Bandera 110 år – minnesår i Ukraina

I förrgår (1 januari 2019) marscherade tusentals ukrainare i flera städer för att hedra minnet av Stepan Bandera, ledaren för den ukrainska nationaliströrelsen OUN före, under, och efter andra världskriget. Hans födelsedag, 1 januari, firas varje år av nationalister i Ukraina och på senare år har marscherna statligt stöd. År 2019 har av statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne (UINM) utropats som ett särskilt bemärkelseår för Stepan Bandera eftersom han skulle ha fyllt 110 år.

På institutets hemsida finns en hel del skrivet om Stepan Bandera undertecknat institutets chef Volodomyr Viatrovytj. Samme man som ska ha varit hjärnan bakom det lagpaket som brukar kallas ”Decommunization laws”. I maj 2015 blev det olagligt att beskriva OUN och dess militära gren UPA som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer, och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliserades. Istället sker en systematisk glorifiering av Bandera och UPA-ledaren Roman Sjuchevitj i en långsiktig kampanj ledd av UINM och dess chef Viatrovytj.

På institutets hemsida avfärdas all kritik som riktats mot Bandera genom åren, även i form av internationella akademiska arbeten, som exempelvis svenske Per-Anders Rudlings; ukrainskättade John-Paul Himkas; eller polske Grzegorz Rossolinski-Liebes, för att nämna några få.

Statlig historierevision

Till att börja med avfärdas den terroriststämpel som institutet menar har påklistrats Bandera av polska myndigheter och i sovjetisk propaganda. UINM framhåller här som i stort sett enda motbevis Banderas eget försvarstal som han framförde i en rättegång i Warszawa under tidigt 1930-tal där han förnekar att OUN använde sig av terrormetoder och nekade till anklagelserna om terrorism.  

Institutet fortsätter i nästa avsnitt, trots att de avfärdat terroranklagelserna som polsk/sovjetisk propaganda, ändå att rättfärdiga användande av våld för ”nationella befrielserörelser” och att historien visar att våldet accepterats när det gäller andra sådana rörelser (dvs ungefär: varför får dom och inte vi). De skriver, fritt översatt, bland annat så här:

”Våld inbäddat som statens makt kallas politik, även om det varit orsak till tusentals eller miljontals dödsfall. Kamp mot liknande våld utanför statliga institutioner kallas automatiskt kamp mot terror”.

Alla befrielserörelser beskrivs som terrororganisationer, fortsätter det, och först när de vinner och får allierade i världen kan de bli av med ”detta förödmjukande varumärke”.

Intressant nog var den ukrainska staten mycket snabb med att stämpla de s.k. befrielserörelserna i östra Ukraina som terrororganisationer och kallade genast statens militära aktion mot dem för en ATO, Anti-Terrorist Operation. Det är förstås inte det som UINM vill säga här utan försöker istället rättfärdiga OUN:s metoder.

Anklagelserna om att OUN och UPA samarbetade med Nazityskland avfärdas också det som sovjetisk propaganda och ”en myt” som ”fortsätter att existera” trots ”tusentals dokument som publicerats”. Här framkommer då förstås inte att tusentals exilukrainare med förflutet i OUN/UPA från positioner i framför allt USA, Kanada, Tyskland och Storbritannien fick stort utrymme att framföra sina åsikter som akademiska verk och att manipulera dokument och tillverka rena förfalskningar. Under kalla kriget var Sovjets fiender de Väst-allierades vänner oavsett fläckar på deras förflutna.

Vidare berättas om hur Bandera oförsonligt vägrade samarbeta med tyskarna i slutet av kriget, när han släppts ur sin fångenskap i Sachsenhausen och fått en vanlig bostad i Berlin. Vilket inte stämmer med verkligheten enligt flera forskare, bland andra Rossolinski-Liebe. Denne har i ett avsnitt av sin imposanta Bandera-studie (”Stepan Bandera – The Life and After-life of a Ukrainian Nationalist”, 2014) en tämligen detaljerad studie av skeendet.

I december 1944 redan fick Bandera och OUN-kollegan Jaroslav Stetsko hjälp av tyska underrättelsetjänsten Abwehr att ta sig till Krakow i nuvarande Polen för att därifrån hjälpa till med att bilda en ukrainsk styrka som skulle släppas med fallskärm över områden kring Lviv (nu i västra Ukraina). Bandera gav planen sin ”fulla support ända till slutet, vad än detta må bli” (enligt vittnesmål från OUN-kollegan Pavlo Sjandruk avlagt i boken ”Arms of Valor” 1959).

Enligt Rossolinski-Liebe vägrade Bandera däremot att samarbeta med den ryske överlöparen Andrej Vlasov och att ansluta sina styrkor till dennes armé, Ryska befrielsearmén, ROA. Bandera såg Vlasov som en rysk imperialist och ville inte ingå samarbete med honom och den Vlasov-ledda kommitté som bildats för befrielsen av det ryska folket. Istället lät tyskarna, med hänsyn taget till just detta, i februari 1945 bilda en ukrainsk motsvarighet, Ukrainskyi Natsionalnyi Komitet, som skulle mobilisera ukrainarna i motstånd mot Röda Armén.

Denna ”principfasthet”, menar institutet vidare, skulle dessutom vara det som ligger bakom Banderas rykte som maktfullkomlig och diktatorisk. Bandera var förvisso ”ambitiös” och hängiven skriver UINM som sedan, återigen, ändå ursäktar de auktoritära tendenserna med att han växte upp i en tid då många stater dominerades av auktoritära ledare som en Führer eller en Duce. 

Bandera i dagens Ukraina

I huvudstaden Kiev hölls två stora marscher i förrgår. De skildras i bild på Youtube-klipp från ryska nyhetsbyrån Ruptly eller från KyivPost för den som föredrar detta.

Den första marschen organiserades av Nationalkåren (Національний корпус), ett nationalistiskt högerextremt parti bildat 2016, tidigare under namnet Ukrainas Patrioter). Marschdeltagarna försökte lätta upp stämningen genom att bränna tomtebloss, bära tomteluvor och ha en del klädda som ”snögubbar” i leden. Vissa förvisso också försedda med k-pist.

Den andra marschen arrangerades av de högerextrema partierna Svoboda och Högra Sektorn samt en del andra nationalistorganisationer som gick tillsammans i ett fackeltåg mot Majdan med Bandera-porträtt och den röd-svarta UPA-flaggan i leden.

                                          Youtubeklipp fr Kyiv Post (2jan19)

Enligt Kyiv Post var det 500 deltagare i den första marschen och ca 2000 i den andra, av Svoboda/Högra Sektorn ledda, marschen. Om uppgifterna stämmer är det ganska få deltagare med tanke på ”bemärkelseåret” och visar att Banderas fortfarande betraktas med viss skepsis som ”Ukrainas hjälte”.

Å andra sidan gör Bandera ständigt nya intrång i stadsbilden i allt fler städer runtom i Ukraina från att tidigare främst ha stått staty i trakten kring Lviv. Det är svårt att avgöra om detta fenomen främst handlar om en markering mot Ryssland där Bandera står för ett ukrainskt motstånd och Ryssland idag står för samma hot och dominans som en gång Sovjetunionen. Då får Banderas symbolkraft en egen betydelse i dagens ukrainska ögon, som bortser från det nazistiska arvet och den rasistiska grundhållningen i Banderas dröm om ett ”rent Ukraina”, fritt från ryssar, polacker och judar och andra icke-ukrainare. Eller är det istället mer en effekt av flera års hård marknadsföring från ukrainska statens sida? En stat som så systematiskt och envetet sedan 2014 har drivit och driver Bandera-kampanjen med hjälp av UINM och genom att stifta lagar som förbjuder fri åsiktsbildning kring honom och hans OUN och som understödjer uppförande av Bandera-statyer och omdöpandet av gator till Banderagatan eller Sjuchevitjgatan och liknande.

För ganska precis tre år sedan bodde jag i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Då noterade jag att just denna stad var fri från Banderagator, som i övriga Ukraina hade börjat poppa upp som resultat av det ovan nämnda lagpaketet 2015. Tjernivtsi som förr beboddes till hälften av judar och som blomstrade under sent 1800-tal och fram till första världskriget som österrikisk kronkoloni under namnet Czernowitz. En period som präglades av för tiden tämligen ovanlig statlig religiös och kulturell tolerans och som än idag framhävs som speciell för staden och ett mångkulturellt arv som man säger sig vårda och värdera högt. Nu finns även där en Banderagata. Den börjar, opassande nog, vid en av stadens ännu fungerande synagogor. Ett faktum som enligt Viatrovytjs och UINM:s historieskrivning inte utgör på något kontroversiellt. Men som för den judiska minoriteten naturligtvis måste innebära en åtminstone besvärande syn och ständig påminnelse av mörkare tider.

Det är en symbolstrid som är vanlig i östra Europa överlag men inte minst i Ukraina sedan självständigheten. Tjernivtsi, sin stolta österrikiska och judiska historia till trots, fick redan 1995 ett monument till ära av minnet av den bukovinska bataljonen Bukovynian Kurin och dess ledare Petro Voinovsky. En milis från Bukovina knuten till OUN (dock Andrii Melnyks OUN-M) och som samarbetade med tyskarna. Just denna bataljon gavs i september 1941 i uppgift att bege sig till Kiev för att bland annat organisera den lokala pro-tyska administrationen och eventuellt en lokal polisstyrka vilket den också ägnade sig åt innan bataljonen upplöstes i november 1941 (se exempelvis David R. Marples ”Heroes and Villains: Creating National History in ContemporaryUkraine”, 2007 samt Karel Berkhoffs artikel ”Babi Yar: Site of Mass Murder,Ravine of Oblivion”, 2012). Det finns dock flera uppgifter om att de innan dess skulle ha deltagit vid massakern i Babij Jar i september 1941 även om det förnekas av flera ukrainska historiker. Det finns dock ett antal besvärande vittnesmål som pekar på att det var just Bukovynian Kurin som var de ukrainsktalande män som vaktade och föste fram de 33000 judarna till ravinen i Babij Jar och möjligen också aktivt deltog i avrättandet (se mitt inlägg om Babij Jar för detaljerade vittnesredogörelser och källor).

Varje monument över Bandera och hans OUN, varje gata som bär hans namn, varje historiebok som hyllar hans gärning, bidrar till att lägga ett historiskt töcken över Ukraina som, enligt mitt sätt att se, inte gynnar landets utveckling. Tvärtom ger det den ryska propagandan, som utmålar ukrainare som i huvudsak fascister (Banderister är ett vanligt epitet) och regeringen i Kiev som en fascist-junta, i grunden rätt.