped of its harrowing power because its crystallisation of moody form and seething content is so classic and universal” (Paul Morley, Joy Division – Piece By Piece. Writing About Joy Division 1977-2007, Plexus, London, 2008, s 242).

Morley har också sagt att JD var ”lost in cyberspace” samtidigt som de höll sig för sig själva, fångade i sin egen ”splendid isolation”.

Själv tänker jag att de hade en helt egen privat rymd som de lyckades bevara som sin helt egen, utan störningar utifrån, och som formades i en smutsig, nedsliten (fallfärdig) gammal fabrikslokal i det post-industriella Manchester. Troligen helt utan tanke på att de därmed skapade en rymd som miljoner människor världen över skulle upptäcka och vars gravitationssystem de skulle sugas in i för alltid.

I stratosfären befann sig själva staden Manchester. Dess gråa, fallfärdiga, fuktiga yttre och fattiga inre förutsatte skapandet av flyktvägar. Samtidigt var detta också själva orsaken till hatkärleken till staden och magin som skimrade diskret för den som tittade noga. På liknande sätt som Berlinmuren satte en prägel på Berlin som gav upphov till en sällsam verklighetsflykt och egenartad kreativitet som attraherade outsiders från hela världen. Manchester däremot förblev till stor del en hemlighet för de flesta under den tid den bar på samma mystik och det är först i efterhand som omvärlden började inse att den funnits och därför söker efter den med ljus och lykta.

Joy Division växte sig stora under den sannolikt mest kreativa perioden i Manchesters historia. Det som började med två Sex Pistols-konserter under sommaren 1976 satte igång en rörelse i staden som bara kan liknas vid en mindre kulturrevolution. Det var inte bara det att bandprojekt startades. Eftersom punken ännu inte var rumsren fick de dessutom ta saken i egna händer om de ville ge en konsert eller spela in plattor. Buzzcocks gav ut sin första, den numera klassiska EPn ”Spiral Scratch”, men startade också ett skivbolag, New Hormones, som kunde producera den. På samma sätt gjorde Slaughter and the Dogs (Rabid), helt enligt punk- och postpunk-devisen D.I.Y (Do It Yourself).

Det var strax innan Tony Wilson (lokal tv-profil) startade Factory Club (a.k.a. Russell Club) och Factory Records till vilket ett flertal av stadens stigande stjärnor skulle knytas med kontrakt som gav full konstnärlig frihet och hygglig fördelning av förtjänsten (Joy Divisions lär ha skrivits med Tony Wilsons blod). Hela musikexplosionen gav ifrån sig ringar på vattnet och skickade ut små räddningsbåtar till de lokala förmågor som kanske annars bara haft konstnärliga drömmerier, eller också lockades talanger utifrån till staden där så mycket plötsligt hände. Factory Records designer Peter Saville gav ifrån sig skivomslag och affischer som blev klassiska, rockpoeten John Cooper Clarke spottade ur sig sina rytmiska pisksnärtsskämt på tvättäkta Mancunian, fotografen Kevin Cummins fotograferade banden och gav oss bland annat några ikoniska foton av Joy Division, Martin Hannett steg fram från att bara ha varit en musikalisk kuf till att bli geniförklarad för sina skivproduktioner, och Paul Morley skrev om allt som hände i New Musical Express (NME). De och flera andra konstnärligt begåvade (eller bara entusiastiska) fungerade som kommunicerande kärl som gav livgivande blod åt varandra.

Foto: Kevin Cummins. Factory i Hulme, Manchester. I mitten Tony Wilson flankerad av Peter Saville till vänster och Alan Erasmus till höger, grundarna av skivbolaget Factory Records.

Fågeln Fenix stiger ur askan

De flesta blev också staden trogna, även efter genombrott och begynnande framgångar, istället för att genast resa till London och storögt skriva kontrakt med någon av skivbolagsjättarna. Storheter som besökte staden mötte kollegor som ägde ett nyvunnet självförtroende och en humoristisk kaxighet. Ett skönt citat är det som Howard Devoto (Buzzcocks och sedan Magazine) levererade när han mötte Iggy Pop och gav honom ett ex av Buzzcocks första skiva, ”Spiral Scratch”, enligt legenden med orden: ”I´ve got all your records. Now you´ve got all mine”.

Manchester steg som fågeln Fenix ur sin aska och gav London en match om att vara Europas musikhuvudstad. Det tåg som sattes igång hösten 1976 rullade allt fortare under 1977 och gick sedan inte att stoppa på ett bra tag. Det blev ett antal stopp på vägen men resrutten skulle kunna beskrivas med bandnamn som inte bara blev stora i Manchester utan erövrat världen: Buzzcocks-Magazine-The Fall-Joy Division-New Order-Simply Red-the Smiths-James-The Stone Roses-Happy Mondays-The Verve-The Chemical Brothers-Oasis.

Ungefär där försvann kanske magin. Samtidigt med att Tony Wilsons Factory Records 1992 var tvungna att ta konsekvenserna av mångårig generositet med pengar de inte hade - allt för att åstadkomma de konstnärliga produkter de vill berika världen med - och klappa igen. Definitivt så när samme Wilsons klubb Hacienda - näringsjorden för acid house/pop/psykedelia-danskulten som gav staden epitetet Madchester – stängde 1997 efter problem med drogförsäljning och våldsamheter.

Flera av de stora personligheterna kring Factory Records dog för övrigt alltför tidigt. Ian Curtis som 23-åring 1980, producenten Martin Hannett dog 1991 (42 år gammal), Joy Divisions manager Rob Gretton 1999 (46 år gammal) och Tony Wilson 2007 (57 år gammal).

Om någon enskild person kan tillskrivas tillblivelsen av det nya Manchester så är det just Tony Wilson, tv-personligheten som var först (i världen?) med att ge plats för punkrock i sin show So It Goes, som tog Joy Division och en mängd andra lokala talanger under sina vingar med sitt skivbolag Factory Records, som startade den extravaganta och moderna klubben the Hacienda, men framför allt mannen som älskade Manchester men ville pumpa in nytt blod i den och placera den på världskartan som en progressiv och spännande plasts att vistas i. Han beskrevs på en mängd motsägande vis och alla var helt korrekta för denna komplext sammansatta entreprenör. En charmör och charlatan, cyniker och romantiker, underhållare och filosof (inspirerades av Situationisterna), men alltid nyfiken på det nya och närmast desperat framåtblickande samtidigt som han visste allt om Friedrich Engels vistelse i stadsdelen Salford drygt hundra år bakåt i tiden. Hans affärsverksamheter präglades mer av äventyrslust och upptäcktsfärd än kommersiella baktankar. Det perfekta exemplet är väl omslaget till New Orders maxisingel ”Blue Monday” 1983 som var så dyrt att göra att varje sålt exemplar gav en förlust. En stor förlust, eftersom det blev den bäst säljande maxisingeln någonsin. Men snyggt var det. Wilsons publicitetsiver, exhibitionism och PR-trick handlade mer om att sälja idén med det han gjorde och etablera den bild av Manchester han ville skapa än att ackumulera kapital. Därför slutade de som de gjorde, med finansiella krascher. Men själv framstår han idag som Mr Manchester och mannen som förde in staden i framtiden. Han skildras humoristiskt men samtidigt ömsint av Steve Coogan i (härmed varmt rekommenderade) filmen 24 Hour Party People (2002) som också är en historia om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och om Manchester. Den 10 augusti 2007 dog han efter en tids sjukdom. Innan dess hann han kräva att kallas Anthony H Wilson. H:et stod för Howard men enligt Wilsons egen utsago för; hopeless, hardcore, high falutin, hippy, hype, hard sell, high brow, hubris.

År 2017 utsågs han postumt till ”Metro Mayor” för Greater Manchester. Han är säkert, typiskt nog, både stolt och smickrad i sin himmel men säkert också frustrerad av den mindre fantasifulla och avantgardistiska fortsättningen på Manchester-sagan.

Manchester kastades mycket tack vare honom in i den moderna världen och staden har nu en mycket mer putsad fasad. På gott och ont. Hacienda är numera lyxlägenheter. Det förfärliga brutalt modernistiska Hulme Crescents var när det byggdes i början av 1970-talet ett av Europas största byggprojekt men blev slitet nästan innan det var färdigt och fick ett välförtjänt dåligt rykte som ett av Europas värsta bostadsområden. Jag minns chocken när jag såg de övergivna husen stå med sina slitna fasader i ett långt skridet stadie av förfall och vänta på rivningen 1994. Nu står där hus med betydligt mindre dimensioner och byggda för mer penningstarka bostadsägare. Men just där, mitt i den tröstlösa betongen i Hulme, stod då i slutet av 1970-talet Tony Wilsons The Factory. Som en asfaltblomma.

Det är lätt att bli nostalgisk men mer meningsfullt är att fråga sig vad som ska komma härnäst?

Paul Morleys nostalgiska tillbakablickar på 2000-talet handlar enligt vad han själv skriver inte om att längta tillbaka utan strävar lika mycket framåt i tiden. Det handlar mer om att fånga en rörelse, se ursprunget till den och använda erfarenheten i nya upptäcktsfärder. I Morleys fall Manchester men det kan gälla vilken plats som helst. Det var filosofin om DIY (Do It Yourself) och det förfall och den tristess som omgav Manchester-bor under 1970-talet som i kombination utlöste en sorts fördröjd eruption. Något som hade bubblat under ytan och som fick Manchester att, som en förmodat utdöd vulkan, bubbla över av kreativitet, aktivitet och nyvunnet hopp om framtiden.

Han formulerar det bättre vad tillbakablickarna handlar om:

” […] something that was important, how a local community of sharing thinkers can make their ideas have real impact on their physical and metaphysical environment”.