Liberalextremismen ett hot mot mänskligheten?!

"Det är dags att sätta dessa perspektiv på dagordningen. När alliansen hotade med att slänga ut Miljöpartiet från pensionsgruppen nyligen med argument om att MP skulle vara arbetsfientliga och tillväxtfientliga är det läge att kontra. Med svenska pensionsfonder som investerar i världens största oljebolag står vi i en situation där vi riskerar att få välja mellan framtida pensioner och klimatet. Om svenskarnas pensionsfonder verkligen används där de för tillfället är investerade kommer oljereserver tas i bruk som omöjliggör att vi klarar tvågradersmålet. Hållbara investeringar och ett pensionssystem som inte havererar när ekonomin inte växer har aldrig varit mer nödvändiga".

Det är Frida Johnsson som skriver för den gröna tankesmedjan Cogito jag citerar här ovan. Hon lyfter i en artikel på Cogitos hemsida fram nödvändigheten av en seriös debatt där ett antal ödesfrågor för planeten Jorden sätts högst på agendan. Hon betonar också hur viktigt det är att inse att detta också innebär frågor om sociala frågor. Det är inte bara genom klimatmål och beskattning av utsläpp och liknande som miljöpolitik kan föras. Det är ett bra tag sedan partiet kunde placeras lite vid sidan av på höger-vänster skalan som ett enfrågeparti. Den breda miljöpolitiken spänner över i stort sett alla samhällsfrågor och politikområden och det är kanske därför den nu börjar bli ett reellt hot mot invanda mönster för många som därmed ser sin tillvaro hotad. Detta gäller inte minst de som lever gott och har det allra bäst. Ju mer du har desto mer att förlora, känns logiskt att anta. 

Ända sedan Mp:s framgångsrika EU-val har den liberala morgonpressen och de borgerliga allianspartierna trummat på mot Miljöpartiet som "tillväxtfientliga", "arbetsfientliga" och ibland också "vänsterextrema". Det gäller att få partiet att framstå som extremt och utmåla miljöpartister som verklighetsfrånvända utopister. Detta i en tid då vår gemensamma planet står inför utmaningar som blir helt avgörande för förutsättningarna för mänskligt liv på den. Miljöpartiets politik är knappast extrem och den är inte heller utformad för att gynna en specifik intressegrupp eller inkomstgrupp vilket nog kan hävdas när det gäller vissa andra partier. Den bygger på forskning om vad som krävs av oss alla för att bädda för kommande generationers möjlighet att alls leva här på jorden. 

Då är det välgörande att få lyfta fram debattörer utanför partiet som är inne på samma tankebanor. Bara i denna morgons SvD finns tre exempel som kan rekommenderas som helgläsning för den tveksamme.

Per Lindvall skriver om bostadspolitiken (hittar tyvärr ingen länk men kanhända dyker den upp senare under dagen) och inleder med att beklaga allianspartiernas kallsinnighet till mijöpartistiske finansmarknadsminister Bolunds invit till förhandlingar om sänkning av hushållens ränteavdrag kopplats till hushållens höga skuldsättning. Lindvall sätter detta i ett större sammanhang och påpekar hur bostadspolitiken sedan 90-talet, med slopade räntesubventioner för nyproduktion men bibehållna ränteavdrag kombinerat med kraftigt reducerad fastighetsskatt varit den starkast bidragande orsaken till utvecklingen. "Hyresrätten har hamnat på undantag" och nyproduktionen handlar nästan uteslutande om räntesubventionerade upplåtelseformer som bostadsrätt och direktägande. Nya grupper på bostadsmarknaden belånar sig upp över öronen och akut bostadsbrist råder, inte minst i storstäderna men numera också i flertalet städer. Lindvall är inte främmande för subventioner av byggande av smålägenheter. Det är förmodligen som att svära i kyrkan hos allianspartierna som i blanda annat Stockholm har gjort allt de kunnat för att avväpna de folkvalda möjligheter att påverka bostadsbyggandet och lämna det mesta fritt åt marknaden och främja individuellt ägande av bostäder till varje pris. Att inte vilja diskutera detta problem är en tydlig ideologisk låsning. Kanske bör vi börja kalla den för liberalextrem? 


I samma del av tidningen (SvD Näringsliv) kan vi också ta del av ekonomen och professorn Jeffrey Sachs uppmaning till åhörarna vid de proffsinvesterare som deltog i fondbolaget Skagens årliga nyårskonferens igår. Inte heller denna artikel hittar jag på nätet. Börjar fråga mig om det är ett medvetet beslut från ansvarig utgivare? Han säger hur som helst bland annat detta:

"Den globala ekonomiska tillväxten vi har idag, 3-4 procent, är en rimlig global tillväxt och visar att världsekonomin har återhämtat sig efter finanskrisen. Men i ett hållbarhetsperspektiv är en så hög tillväxt ohållbar, den innebär att världsekonomin dubblas under en generation".

Han uppmanar alltså finanssektorn att investera i områden som främjar en övergång från en fossilburen ekonomi till en ekologiskt hållbar ekonomi och menar vidare att "det finns inget alternativ om vi vill undvika en okontrollerbar uppvärmning av jordklotet".

Allt fler ekonomer och andra forskare talar nu om detta och att motsätta sig varningssignalerna genom att exempelvis sätta klackarna i marken och spjärna emot exempelvis nedläggning av flygplatser till förmån för bostäder (varav många hyresrätter) eller byggande av kollektivtrafik istället för motorväg runt storstäderna är en ideologisk låsning som vi kanske bör börja kalla liberalextrem?


I samma tidnings huvuddel presenterar ett stort forskningsprojekt sina slutsatser. Jo, den artikeln finns här men starkt nedskuren jämfört med pappersversionen vilket är lite intressant. I nätversionen är rubriken "Cykelpendling sparar liv" och består helt enkelt av ett TT-meddelande där forskarnas beräkningar om sparade människoliv vid ökad cykelpendling i Stockholm presenteras. I papperstidningen finns detta med som en del av en större artikel, signerad Henrik Ennart, där rubriken är "Cykelpendling räddar fler än Förbifart Stockholm". Där ställs alltså utbyggande av cykelvägar i jämförelse med bilvägar (Förbifarten) parallellt och ger ett forskningsbaserat tillägg till argumentbanken mot den typ av investering i mångmiljardklassen som Förbifarten utgör. Det är möjligt den typen av insikter för tidningens utgivare är alltför "vänsterradikala"? Åtminstone för den del av deras läsekrets som vi kanske nu bör börja benämna liberalextrema.

Hur som helst vore det ett ödesdigert misstag att utestänga Miljöpartiet från varje diskussion som handlar om hur vi investerar för framtiden. Kanske vore det bättre att stänga ute de som visar tendenser till vad vi bör kalla liberalextremism?

På resa i Ukraina - Ukraina på väg, men vart?

Jag har nu avslutat min drygt veckolånga resa i västra Ukraina. Vägen hem från Chernivtsi var lång. Taxi till flygplatsen i Lviv, 30 mil ungefär. Kostar som från centrala Stockholm till Arlanda. Vägarna är urusla och transfern tar cirka 4,5 timmar men det finns inte mycket till alternativ. Flygplatsen i Chernivtsi är av någon anledning stängd. Det ryktas att den ska börja ta emot trafik igen senare i år men ingen vet. Ingen tycks heller veta varför den är stängd. Tåg går inga så jag hinner med flyget om jag inte tar nattåg kvällen före men ankommer då flera timmar för tidigt och får en hel dag att slå ihjäl i Lviv eller på flygplatsen. Tågen här är förresten också lite speciella. Det är liggvagn även på dagtågen vilket förefaller rätt egenartat vid första anblick. Men eftersom resan mellan Lviv-Chernivtsi eller vice versa tar 6 timmar så inser man snart fördelen med att bulla upp kudden och sträcka ut i bingen ett tag.

Vägarna är som sagt urusla. Det är inte fråga om enstaka hål eller ojämnheter utan bitvis rena månlandskapet som ligger framför en. Hade jag inte vetat om att detta är en lugn hörna av Ukraina hade jag gissat att det var artillerield som orsakat dessa kratrar. Det är inte fråga om bilkörning på vanligt sätt utan ett manövrerande i krypfart där det går att ta sig fram. Vi åker alltså i zick-zack och ofta passerar mötande trafik på fel körbana. Högertrafik gäller inte på dessa vägpartier utan man tar sig fram bäst det går och det går INTE fort. Jag har inte sett ett enda vägarbete i Ukraina trots detta skriande behov av underhåll. Ibland passerar vi vägskyltar som aviserar vägarbete men de verkar snarare signalera att här skulle BEHÖVAS sådant. Någon antydan om att det skulle utföras något har jag aldrig sett, som sagt.Vägarna är de absolut sämsta jag sett i Europa. Faktum är att jag inte sett sämre någon annanstans i hela världen när jag tänker efter.

Däremot finns en stor och pampig ortodox kyrka med lökkupoler gnistrande i guld eller silver i snart sagt varje byhåla. De är i regel mycket väl underhållna och påkostade. En del kan rentav vara ganska nybyggda. Det sägs att kyrkor är big bizniz här. Jag har inte riktigt lyckats lista ut varför. Några pengar till infrastruktursatsningar tycks däremot inte finnas. Eller också hamnar de i fickorna på korrumperade tjänstemän eller oligarker som styr i regionen? Jag vet inte men det förefaller inte otroligt. Det allmänna tycks emellertid annars eftersatt sedan lång tid och det här, som jag ser det, måste vara ett av de stora problemen för Ukraina. Om landet ska få fart på ekonomin måste det gå att ta sig fram på vettigt sätt, dels inom landet och till utlandet.

Det var väl det här också som människor protesterade emot på Majdantorget i vintras. Korruptionen och långfingriga politiker och oligarker som snillade bort de pengar som skulle kommit folket till godo. Redan för tre-fyra år sedan seglade Ukraina upp som det mest korrumperade landet i Europa. Ett gammalt problem som präglat landet sedan självständigheten 1991. Det är högst tveksamt om Petro Porosjenko är mannen att komma tillrätta med korruptionsproblemen med tanke på att han själv, enligt bland annat läckor från wikileaks, haft rykte om sig att ha en del fingrar i samma syltburk som alla andra oligarker och politiker.

En from förhoppning är att den unga generationen i och med allt som hänt blir en ny kraft som kan förändra landet till det bättre och med tiden övervinna den klyfta som finns mellan väst och öst. En av de sista kvällarna besökte vi den bedövande vackra staden Kamyanets-Podilsky som just då råkade hålla en tre dagars rockfestival. Ett lokalt initiativ av ungdomarna i trakten och temat var "Anti-money" och "Art is our war". Vi var bara tvungna att stanna över natten och ta del av första kvällens konserter. Visst viftades med blå-gula flaggor och ett ukrainskt band avslutade med Slavia Ukraine, Slavia Natie! Alltså leve Ukraina och leve nationen. Men det vi såg var glädje och ungdomlig förväntan inför framtiden. Det verkade finnas mer hopp om fred och frihet än hat och hån. Sista bandet är vitryssarna Trubetskoye som sjunger om just frihet från diktatorer och är bannlysta i sitt hemland och i Ryssland. Alla hoppar till deras charmiga ska-punk och sjunger med i texterna. Det är det jag tar med mig hem.

Gott Nytt År med hopp om förändring

Jag läser i SvD att Maria Ludvigsson i en ledare (28/12) filosoferar över vad alliansregeringen bör göra i framtiden. Det blir en uppräkning som känns bekant med ledord som företagsamhet, entreprenörskap och skattesänkningar. Hon hävdar att det alltid varit en frestelse för staten att öka skattetrycket för att ”få medborgarna att göra som man vill”. Ludvigsson tycks nervös över att alliansregeringen kommer att överge borgerliga värderingar. Hon vill ge medborgaren mer ”egenmakt”.

Det är intressant hur den här ”borgerliga” tanken om staten som en egen entitet i motsatsförhållande till medborgaren alltid dyker upp när skattetrycket är på tal. Ett annat sätt att se det är ju att pengar överförs från individer till det gemensamma. Det är givetvis alltid mer svidande när individen har väldigt mycket. Mycket vill ha mer heter det ju. 

Själv tänker jag snarare att arbetslinjen är ett bättre exempel på hur staten styr för att få medborgarna att göra som man vill, för att använda Ludvigssons uttryck. I mina funderingar om det nya året och om framtiden ingår istället tankar om medborgarlön/basinkomst för att frigöra medborgaren från trycket av stat och en osäker arbetsmarknad. Vilket skulle tillföra medborgaren den egenmakt som Ludvigsson efterfrågar. I betydligt högre grad än några kronor extra i plånboken i form av sänkt skatt. 

Staten har också en mängd styrmedel för att få de offentliga tjänsterna att utföras som man vill. Det bör den ha också eftersom det är våra gemensamma pengar det handlar om. Som dragits in till stat och kommun främst genom Ludvigssons förhatliga skatter. Det är just därför det är illa om dessa används till utdelning av vinster till investerare. En effektivare resursanvändning var också ett grundläggande syfte för de s.k. NPM-reformerna inom offentlig förvaltning under 1980-talet och framåt. Idén om att använda medlen effektivt har dock gått överstyr i form av styrsystem för de offentliga tjänsterna som ger snedvridande incitament och manipulation av siffror istället för kvalitet och trygghet för brukare och arbetsro och respekt för professionerna för de utförande yrkeskårerna. Den här bloggen har varit späckad av inlägg om just detta under hösten/vintern. 

Min förhoppning är att den mycket hälsosamma debatt som kommit igång om styrningen också fortsätter på det nya året. Det finns lyckligtvis inget som tyder på motsatsen. Bara nu under julhelgen har vi till exempel kunnat läsa en intressant debattartikel i SvD om styrsystemet inom vården skriven av företrädare för Svenska Läkaresällskapet. Här ett klipp ur den som styrker det jag själv hävdat länge:

”Vi har försökt att förstå vilka kärnvärden som styrningen av dagens sjukvård enligt NPM-konceptet vilar på och har kommit fram till kontroll, detaljstyrning, kvantitativ mätning och kommersialism. Sjukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete”.

 

I flera tidningar har också florerat en TT-artikel om betygen i skolan som missvisande eftersom ingen vill se dåliga resultat på en skolmarknad. Sverker Härd, enhetschef på Skolverket tillägger: ”Vi kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen”.

 

Jag tror att många borgerliga ledarskribenter och andra tyckare med sorg i hjärtat nu ser hur vissa borgerliga ideologiska grundsatser är på väg att bli omvärderade och ifrågasätts alltmer. Mantrat om marknadsprinciper och entreprenörskap börjar eka tomt och det hjälper inte att dessa borgerliga proffstyckare skriker dem ännu högre. En motrörelse är på gång känns det som. Det är i alla fall min förhoppning inför det nya året.

Nästa år är också ett viktigt valår, med val såväl till EU-parlamentet som till riksdag/landsting/kommun. Jag hoppas att det ger en förändring där nya värden tillförs debatten som sedan kan genomsyra parlamenten.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi rör oss mot en syn som betonar vikten av det gemensamma istället för det egna. Som rör sig mot solidaritet istället för egoism. Som rör sig mot riktig frihet snarare än fria val av varor och tjänster på en allt snurrigare marknadskarusell. Som rör sig mot en större omsorg om allas vår planet som en gemensam gåva att förvalta istället för en källa till exploatering för att tillfredsställa en alltmer uppskruvad tillväxthysteri. Samt mot medmänsklighet istället för hat och misstänksamhet mot grannen. Jag tycker manifestationen i Kärrtorp före jul gav ett andningshål som skänkte hopp om detta sistnämnda. 

Jag tror allt detta hör ihop och hoppas att 2014 kan bli det gemensammas år då orden vi och vårt blir vanligare än ordet jag och mitt. Men ett vi som inbegriper oss alla, inte bara en viss inkomstgrupp eller de med en viss hudfärg eller självutnämnd kulturell överlägsenhet.

Med detta vill jag tacka bloggläsarna för visat intresse under 2013 och önska Gott Nytt ValÅr 2014!