Ja, rubriken är nära nog ett citat av Stefan Löfven i
nyhetssändningar häromdagen angående ett möte han haft med den ukrainske
presidenten Porosjenko nyligen. Återigen kanske man ska säga eftersom denne var
på officiellt besök i Stockholm redan 14 november, men nu senast alltså i
samband med EU:s toppmöte i Bryssel. Löfven påpekade i Svt:s nyhetssändningar och till pressen att
det inte är aktuellt med något EU-medlemskap för Ukraina eller de fem andra
östeuropeiska länder som deltog vid mötet, Armenien, Azerbajdjzan, Georgien,
Moldavien, och Vitryssland. Däremot att Sverige kommer ge stöd till fortsatta
reformer i Ukraina och han tog särskilt upp korruptionen som ett stort problem
(han ”glömde” då lagstiftning som begränsar åsiktsfrihet och tryckfrihet,
bannlysningar av journalister och bloggare, censur av filmer och böcker, inreseförbud
och andra åtgärder mot utländska misshagliga, fängslande av politiskt
oliktänkande ukrainare etc etc).
Att Ukraina är långt ifrån medlemskapet de så hett önskar
verkar vara en åsikt som kanske är än mer markerad bland många av de övriga
länderna i EU, inte minst i Nederländerna där folket till och med sagt nej i en
unik folkomröstning om saken. Sverige förefaller alltmer vara Ukrainas bäste
vän i EU. Löfven påminner oss också i intervju vid toppmötet i Bryssel att det
var Sverige som var drivande i EU för att år 2009 formalisera de sex nämnda
östeuropeiska ländernas samarbete med EU, däribland Ukraina som även då
troligen var den tyngst vägande kandidaten. Vid sidan av Sverige var emellertid också Polen
bland de allra mest drivande i den frågan. Det hade i högsta grad med Ukraina
att göra, som grannland till Polen med många intressen gemensamt och historiskt
sammankopplade på många sätt, bland annat genom kampen mot Sovjetunionen och kommunistdiktatur.
Ukraina skulle dessutom onekligen kunna utgöra en buffertzon för Polen mot den
store grannen Ryssland till vilken de båda har en minst sagt frostig relation.
Men från att ha varit Ukrainas kanske allra, allra bäste vän i
EU-förhandlingarna har det på ett par år svängt till nära nog det motsatta.
Polen och Ukraina är nämligen också sammankopplade genom deras
gemensamma historia under andra världskriget. Dock en mycket kontroversiell
sammankoppling som har sitt epicentrum i Volynien, gränsregionen mellan
länderna i vad som då var Polen men som nu är nordvästra Ukraina och sydöstra
Polen. UPA, som då var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B:s militära gren,
genomförde under 1943-1944 en etniskt rensning av östra Galizien och i synnerhet
i Volynien. Tanken fanns då från ukrainsk sida att det skulle vara lättare för
Ukraina att göra anspråk på området efter kriget i de fredsförhandlingar som de
hoppades på att få vara med i och driva krav på ett självständigt Ukraina. Polacker
drevs ut från regionen med bestialiska metoder och omkring hundra tusen polska
civila mördades. Antalet offer är förvisso en tvistefråga och har varit så genom
åren och det blir alltmer tydligt hur den nationalistiskt präglade polska
regeringen hamnat alltmer på kollisionskurs med den nationalistiskt präglade
ukrainska regeringen. Den polska filmen ”Volyn” som handlar om dessa händelser
är bannlyst i Ukraina. Den får helt enkelt inte visas där. Ukraina bedriver en
politisk censur som sorgligt nog är mycket illa känd i Sverige (är ganska ensam
om att ha skrivit om den, se länk nedanför detta inlägg), tydligen även i Löfvens
rådgivarkrets och hos UD. Jag skrev om den
här polsk-ukrainska konflikten för ungefär ett och ett halvt år sedan (se länk nedanför detta inlägg) i samband
med att det polska parlamentet beslutade att de här händelserna skulle benämnas
”folkmord”, vilket i Ukraina betraktades som en oerhörd provokation. Inte minst
som det ukrainska parlamentet i april 2015 antog en lag om att förbjuda just
användandet av ordet ”folkmord” relaterat till OUN-UPA. Ett förslag som för
övrigt lades fram för parlamentet av Yuri Sjuchevitj, sonen till Roman Sjuchevitj
som ledde UPA under 1943-44.
Den här konflikten ser ut att ha eskalerat anmärkningsvärt bara
de sista månaderna. Redan i februari 2017 lär den polske ledaren för partiet Lag&Rättvisa, Jaroslaw Kaczynski, ha
sagt till Porosjenko ungefär att han kan glömma EU om Ukraina håller fast vid
Bandera och att det finns gränser för det polska tålamodet. Den polske utrikesministern
lär också nyligen ha sagt att Polen kommer att använda sitt veto i EU för att
hindra ukrainskt medlemskap om inte ”historiska motsägelser elimineras” och om
inte Ukraina löser ett antal frågor rörande minoriteters rättigheter. Han
fortsatte med att upprepa Kaczynskis formulering:
"Our message is
very clear: you will not enter Europe with Bandera," said Waszczykowski.
"We talk about it loudly and quietly. We will not repeat the mistakes of
the 1990s, when there were certain problems in relations with Germany and
Lithuania. I am referring to the status of Polish minorities in these
countries. Having such experience, we will firmly demand from Ukraine that all
matters be settled before Kiev stands at the gate of Europe with a request for
membership." (på engelska tillgängligt här, och i original här)
Det statliga Ukrainska
Institutet för Nationellt Minne har bannlyst polska efterforskningar och
uppgrävningar av polska ”offer för krig och konflikter” på ukrainsk mark. Detta
efter att ett monument över UPA (uppfört illegalt 1994) nedmonterats i polska
staden Hruszowice. Den ukrainska staten ska också ha planer på att bannlysa
vissa polska individer från att beträda ukrainsk mark.
Den polske utrikesministern Witold Waszczykowski uttalade
nyligen i polsk radio sitt fördömande av ukrainska myndigheters sätt att
blockera polska medborgares tillträde till polska minnesmonument och viktiga minnesplatser
i Ukraina och därmed hindra skötseln av dem och omhändertagande av kvarlevor
från offer för Volynien-konflikten 1943-44. Han aviserade ett motdrag genom att
införa inreserestriktioner till Polen för ukrainska medborgare som vill
glorifiera nazism eller som vill hindra polacker från att hedra sina offer och nämnde
specifikt ”folk som klär sig i SS Galizien:s uniform”. SS Galizien var
benämningen på en SS-enhet bildad 1944 och bestående enbart av frivilliga ukrainare
och som alldeles vid slutet av 2vk ändrade sin beteckning till 1a Nationella
Ukrainska Armén.
Den polske senatorn Jan Zaryn använder starkare ordval än
utrikesministern i sin beskrivning av den ukrainska historierevisionen och
minnespolitiken, som citeras av Irish Times:
“Ukraine does not want
to belong to Roman civilisation. It is behaving like a barbarian in questions
of historical memory.”
Ironiskt nog är båda dessa länder något av europeiska
mästare (tillsammans med Ryssland) i grenen minnespolitik. Här hemma vet vi
knappt vad det är men det ukrainska ovan nämnda Institutet för Nationellt Minne
bildades efter polsk förebild. Båda nationerna är inne på var sitt blint
nationalistiskt spår som tillåter lite eller inget av opposition. Polen hålls
sannolikt tillbaka av EU och kanske annars skulle ha varit lika repressiva med
yttrandefrihet och åsiktsfrihet som Ukraina är idag. Men sättet att forma historieskrivningen efter en nationalistisk idealbild är ungefär densamma. Typiskt nog kom det polska regeringspartiet PiS till makten 2015 med ambitionen att "omkalibrera många av de sätt på vilket det polska folket tänker, pratar och lär sig om sin egen historia" enligt den breda strategin att återskapa en "starkare känsla av nationell stolthet" i Polen, för att citera Deutsche Welle.
Det är i alla händelser en eskalerande konflikt som passerat
under svenska mediers radar och som den svenska regeringen tycks helt omedveten
om. Och en konflikt som blottar den ukrainska regeringens oförmåga att hantera
sina relationer till omvärlden, inklusive tidigare vänskapligt sinnade grannar.
Men också dess besatthet av att vittvätta nationaliströrelsen OUN och dess
militära enhet UPA, till och med på bekostnad av EU-medlemskapet. Det ger också
Stefan Löfvens uttalande om att ett ukrainskt EU-medlemskap ”inte är aktuellt”
en annan, för Löfven själv okänd (?), dimension.
Fortsättning lär följa.
Om politisk censur:
Om den polsk-ukrainska konflikten:
