Musikaliska vågor från öst

 

Det finns ett antal epitet för rockmusik som benämningar för olika stilar och strömningar. Några av dem har sina rötter i post-punken och nya vågen som följde då punkens energi istället flödade ut i olika riktningar under 1980-talet. I synnerhet Joy Division/New Order har tjänat som stora förebilder men också goth-rocken med bland andra Cure som galjonsfigurer. Post-punk är mer en tidsbestämning än en musikalisk definition men man talar också om genrer och inriktningar som Dark Wave och Neoclassical Dark Wave, Cold Wave, Ethereal Wave och Neofolk.

Jag ska inte ge mig in på några närmare definitioner av dessa utan istället peka på den nya generation av ryska band som under det senaste decenniet stormat fram i stort sett under den västeuropeiska radarn. Många, men alls inte alla, har inspirerats av ovanstående genrer.

En del kallar denna ryska våg Post-Soviet Post-Punk eller ibland Russian Doomer avseende mörkare goth-inspirerad rock. Även band från Ukraina och Vitryssland brukar hamna i de här fållorna som används för att beskriva den våg som svept genom länderna. Först på senare tid har den börjat ge ett visst svall även i övriga Europa. Det är ett flertal band som har liknande stil, med snabbt tempo, Pete Hook-inspirerad basgång, plottrande gitarr i förgrunden och sång med lite entonig och överdriven baryton. Av någon anledning har just den stilen anammats alldeles särskilt också i Italien, varifrån banden Soviet Soviet och Ash Code kommer. De sorteras annars in i Dark Wave eller Gothic-fack men likheten med de östeuropeiska banden är bitvis slående.

Själv upptäckte jag för ett antal år sedan nya spännande ryska band som jag plockade in på mina Spotify-listor, utan att fundera över om de var del av någon våg men som enklast beskrivs som post-punk. Det är dock problematiskt att försöka konstruera någon sorts konsekvens för bandens ursprung och inriktning. Till stor del har de bara gemensamt att de kommer från Ryssland eller andra för detta sovjetrepubliker.

Några som jag länge haft som favoriter är Motorama från Rostov-on-Don, Ploho och Buerak från Novosibirsk, Pinkshinyultrablast och Vollny från St. Petersburg, Molchat Doma och Super Besse från Minsk (Vitryssland) för att nämna några.

Andra, senare fynd, är Kedr Livianskiy, Human Tetris, Mujuice och IC3PEAK från Moskva, Utro och ssshhhiiittt! (jo, de heter så) från Rostov-on-Don, Chernikovskaya Hata från Ufa och Corn Wave från Kiev.

Viktor Tsoi - Förebilden, ikonen

En stor förebild åtminstone för de ryska banden är 80-talsgruppen Kino och dess frontfigur Viktor Tsoi, som dog 1990 under lite omdebatterade omständigheter. Var han för populär bland ungdomar för den desperata sovjetiska makteliten? Hans liv och karriär skildras för övrigt i filmen ”Leto” som visades på biografer runt om i världen, bland annat i Sverige. Med viss framgång. Den tävlade också om Palme d’Or i Cannes 2018. På en sidogata till Arbatgatan i Moskva har en hel mur tillägnats Viktor och hans popularitet visar inga tecken på att tyna bort i Ryssland. I övriga Europa är han troligen betydligt mer känd nu än då han var vid liv och aktiv som musiker i Sovjetunionen.

I Ryssland (och andra f.d. sovjetrepubliker) är Tsoi däremot en ikon och förebild som dessutom står som centralfigur för den nostalgiska Sovjet-våg som sveper över Ryssland och i viss mån andra sovjetrepubliker sedan några år.

Sovjetvågen/Soviet Wave

På senare tid har ett annat fenomen dykt upp, kallat Soviet Wave.

Soviet Wave har uppstått som en egen genre, eller sub-genre till 2000-talets syntvåg, och innefattar egentligen bara band som ägnar sig åt elektronisk musik/synt samt öppet ägnar sig åt Sovjet-nostalgi i sina texter och samplingar och ibland strävar efter ett sound som påminner om sovjetisk studioteknisk standard. Merparten har rötter i synt-pop och post-punk men här finns också rappare exempelvis så den musikaliska stilen varierar något beroende på hur renlärig man vill vara.

En artikel i the Guardian från juli 2015 talar om ”den nya ryska vågen” som flirtar med Sovjet-tiden.

I artikeln framgår att allt fler ryska artister samplar tal av sovjetiska politiker, ljudklipp från sovjetiska tv- och radioprogram, filmer etc. Alexander Kolupajev och Erika Kiseljova som är frontfigurer i Artek Elektronika är idag i 25-årsåldern och har följaktligen inga egna minnen från Sovjetunionen utan får lita till historieböcker och berättelser från äldre generationer. De säger sig ändå vara fascinerade av den ”sovjetiska retorikens idealism” och förklarar vad det handlar om så här:

“We just wanted to convey the emotions of this time when people believed, when people hoped, when people thought on a grand scale.”

I Peek-A-Boo Magazine finns en intervju (gjord 2017) med bloggaren (blogg Soviet Wave) Dmitriy Gruzdev, en av förgrundsfigurerna inom Soviet Wave-communityn.

Han beskriver genren enligt följande:

”Sovietwave is a dreamy electronic music inspired by the soviet culture. The musicians compose and mix their tracks using synthesisers, sound distortion, movie and radio samples. When you listen to it you get a feeling that this music is played from a radio device, a tape recorder or a vinyl disc. It offers us the "live" experience of how it would have sounded during the soviet past - when the technologies and the recording abilities had their limits.”

Man använder även gärna sovjetisk inspelningsteknik för att få det att låta ”gammalt vilket är en del av nostalgin från Sovjet då rockmusik var förbjuden frukt. Inspelningar och distribution sköttes i hemlighet och kassettband kopierades flera gånger och såldes, med skiftande kvalitet.

”The style of sovietwave itself remains quite vague and drifts somewhere between minimal electro and post-punk, altering from dreamy to dark moods. Since the style is not well defined it happens that the people of the community end up discussing if the band really belongs to sovietwave or not.”

Dmitriy pekar ut ledande band:

”The minimum challenge for the newretrowavers are Mayak and Tvorozhnoe Ozero. But there are a lot of others like: Proton-4 , Impuls-80, Elektronika-302, Uran-08, lilii, PPVK, Pinballsound Artek Elektronika, Ijun, Bezhevaja Luna, Moskva-Kassiopeya, BAIKAL.”

Observera här att inte alla band kommer från Ryssland. En del hör hemma i Ukraina, som Mayak från Kharkiv och Elektronika-302 från Kiev exempelvis.

Dmitriy hävdar också bestämt att det inte handlar om en önskan om återgång till det sovjetiska politiska systemet utan om nostalgisk flykt till en svunnen tid i brist på framtidstro:

”I guess, that the return to the bright future is reserved for the elder generations. Our young members do not want to join or rebuild the USSR. I would like to insist, that our blog is apolitical and we never discuss current political issues. We have a lot of bands and contributors from a post-soviet space.”

Intresset i Västeuropa för rysk musik generellt och från banden som brukar fållas in under epitetet Soviet Wave ser ut att vara klart stigande. En artikel i Oxford University´s Music & Style Magazine från november 2019 ger en vink om vad det beror på.

En intressant observation är bland annat att den melankoliska nostalgin i texter och musik som sorterar under Soviet Wave-genren korrelerar med den stämning som råder bland väldigt många ungdomar även i Västvärlden. Kommentarsfält på chattar och Youtube-klipp som handlar om Soviet Wave-musik visar detta, enligt skribenten Nat Cheung:

”The same aesthetics of imagined futures, vintage cartoons and propaganda art archived in a Soviet context help to concretise and validate those feelings as part of the human condition, not just teenage angst. One only needs to read the live chat or comment section under any of these playlists on Youtube to notice how depressed and anxious their young listeners are, and how these videos have become a ‘safe space’ for young people to talk openly about their private worries to strangers.”

Klimatångest, den skenande kapitalismens rovdrift på planetens resurser och så nu corona-krisen ger en domedagsliknande bild av framtiden för många unga idag (Generation Z). Det är lite samma sinnesstämningar som framkallade goth-rocken och präglade band som Joy Division kring 1980. Då handlade det om arbetslöshet, ett utdaterat brittiskt industrisamhälle som höll på att falla isär, Thatchers aggressiva nyliberalism och kalla krigets skugga. Idag är det alltså till större del andra ångestframkallande faktorer men känslorna är ungefär desamma. Kanske ger också de östeuropeiska metropolerna samma sorts bitterljuva bakgrundsfond som de brittiska sönderfallande industristäderna gjorde kring 1980?

De flesta västeuropéer förstår inte ryska och är därför troligen omedvetna om vilka romantiska bilder av Sovjetunionen en del av texterna innehåller. Det är musikens stämningsbildande kraft som attraherar. Det är som sagt inte heller helt så att alla dessa ryska musiker (det finns säkert en och annan) själva har en längtan tillbaka till Sovjetunionen utan gör sina egna eklektiska val av lyrikämnen och referenser i syfte att skapa en image som antyder en önskan bort från det som är dagens verklighet. Det finns säkerligen en viss ironisk touch i en del av nostalgin också, eller politisk motståndsvilja mot Putins illiberala, neoimperialistiska och samtidigt kapitalistiska regim. Det finns exempelvis ingen glasklar konsekvens att ha Viktor Tsoi som förebild och idol; en artist som bröt mot sovjetiska ideal och konventioner, en oppositionell provokatör för regimen.

Varför vill jag nu peka ut den här trenden? Dels är det oerhört mycket skön musik - om man som jag är svag för post-punk - som gömmer sig bakom den järnridå som verkar ha svårt att helt öppna sig. Men det är också viktigt att förstå och känna till vilka strömningar som går genom framför allt Ryssland för att inte gå vilse i propagandakriget stormakterna emellan. Det nya kalla krigets våg sveper över världen och ett sätt att bryta misstänksamhet och fiendskap är att ta del av varandras kultur. Musik som en kraft som förenar över alla gränser, som det brukar heta. Skillnaden kanske inte är så stor som man kan ledas att tro mellan öst och väst?

Så börja leta och se vad ni kan hitta bakom språkbarriären. Fram med kyrilliska alfabetet och surfa fram dem efter eget tycke och smak. Eller lyssna på min Spotify-lista Osteuropa rocks som start. Den finns länkad här och innehåller inte bara rysk musik utan även ukrainsk, vitrysk och polsk bland annat.

Lägg ner skiten

Det har stormat kring den s.k. kulturprofilen, som alla tidigt visste var Jean-Claude Arnault, och som nu äntligen har blivit Jean-Claude Arnault. Uppenbarligen en kultursnobb av den slemmigaste sorten. Men hans smutsiga labbar har också svärtat ned Svenska Akademien och fått pressen att syna deras förehavanden. Fram träder en bild av finkulturellt fraterniserande på Forum, tete-a-tete i Paris-våningen och dessutom väntjänster med pengabidrag till kulturverksamhet och utnyttjande av ställning till att förse sig själv, anhöriga och vänner med lägenheter. ”En feodal rest” som ”gynnar sig själva”, säger Per Sundgren, fd ordf i Bostadsförmedlingen, och kallar det ”moralisk korruption”.

Det har han alldeles rätt i. Själv har jag börjat fundera på vad Svenska Akademien är till för egentligen, mer än att öppna en stor dörr en gång om året och utropa ett författarnamn som ingen känner igen. Ja, Gustav III som grundade Akademien på slutet av 1700-talet gjorde det i syfte att:

”… arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”

Det var väl det som akademiledamoten Peter Englund ägnade sig åt när han om ovan nämnde Arnault slängde ur sig; - Den jäveln! (?)

Valspråket är ”snille och smak”. Det kan ju diskuteras med tanke på ledamoten Frostensons val av äkta make och hennes aggressiva försvar av dennes kvinnokladdande. Smak? Om ledamöterna har varit vittne till denne kulturprofils agerande i ett par decennier är det också anmärkningsvärt att de nu säger sig vara så förvånade. Snille…?

Nå, ledamöterna kan ju alltid bytas ut… Nej, visst ja, de sitter ju på livstid om de inte ägnat sig åt något brottsligt. Nya ledamöter väljs dessutom genom sluten omröstning inom den egna besuttna gruppen. En sluten krets, sektliknande och utan någon som helst insyn eller möjlighet till demokratisk påverkan.

Dessa personer utser inte bara Nobelpristagare i litteratur utan ger omkring femtio olika priser och stipendier. Enligt vad jag förstår utan tävling eller ansökan, som annars är brukligt när det handlar om stipendier. Det bäddar med andra ord för kameraderi och nepotism och om jag förstått rätt har väl ett och annat ”bidrag” hamnat i kulturprofilen Arnaults ficka (126000 årligen sedan 2010 är en siffra jag har sett). Hur som helst har vi ingen som helst möjlighet att kontrollera vilka kriterier som legat bakom pengabidragen. Akademiens möten sker bakom lyckta dörrar och en av få saker som kan leda till uteslutning av en ledamot är om denne bryter tystnadsplikten gällande Akademiens inre angelägenheter.

Så var har vi; brist på smak, brist på omdöme/snille (kan vara både och), nepotism, total slutenhet och brist på insyn, moralisk korruption, tystnadskultur…

Listan kan säkert förlängas men det bör räcka. Jag säger numera; Lägg ned skiten! 

Vad är det Akademin gör som inte kan göras av andra eller på annat sätt? Vad är dess existensberättigande mer än att arton kultursnobbar får känna sig förmer än andra?

De priser och stipendier som delas ut kan andra sköta, och då med transparenta villkor och kriterier och efter ansökningsförfarande. Bokutgivningen sker redan genom befintliga förlag och i den mån det behövs kan beslut om utgivningar förvaltas av lämpligt departement exempelvis. Akademiens ordlista, tänker nog någon? Ja, vi har ju en myndighet som heter Språkrådet. Akademins lägenhet i Paris och övriga tillgångar kan säljas och vinsten av försäljningarna läggas till stiftelser att förvalta och (transparent) dela ut till kulturell verksamhet.

Nä, lägg ner skiten!

Någon som tycker mitt språk är grovt? Svenska Akademien har lagt ribban ungefär där.

Lovsång till biblioteken

Det läslov som skolbarnen hade nyligen passerade tämligen obemärkt. Mest av allt utlöste det en del föraktfulla kommentarer om företeelsen att bestämma vad barnen ska göra under sitt lov och kritikerna hade då helt glömt bort sportlovet (?). Hur som helst en lovvärd idé i sin småtöntighet att fånga läslusten hos de unga. Idag har SvD utlyst en "Bokens dag" vilket lär gå ännu mer obemärkt förbi gissar jag. Men själv vill jag då passa på att avge en hyllning till biblioteken. Jag har tänkt på det länge och läget är väl så gott som något just idag då.

Jag har på senare tid återupptäckt vilken lysande institution detta är. I perioder har jag använt dess utsökta tjänster och slås varje gång av hur fantastiskt det är att kunna ta del av litteratur i stora mängder utan att behöva lägga en enda krona. Dessutom fungerar det så enkelt och smidigt till skillnad från en del annan samhällsservice. Men en enkel inloggning kan du söka igenom bokhyllorna hemifrån stugvärmen och för en tia köar du för de titlar som inte finns inne på ditt bibliotek. Besked kommer per mejl när det är dags att hämta och du plockar själv din bok från beställningshyllan och lägger på bandet för lån. Sen är det bara att gå hem och läsa. Enkelt och smidigt. För den som inte har dator hemma finns terminaler att tillgå med stor text som även äldre och lite skumögda kan hantera. Behöver du hjälp att hitta din bok står vanligtvis vänlig personal till din tjänst och plockar tålmodigt fram hyllnummer för den titel som du ibland knapphändigt gissat dig till.

Själv har jag gjort Stockholms Stadsbibliotek till "mitt". Inte bara för att där finns så många titlar utan också för att det i mitt tycke är en av Stockholms vackraste byggnader. Ett bokens tempel byggt med estetiskt sinne och omsorg om funktionen. I läsesalarna sitter studenter och amatörforskare och antecknar flitigt. Kunskap inhämtas, tankar föds och formuleras. Kanske en ny bok blir till. Tystnad råder, respekt för läs- och studiero. Jag blir lika löjligt lycklig varje gång jag är där.

Jag tänker på biblioteket som en fyrbåk i det kulturella mörker som på många sätt råder. Möjligen en illa vald metafor med tanke på nazistiska bokbål eller den form av kulturella krigföring som exempelvis fick Sarajevos Nationalbibliotek att stå i lågor. Må det aldrig ske med Stockholms Stadsbibliotek. Och ve de som kommer på tanken att lägga ned bibliotek. Det sägs att det är en trend! Jag säger genast Vänd!

Kulturellt folkmord i Ukraina (?)

I SvT igår sändes ett intressant program om vandalism av kultur, ”Kriget mot kulturen”. I programmet säger författaren Robert Bevan:

”Människor är människor på en plats. Deras historia, deras identitet, idéerna om vilka de är, formas på en plats. Så platsen har stor betydelse. Byggnaderna är en del av vilka de är”

Programmet tar avstamp i Raphael Lemkins gärning på området brott mot mänskligheten. Lemkin, polsk-judisk (född i Ryssland 1900) jurist som 1944 lanserade uttrycket Genocide/Folkmord. Förintelsen visade att det behövdes ett juridiskt instrument för att förebygga och bestraffa brott av den här typen. En aspekt på brott mot mänskligheten han ännu inte fått gehör för är dock kulturell förstörelse. Redan 1933 föreslog han ett folkmordsbegrepp som omfattar två delar, både våld gentemot människor (barbari) och vandalism av kulturella föremål och platser. 

Det finns egentligen ingen vedertagen definition av begreppet Kulturellt folkmord/Cultural Genocide men ett bra exempel jag sett på flera håll är det följande, om det tyska angreppet på polsk kultur, vilket inte alls enbart handlade om att förstöra byggnader. Det lyder enligt följande:

”As part of a wider effort to destroy the Polish culture, the Germans during the Second World War closed or destroyed universities, high schools, museums, libraries, and scientific laboratories, and demolished hundreds of monuments to national heroes as a form of cultural genocide. To prevent the birth of a new generation of educated Poles, German officials decreed that the schooling of Polish children should end with elementary education. In a May 1940 memorandum, Heinrich Himmler wrote: "The sole goal of this schooling is to teach them simple arithmetic, nothing above the number 500; writing one's name; and the doctrine that it is divine law to obey the Germans. I do not think that reading is desirable." These efforts well along with general massacres of Polish intelligentsia, such as at Piaśnica Wielka where 12,000 intelligentsia were killed.” (Källa: United States Holocaust Memorial Museum, en pamflett med titeln “POLES”)

När jag ser tv-programmet och läser ovanstående text tänker jag på vad som händer i dagens Ukraina. Dels pågår just nu i det tysta, medan allas uppmärksamhet är riktad åt Putins Ryssland, en kulturell revolution och samtidigt delvis en historisk-kulturell revision. Väldigt få uppmärksammar detta, dels för att Ukraina ses som ett offer för rysk imperialism, såväl historiskt som i den konflikt som pågår idag, men också för att väldigt få vet hur Ukraina ser ut och vad som händer där utanför slagfälten i östra delen av landet.

Det är främst två saker jag tänker på och ska försöka redogöra för helt kort. Dels är det landets judiska historia och kultur som befinner sig i raskt förfall. För hundra år sedan befann sig ungefär 80 % av världens judiska befolkning i det som nu är Polen och Ukraina. I Galizien var den judiska närvaron i många byar och städer dominerande, med befolkningsandelar på mellan 30-70 %. Synagogor och andra judiska byggnader fanns överallt i det som nu är Ukraina, men som förut varit Polen, Sovjet, Ryssland eller Österrike-Ungern. Men judarnas tillhörighet till Ukraina går tillbaka ända till 300-talet, det vill säga långt innan det medeltida Kiev-Rus som ukrainarna själva brukar hävda att de har sina nationella rötter. Den nazistiska skövlingen av Östeuropa och Förintelsen är naturligtvis orsaken till att hela den här Shtetl-kulturen försvann. Många synagogor brändes ned eller sprängdes i luften. En hel del har dock stått kvar men under den långa perioden under Sovjetunionen förfallit eller tagits i bruk för andra ändamål än religiös verksamhet. Efter det att Ukraina blev självständigt 1991 har förfallet fortsatt. I den mån synagogor och andra byggnader har renoverats eller återuppförts har det så gott som uteslutande kunnat ske på utländska initiativ och med utländska finansiärer, alternativt judiska organisationer och samfund inom Ukraina. Den ukrainska staten har visat nära nog totalt ointresse.

Det här slog mig redan när jag första gången kom till Tjernivtsi 2014 och besökte den judiska begravningsplatsen med det magnifika men helt förfallna Ceremonihuset. Rykten säger att en upprustning kan komma genom tyska finansiärer och att Ceremonihuset ska göras till museum, men det är ännu oklart om det kommer att bli verklighet. Till dess ser det ut så här:

En av Tjernivtsis förorter heter Sadhora och är en historisk plats av stor betydelse för de många Chassidiska judar som fanns i Ukraina före världskrigen. Det hette då Sadagora och troende vallfärdade från hela världen för att få råd av Rebben Friedmann. Den lilla staden dominerades helt av judiska anhängare till denna judiska gren och Friedmanns "hov". Följaktligen finns en stor begravningsplats i utkanten av orten. Den är minst lika förfallen som den i Tjernivtsi:

Samma förfall såg jag nyligen vid ett besök till Husiatyn, som jag skrivit om tidigare. Synagogan från 1600-talet är på väg att falla ihop och används numera endast av de lokala ungdomarna som klottrar juvenila kärleksförklaringar och annat på dess väggar. Vi vågade oss, trots rasrisk, in i synagogan och så här ser det ut därinne:

Det judiska folk som bodde i Ukraina lyckades Nazityskland med benägen hjälp av ukrainare (jag kommer till det senare) närapå utrota. Uppemot 1,5 miljoner judar ligger nu i massgravar runtom i landet, de flesta skjutna med nackskott liggande i lager på lager i gropar de ofta själva tvingades att gräva. En del av dessa massgravar är markerade, många inte alls. Nya upptäcks fortfarande. Ingen vet riktigt hur många som finns men minst 1200 har hittats. En av dessa massgravar besökte jag nyligen utanför Husiatyn (se länk ovan). Den ser ut så här:

En kommunal soptipp huserar på platsen och minnesmärket som en överlevare rest till minne av sina föräldrar som mördades på denna plats växer sakta igen.

En liknande syn möter mig i Tjernivtsi. Det finns förvisso en minnessten i närheten med massgraven ligger i en slänt med skräp som enda markering och stadens råd gör ingenting för att ge platsen den värdighet den förtjänar. Det får privatpersoner ta hand om. Så här såg det ut i januari 2016:

Detta går naturligtvis inte att jämföra med den förstörelse som krigshandlingar orsakar; som bron i Mostar (Stari Most), eller Nationalbiblioteket i Sarajevo, eller Umayyad-moskén i Aleppo med minaret från 1090 som nu rasat samman, eller 3000 år gamla statyer i Mosul etc. Snarare är det passiviteten som skulle kunna tolkas som ett brott enligt Lemkins principer. En långsam förstörelse av en med landet så historiskt starkt förknippad kultur, den judiska. Jag kan se att jämförelsen haltar något. Men sett över tid är det hur som helst en kulturförstörelse som möjligen inte är avsiktlig. Snarare tror jag det handlar om ointresse. Det är ukrainsk kultur och det ukrainska språket som nu ska bygga den ukrainska identiteten. Ryska språket och rysk kultur får nu träda tillbaka och man kan fråga sig är hur effektiv den här politiken är för att ena landet. Men den innebär också att minoriteters kultur hamnar ännu mer i skymundan. Den judiska borde ha en given plats i det ukrainska kulturella identitetsbygget men lämnas åt sitt öde.

Intimt samman med detta hör också den ukrainska historierevisionism som pågår för fullt, men som sagt i det tysta, eftersom vi i väst får så oerhört lite information om det genom etablerade medier. Från rysk media finns desto mer men den har vi fått lära oss alltid far med osanning. Det gör den också ofta men långt ifrån alltid. Däremot är tonläget nu så uppskruvat att det blir svårt att ta många nyhetsinslag och artiklar på allvar, även om de kan innehålla intressanta korn av sanning som skulle kunna belysas med en lite annorlunda approach än en megafonjournalistisk.

I Ukraina idag välts statyer över ända och i dess ställe reser man nya föreställande Stepan Bandera, gator döps om till Banderagatan eller andra namn förknippade med den nationalistiska rörelsen OUN och dess väpnade armé UPA som under andra världskriget inte bara slogs för en ukrainsk självständig stat utan också hjälpte tyskarna att skjuta alla dessa 1,5 miljoner judar som nu ligger i alla dessa massgravar eller transportera dem till tågen som förde till dödslägren (främst Belsec i de ukrainska judarnas fall) och som också ofta tjänstgjorde som lägervakter. OUN:s uttalade mål var en ”ren ukrainsk nation” fri från polacker, judar och ryssar. Den tyska invasionen av Sovjetunionen sågs som ett utmärkt tillfälle att förverkliga självständighetsdrömmen och Jaroslav Stetsko (Bandera satt i Krakow och följde utvecklingen) följde med de Nazityska trupperna som delvis bestod av två SS-bataljoner (Näktergal och Roland) med uteslutande ukrainska rekryter i leden. Den 30 juni 1941 invaderade trupperna Lviv och Stetsko utropade den ukrainska självständigheten samma dag med en proklamation som innehöll följande rader där han fastställer att Ukraina ska samarbeta med vad han kallade:

”[…] det Nationalsocialistiska, storartade Tyskland, som, under Adolf Hitlers ledarskap, är i färd med att etablera en ny ordning i Europa och världen, och som hjälper den ukrainska nationen att frigöra sig från Moskovitisk ockupation”

Det är den här delen av självständighetskampen som den ukrainska staten nu vill att folket ska glömma eller som helt enkelt förnekas och som i lag fastställts inte får framhållas. Hjältenarrativet få inte ifrågasättas och i skolorna har historieundervisningen reviderats. Enligt uppgifter har 1500 historielärare fått lämna sina jobb eller officiellt sagt upp sig. 

Gator döps om på löpande band och flera av dem får namnet Banderagatan, vilket i fallet med Kiev orsakade en smärre diplomatisk kris mellan Polen och Ukraina, eftersom Bandera förknippas med OUN:s väpnade gren UPA som ägnade sig åt etnisk rensning och massmord även på polacker i regionen Volhynien under andra världskrigets andra hälft.

Ukraina vill förstås inte förknippas med massmördare och i synnerhet inte med Nazityskland. Till minne av Förintelsen hölls därför nyligen en stor ceremoni vid Babyn Jar i utkanten av Kiev. En plats där ungefär 33000 judar sköts på bara några dagar i slutet av september 1941. I år var det 75 års-minnet av detta massmord och den ukrainska staten satsade ambitiösare än någonsin för att visa att de platsar i EU och håller de ”europeiska värderingarna” högt. Seminarier och filmvisningar och andra kringevenemang ordnades lite runtom och på själva mordplatsen hade internationella högdjur bjudits in, bland andra israeliska presidenten Reuven Revlin.

Det gick nu inte riktigt som de ukrainska värdarna hade hoppats eftersom Revlin ”ofint” nog påminde dem om en liten detalj. Han sa bland annat så här i sitt tal:

“Many collaborators to the crimes were Ukrainians. And among them, the fighters of the OUN — who mocked the Jews, killed them, and in many cases handed them over to the Germans — particularly distinguished themselves.”

Bogdan Chervak, den nuvarande ledaren för OUN, som ännu finns kvar som en politisk intresseorganisation, reagerade med indignation på sin FB-sida:

“What the President of the State of Israel did in Parliament today can be unambiguously interpreted as a spit in the soul of Ukrainians. To accuse the OUN of [taking part in] the Holocaust, and during parliamentary hearings for the 75th anniversary of Babi Yar, no less, is to disrespect the Ukrainian nation.”

Vladimir Viatrovych, chefen för UINR (Ukrainian Institute for National Remembrance), och den ledande vittvättaren av den ukrainska andra världskrigshistorien kommenterade också på sin FB-sida:

”Unfortunately, the president of Israel repeated the Soviet myth about the OUN’s participation in the Holocaust”

Det här framgår av en artikel i Foreign Policy skriven av Josh Cohen som helt riktigt konstaterar:

”But without the kind of confrontation he sparked, it would impossible to frankly discuss this darker side of Ukrainian history. And if it doesn’t honestly reckon with its past, Ukraine is in danger of enshrining a mirror image of the history-blind chauvinism that predominates in neighboring Russia […] But exalting the OUN as only good, in opposition to its Russian portrayal as evil, is simply a mirror image, and no nearer to the historical truth. Any gray area is lost — the very area that Ukraine must focus on to grow its newfound democratic civic identity”.

Den ukrainska staten försöker hålla två linjer samtidigt. En patriotisk inrikeslinje som är blind för svarta fläckar och tecknar allt negativt som sovjetisk propaganda, och en internationell image av ett land som är på väg in i den Västeuropeiska gemenskapen där europeiska värderingar råder. Om Ukraina verkligen vill träda in i den värmen bör de genast börja bearbeta sin historia på ett helt annat sätt än de nu gör och lyfta fram helt andra identitetsskapande förebilder än de nu gör. Varför inte de 2544 ukrainare som faktiskt hjälpte judar att undfly krigets massakrer och som av Yad Vashem hedrats med utnämningen ”Righteous among the Nations”?

Promenad rakt in i den ukrainska kulturmyllan

Det är lätt att bli lite förälskad i den lagom lilla staden Chernivtsi, där jag nu bor sedan en månad tillbaka. Idag tog jag en promenad i den klara höstluften (bara lite koldoft) och njöt av den arkitektoniska mångfald staden har att bjuda. Om man inte väljer att kalla det för villervalla. Hus i alla storlekar, från olika tidsepoker med olika härskare, av olika arkitektoniska stilar men också i olika grad av förfall. Här finns nyrenoverade nationalromantiska tempel vägg i vägg med slitna trähus som ser ut att falla ihop vilken minut som helst. Jag kan inte mycket själv om arkitektur men kan tänka mig att den här staden är en våt dröm för den specialintresserade. Kul är det hur som helst att gå lite vilse bland smågatorna. Så det gjorde jag idag och hamnade på två muséer som jag inte hade planerat att besöka men som dök upp i all sin anspråkslöshet framför näsan på mig.

Det första var Olha Kobylanska-muséet lite vid sidan av huvudstråken. Kobylanska är något av ikon här i Chernivtsi och står staty på minst ett par ställen i staden och har fått namnge den centrala köpgatan med mera, med mera. Därför blev jag lite förvånad att finna hennes muséum på en väldigt undangömd plats och utan fler besökare än jag själv och en skränig skolklass. De tre damerna som tar emot talar inget annat än ukrainska och verkar förvånade och lätt störda av mitt besök (det är innan skolklassen anländer) och krafsar förgäves i byrålådorna efter någon form av informationsblad på tyska eller engelska, men det finns skyltar på engelska så jag klarar mig hyggligt ändå.

Egen bild. Kobylanskamuseet med minnesplakett.

Kobylanska är en centralfigur i stadens och Ukrainas kulturhistoria. Om jag förstått rätt skrev hon sin första bok på tyska men de senare på ukrainska. Hennes skildringar av vanliga bönders liv och leverne, i synnerhet på den bukovinska landsbygden, har gjort henne till en folkkär folklivsskildrare. Det ligger inte så lite nationalromantik i denna kärlek till Kobylanska men som jag ser det finns det ett mycket klart internationellt stråk i hennes livsgärning. Hon var också mycket populär i Ryssland, var själv förtjust i rysk litteratur och umgicks med ryska författare som Maxim Gorkij och Volodomyr Korolenko, men också med ukrainska som Taras Sjevtjenko, Lesia Ukrainka, Ivan Neucy-Levytskyi och Mykhailo Starytskyi med flera. Dessutom med framstående kulturpersonligheter och författare från Bulgarien, Polen, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder. På det sättet är Olha Kobylanska kanske den perfekta portalfiguren för staden Chernivtsi som ju gärna odlar sin mångkulturella och mångetniska särart och litterära kulturarv. En sak jag funderar över är dock hur hon identifierade sig själv? Som ukrainska självklart skulle nog de flesta här säga. Men jag har förstått att hon även var mycket populär i Sovjetunionen. Ser också en boktitel, ”Kleinrussische novellen” (”Maloruské novely”) som idag bör kunna klinga lätt kontroversiellt här i Ukraina.

Inte många kvarter därifrån stöter jag på nästa museum, som varit hem för en för den svenska publiken möjligen ännu mindre känd kulturpersonlighet , Volodomyr Ivasyuk. Här i Ukraina är han dock en enormt populär kompositör, textförfattare och poet. Det är därför, återigen, förvånande att hans gamla hem inte besöks av fler. Det är tomt och släckt när jag ankommer och tydligen var jag deras första besökare (någonsin?) utan gruppguide eller egen översättare. Det visar sig dock att den äldre av de två damerna som tar emot kan lite tyska, så jag får en personlig guidning. 

Egen bild. Volodomyr Ivasyuks lilla arbetsbord med skrivmaskin av märket MOCKBA och allt...

Volodomyrs far Mykhailo var också en välkänd författare i Bukovina men det är sonen Volodomyr som har en plats i många ukrainska hjärtan. Volodomyr föddes i Kitsman i Chernivtsi oblast men familjen flyttade senare under hans uppväxt till Chernivtsi dit han sedan återvände med jämna mellanrum som jag förstod det. Han hade enorm framgång med sin sång ”Chervona Ruta”, men det var olika sångerskor och sångare som framförde den och populariserade  den. Sångerskan Olena Kuznetsova vid första framförandet i en tv-sändning 1970 , Sofia Rotaru i en musical ett par år senare, samt de ukrainska sångarna Vasiliy Zinkevych och Nazary Yaremchuk som framförde sången i Moskva 1971 och vann den respektingivande utmärkelsen ”Årets bästa sång i Sovjetunionen”. En titel han lade beslag på även året därpå med låten ”Vodohray”. Lite av en sovjetisk/ukrainsk Thomas G:son kanske man kan säga. Hans karriär blev dock tämligen kort då han hängde sig i en skog utanför Lviv 1979, endast 30 år gammal. Det är tydligen ouppklarat än idag om det verkligen handlade om ett självmord då det finns en del oklara omständigheter kring hans död. Frågar man en ukrainare om ukrainsk populärmusik är det emellertid oftast Ivasyuk nämns och han erhöll dessutom postumt titeln Nationens Hjälte . Han hann skriva över 100 sånger, inte bara poplåtar utan även kammarmusik och för stråkkvartetter och teaterpjäser med mera, och uppenbarligen har han rört vid flera generationers ukrainska hjärtan med sina sånger och texter. Även de lite yngre Chernivtsi-borna framhåller namnet Ivasyuk när man frågar om kända och populära ukrainska popartister och han erhöll dessutom 2009 postumt titeln Nationens Hjälte.

Egen bild. Volodomyr Ivasyuk, modern ukrainsk ikon. Fadern Mykhailo underst.

Märkligt att på en eftermiddag, med bara några minuters promenad emellan, och nästan ensam (sånär som på skolklassen), få en inblick i två ukrainska kulturella ikoners livsöden och hemmiljöer.

Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy

Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare, både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?

Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för filmfestivalen Docudays ledde mig på spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter det kulturella Chernivtsi.

Docudays är en filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”. Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid. Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.

International Human Rights Documentary Film Festival Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om festivalen kan man läsa också här.

Docudays UA foto: Poster

Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som hur man lägger upp en CV osv.

Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu, Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har korsat stadens kullerstensbelagda gator.

Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti. Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och förlusten av sina föräldrar.

Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå. Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfuga på svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning av Lars-Inge Nilsson:

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland

Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker

Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått

Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften

Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland

Ditt gyllene hår Margarete

Ditt askgråa hår Sulamit

Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs, som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.

Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26 november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där 2009.

Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm), Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från det sovjetiska Chernivtsi.

Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art

Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.

Liv till varje pris

Efter två års letande hittade jag den äntligen. I en låda på vinden där den hamnat vid senaste flytten. Dubbel-dvd:n med Stefan Jarls porträttfilmer av Thommy Berggren (Muraren) respektive Bo Widerberg (Liv till varje pris). Det var en lycklig man som klättrade ned från vinden för att titta på dessa sorgligt bortglömda filmpärlor, omöjliga att få tag i hos de etablerade nätbutikerna för film.

Det är i synnerhet filmen om Widerberg, Liv till varje pris, som gripit tag i mig så starkt. Mycket tack vare filmens ciceron Thommy Berggren som berättar om sin vän och regissör i de kanske bästa av Widerbergs filmer, Barnvagnen, Elvira Madigan, Joe Hill och framför allt Kvarteret Korpen. Men också för vad som där sägs om filmkonsten. Widerberg hade en kärlek till skådespelarna, ett starkt bildningsideal och en tro på att genom kulturen förädla människan, lyder ett av omdömena om honom i filmen. Han ville framför allt göra film med ”ett stycke liv”. Eller mer drastiskt sökte han "liv till varje pris" som titeln på porträttfilmen lyder. Med detta menade han troligen (enligt Roy Andersson i filmen) att eftersträva ett närvarande och sant spel. Alltså att skildra levande och närvarande människor. Han hade en idé om att låta skådespelarna ”gå ned i sitt eget vatten” för att hitta den rätta känslan. Det är något jag funderat över och försökt använda i mitt eget vardagsliv. Det är fint uttryckt i alla fall. 

Han jobbade i många år och in i det sista med en film som aldrig blev färdig (Rött och svart) i vilken han ville skildra samtidens Sverige. Inte spektakulärt och storslaget utan genom att borra nedåt. Att säga det han hade på hjärtat genom att till synes tala om något annat, framgår det av hans anteckningar. Alldeles före sin död 1997 efterlyste han unga svenska filmskapare. ”Var är dom nya?”, förtvivlade han.

Det är fortfarande ont om unga, spännande filmskapare men kanske i ännu högre grad ont om skildringar av vanliga människors vardag och om den lilla världens dramer (Äta, sova, dö ett lysande undantag). Det gäller i minst lika hög grad för utländsk film som för svensk. En liten titt på filmtoppen just nu ger en viss fingervisning vad som produceras och kanske säger ännu mer om vad som visas på bio. Åtminstone sju av tio-i-topp filmerna är animerade eller i olika hög grad spektakulära fantasihistorier;

Mission Impossible – Rogue nation: Fantasiaction i James Bond-stil

Fantastic Four – Serietidningsfigurer i serietidningsäventyr

Minioner – Små gula figurer (?)

Ant-man – Superhjälte som kan krympa till myrstorlek (!?)

Den stora nötkuppen – Animerad barnfilm

Jurassic World – Dinosaurier löper än en gång amok

Ted 2 – En teddybjörn på upptåg

Ja, var är dom? Skildringarna om vardagens hjältar eller anti-hjältar. Skildrade av skådespelare som skapar ”ett stycke liv” utan briserande bomber, kraschande bilar eller publikfriande specialeffekter.

Tur att jag också har Widerbergs Kvarteret Korpen på DVD. 

Bild: SFI

Yahya Hassans erfarenheter

Vad bör vi göra åt den socialt nedgraderade kristne patrioten från den vita underklass som försöker få tillvaron i den frisläppta globaliserade moderniteten att passa ihop med sitt känsliga nationalitetsbegrepp och sin invandrarsyn?

Tja, kanske är det denna fråga vi bör debattera likaväl som den muslimske invandraren? I min inledning ovan har jag använt formuleringar från Jes Stein Pedersens kulturdebattartikel i SvD från i lördags 11/1. Han skriver där på detta vis:

”Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn”.

Han skriver där om den danska poeten Yahya Hassan och hur dennes dikter skakat om danskarna med sin uppriktighet om sin uppväxt i ett ”ghetto” i Århus. 

Hot och våld

Hassan har blivit hotad till livet och fått polisbeskydd, berättar Stein Pedersen i sin artikel. Det är tragiskt och ett stort problem för ett samhälle där det fria ordet aktas. På precis samma vis som det är ett problem för den tonårskvinna, engagerad i SSU i Skåne, som blev attackerad av arga unga män som ville markera för henne att hon bör akta sig för att kritisera ”invandringskritiker”. Eller för de fredliga demonstranter i Kärrtorp som blev attackerade av en hop arga unga män som kastade flaskor, sköt raketer och viftade med tillhyggen mot dem som vågade kritisera deras ”invandringskritik”. Eller de journalister som dödats och dödshotats av ”invandringskritiker” för att de vågat utmana dem i sina texter. Som Lisa Bjurwald exempelvis som fått utstå en ström av hatiska kommentarer och förslag på avrättningsmetoder som borde användas på henne för hennes åsikters skull.

Det är också tragiskt för vem som helst som drabbats av de mer än fem tusen (årligen anmälda) hatbrott som till största delen utförs med rasistiska/främlingsfientliga motiv, enligt Brå. Och därmed ett samhällsproblem som det talas ganska lite om egentligen. För samtidigt som diskussionen om vad som inte sägas om muslimer förs i media så pågår sedan flera års tid en lågintensiv psykisk och fysisk mobbning av muslimer som sällan debatteras i några större ordalag. Gustav Fridolin gjorde för ett antal år sedan, som TV4-journalist, en undersökning av hatbrott mot moskéer och fann då att var tredje svensk moské då drabbats av attacker av olika slag och att de hade ”närmast oreflekterat anpassat sig utifrån attentaten”. Skruvat ner skyltar, satt galler för fönstren, uppmanat besökare att inte lämna lokalen ensamma etc. Han konstaterade också att många muslimer, inte minst kvinnor, rent generellt anpassat sin vardag genom att ta bil hellre än tunnelbana och handla i förortens butiker även om de bodde på Gärdet osv. Situationen idag är inte annorlunda. Jag känner själv muslimer som bekräftar detta och det är inte heller många dagar sedan som hakkors ”prydde” bl.a. Södermalmsmoskéns port. 

Kunskapens källa

 

Eller varför diskuteras inte längre särskilt ofta Anders Behring Breivik som utfört de i särklass största terroristattentaten i Norden med över hundra offer? Varifrån har han fått sin världsbild och i vilken kristen grogrund bottnar ett sådant blint hat? Hur kan vi koppla det till framgångarna för Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna?

Vi undviker det kanske för att det är en förenkling att leta i hans kristna uppfostran efter förklaringar och för att det vore en förenkling att tolka in alltför mycket av en enda gärningsmans dåd som ett stort samhällsproblem. Inga enkla sanningar kan förklara dessa fenomen och strömningar i samhället. Lika litet som Yahya Hassans erfarenheter kan sammanfattas på det sätt som Jes Stein Pedersen gör när han säger följande:

”Yahya Hassans dikter har försatt en hel nation i självrannsakan, för de pekar direkt på hur gruvligt välfärdssamhället har misslyckats med integrationen av muslimer”.

Som Edward Said har lärt oss är ”orientalen” en källa till upplysningar och ”orientalisten” en källa till kunskap och någon dialektik är ”inte önskvärd och inte heller tillåten”. Said ansåg att det mellan ”orientalisten” och ”orientalen” alltid fanns ett underliggande maktförhållande och alltid till ”orientalistens” fördel. ”Orientalisten” är forskaren och ”orientalen” ämnet; passivt och underlägset. 

Gränsen mellan islamkritik och islamofobi

Jag har inte läst Yahya Hassan så jag kan inte bedöma kvaliteten och trovärdigheten i hans texter. Jag har dock ingen anledning att betvivla äktheten i hans upplevelser. Inte heller finns anledning att tro att han är alldeles ensam om sina erfarenheter. Men att danskar tagit honom till sin barm och kramar honom så hårt kanske säger mer om det danska debattklimatet än tillståndet i det danska välfärdssamhället? Det är inte något nytt med ”invandringskritik” och ”invandrarkritik” i vårt västra grannland. Kanske är det därför lätt att förstå hur snabbt debattörer hakar i denna ende poets egna erfarenheter med samtliga unga muslimers erfarenheter. Att danskar upptar Yahya Hassan i sin gemenskap kanske är för att han bekräftar mytbilden av muslimer och islam (?). På liknande vis som Ayaan Hirsi Ali fått tillgång till de mediala finsalongerna ges Yahya Hassan nu en exklusiv rätt att uttolka och uttala ”sanningen” om islam och muslimer. Ett medialt silverhorn vars stötar slutligen är tänkta att rasera fiendens murar.

Lisa Bjurwald skriver mycket tänkvärt i boken Skrivbordskrigarna om hur de kontrajihadistiska konspirationsteorierna (som kretsar kring dess moder Eurabiateorin) fått genomslag även hos kretsar som inte rör sig i samhällets utkanter. Hon fortsätter:

”Idéer som att alla muslimer snarast måste anpassa sig till våra påstått överlägsna västerländska värderingar har fått fotfäste i mainstreamsamhället via konservativa politiker och debattörer. Många väljer att se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till den islamofoba idévärlden”.

Det är lätt att gå över den gränsen när debattens vågor går höga och det är därför jag och många med mig (hoppas jag) tycker det är viktigt hur företrädare för det normbestämmande etablissemanget uttrycker sig. Det har, enligt min mening, inget att göra med att tysta vissa åsikter eller att inte få berätta ”sanningar”. Det är också så jag tolkar Elise Karlssons reaktion mot Stein Pedersens text som hon framför i dagens SvD. Svaret från kulturchefen Daniel Sandström har sina poänger . Men förhoppningsvis har han inte svalt föreställningen att allt måste publiceras i yttrandefrihetens namn även om jag kan hålla med om att Stein Pedersen inte går över gränsen helt utan balanserar mellan det som Bjurwald här ovan betecknar som islamkritik och islamofobi. Denna balansgång är emellertid besvärlig och det är mycket lätt att kliva över gränsen. En slarvig tolkning bland redaktörer i etablerade medier av det publicistiska ansvaret leder debatten över denna gräns.

 

Vilken diskussion vill vi ha och vart kan den leda?

Stein Pedersen säger sig vara spänd på hur Hassans dikter ska tas emot i Sverige där vi, enligt Stein Pedersen, alltid varit rädda för att ”tala ut om de problem som otvivelaktigt uppstår när ett socialdemokratiserat, och mycket världsligt välfärdssamhälle under relativt få år plötsligt rymmer stadsdelar – ghetton – med övervägande marginaliserade muslimer”.

Alltså, problem uppstår oundvikligen när muslimer bebor ett välfärdssamhälle, menar han. Ganska tungt påstående som bör styrkas med mycket mer än en poets problematiska uppväxt, menar jag. 

Kanske är det snarare så att våra nordiska ”socialdemokratiserade välfärdssamhällen” nedmonterats till den grad att de inte längre rymmer alla människor? Kanske har dessa samhällens marginaliserade blivit så många och så pressade att de kryper in i sina respektive kulturella skal och stänger ute den bistra verkligheten utanför? Då tänker jag alltså på underklass oavsett etnisk tillhörighet. Kanske är det så vi ska förklara framflyttandet av positioner för ”invandringskritiken”? Kanske är det en sådan, bred, diskussion vi bör ha istället för att ringa in en religiös minoritet som samhällets varböld? 

Historien visar åtminstone vartåt det sistnämnda leder. Jag var bara för ett par veckor sedan i Polen och såg ugnarna i Birkenau som för mig symboliserade den slutliga stationen för fördomarnas, utpekandets och hatets mörka stig. Jag skrev igår om att vi lär få vänja oss vid att EU-valkampanjen kommer att kretsa kring migration. Jag hoppas bara att vi inte vänjer oss vid att använda svepande generaliseringar som utmålar en viss grupp som det stora samhällsproblemet. Den mörka stigen vill i alla fall inte jag anträda.

En bred diskussion om tillståndet för allas vårt samhälle måste rymma en mångfald av åsikter men jag håller helt med Lisa Bjurwald som menar att det bör finnas en gräns för åsiktspluralismen. Hon motiverar det mycket träffande i sin bok Skrivbordskrigarna och får därför avsluta mitt inlägg:

”Att få kontakt med tankar som före internet låg bortom den egna umgängessfären kan vara mycket lärorikt. Problemet uppstår när dessa tankar är antidemokratiska, människofientliga och till och med uppmanar till våld. Gårdagens extrema politiska åsikter har på det sättet blivit vardagsmat idag – och kanske, för dem som påverkas, någonting önskvärt imorgon”.