Den 18 maj 1980 tog Ian Curtis, sångare i Joy Division,
livet av sig. Den 29 juli 1980 gav de tre återstående
medlemmarna av Joy Division en konsert på Manchester´s Beach Club. De var inte
längre Joy Division men inte heller ännu New Order. Kanske kallade de sig bara
för Bernard Sumner, Pete Hook och Stephen Morris? Jag vet inte, men det blev
ett vägskäl till något nytt för dem och en punkt för sagan om Joy Division men
samtidigt bara ett slut på kapitel 1 i utvecklingen av Manchester från en
sliten rest av den industriella revolutionen till en het kulturmetropol.
Manchester var på 1970-talet en av världens äldsta (den
kanske äldsta?) industristäder. Men den var då märkt av en nästan
tvåhundra-årig utveckling som hade slitit ned staden till något som kändes
uttuggat och utspottat, nermalt av många decenniers bearbetning av både miljö
och befolkning. Staden förlorade runt 200 tusen industrijobb mellan 1959-1977.
Arbetslöshetssiffran låg som mest kring 20 % vid mitten av 1980-talet och
befolkningen minskade med 95 tusen mellan 1971-1981. De unga flydde staden om
de kunde. En stad som byggdes under den industriella revolutionen och därmed
hamnade i fritt fall i takt med deindustrialiseringen som tog fart rejält på
1970-talet. Att tala om en blomstringstid under 1800-talet är dock en skönskrivning.
Stadens många arbetare levde i högsta grad i armod både finansiellt och
miljömässigt.
Redan Friedrich Engels skrev på 1800-talet om Manchester med
skräckartad bestörtning:
”The race that lives in these ruinous cottages, behind
broken windows, mended with oilskin, sprung doors, and rotten door-posts, or in
dark, wet cellars, in measureless filth and stench … must surely have reached
the lowest stage of humanity”.
Mark Twain lär ungefär vid samma tid ha sagt
(tongue-in-cheek) att han gärna skulle bo i Manchester eftersom:
”The transition between Manchester and death would be
unnoticeable”.
Riktig så illa var det ju inte längre kring 1977 men för den
yngre läsaren kan det vara på sin plats att betona hur slitet det var. Ändlösa
rader av by-law-houses i sina svärtade tegelskal, med boxar som matades med
mynt för att få el, med VVS-lösningar som alla tycktes vara hembyggen från före
båda världskrigen, med enkla och dragiga fönster som gjorde rummen iskalla
under vintern och heltäckande mattor i olika nyanser av brunt och med olika
stadier av mögelskador. Den som gick ut för att vädra näsan möttes av en
omisskännligt stickande koldoft och om du snöt dig gav det en svart näsduk som
resultat.
 |
| Foto: Nick Hedges. Bakgata i Salford, Manchester 1972. |
 |
| Foto: Nick Hedges. Salford, Manchester 1969. |
Musikrevolutionen som förändrade stadens image
Det var just detta som fått Morley att hävda att Manchester
var ”the best place in the world to be and the very worst place all at the same
time”. För just 1976-77 drog en punkvåg över Storbritannien och för Manchester
kom den att betyda enormt mycket mer än för de flesta andra städer.
1976 gav Sex Pistols två konserter i Manchester. Den första
i juni 1976 på Lesser Free Trade Hall. En konsert som har klassats som världens
mest betydelsefulla rockkonsert vid sidan av Woodstock och Live Aid. Inte
särskilt många såg den, men ett antal av de musikprofiler som senare blev stora
stjärnor lär ha gjort det. Morrisey (the Smiths), Howard Devoto och Pete
Shelley samt de övriga i the Buzzcocks, Mark E. Smith (the Fall) och Bernard
Sumner och Pete Hook, som skulle bli gitarrist respektive basist i det band de
strax därpå bildade. Tony Wilson (mannen bakom Factory Records och the Hacienda)
lär också ha varit där. Många andra har gjort anspråk på att ha varit bland de
kring 40 personer som såg konserten men troligen blandar en del (avsiktligt?)
ihop det med Sex Pistols uppföljande konsert, sex veckor senare, som drog fullt
hus. Hur som helst blev dessa båda gig avstamp för en ny era i Manchesters
utveckling.
Inspirerade av punkvågen och dess anda av respektlöshet och
attack satte det unga Manchester igång att bilda nya band eller blåste liv i
projekt som legat på is. Slående är bristen på karriärplanering. Det gäller
förvisso inte bara i Manchester men kanske särskilt där.
- We´re just here, är en återkommande kommentar när man
tittar tillbaka på gamla intervjuer med dåtidens band och artister. De kunde
liksom inte göra annat än det de gjorde. Det verkade självklart och blev också
ett syretält i den sönderfallande stadens gråsvarta vardag. Ambitionen sträckte
sig inte mycket längre än så. Men också känslan av att vara del av någonting
större, ännu oklart vad, är åtminstone något som i efterhand har beskrivits av
många, som exempelvis Paul Morley, som skrev för NME:
”We were part of a new, developing department of dissent,
a conspiracy of freethinking radicals darting through the margins of the city,
operating in a seductive underground, crusaders collaborating in the
construction of a new city, even a new universe, made up out of feeling, music
and pleasure. We felt that we were at the very beginning of something, the best
place for young people to be, rinsing our environment of oldness and forcing a
fresh future into place” (Paul Morley, Joy Division – Piece by Piece.
Writing About Joy Division 1977-2007”, Plexus, London, 2008, s 66).
Själv missade jag tåget. Just då, 1976-77, var jag lite för
ung och ovetande om vad som pågick. Ett par år senare levde jag i tron att
London var ”the place to be” och famlade runt i London-nätterna för att hitta
de ”rätta” klubbarna. Sällan eller aldrig hittade man dem utan hamnade på ett
dyrt och ointressant disco. För den yngre läsaren kan det vara läge att påminna
om att det innan internet inte alltid var lätt att veta vart man egentligen
ville gå. Man kunde gå på rykte, man kanske hade läst en artikel för ett halvår
sedan, men alla tips kunde vara daterade vid ankomsten, ställen stängda, eller
också hade de bytt profil, klubben flyttat dag eller liknande. Ska jag vara
ärlig hade jag roligare i ställen som Mansfield, Nottingham, Newcastle eller
Sidmouth där jag kände folk som kunde guida runt. Manchester kom jag inte till
förrän i mitten av 80-talet och sedan igen i början av 90-talet. Då var Joy
Division ett bitterljuvt minne, Factory Records hade slagit igen portarna och Hacienda
sjöng på sista versen. Jag fick åtminstone se Manchester City spela på gamla
Maine Road. Alla tycktes hålla på Man City, som Ian Curtis och bröderna
Gallagher i Oasis. Det var laget för alla underdogs och de skulle aldrig nånsin
kunna vinna ligan. Man United var de framgångsrika, City var för ”folket”. Sedan
kom nya ägare, nya pengar och laget har, liksom staden i stort, gjort en
u-sväng i utvecklingen.
Jag kan inte heller skryta med att ha ”upptäckt” Joy
Division tidigt utan snarare ungefär samtidigt som Ian Curtis tog livet av sig,
det vill säga när bandet nått vägs ände som Joy Division. Likväl kom de att
betyda enormt mycket för mig. Min barndom var på väg att definitivt ta slut,
med studentexamen och sedan militärtjänst redan i augusti.
Identitetsgrubblerier och existentiella grubblerier, funderingar om framtiden
och känslan att stiga från ett skede i den personliga utvecklingen till ett
nytt fick i Joy Division en tröstande vän. Ian Curtis kändes som ett medium som
identifierade och tolkade det jag kände inombords. Inte för att hans texter
talade direkt till mig utan snarare känslan han förmedlade med sin maniska
sångstil i kombination med den repetitiva och nerviga musiken. ”Something Must
Break” heter ju en av deras mest intensiva och nerviga verk. Det var den
känslan som de utstrålade. Hela tiden på gränsen till ett sammanbrott och varje
låt spelades som om det var det sista de någonsin skulle göra. Med facit i hand
kanske det, vad Curtis anbelangar, var mer sant än vad som kunde anas innan den
18 maj 1980.
Joy Division stod i centrum av all denna Manchester-magi.
Bandet stod med fötterna stadigt i stadens ruiner och ändå samtidigt viktlöst
drev omkring i ett ännu okänt planetsystem. Ingen annan än Paul Morley har
bättre beskrivit (eller skrivit så mycket om) Joy Divisions musik. En essä
träffar mitt i prick trots att den är ett hagelskott av förslag:
”[…] they drew into themselves all the greatness of
rock´s past and rock´s future and received all this interference and
information from fact and fiction, absence and presence, that transformed their
music into an epic of timelessness. Say what you want, time never seems to corrupt
the music of Joy Division; the actions, sensations, images, movement all seem
to fit into the next moment, the noises and agitation, the courage and
diligence, always seem to be happening for the first time. Their music so
feverishly conjures up insecurity, malign gods, moral chaos, human lostness,
caged energy, loss, shifting meaning and danger that it could never slip back
into some cosy version of itself. It could never be stripped of its harrowing
power because its crystallisation of moody form and seething content is so
classic and universal” (Paul Morley, Joy Division – Piece By Piece. Writing
About Joy Division 1977-2007, Plexus, London, 2008, s 242).
Morley har också sagt att JD var ”lost in cyberspace”
samtidigt som de höll sig för sig själva, fångade i sin egen ”splendid
isolation”.
Själv tänker jag att de hade en helt egen privat rymd som de
lyckades bevara som sin helt egen, utan störningar utifrån, och som formades i
en smutsig, nedsliten (fallfärdig) gammal fabrikslokal i det post-industriella
Manchester. Troligen helt utan tanke på att de därmed skapade en rymd som
miljoner människor världen över skulle upptäcka och vars gravitationssystem de
skulle sugas in i för alltid.
I stratosfären befann sig själva staden Manchester. Dess
gråa, fallfärdiga, fuktiga yttre och fattiga inre förutsatte skapandet av
flyktvägar. Samtidigt var detta också själva orsaken till hatkärleken till
staden och magin som skimrade diskret för den som tittade noga. På liknande
sätt som Berlinmuren satte en prägel på Berlin som gav upphov till en sällsam
verklighetsflykt och egenartad kreativitet som attraherade outsiders från hela
världen. Manchester däremot förblev till stor del en hemlighet för de flesta
under den tid den bar på samma mystik och det är först i efterhand som
omvärlden började inse att den funnits och därför söker efter den med ljus och
lykta.
Joy Division växte sig stora under den sannolikt mest
kreativa perioden i Manchesters historia. Det som började med två Sex
Pistols-konserter under sommaren 1976 satte igång en rörelse i staden som bara
kan liknas vid en mindre kulturrevolution. Det var inte bara det att
bandprojekt startades. Eftersom punken ännu inte var rumsren fick de dessutom
ta saken i egna händer om de ville ge en konsert eller spela in plattor.
Buzzcocks gav ut sin första, den numera klassiska EPn ”Spiral Scratch”, men startade
också ett skivbolag, New Hormones, som kunde producera den. På samma sätt gjorde
Slaughter and the Dogs (Rabid), helt enligt punk- och postpunk-devisen D.I.Y
(Do It Yourself).
Det var strax innan Tony Wilson (lokal tv-profil) startade
Factory Club (a.k.a. Russell Club) och Factory Records till vilket ett flertal
av stadens stigande stjärnor skulle knytas med kontrakt som gav full
konstnärlig frihet och hygglig fördelning av förtjänsten (Joy Divisions lär ha
skrivits med Tony Wilsons blod). Hela musikexplosionen gav ifrån sig ringar på
vattnet och skickade ut små räddningsbåtar till de lokala förmågor som kanske
annars bara haft konstnärliga drömmerier, eller också lockades talanger utifrån
till staden där så mycket plötsligt hände. Factory Records designer Peter
Saville gav ifrån sig skivomslag och affischer som blev klassiska, rockpoeten
John Cooper Clarke spottade ur sig sina rytmiska pisksnärtsskämt på tvättäkta
Mancunian, fotografen Kevin Cummins fotograferade banden och gav oss bland
annat några ikoniska foton av Joy Division, Martin Hannett steg fram från att
bara ha varit en musikalisk kuf till att bli geniförklarad för sina
skivproduktioner, och Paul Morley skrev om allt som hände i New Musical Express
(NME). De och flera andra konstnärligt begåvade (eller bara entusiastiska)
fungerade som kommunicerande kärl som gav livgivande blod åt varandra.
 |
| Foto: Kevin Cummins. Factory i Hulme, Manchester. I mitten Tony Wilson flankerad av Peter Saville till vänster och Alan Erasmus till höger, grundarna av skivbolaget Factory Records. |
Fågeln Fenix stiger ur askan
De flesta blev också staden trogna, även efter genombrott
och begynnande framgångar, istället för att genast resa till London och storögt
skriva kontrakt med någon av skivbolagsjättarna. Storheter som besökte staden mötte
kollegor som ägde ett nyvunnet självförtroende och en humoristisk kaxighet. Ett
skönt citat är det som Howard Devoto (Buzzcocks och sedan Magazine) levererade
när han mötte Iggy Pop och gav honom ett ex av Buzzcocks första skiva, ”Spiral
Scratch”, enligt legenden med orden: ”I´ve got all your records. Now you´ve got
all mine”.
Manchester steg som fågeln Fenix ur sin aska och gav London
en match om att vara Europas musikhuvudstad. Det tåg som sattes igång hösten
1976 rullade allt fortare under 1977 och gick sedan inte att stoppa på ett bra
tag. Det blev ett antal stopp på vägen men resrutten skulle kunna beskrivas med
bandnamn som inte bara blev stora i Manchester utan erövrat världen:
Buzzcocks-Magazine-The Fall-Joy Division-New Order-Simply Red-the Smiths-James-The
Stone Roses-Happy Mondays-The Verve-The Chemical Brothers-Oasis.
Ungefär där försvann kanske magin. Samtidigt med att Tony
Wilsons Factory Records 1992 var tvungna att ta konsekvenserna av mångårig
generositet med pengar de inte hade - allt för att åstadkomma de konstnärliga
produkter de vill berika världen med - och klappa igen. Definitivt så när samme
Wilsons klubb Hacienda - näringsjorden för acid house/pop/psykedelia-danskulten
som gav staden epitetet Madchester – stängde 1997 efter problem med
drogförsäljning och våldsamheter.
Flera av de stora personligheterna kring Factory Records dog
för övrigt alltför tidigt. Ian Curtis som 23-åring 1980, producenten Martin
Hannett dog 1991 (42 år gammal), Joy Divisions manager Rob Gretton 1999 (46 år
gammal) och Tony Wilson 2007 (57 år gammal).
Om någon enskild person kan tillskrivas tillblivelsen av det
nya Manchester så är det just Tony Wilson, tv-personligheten som var först (i
världen?) med att ge plats för punkrock i sin show So It Goes, som tog
Joy Division och en mängd andra lokala talanger under sina vingar med sitt
skivbolag Factory Records, som startade den extravaganta och moderna klubben
the Hacienda, men framför allt mannen som älskade Manchester men ville pumpa in
nytt blod i den och placera den på världskartan som en progressiv och spännande
plasts att vistas i. Han beskrevs på en mängd motsägande vis och alla var helt
korrekta för denna komplext sammansatta entreprenör. En charmör och charlatan, cyniker
och romantiker, underhållare och filosof (inspirerades av Situationisterna),
men alltid nyfiken på det nya och närmast desperat framåtblickande samtidigt
som han visste allt om Friedrich Engels vistelse i stadsdelen Salford drygt
hundra år bakåt i tiden. Hans affärsverksamheter präglades mer av äventyrslust
och upptäcktsfärd än kommersiella baktankar. Det perfekta exemplet är väl
omslaget till New Orders maxisingel ”Blue Monday” 1983 som var så dyrt att göra
att varje sålt exemplar gav en förlust. En stor förlust, eftersom det blev den
bäst säljande maxisingeln någonsin. Men snyggt var det. Wilsons
publicitetsiver, exhibitionism och PR-trick handlade mer om att sälja idén med
det han gjorde och etablera den bild av Manchester han ville skapa än att
ackumulera kapital. Därför slutade de som de gjorde, med finansiella krascher.
Men själv framstår han idag som Mr Manchester och mannen som förde in staden i
framtiden. Han skildras humoristiskt men samtidigt ömsint av Steve Coogan i (härmed
varmt rekommenderade) filmen 24 Hour Party People (2002) som också är en
historia om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och om Manchester. Den
10 augusti 2007 dog han efter en tids sjukdom. Innan dess hann han kräva att
kallas Anthony H Wilson. H:et stod för Howard men enligt Wilsons egen utsago
för; hopeless, hardcore, high falutin, hippy, hype, hard sell, high brow,
hubris.
År 2017 utsågs han postumt till ”Metro Mayor” för Greater
Manchester. Han är säkert, typiskt nog, både stolt och smickrad i sin himmel
men säkert också frustrerad av den mindre fantasifulla och avantgardistiska
fortsättningen på Manchester-sagan.
Manchester kastades mycket tack vare honom in i den moderna
världen och staden har nu en mycket mer putsad fasad. På gott och ont. Hacienda
är numera lyxlägenheter. Det förfärliga brutalt modernistiska Hulme Crescents
var när det byggdes i början av 1970-talet ett av Europas största byggprojekt
men blev slitet nästan innan det var färdigt och fick ett välförtjänt dåligt
rykte som ett av Europas värsta bostadsområden. Jag minns chocken när jag såg
de övergivna husen stå med sina slitna fasader i ett långt skridet stadie av förfall
och vänta på rivningen 1994. Nu står där hus med betydligt mindre dimensioner
och byggda för mer penningstarka bostadsägare. Men just där, mitt i den
tröstlösa betongen i Hulme, stod då i slutet av 1970-talet Tony Wilsons The
Factory. Som en asfaltblomma.
Det är lätt att bli nostalgisk men mer meningsfullt är att
fråga sig vad som ska komma härnäst?
Paul Morleys nostalgiska tillbakablickar på 2000-talet
handlar enligt vad han själv skriver inte om att längta tillbaka utan strävar
lika mycket framåt i tiden. Det handlar mer om att fånga en rörelse, se
ursprunget till den och använda erfarenheten i nya upptäcktsfärder. I Morleys
fall Manchester men det kan gälla vilken plats som helst. Det var filosofin om
DIY (Do It Yourself) och det förfall och den tristess som omgav Manchester-bor
under 1970-talet som i kombination utlöste en sorts fördröjd eruption. Något
som hade bubblat under ytan och som fick Manchester att, som en förmodat utdöd
vulkan, bubbla över av kreativitet, aktivitet och nyvunnet hopp om framtiden.
Han formulerar det bättre vad tillbakablickarna handlar om:
” […] something that was important, how a local community of
sharing thinkers can make their ideas have real impact on their physical and
metaphysical environment”.
