Marknadsregleringar får Nobelpris – ett tidstecken?

Nobelpristagaren i ekonomi, eller mer korrekt mottagaren av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, är utsedd. Det blev Jean Tirole, fransk forskare i ämnet marknadsreglering. Han får priset för sin forskning om hur man kan reglera branscher med ett fåtal mäktiga företag. Han säger själv, enligt SvD Näringsliv idag, att man måste ha ”en stark stat som kan driva igenom regleringarna på ett intelligent sätt”. Han har också en teori om hur regleringarna kan avvägas så att företagen blir effektiva samtidigt som de inte kan skaffa sig övervinster, enligt SvD.

Det här kanske kan tolkas som ett tidens tecken? Fjärran, kan tyckas, från Milton Friedmans (mottagare av samma pris 1976) idéer om privatiseringar och avregleringar och om hur fria marknader motverkar politisk centralisering och kontroll. Han (och andra) öppnade vägen för den marknadsliberala avregleringen av välfärdsstaterna som svepte över världen under 1980- och 90-talen. Är nu den nyliberala festen över?

Nja, samtidigt nås vi av signaler om vad som är på gång i förhandlingarna mellan EU och USA om det tjänsteavtal, TISA (The Trade in services agreement), som just nu pågår för fullt. Wikileaks offentliggjorde i somras dokument som visade att det planeras en utförsäljning av offentliga tjänster till storföretag. Alla nya tjänster ska ut på marknaden och de som redan finns delas upp. Redan i våras släppte Europafacket EPSU, European Federation of Public Service Unions en rapport om detta. Det låter onekligen som en utveckling i motsatt riktning.

Genast kokar min konspiratoriska hjärnhalva ihop en liten teori. Aha, först avregleras allt och då kommer det att behövas forskning och teorier om hur man återreglerar dessa marknader. Det öppnar ju också för en lukrativ marknad för ekonomer som Jean Tirole. Genialt!

Nå, riktigt så lurigt är det kanske inte. Troligare är väl att det behövs några år för nyare ekonomiska dogmer att få fullt genomslag. Friedman fick som sagt sitt pris 1976 men det var ju först på 1980-talet som den stora avregleringshysterin tog fart på allvar. Vi får kanske vänta några år på ”den starka staten” och en mer reglerad marknad alltså?

Men nog vore det lite ironiskt om vi innan dess hann avreglera så definitivt och djupgående att det blir svårt eller omöjligt att göra en u-sväng tillbaka? Eller är det kanske det som är det konspiratoriska?

Aoch... there I go again...

Ty valfriheten åt alla lycka bär!?

Min titel för detta inlägg anspelar förstås på sångtexten till ”Internationalen”. Kommunismens lyckorike ville aldrig riktigt infinna sig till stor besvikelse för många och glädje för andra. Den form av socialism som försiggick bakom den förhatliga Berlinmuren var kanske inte riktigt den typ av lyckorike heller som textförfattaren hade i åtanke.

Sedan några decennier - och accelererat förstås efter just Berlinmurens fall - har istället valfriheten och marknadsprincipernas lov sjungits allt starkare. Kommunismens direkta antites kan en väl påstå. Grundtanken är ju inte så tokig alls. Vi vill gärna välja om vi kan. Staten ska inte lägga sig i alltför mycket utan vi vill ha friheten att göra egna överväganden vad som är bäst för oss själva. Vi vill inte vara hänvisade till blaskigt kaffe i en brun pappmugg på varje utskänkningsställe utan gärna välja om vi ska ha socker eller mjölk i. På senare tid har kafémenyerna utvidgats till alla möjliga varianter och storlekar i en närmast oändlig rad. En tendens som går igen för allt vi konsumerar. Det ska vara fritt fram för nya produkter i en ständig galopp mot allt större mångfald och valmöjligheter.

Det här gäller också välfärden eller de allmänna nyttigheterna. Vi kan välja doktor och skola osv. Det tycker många är bra förstås och att återgå till centraliserade lösningar förefaller idag mindre attraktivt eller realistiskt.

Men bär all valfrihet till ”lyckoriket” egentligen? Jag har fastnat för något jag läste i SvD där 23-åriga Frida Svensson skriver om den yngre generationens allt sämre psykiska hälsa:

”Valmöjligheterna som skulle göra oss lyckliga är kanske det som i själva verket får oss att må dåligt? När höga förväntningar krockar med faktorer som arbetslöshet och bostadsbrist så kanske ´generation fantastisk´ förändras till ´generation ångest´?”

En förutsättning för valfrihet är att det finns alternativ att välja mellan. Idén är ju också att den marknad vi gör våra val på ska innehålla konkurrenter där dessa tävlar om att utgöra bästa val. Den här konkurrensen är, som Nina Björk har uttryckt det, helt central i vårt samhälle och konstaterar (i Lycklig i alla sina dagar) att inte bara varor konkurrerar om köparnas uppmärksamhet, barn konkurrerar om betyg, skolorna om att ha högsta betygsnittet, arbetslösa om de få lediga jobb som finns, bostadssökande om de få lediga lägenheterna. Det gäller att hålla sig framme, att sälja sig själv, att se om sitt hus, att tänka på sitt. Egocentricitet och ensamhet ersätter alltmer solidaritet och samvaro.

Samtidigt börjar valfriheten bli till något obligatoriskt. Ett krav som börjar likna samhällsansvarig plikt. Du måste välja husläkare, du måste välja din skola, du måste välja premiepensionsförvaltare, du måste välja elbolag etc etc. Det infinner sig en valtrötthet. Vi orkar inte prata med alla dessa telefonförsäljare som försöker pressa oss på val av nya produkter. Alla orkar inte heller med tanken att vara ansvarig för alla val. Tänk om en väljer fel? 

Genom att framhålla människor som ”sina egna ödens herrar” kan, enligt filosofen Kate Soper, den liberala människoläran hävda att var och en väljer sin egen väg och inte är ”offer för samhälleliga krafter”. Den arbetslöse måste alltså ta ansvar för sina val, den religiöse ta ansvar för sitt val av tro, den skuldsatte ta ansvar för att sanera sin privatekonomi.  Samtidigt finns ju någon som bestämmer konsekvenserna av valet att inte ta vilket ”skitjobb” som helst, att klä sig i niquab eller att inte kunna betala de skulder som lättsinniga låneinstitut erbjudit för att hålla konsumtionen igång.

Vilket leder oss tillbaka till det där med den psykiska hälsan. Våra söner och döttrar dukar under av prestationsångest inför betygshetsen i nian. Känner sig tvungna att byta byxor tre gånger i veckan för att undvika blickar från kompisarna. Stannar hemma från skolan för att slippa konfrontera alla ångestladdade situationer. Har hela tiden pressen på sig att ”bättra på” sin CV. Går med ständig oro för boendet. Eller för att inte få jobb eller för vad de ska göra när korttidsanställningen (de oftast har om de har jobb) går ut. Känner att livet är meningslöst.

Valfrihetens och marknadsprincipernas ständiga följeslagare är konkurrens, reklam och kommodifiering av människan. Det här skapar en tryckkokare i vilken ingen mår särskilt bra, ung eller gammal. 

Finns det då någon väg att hitta en väg till ett egalitärt samhällsbygge med en balans mellan individens valfrihet och en fördelningspolitisk rättvisetanke samt omsorg om människan? Och mellan narcissistisk självupptagenhet och ödmjuk medvetenhet om vår tillvaro som social? 

Eller måste vi välja?

 

Den fria välfärdsmarknaden (?)

Den trogne läsaren av min blogg har säkert noterat att jag skrivit en hel del på sistone om välfärdstjänster, marknadiseringen och styrningen av dem och om olämpligheten med detta marknadssystem. Dagligen får jag också påminnelser om existensen av en skolmarknad i form av påkostade broschyrer från gymnasieskolor som vill hjälpa mig att hjälpa min dotter att välja den rätta skolan. AcadeMedia berättar om en elevgaranti för sina gymnasieverksamheter. Alla ska få gå klart sin utbildning ”även om skolan tvingas lägga ner”. Då ska eleven erbjudas ”fullgod utbildning på orten med annan huvudman”. En undrar ju om de tagit över kommunens ansvar? Samtidigt hörs nya avslöjanden om hur lärare pressas att sätta glädjebetyg (på just AcadeMedia-ägda skolor). Det här är ett par exempel på hur skolmarknaden fungerar. Public choice-teorins ”choice” och ”exit” ger oönskade sidoeffekter som varken gagnar elever eller samhället.

Alltfler börjar få upp ögonen, media spårar nya skandaler varje vecka och valet närmar sig med stormsteg. Välfärden ser ut att bli en stor och avgörande fråga. Det duger inte längre att bara säga valfrihet med lite större bokstäver.

Nu tävlar även allianspartierna om att påpeka allt som är olämpligt med vinstintressen i välfärdssektorn. Finansminister Borg gick för några dagar sedan ut och ville tidsbestämma ägandet för företag inom välfärden.

Folkpartiet kom nyligen med det överraskande utspelet att helt förbjuda riskkapitalbolag som ägare inom sjuk- och äldrevård. ”De är inga bra ägare”, säger Jan Björklund. Det är oklart varför skolan undantas och riskkapitalbolag fortfarande betraktas som ”bra ägare” inom den sektorn trots JB-affären i somras och höstens skoldebatt.

Det förefaller också oklart om det endast är riskkapitalbolag som inte ska få äga vård- och omsorgsenheter. Fortfarande förefaller dörren vara öppen för andra typer av företag med vinstintresse.  Det har dock funnits mängder av tankar kring vad företagen ska få göra med sin vinst.

Minst lika många ropar på kvalitetskontroll och mera regleringar. Egentligen en tendens som observerats från forskarhåll för länge sedan. När ägandet av offentliga verksamheter sprids på privata händer blir kontrollbehovet större och ett stort antal utvärderings- och tillsynsmyndigheter har också tillkommit sedan 1980-talet. Egentligen helt på tvärs emot den ideologiskt färgade tankegången som legat bakom marknadsskapandet, nämligen mindre reglering och detaljstyrning. Det näringslivsägda och liberala forskningsinstitutet SNS släppte tidigare i år en rapport, Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? Dess viktigaste slutsats var att det inte gått att hitta några vetenskapliga belägg för att reformeringen av offentlig sektor medfört några kvalitets- och effektivitetsvinster. Deras råd inför fortsatt reformering är dock typiska; mer uppföljning och utvärdering, mer reglering och bättre tillsyn och kontroll.

Det är nästan lite komiskt hur den alldeles nyligen så hyllade marknadsekonomin och fria företagsamheten nu ifrågasätts och kringskärs av dess främsta överstepräster. Allianspolitiker slår numera knut på sig själva för att hitta sätt att tygla marknadsaktörer som rör sig på de marknader de själva varit med att öppna. Marknadsprinciper är plötsligt inte den självklara helbrägdagöraren. 

Det är givetvis så att det börjat brännas under fötterna på alliansen med mindre än ett år till valet och med en väljarkår som klargjort sin inställning i frågan. Här finns väljare att vinna eller förlora. Snarare alltså än att allianspartierna har gjort en omvärdering av den ideologi som ligger bakom marknadsskapandet inom välfärden. 

Men på samma sätt som ”den perfekta marknaden” numera endast finns i nationalekonomiska teoriböcker kanske också marknadens välgörande inom offentlig sektor snart kommer betraktas som en vacker teori? Kanske kommer det till ett erkännande att vissa verksamheter inte lämpar sig särskilt väl att utsättas för marknadens utslagningsmekanismer och darwinistiska kamp för överlevnad? Kanske kommer insikten att infinna sig att det är just precis därför de blivit offentliga verksamheter från början?

Eller ägnar jag mig bara åt önsketänkande?