Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.

Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.

Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.

Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?

Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.

Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!

Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.

Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.

Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.

Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.

Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.

Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!