Falska nyheter - vilka är det?

Det pågår en diskussion om falska nyheter som är intressant att följa. Anledningen är förstås det flöde av rena lögner och myter som sprids via sociala medier. Ett aktuellt exempel är den som handlade om vad som påstods vara en asylsökande rånare som sades ha gått fri från straff medan samtidigt en kund som skulle ha försökt ingripa hade fällts. En ren fejk som vann stor spridning tydligen. Liknande material har vi rätt länge sett valsa runt på olika sajter och delat på fb och twitter och det är naturligtvis bra att det förs en debatt om hur sådant ska bemötas. Det kräver att nyhetskonsumenten förses med verktyg att avslöja bluffnyheter och sådana finns. Metros "Viralgranskaren" är en. Det krävs dock också ett eget ansvar att kritiskt granska "nyheter" som sprids. Det är lätt att kasta sig över sådant som bekräftar den egna verklighetsuppfattningen eller politiska övertygelsen. Ett känt exempel är förstås vänsterpartisten Kakabavehs delande av nazistiskt material. En utbildad person med en hög politisk befattning visade sig helt sakna urskillningsförmåga vilket pekar på svårigheten med att hejda spridning av bluffmaterial av det här slaget.

En annan aspekt som ofta tas upp är "främmande makt" som av olika skäl vill sprida material på nätet. Detta är mer svårbedömt då det ofta handlar om verkliga, men i olika hög grad vinklade, nyheter. Här spelar etablerade mediers nyhetsrapportering stor roll för vår motståndskraft och förförståelse. Det är en mindre debatterad del av problemet. Hur påverkas vi av att redaktioner drar ned på dyrbar utrikesrapportering och undersökande journalistik? Ofta snappas nyheter upp från nyhetsbyråer som i sin tur får sina från olika källor, inte sällan företag eller organisationer, statliga såväl som privata. Vilket värde ska material som härrör från exempelvis CIA tillskrivas? Det påstådda intrånget mot Demokraterna för att påverka det amerikanska presidentvalet är ett exempel på ett sådant material. Än så länge har åtminstone inte jag kunnat hitta något som verkligen verifierar påståendets sanningshalt och till och med den amerikanska kongressen har förgäves efterfrågat det hemligstämplade material som CIA säger sig grunda sin anklagelse på. Bara alltför ofta har i efterhand kunnat konstateras att hemligstämplar använts för att dölja sanningen snarare än för att skydda källor eller för "rikets säkerhet".

En annan aktuell fråga är hur väl informerade vi i västvärlden har varit när det gäller utvecklingen i Syrien. Frågan formulerades av Aktuellt nyligen (27dec16). Har vi "fått en falsk bild av kriget"? undrade nyhetsankaret Lotta Bouvin och ställde frågan till Svt:s egna korrespondent Claes JB Löfgren. Svaret blev inte rakt men Löfgren medgav att det förutom bomber över östra Aleppo även regnat granater över västra delen av staden från den östra och att vi i väst tenderat att fastna i en bild av kriget som gällde för flera år sedan men som nu är betydligt mer komplicerad. Det kommer nu också uppgifter om hur de kristna i Aleppo jublande uppger att de kan fira jul igen och välkomnar regeringsstyrkorna. Reportrar världen över förvånas. Var det inte Assad som var skurken i den här blodiga historien? Svaret är naturligtvis inte enkelt ja eller nej men det framgår tydligt att även journalister verkar tagna på sängen av detta. Resultatet av ensidig och selektiv rapportering under lång tid ger nu förvirring i leden. Vad är sant och vad är falskt?

Svaret är sannolikt att sanninge sällan är svart eller vit utan innehåller delar som är svåra att bena ut. Alla enkla förklaringar och påståenden kräver kritisk granskning. Det visar också att bekämpning av "falska nyheter" är betydligt svårare än det kanske verkar. Att en nyhet är sann utesluter ju inte att det finns andra, motsägande, sanningar. Om dessa ständigt utelämnas i den breda rapporteringen blir en enda bild av läget etablerad som den enda sanna vilket ställer till det för oss. Det är illa och bäddar också för misstänksamhet mot media generellt och försvårar för "vanligt folk" att sortera bland allt som florerar på sociala medier. Rena fejknyheter slipper då lättare igenom, menar jag.

På liknande sätt som med Syrien förhåller det sig med rapporteringen från Ukraina. Den verkar förvisso nästan ha upphört för tillfället men har tidigare nära nog helt handlat om den ryska annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Den allmänna uppfattningen om Ukrainakonflikten tycks vara att den helt och hållet är och har varit driven av ryska intressen. Att det verkligen finns och framför allt från början fanns ett missnöje i dessa regioner med den nya regimen efter Euromajdan och det sätt på vilket den kom till makten är något som närapå helt har förbigåtts med tystnad från medier i Väst. Inte heller får vi veta mycket om att folk som bor i dessa områden i östra Ukraina utsatts för bombardemang från sin egen regering och för en ekonomisk blockad som strider mot folkrätten. Uteblivna pensionsutbetalningar och stoppade varuleveranser till folket i Donetsk och Luhansk är något som vi vet skrämmande lite om men som är en tuff realitet för de som drabbats. Missnöjet med Kiev-regeringen är en väsentlig aspekt av konflikten som kommit bort nästa helt i Västvärldens mediefokus på Putin och ryska geopolitiska intressen. Kanske är nya yrvakna Aktuellt-inslag att vänta nästa år?

Vad är sant och vad är falskt? Inte alltid lätt att avgöra men en vaksamhet mot ensidiga överord och en kritisk hållning till all rapportering är en grundinställning som härmed rekommenderas. Och då inte enbart gällande material som härrör från Russia Today...

Gott Nytt År! På Riktigt!

Häromveckan stannade en ung man mig på S:t Eriksgatan för att fråga om vägen. Uppenbarligen vilse men med Google Maps eller annat GPS-program på sin telefon som han knappt lämnade med blicken när han ställde sin fråga. Han skulle till något av de lägre numren på gatan men befann sig vid fel ände av gatan. Jag upplyste om detta och att det bara var att fortsätta gatan fram tills han befann sig på rätt adress. Själv var jag på väg till lunchkrogen och gick samma väg framåt gatan. Mannen stod dock kvar en stund och begrundade sin digitala karta. När jag senare stannade till vid min lunchkrog såg jag hur han sakta gick gatan fram med huvudet nedböjt mot telefonen, stannade upp för att kolla noggrannare, fortsatte en bit och stannade till igen för att se vad den digitala informationen hade att erbjuda för nyhet om vägen. Jag funderade länge på varför. Litade han inte på verkligheten? Eller på min information? Gatunumren framgick dock ganska tydligt i portarna så det borde varit enkelt att räkna ut att det var rätt väg utstakad. Men han fortsatte vägen fram med blicken fäst vid telefonen. Kanske var det annat som roade där? Men jag hann i alla fall tänka att det förefaller vara ett tidens tecken att vandra genom livet utan att släppa blicken från den artificiella eller digitala världen. Den reella, fysiska verkligheten blir en sorts opålitlig kuliss istället för tvärtom.

Det är hur som helst ett allt vanligare fenomen med alla dessa telefontittare. Jag ser dem i morgonpendlingens människomassor som banar sig fram vid Slussens nålsöga. De går långsamt fram med böjda nackar i trappan från bussarna till tunnelbanan till synes obekymrade över arbetstiders realiteter. Det är möjligen lite positivt om än något frustrerande för dem som liksom jag själv fortfarande har blicken riktad mot sådant. På tunnelbanan sitter och står folk med telefonerna i handen och hörlurar i öronen, utestängda från verkligheten runtom. Kanske en flykt från de där tråkiga realiteterna? Det som händer i verkligheten blir en kuliss till den digitala världens alla upptåg och festligheter? Kanske är vi på väg att tappa orienteringsförmågan IRL, som det heter?

Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka så när jag funderar över årets politiska händelser. För några veckor sedan såg jag en notis i SvD som handlade om att isen vid Nordpolen avsmälte under november månad. En helt unik företeelse som borde tjäna som en RED ALERT för tillståndet för vårt jordklot. I november var det uppemot 20 grader varmare vid Nordpolen än normalt. I oktober var istäcket mindre än vad som någonsin tidigare uppmätts. Med andra ord något som borde upptagit förstasidans rubriksättning. Men gavs en notis långt bak i tidningen.

När Ryssland planerar gasledningsprojekt med hjälp av svenska hamnar tycks det största bekymret inte vara det vettiga med att satsa ännu mer på fossila bränslen utan det debatteras istället huruvida ryssarna planerar att montera avlyssningsutrustning på rören eller att invadera Gotland.

Vi bekämpar de fattiga istället för fattigdomen och förklarar sociala problem i termer av etnicitet. Mitt eget parti (Mp) bedriver en inhuman och restriktiv flyktingpolitik i strid med det egna programmet ena dagen för att nästa dag underteckna upprop mot densamma.

Inte undra på att ”populister” skördar framgång. Den politiska vilsenheten har aldrig varit större. När ideologierna dödförklarats och kapitalismens självutnämnda överlägsenhet börjar avslöjas som en gigantisk bluff återstår en av två saker; verklighetsflykt eller tilltro till enkla lösningar och förklaringar. Eller möjligen bådadera.

Årets julklapp sägs ha varit VR-glasögon. Själv känner jag ingen som fått sådana men de sägs vara symbol för ny teknik och ett ”genombrott” för jakten på upplevelser. Efterfrågan ökar, åtminstone enligt marknadsförarnas uppfattning. Vilket förvisso kan vara en artificiell sanning. Men den är möjligen så god som någon i dagens läge? Enligt dessa reklammakare var detta år 2016 ”Året då gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut”.

Det sistnämnda känns dock inte helt irrelevant att hävda. Frågan är om vi helt är på väg att sudda ut verkligheten för att istället fly in i en fiktiv värld som vi kan designa enligt våra drömmar och preferenser? Vad blir då av vårt jordklot? Är det ens lönt att rädda? Kanske får vi det bättre i den fiktiva världen? Problemet är bara att större delen av jordens befolkning lämnas kvar där ute och lämnas att kämpa med verklighetens realiteter och problem. Många av vilka är långt värre än att komma i tid till jobbet.

Nej, jag vill verkligen inte måla allt i svart, men det är svårt att inte fastna i dessa tankebanor när man blickar tillbaka på 2016. Vi får väl se nu hur det nya året utvecklar sig. Vilka gränser som suddas ut och vilka nya som uppförs. Brexit, Trump och ett EU i sönderfall ger nya förutsättningar för utvecklingen. För den som nu orkar titta upp från telefonen och bry sig lite om vad som händer IRL.

GOTT NYTT ÅR! PÅ RIKTIGT!

Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.

”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?

Moderaternas nya extrema migrationspolitik

Moderaterna i Stockholm har i veckan som gick mullrat om ett mp-förslag i Stadshuset om rätten till ekonomiskt bistånd för personer vars asylansökan fått avslag. Ett förslag som är ”upprörande”, tycker moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon säger sig också vilja riva upp flera delar av migrationsuppgörelsen och sällar sig därmed till en moderat ångerkör som sjungit upp sig på sistone. Rätten till akut sjukvård och barnens skolgång är bitar som Stockholmsmoderaterna anser ”skickar märkliga signaler”. På frågan från SvD om M verkligen vill gå emot FN:s barnkonvention säger König Jerlmyr att man ”måste ha principen om ordning och reda i asylprocessen”.

FN:s barnkonvention nämner förstås inget om detta. Däremot innehåller den artiklar som att:

”barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”

Staten ska ”utnyttja det yttersta av sina resurser” för att säkra barns ”sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”

”alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling”

”varje barn har rätt till utbildning”

Nu är detta förstås inget tvingande, utan vi kan fatta vilka beslut vi vill ändå. Men vart femte år ska rapport skickas till FN med en redogörelse för vad Sverige åstadkommit för att verka i konventionens anda och mening. Den moderata politiken skulle förstås skicka väldigt konstiga signaler. Men det är ju möjligt att moderaterna inte tycker att det var någon bra idé att skriva under denna konvention? Det står ju varje stat fritt att säga upp den. Ett krav som Moderaterna i ärlighetens namn i så fall bör driva. För det sänder ju väldigt konstiga signaler till omvärlden att med ena handen skriva under Barnkonventionen och med andra handen skriva förslag som verkar i strid med konventionstexterna.

Nu ställer sig som sagt moderater på kö för att ”göra avbön” från den tidigare förda migrationspolitiken. Inte Fredrik Reinfeldt vad det verkar (heder åt honom för detta) men han tillhör ju inte heller längre partitoppen. Däremot tillika avhoppade parhästen Anders Borg, som kallat Miljöpartiets migrationspolitik ”extrem”. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hakade i söndagens Agenda på i en debatt med Mp:s Peter Eriksson. Riktigt exakt vad som är så extremt med migrationspolitiken kom Tobé dock aldrig in på eftersom han hellre pratade bostadspolitik och intergrationspolitik. Det största felet med migrationsuppgörelsen tycks vara att kriget i Syrien eskalerade att par år efteråt.

Det viktiga för Moderaterna verkar istället vara att bullra i samma tonart som Sverigedemokraterna. Det SD som tidigare utnämnt Mp till sin huvudmotståndare. Det SD som i senaste valet gick framåt med drygt 7 % medan M backade nästan lika mycket. Tendenser som stärkts efter valet.

Jag vill med andra ord påstå att det är Moderaterna som rör sig mot en extrem hållning i migrationspolitiska frågor. En hållning som ligger nära SD:s. Det vi ser är med andra ord (ännu) ett exempel på p-o-p-u-l-i-s-m. Kanske kan Jan Björklund ta ett snack med sina tidigare alliansbröder och systrar? Han säger sig ju vilja värna om liberala ideal och visa mindre tolerans mot extrem populism.

Vad Löfven troligen inte sa till Porosjenko

Idag har den ukrainska presidenten Petro Porosjenko besökt Sverige och haft samtal med statsminister Stefan Löfven. Denne deklarerade för pressen att Sverige ”står på Ukrainas sida” och att detta bland annat innebär att föra Ukraina närmare EU. 

Det är lite svårt att se vad detta rent konkret skulle betyda när Porosjenko och den regering som styr landet haft så förtvivlat svårt att föra en egen politik som för dem närmare. Det enda egentligen som upprätthåller EU:s intresse för Ukraina i dagsläget är att den lågintensiva konflikten med Ryssland inte är över enligt logiken att alla Putins fiender är våra vänner.

Att inte godkänna den ryska annekteringen av Krim behöver ju inte innebär att föra en okritisk och kravlös linje i samtal med Ukraina. Det är dock just en sådan linje, initierad av förre utrikesministern Carl Bildt, som Sverige fortsätter att driva. Därför är det föga troligt att Löfven tog upp några kritiska punkter på agendan i sitt möte med Porosjenko. Troligen tog han därför inte upp det faktum att Ukraina är Europas mest korrupta land och att de politiker som nu styr tillhör det allra rikaste skiktet i landet vilket framgick med chockerande klarhet när IMF pressade fram en deklaration av tillgångarna hos de politiska topparna.

Han tog förmodligen inte heller upp de lagar som infördes för 1,5 år sedan och som förbjuder kritik av nationaliströrelsen OUN och nationalistarmén UPA. En statlig historierevisionism som vore otänkbar inom EU men däremot förekommer i Putins Ryssland. Lagar som dessutom spär på polariseringen i landet, om vi nu anser fortfarande att Donbass tillhör Ukraina och att de boende där har en röst som räknas?

Inte heller lär Löfven ha tagit upp den politiska förföljelse som sker på landets kommunister. Vid valet 2010 fick de 13 % av rösterna så det är ingen marginell grupp det handlar om. Idag är kommunistpartierna förbjudna att verka politiskt. Inte heller något som väl hör hemma i EU?

Skulle inte heller tro att Löfven med bekymrad min lade fram den ökande ofrihet som pressen upplever i Ukraina. Porosjenko skrev i september 2015 under en svartlista över 400 utländska journalister och bloggare som inte skulle ges inresetillstånd till Ukraina. Efter hård kritik bantades listan men i våras publicerades en ny lista av en sajt vid namn Mirotvorets med syftet att ”hänga ut” utländska journalister för att de rapporterar inifrån Donbass. Följden blev dödshot för flera journalister medan den ukrainske inrikesministern Avakov indirekt gav sitt stöd till… de hotande! Program i statlig public service-tv läggs som kritiserat regeringen för dess tillkortakommanden i arbetet med att få bukt med korruptionen läggs ned. En fristående tv-kanal stoppas för att den rapporterar om kriget och visar ukrainska dödsoffer. Enligt Unesco mördas efter Euromajdan fler journalister än någonsin i Ukraina. Kan detta föra Ukraina närmare EU?

Visst finns det mycket som Sverige skulle kunna göra för att hjälpa Ukraina och hjälp behöver de sannerligen. Men Ukraina är inte hjälpt av en svensk undfallenhet för president Porosjenko. En stenrik och korrupt oligark som enligt flera ukrainare jag träffat nyligen har mindre stöd hos folket än någonsin. Många skrattar åt hans många tomma löften. Löfven står dock vid hans sida. Men står han verkligen därmed på Ukrainas?

Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…