Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

Ledarskribenterna sprattlar desperat vidare i valfrihetsdammen

Tonfallen andas lite lätt desperation numera när ledarskribenterna på de stora morgondrakarna ska försvara riskkapitalbolagens rätt att driva välfärdsverksamheter. Förr räckte det med att nämna ordet valfrihet tillräckligt många gånger så var budskapet köpt av den breda allmänheten. Numera börjar vännerna bli lätträknade vilket bland andra Maria Ludvigsson på SvD surt konstaterar eftersom både Jan Björklund och Anders Borg dömt ut riskkapitalbolag som ägare till skolor.   

Hon har en poäng i att det kan förefalla ohederligt och föga rakryggat av allianspolitiker att börja föreslår ökad kontroll och mera regleringar av ett system som bygger på en ideologisk grund där valfrihet och konkurrens utgör de viktiga byggstenarna. Men hennes beskrivning av marknadskritiker som ”dogmatiska” och kritiken av riskkapitalbolagen som ”halsstarrig” är däremot lite lätt komisk med tanke på hennes egen halsstarrighet och dogmatiska försvar av valfriheten. Konkurrens ses bara som något gott som vaskar fram det bästa ur varje verksamhet. Något intryck av senare tids forskning och ett antal empiriska observationer av decenniers marknadsexperiment har hon ingen lust att ta till sig.

Det är intressant att notera att det i samma tidning (SvD) under helgen finns ett par intressanta artiklar att läsa som ger en del tankeställare... om en vill. En av dem är matskribenten Mats-Eric Nilssons om globala kafékedjor (hittar den inte på nätet tyvärr, kanske Ludvigsson har gömt den?). Han konstaterar att varje ny global kafékedja som dyker upp på svensk mark bidrar till minskad valfrihet, inte ökad mångfald. Det är samma effekt som i andra branscher, välfärdssektorn inräknad, där de stora jättarna sakta men säkert äter upp de små.

Den andra är Daniel Sandströms kulturkrönika som handlar om kulturpolitiken som i Stockholm formuleras av kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp). Kulturkvalitet mäts i åskådarantal och mätbarheten ges företräde framför kulturell mångfald.

 

Han påpekar det omöjliga i att bedöma om Celine Dion eller Velvet Underground är viktigast. Att ha sålt flest skivor betyder inte automatiskt att ha bidragit mest till musikalisk utveckling. Han frågar sig slutligen vad som händer ”när mätbarheten blir kulturens dominerande språk”? Och besvarar själv frågan:

”Risken är uppenbar; över tid kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och varför det är viktigt”.   

För ledarskribenten Maria Ludvigsson som han sannolikt stöter på i samma tidningshuskorridorer är det inte lika uppenbart. Kanske borde de alla tre gå och tala om saken över en fika på Starbucks...?

Romskt kulturår 2012 – regeringens fromma förhoppning

Regeringen utropade i början av året ett Romskt kulturår. Det antas vara 500 år sedan de första romerna kom till Sverige och eftersom romerna är ett av våra nationella minoritetsfolk tycker regeringen detta minne kan vara värt att fira. Säger de i alla fall.

Hittills har det blivit en konferens som Kulturrådet anordnade den 12 mars. 250 personer samlades i riksdagen för att fira. Vackert så, men i övrigt finns inga aktiviteter utförda eller planerade. Det kan tyckas märkligt. Men när man tittar närmare på det är det egentligen inte så konstigt. Regeringen har nämligen bara hittat på detta med ett romskt kulturår och hoppas nu att alla kulturinstitutioner ska nappa på idén och genomföra året åt regeringen.

I en artikel som infördes i ett antal tidningar och som finns publicerad på regeringens hemsida står nämligen att läsa:

”Vår förhoppning är att 2012 ska bli startskottet för pjäser, utställningar, konserter, skolaktiviteter och andra kulturarrangemang som uppmärksammar romers kultur och språk samt vår sammanflätade historia, både det ljusa och det mörka. Staten kan självfallet inte styra vad kommunala och fristående teatrar, skolor och andra gör, men vi hoppas att många kulturinstitutioner kommer visa sig medvetna om historien och vikten av att lyfta fram romer. Ett synliggörande av romsk kultur är också en del i att öka kunskapen om en av våra fem nationella minoriteter.”

Det där med att staten självfallet inte kan styra är lite anmärkningsvärt. Varför inte, måste man fråga sig? Ekonomiska styrmedel exempelvis brukar väl fungera alldeles utmärkt, eller?

När det gäller Strindbergsåret 2012 har i regeringens regleringsbrev till Kulturrådet formulerats ett uppdrag som preciserar en hel del som ska göras:

De ska ansvara för en samordningsgrupp, koordinera aktiviteter, informera om och marknadsföra Strindbergsåret både nationellt och internationellt samt följa upp och redovisa resultaten. Extra pengar är förstås också anslagna till detta, även om det inte rör sig om imponerande summor.

När det gäller det romska kulturåret däremot har Kulturrådet, som gavs i uppdrag att ordna den nämnda konferensen, i övrigt i sitt regleringsbrev inga uppdrag knutna till detta.

Det handlar alltså inte heller här om att detaljstyra den kulturella verksamheten kring Strindberg. Men det är en helt annan styrning som ska säkerställa att någonting händer när det gäller Strindberg än när det handlar om romer.

Man kan fråga sig om det också ingår i regeringens stolta roma-strategi som integrationsministern Erik Ullenhag ansvarar för?