I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av
kultur, ”Kriget mot kulturen”. I
programmet säger författaren Robert Bevan:
”Människor är
människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är,
formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av
vilka de är”
Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området
brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som
1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord.
Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga
och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han
ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han
ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser.
Det finns egentligen ingen vedertagen definition av
begreppet Kulturellt folkmord/Cultural
Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det
tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att
förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:
”As part of a wider
effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War
closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and
scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national
heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation
of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish
children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum,
Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them
simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the
doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading
is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish
intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were
killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med
titeln “POLES”)
När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker
jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan
allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och
samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar
detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl
historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet
hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av
landet.
Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka
redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som
befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av
världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var
den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med
befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader
fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet,
Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går
tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus
som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den
nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till
att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller
sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden
under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös
verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet
fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller
återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ
och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund
inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.
Det här slog mig redan när jag första gången kom till
Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika
men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma
genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är
ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:
En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:
Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn,
som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop
och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila
kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in
i synagogan och så här ser det ut därinne:
Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland
med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota.
Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta
skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva
tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls.
Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200
har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk
ovan). Den ser ut så här:
En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som
en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats
växer sakta igen.
En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso
en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda
markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den
förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:
Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse
som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén
i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer
i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott
enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt
starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något.
Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte
är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur
och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska
språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur
effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att
minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given
plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.
Intimt samman med detta hör också den ukrainska
historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi
i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från
rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med
osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu
så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på
allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna
belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.
I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe
reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan
eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess
väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk
självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5
miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem
till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas
fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var
en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska
invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga
självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde
utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två
SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i
leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den
ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande
rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:
”[…] det Nationalsocialistiska,
storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att
etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska
nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”
Det är den här delen av självständighetskampen som den
ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekas
och som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte
ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt
uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt
upp sig.
Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet
Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris
mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren
UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen
Volhynien under andra världskrigets andra hälft.
Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i
synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen
en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000
judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet
av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för
att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt.
Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och
på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra
israeliska presidenten Reuven Revlin.
Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade
hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa
bland annat så här i sitt tal:
“Many collaborators to
the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who
mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans
— particularly distinguished themselves.”
Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu
finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:
“What the President of
the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as
a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of
[taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th
anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”
Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute
for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra
världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:
”Unfortunately, the
president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in
the Holocaust”
Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av
Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:
”But without the kind
of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker
side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past,
Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind
chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as
only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror
image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very
area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic
identity”.
Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En
patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt
negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som
är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder.
Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta
sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra
identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som
faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem
hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?
