Marknadsregleringar får Nobelpris – ett tidstecken?

Nobelpristagaren i ekonomi, eller mer korrekt mottagaren av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, är utsedd. Det blev Jean Tirole, fransk forskare i ämnet marknadsreglering. Han får priset för sin forskning om hur man kan reglera branscher med ett fåtal mäktiga företag. Han säger själv, enligt SvD Näringsliv idag, att man måste ha ”en stark stat som kan driva igenom regleringarna på ett intelligent sätt”. Han har också en teori om hur regleringarna kan avvägas så att företagen blir effektiva samtidigt som de inte kan skaffa sig övervinster, enligt SvD.

Det här kanske kan tolkas som ett tidens tecken? Fjärran, kan tyckas, från Milton Friedmans (mottagare av samma pris 1976) idéer om privatiseringar och avregleringar och om hur fria marknader motverkar politisk centralisering och kontroll. Han (och andra) öppnade vägen för den marknadsliberala avregleringen av välfärdsstaterna som svepte över världen under 1980- och 90-talen. Är nu den nyliberala festen över?

Nja, samtidigt nås vi av signaler om vad som är på gång i förhandlingarna mellan EU och USA om det tjänsteavtal, TISA (The Trade in services agreement), som just nu pågår för fullt. Wikileaks offentliggjorde i somras dokument som visade att det planeras en utförsäljning av offentliga tjänster till storföretag. Alla nya tjänster ska ut på marknaden och de som redan finns delas upp. Redan i våras släppte Europafacket EPSU, European Federation of Public Service Unions en rapport om detta. Det låter onekligen som en utveckling i motsatt riktning.

Genast kokar min konspiratoriska hjärnhalva ihop en liten teori. Aha, först avregleras allt och då kommer det att behövas forskning och teorier om hur man återreglerar dessa marknader. Det öppnar ju också för en lukrativ marknad för ekonomer som Jean Tirole. Genialt!

Nå, riktigt så lurigt är det kanske inte. Troligare är väl att det behövs några år för nyare ekonomiska dogmer att få fullt genomslag. Friedman fick som sagt sitt pris 1976 men det var ju först på 1980-talet som den stora avregleringshysterin tog fart på allvar. Vi får kanske vänta några år på ”den starka staten” och en mer reglerad marknad alltså?

Men nog vore det lite ironiskt om vi innan dess hann avreglera så definitivt och djupgående att det blir svårt eller omöjligt att göra en u-sväng tillbaka? Eller är det kanske det som är det konspiratoriska?

Aoch... there I go again...

Fri handel alltid bra?

Frihandel ses som en förutsättning för den ”perfekta” marknadsekonomin. När alla hinder slagits sönder ska konsumenterna fritt kunna välja ut de bästa varorna och tjänsterna. Den teoretiska idealbilden störs av varje form av styrning, tullar, skatter, förbud, restriktioner och andra begränsningar. Onödiga hinder måste undanröjas brukar det heta från näringslivshåll.

Det ligger naturligtvis en hel del i marknadsteorin och att den fungerat som en motor för ekonomin i stora delar av världen i hundratals år är inte heller något som går att avfärda. Men de senare decennierna har det infunnit sig en automatik i tanken om frihandel som snarare går ut på att undanröja alla handelshinder och inte bara onödiga. Kapitalismen har blivit ett rovdjur som ätit sig så stort att det inte längre kan känna mättnad och med den starkes självförtroende också tar för givet sitt företräde till matskålarna. 

Just nu förhandlas i allra största hemlighet nytt handelsavtal mellan USA och EU. Handelsavtalet, TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership) kan komma att innebära att en mängd varor som tidigare varit förbjudna eller belagda med tullar eller andra restriktioner släpps mer eller mindre fria i EU. Det kommer förstås att beskrivas som en seger över protektionism av näringslivstopparna och som något alltigenom positivt för europeiska konsumenter. Mer och billigare varor att handla. Det är ju bra...?

Men orsaken till många regleringar är förstås att en del produkter är mindre bra eller rent skadliga för människor, djur och/eller natur. Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionens Sverige-kontor, sa i somras när förhandlingarna inleddes att EU inte hade för avsikt att lätta på miljö- eller säkerhetskrav. Vad hans kommissionärskolleger säger i förhandlingarna med USA får vi inte veta. Hur mycket inflytande de 6000 (registrerade) lobbyisterna i Bryssel tillåts ha får vi inte veta. Inte heller vilka företag som viskar i de amerikanska förhandlarnas öron och vilka krav de då framför.

Kommer avtalet till exempel att leda till att amerikanska företag får rätt att stämma EU-länder som med exempelvis starka miljöskyddslagar lägger ut ”hinder” för dem? 

Redan bestämt är att en mängd av EU:s importkvoter kommer att avvecklas år 2016 och 2017. Bara ett exempel på typer av produkter som då komma att flöda fritt i EU är det ”värstingsocker” (HFCS eller isoglukos) som av en del forskare anses ligga bakom den amerikanska fetmaepidemin. Naturliga sockerprodukter kan lätt slås ut av detta flytande socker och framkalla en ”hälsomässig katastrof”, skriver SvD:s Henrik Ennart i en artikel nyligen.

Hur många fler ”värstingprodukter” väntar oss när TTIP är klarförhandlat? Vi får inget veta förrän det är klart. Hur blir det med genmodifierade jordbruksprodukter eller köttprodukter som är hormonbehandlade eller fullproppade med antibiotika?

Tredje rundan förhandlingar har just inletts vilket uppmärksamma väldigt lite i etablerade stora medier. Däremot i mindre tidningar som ETC exempelvis.

Parallellt med dessa förhandlingar förs globala sådana om ett liknande handelsavtal. 50 länder inom WTO har slutit sig samman för att få till stånd ett avtal (TISA) som är tänkt att avreglera handel inom en mängd tjänstesektorer. Tanken är att regeringarna ska få mindre makt att reglera och upphandla eller erbjuda tjänster. Sociala eller miljörelaterade mål ska därmed inte längre kunna användas för att styra beslut som rör vatten- och energiförsörjning, sjukvård eller utbildning exempelvis. Allt detta förhandlas i största möjliga hemlighet. Lobbyister från multinationella storkoncerner har tryckt på för att få dessa länder att börja planera för sin egen abdikation.

För vad återstår sedan att rösta om och debattera om ifall allt ändå styrs av marknadsekonomins bamsigaste aktörer?  

Trots detta kanske en form av motrörelse på gång. Frihandeln blir också alltmer ifrågasatt. 

 Kanske är det därför förhandlingarna är så hemliga? Det gäller att smida snabbt medan opinionen ännu är svag, vilseledd eller ointresserad. Innan folkviljan (demokratin) kan lägga ut hinder för handeln.