Jan Björklund – självutnämnd klädpolis

Ingen kan väl ha missat Jan Björklunds nya utspel om bruket att bära slöja. Hans favoritämne verkar det. Det är märkligt att en ledare för ett parti som kallar sig Liberalerna är så ivrig att bestämma vad kvinnor ska bära för kläder. Och motsägelsefullt. Det finns förvisso en hel del motsägelsefullt i hans resonemang.

För det första är det en kvinnlig handelsminister han attackerar för att hon möjliggör utförandet av sitt uppdrag. Uppenbarligen anser Björklund att det vore bättre om Sverige skickade en delegation av enbart män (?). Eller att de kvinnliga deltagarna i delegationen skulle ha stängt in sig på svenska ambassaden och hoppats att deras motparter skulle kommit och knackat på. En kvinnlig minister ska enligt Björklund tvingas till kraftiga avvikelser i sin tjänsteutövning i jämförelse med manliga kollegor. Vilka signaler sänder det?

Motsägelsefullt är det också att, när det gäller bruket att bära slöja eller skaka hand, ha en närmast militant uppfattning att de som kommer till Sverige måste ta seden dit de kommer, medan Björklund uppenbarligen är av rakt motsatt uppfattning när det är åt andra hållet. Det är också rubriken till hans artikel i AB. Han tänker inte ta seden dit han kommer, hävdar han. Nå, då kan vi kanske förvänta oss att han inte kräver det av andra?

Nu var det förvisso en lag som handelsministern tyckte sig tvungen att respektera i främmande land. Men Björklund är ju inte särskilt noga med lagar heller. Minns för ett antal år sedan då han drev på för att få till en lag som skulle förbjuda kvinnor som studerar att bära huvudtäckelse. Det stred mot förarbetena till den diskrimineringslag hans eget parti var med om att driva igenom ett par år innan dess. Jag skrev om det då för den som missade det. Jag hävdar fortfarande att jag vill slippa se scener som de vi fick bevittna från Frankrike i somras då fransk polis patrullerade stränderna och tvingade kvinnor som bar s.k. ”burkini” att klä av sig. En offentlig förnedring för kvinnan och ett förfarande som inte anstår en stat med ambition att bygga på de mänskliga rättigheter som Jan Björklund säger sig vilja värna. Påbud och tvång riktat mot kvinnor är något som ska motarbetas, oavsett om den tvingande parten heter Mohammed, Sven, Francois eller… Jan Björklund.

Björklund fördömer, förvisso med rätta, de självutnämnda moralpoliser som kontrollerar unga flickor och kvinnor i förorter. Men själv är han alltså mycket bestämd att markera vad han anser att kvinnor bör ha på sig eller inte ha på sig.

Den sista motsägelsen är minst lika allvarlig. Björklund säger till SvT och i AB att handelsministern måste tänka på vilka signaler hon sänder till landets muslimer. Bilden av henne bärande slöja ”sprids nu i våra förorter och försvårar kampen mot hedersförtryck”, hävdar han. Jag tror det har oerhört marginell betydelse om någon alls för denna kamp. Däremot är hans resonemang troligen mer relevant om vi vänder på det. Jan Björklund borde tänka på vilka signaler han själv sänder ut i landet. Ett av de vanligaste hatbrotten är att rycka av muslimska kvinnors huvudbonader eller rikta hatiska uppmaningar till dem att ta dem av sig. Hatbrotten ökade, enligt Brå:s statistik från i höstas, med 11 % under 2015 jmf med året innan och de allra vanligaste motiven var ”främlingsfientliga/rasistiska”. Allra vanligast riktat mot muslimer. Anmälningar om islamofobiska hatbrott ökade med 69 % mellan 2011-2015. Särskilt utsatta var (och är) muslimska kvinnor. I stort sett i samtliga fall just för att de bär slöja (hijab/niqab osv). 

Ju mer normaliserad Björklunds typ av intolerans blir desto svårare lär det bli för dessa kvinnor att över huvud taget vistas i offentliga miljöer i Sverige. Björklunds signaler, vill jag hävda, är betydligt ”olyckligare” än Ann Lindes.

En ”olycklig” signal skickar det också till Sverigedemokraterna som nu gnuggar händerna åt att äntligen vara pk. Men vi kanske snart får se Björklund sälla sig till Moderaterna och bilda nya allianser?

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!