Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”

Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokin i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar att detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?

Lokalvalen i Ukraina – selektiv rättvisa

En sak som jag lagt märke till tidigare men som framträder mycket tydligt på nära håll inte minst i samband med de pågående lokalvalen här i Ukraina är tillämpningen av rättssystemet som ett politiskt vapen. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat bland ukrainska politiker så det är inga större sensationer när än den ena och den andra ställs inför rätta anklagade för förskingring eller liknande. Många är verkligen skyldiga men det man kan vara ganska säker på är att minst lika många undkommer lagens långa arm. Bara de har greppet om åklagarämbetet, polisen och domstolarna. Den som har kontroll över rättssystemet har stora möjligheter att röja politiska motståndare ur vägen. Det mest kända fallet i Väst är väl Julia Tymosjenko som spenderade flera år i fängelse innan de nya makthavarna efter Euromajdan släppte henne fri. Men användandet av rättssystemet som politiskt vapen är en ”offentlig hemlighet” i Ukraina. Det finns till och med en vedertagen benämning här för det; selektiv rättvisa. Kyiv Post ägnar nästan hela sin specialtidning Legal quarterly åt detta i oktobernumret.

Just nu debatteras intensivt om president Porosjenko och hans relation till riksåklagaren Viktor Shokin. En parlamentsledamot för partiet Samopomich, Yegor Sobolev, har hittills fått ihop 114 namnteckningar för kravet att avsätta Shokin och ersätta honom med någon som tillsätts av en politiskt oberoende. För att få talmannen att ta upp saken till omröstning krävs dock 150 namnteckningar men undertecknandet har avstannat helt efter att en av undertecknarna, Ihor Mosiychuk, arresterades i själva parlamentet den 17 september i år. ”Stor teater” men knappast en uppvisning av rättvisa, menar många som bevittnade hur riksåklagaren själv, Shokin, äntrade parlamentets talarstol och påbörjade en filmvisning av en video som sades bevisa Mosiychuk skyldig till mutbrott.

Shokin är en gammal bekant till president Porosjenko och många menar att de två nu konsekvent använder rättssystemet för politisk vinning. Enligt Sobolev har inte en enda av den förre presidentens Janukovytj närmast allierade ställts inför rätta trots att korruptionen hos Janukovytj och vad som kallades hans ”klan” var en bidragande orsak till folkets ilska vid Euromajdan. Många NGOs har också samlat in bevis mot ett hundratal av dessa politiker och myndighetspersoner så underlag bör inte saknas för att inleda rättssak mot flera av dem. Inte ett enda åtal har väckts vilket också noterats internationellt och föranlett den amerikanske ambassadören i Ukraina, Geoffrey Pyatt, att offentligt kommentera saken. Många menar att Porosjenko själv och hans allierade fruktar att bli avslöjade som lika korrumperade som Janukovytj-regimen de efterträtt och därför avvärjer varje försök till utredning av myndighetschefer. Stora fiskar kan simma vidare medan en och annan småfisk fångas upp och dessutom selektivt efter partitillhörighet. Alla som hotar makten på ett eller annat sätt riskerar att hamna i klorna på rättvisan medan presidentens lojala går säkra.

En stor sak just nu är exempelvis anhållandet av Hennadiy Korban, partiledare för det tämligen färska partiet UKROP som backas upp av oligarken Ihor Kolomoisky. Korban anklagas för kidnappning och förskingring bland annat av fondmedel avsatta för ukrainska frontsoldater. Porosjenko har sedan en tid haft en personlig uppgörelse med Kolomoisky och avskedade honom från guvernörsposten i Dnipropetrovs offentligt i en märklig tv-sändning tidigare i våras. Gripandet av Korban ses förstås som ett försök att skada Kolomoisky och UKROP som hade stora framgångar vid lokalvalen och blev totalt sjunde största partiet i antal röster till de olika lokala och regionala råden. På söndag hålls också andra omgången av borgmästarvalen på flera platser och i storstaden Dnipropetrovsk står striden mellan UKROPs Borys Filatov och Oleksandr Vilkul, som backas ekonomiskt av oligarken Rinat Akhmetov, men som också sägs ha Porosjenkos tysta support för att ge en känga till Kolomoisky. Även Filatovs kontor blev genomsökt i en landsomfattande aktion den 31 oktober då 500 man ur säkerhetstjänsten stormade in på flera UKROP-kontor. Filatov går dock fri än så länge och är redo för valkamp på söndag. Möjligen något stukad vilket högst sannolikt var meningen med hela aktionen. Frågan är om effekten blir den motsatta? Utanför regeringsbyggnaden i Kiev samlades hur som helst ca 2000 anhängare till UKROP häromdagen och krävde Korbachs frigivning och protesterade mot politiseringen av rättsväsendet.

Det sistnämnda är de alltså inte ensamma om att göra. Systemet med selektiv rättvisa är ett problem som Ukraina förr eller senare är tvungna att ta itu med om ett EU-medlemskap över huvud taget ska kunna bli aktuellt. Tillsvidare är det dock en politisk realitet för politiker och väljare att kalkylera med. Närmast redan på söndag den 15 november.

Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor. 

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Torsten Kälvemark är som vanligt nykter i sin analys av vad som händer i Ukraina. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammar han nyligen det beslut som det ukrainska parlamentet tog för ett par veckor sedan som kan (om president Porosjenko släpper igenom förslaget) innebära en lag som förbjuder såväl nazism som kommunism och som gör det olagligt att sjunga internationalen och använda symboler som hammaren och skäran. Något jag själv berört i ett tidigare inlägg.

Dessutom föreslås det bli straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. En ultranationalistisk rörelse med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Av Kälvemarks artikel framkommer att detta förslag även fått hård intern kritik. Bland annat från Halya Coynash som företräder Kharkiv human rights protection group. Hon kallar detta för ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev. Från grannlandet Polen kommer också hård kritik. Banderas OUN-UPA massakrerade hundratusentals polacker i Volynien, i nuvarande nordvästra Ukraina, under 1940-talet och enligt den polske före detta europaparlamentarikern Pawel Kowal kan Ukraina aldrig bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”.

I Ukraina råder nu en nervös stämning inför 1:a maj och kanske inte minst firandet av segern i andra världskriget 9 maj. I just Kharkiv, framgår det av en artikel i Kyiv Post, har kommunisterna förbjudits att marschera under 1:a maj. I kommentarsfältet till artikeln finns en klarsynt kommentar:

”Unfortunately actions like this will damage the chances of Ukraine getting into the EU etc for a long time and leave it as the Slavic Turkey of Europe - never quite ready yet to be invited to the dance”

Kälvemark menar att EU måste trycka på för en demokratisk utveckling och en nationell dialog mellan Kiev-regering och rebellerna i Donbass istället för det ”villkorslösa stödet” som den ukrainska regeringen hittills fått. Annars riskerar landet en oåterkallelig splittring, en balkanisering.

Samtidigt har också Ukraina under senare tid haft en liten våg av mord och ”självmord” bland före detta Janukovytj-politiker. Senast på en journalist, Oles Buzyna, frispråkig regimkritiker och ryssvän.En del har försökt peka ut Ryssland som skyldiga till morden som skulle ha utförts för att misskreditera Kiev-regeringen. Det förefaller tämligen långsökt. Mer troligt är att de utförts av den grupp som kallar sig UPA (se ovan om OUN-UPA) som i ett brev har tagit på sig morden. Många pro-ryska oppositionella och tidigare politiker under Janukovytj-regimen fruktar nu för sina liv och en livlig debatt har rasat i Ukraina kring dessa händelser.

Anna-Lena Laurén skrev också i SvD för en vecka sedan om denna ”mordvåg” och menar att den tyder på en svag rättsstat. Hon har intervjuat journalisten Tetjana Sylina som inte utesluter att det kan vara någon av de väpnade ”självförsvarsgrupper” (se tidigare inlägg på denna blogg) som nu rör sig i Kiev och andra städer under namn som anknyter till Majdan. Hon framhåller att mängder av vapen cirkulerar i det ukrainska samhället, något jag själv hört från min källa i Ukraina. Sylina kallar den tid som råder för ”stora oredan” (smutnoje vremja). 

Med allt detta är det bäddat för bråk inför 1:a maj och firandet av segern i andra världskriget 9 maj. Något som kan utlösa än värre inre blödningar för det redan blödande Ukraina. Och en irreparabel splittring och våldsbemängd balkanisering som kan få mer komplicerade gränsdragningar än västra vs östra Ukraina.

Ukraina ser i alla händelser allt mindre ut att vara redo för EU. Eller vad säger EU?

Bild: The Retired Boomers. 1:a maj-demonstration i Kiev

På resa i Ukraina - Religionsfrihet i händerna på Högra Sektorn

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.




En viktig uppgift för observatörerna från OSSE här i Ukraina är att bevaka hur de mänskliga rättigheterna och principerna för en rättsstat efterlevs. Inte minst i en smått kaotisk situation som den som nu råder i Ukraina är risken stor att dessa principer rubbas av patriotiska känslostormar eller separatistiskt självsvåld. Mitt intryck härifrån västra Ukraina är att respekten för dessa principer tenderar att bli sämre på mindre orter där den mediala uppmärksamheten och internationella närvaron inte är så stor och framför allt inte permanent. Själv får jag inte medfölja på observatörsuppdrag men får ändå en viss insyn i vad som rapporteras från dessa.

En incident bland flera inträffade igår i ett par mindre orter i Chernivtsi-regionen, Miliyevo och Kybaky, där majoriteten av befolkningarna tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan under patriarkatet i Moskva. Nationalistiska element, bland dem företrädare för fascistpartiet Högra Sektorn, ockuperade igår en kyrka i området för att kräva att de bryter sin lojalitet till Moskva-patriarkatet. De avkrävde kyrkvaktmästaren nycklarna till kyrkan och hotade med ett ännu otrevligare besök av folk från Högra Sektorn om inte kravet på lojalitetsbyte följdes. Ett möte skulle hållas kl 15.00, arrangerat av det lokala byrådet, för att ta beslut om den lokala kyrkans lojalitet. Det är ungefär som om en folkhop skulle tränga sig in i Katarina Kyrka på Södermalm och kräva att den underkastar sig påven.

Uppgiftslämnarna är två präster tillhörande församlingarna och de hävdar att dessa ultranationalister utövat hårt tryck på dessa byar en längre tid. För den som inte känner till Högra Sektorn finns en liten "reklamsnutt" här;


Ännu längre tillbaka i tiden var just byn Miliyevo en av de byar där den ukrainska självständighetsrörelsen och milisen OUN deltog i pogromen mot judar 1941 när tyskarna precis hade marscherat in i landet. Mer om detta kan man läsa i den här studien publicerad 2010 skriven förvisso av en omstridd historiker, Alexander Dyukov. Men pogromen i just byn Miliyevo bekräftas av dessa präster.

Den nu aktuella kyrkoincidenten är emellertid just en typ av återkommande händelser som demonstrerar ett stort problem som Ukraina kommer att få brottas med en längre tid om inte regeringen i Kiev kan få ordning på rättssäkerheten och myndigheternas respekt för mänskliga rättigheter i alla delar av landet. Blir det nu ett slut på stridigheterna är just detta helt avgörande för landets framtid som ett helt och enat Ukraina, tror jag. Snart är det nyval och förhoppningsvis innebär detta inte ett ökat inflytande för partier som Svoboda och Högra Sektorn m.fl. högerextrema nationalistpartier. Om inte deras inflytande på styret av Ukraina minskar är risken stor att den ryska och mer ryssvänliga befolkningen vänder sig till Putin för att få den lag och ordning, säkerhet och trygghet som den ukrainska regeringen inte är kapatel att garantera dem. För Putin lär frestelsen då bli stor att "bistå" med detta och därmed göra slut på Ukrainas länge efterlängtade och dyrköpta självständighet.

Avvisningarna av Agiza och Alzery – en rättsskandal att hålla i minnet

Sommaren 2012 får egyptiern Ahmed Agiza uppehållstillstånd i Sverige tack vare familjeanknytning. Hans familj har levt här under de 10 år han suttit fängslad i Egypten. Hans landsman, Mohammed Alzery, har däremot nekats detsamma så sent som sommaren 2013 senast. FN har kritiserat Sverige och uppmanat Sverige att ge full upprättelse åt dessa två egyptier och ge dem rätt att återvända till Sverige för att här återskapa sina liv. Det stilla vardagsliv som de blev så abrupt avbrutna med att leva en kall vinterkväll 18 december 2001.

De två egyptierna jag talar om är de två som avvisades under mystiska omständigheter och som flögs ut från Bromma flygplats till Kairo för fängelsevistelse och tortyr som upphörde först när Mubarak-regimen föll under den s.k. ”arabiska våren”. Jag har just läst klart boken ”Spår”. En bländande dokumentär thriller av journalisten Lena Sundström som har trollbundit mig under några dagar. 

Maskerade män i rånarluvor som leder barfotade män till väntande CIA-beställt plan för att överlämnas åt Mubarak-regimen som tacksamt tar emot två dissidenter och regimkritiker som därmed kan stoppas undan i fängelse och torteras. Det som låter som en fantasifull spionthriller är alltså istället en sann historia som utspelades i det snötäckta Sverige, medan invånarna i kvarteren runt Bromma flygplats tryggt förberedde sig för julen med pepparkaksbak, julklappsinslagning och skinkkok. 

Anklagelserna mot de två egyptierna Agiza och Alzery var högst oklara och godtyckliga och visade sig vid närmare granskning helt ogrundade och utan någon som helst bevisning. Säpo hade också bedrivit spaning på de båda under flera månader utan att få några som helst bevis för samröre med terrorverksamhet. Däremot hävdade regeringen Göran Persson envist under hela mediestormen att det handlade om att avvisa mycket farliga terrorister. Vilket alltså motsägs bland annat av att Sverige gett Agiza uppehållstillstånd tio år senare. 

Att ett CIA-beställt flygplan i största hemlighet flygs in till svenskt territorium för att utan rättegång eller utlämningsbeslut bortföra personer bosatta i Sverige är uppseendeväckande nog. Att detta flygplan medför maskerad CIA-personal som bryskt förser de kidnappade med huvor och fotbojor och bortför dem barfota till fängelsevistelse och tortyr i det land från vilket de flytt diktaturregimen under Mubarak är än mer uppseendeväckande. Att det sker med svenska regeringens godkännande och Säpos medhjälp gör det hela skamligt och skrämmande. Den egyptiska diktaturregimens garantier till den svenska regeringen om att respektera tortyrförbudet snarast skrattretande om det inte vore för de allvarliga konsekvenserna av godtrogenheten. Men mest vämjeligt är kanske förnekandet i efterhand. Ingen - varken i dåvarande eller nuvarande regering - vill erkänna att några brott har skett eller allvarliga fel skulle ha begåtts och ingen har heller åtalats eller ställts till svars.

I mars 2002 skickas en rapport från svenska ambassaden i Kairo till svenska regeringen med en hälsning från Mubaraks högra hand och chef för Egyptens underrättelsetjänst Omar Suleiman som förmedlar den egyptiska regeringens tacksamhet för svenska regeringens agerande i ärendet och att president Mubarak ”varit mycket belåten”. 

Några år senare jublar hela världen åt Mubarak-regimens fall och gör allvarsamma uttalanden om vilken seger för demokrati och mänskliga rättigheter som detta innebar. Dubbelmoral kan inte illustreras bättre i handling än genom den här historien.

Alla detaljer i den, för den som inte känner till dem, kan med stor behållning inhämtas genom läsning av Sundströms utmärkta bok. Eller förstås genom att googla fram artiklar i den mån de fortfarande finns tillgängliga på nätet. Men det är värt att framhålla efterspelet som Sundström redogör för i epilogen i sin bok vilket kan sammanfattas med följande:

CAT (FN-organ) fastställde i maj 2005 att avvisningen stred mot artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr gällande Agiza.    

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter fällde i oktober 2006 Sverige för kränkning av tortyrförbudet vid avvisningen av Alzery och för att ha undanhållit information från dennes juridiska ombud.   

KU riktade skarp kritik mot regeringen hösten 2005. Sverige borde inte ha godtagit Egyptens försäkran om respekt för tortyrförbud.   

JO (Mats Melin) gjorde en utredning av fallet och väckte åtal som egen åklagare, vilket innebar att alla hörda kunde höras utan straffansvar trots att JO konstaterade att hanteringen brutit mot svensk lag.   

Riksåklagaren Fredrik Wersäll sattes att utreda om Justitiedepartementet haft rätt när de i sin tidigare internutredning haft rätt i att inget lagbrott begåtts av svensk polis. Samme Fredrik Wersäll var tidigare rättschef på Justitiedepartementet och var den som höll i just denna internutredning. Den (för honom) delikata situationen infann sig alltså att han gavs ansvar för en utredning som skulle utreda riktigheten i den internutredning han själv haft ansvaret för. Utfallet kom efter bara tre veckor; ingen förundersökning skulle göras.    

Justitiekanslern har prövat frågan om skadestånd och tilldömt svenska staten att betala 3 miljoner kronor var till männen för själva avvisningen och sättet på vilken den utfördes.  

EU-parlamentets tillfälliga utskott som tillsatts för att utreda den på europeisk mark omfattande CIA-ledda verksamhet med arresteringar och transporter till illegal internering kom i sin rapport ”The torture report” fram till att USA varit ansvariga för tortyr av fångar som ”plockats upp” som terroristmisstänka på platser över hela världen. Utan rättslig prövning och ofta på lösa grunder anklagade, bland annat information inhämtad från tidigare internerade som lämnats under tortyr och därmed kan sägas ha ringa eller inget värde. Det hade inte kunnat ske utan hjälp från 54 inblandade länders regeringars samarbetsvilja. Bland andra Sveriges. Carl Bildt kallades till utskottet för att höras men tackade nej p.g.a. tidsbrist. Ingen annan regeringsrepresentant infann sig heller.   

Människorättsorganisationerna Reprieve och Access Info Europe gjorde senare en kartläggning av europeiska länders samarbete med CIA i dessa ”renditionflygningar” och av 28 länder utmärkte sig tre som vägrade lämna ut information. Ett av dem var Sverige.  

I Kanada och Italien har åtal väckts mot inblandade i dylika fall. I Italien har, i ett fall liknande detta svenska, 22 CIA-agenter och en amerikansk Air Force One-pilot dömts till mellan 7 och 9 års fängelse och dess högsta domstol väckte också åtal mot cheferna på den italienska militära underrättelsetjänsten SISMI samt tre italienska agenter. I Sverige har inga åtal väckts och följaktligen ingen dömts för några brott mot svensk lag.   

Att vi alls har fått veta så pass mycket om vad som egentligen hände är dock tack vare tre grävande journalister vid tv4 som i programmet ”Kalla fakta” publicerade historien först. Ringarna på mediavattnet gav sedan uppmärksamhet åt fallet och ett flertal journalistpris har senare mycket välförtjänst tilldelats dessa tre, Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark.

Ändå har hela historien fallit i glömska. Vi debatterar gärna Thomas Quick/Sture Bergwall som en rättsskandal men den här historien som kastar en mörk skugga över svenska regeringen, säkerhetspolisen och rättssäkerheten i landet har vi i stort sett slutat att tänka på. Regeringen har fortfarande maskat delar av handlingarna som rör fallet med avvisningen och hänvisar, enligt Lena Sundström, till ”säkerhet och personlig integritet”. Hon ställer i boken den berättigade frågan ”för vem?”

Alliansregeringen skyddar den socialdemokratiska som hade ansvaret vid avvisningen 2001 och åren därefter. Frågan är varför? Är det så att hanteringen i hemligt samarbete med CIA fortgår än och att regeringen därför inte vill rota i frågan för att väcka den björn som sover? Turerna kring FRA/NSA visar inte precis något som emotsäger detta. Får vi någonsin veta? 

En sak jag tänker på är hur viktigt det är med grävande journalistik. Ett sådant här journalistiskt arbete som trojkan Laurin-Bergman-Dyfvermark utfört kräver mycket tid, möda och risktagande. Nu hade de fasta anställningar och en redaktör bakom sig som backade upp. Det är en situation som allt färre journalister kan njuta av idag. Det var ju inte många dagar sedan vi såg två frilansande journalister komma hem från fångenskap i Syrien mycket tack vare att uppdragsgivarna Aftonbladet och DN ställde upp och arbetade för att möjliggöra deras frisläppande. Det är inget att ta för givet. Att riskera sin ekonomi, sin hälsa och sitt liv är inget som någon kan begära av någon annan. De flesta skulle säga nej till ett dylikt ”erbjudande”. Därför är det oerhört viktigt att våra rikstäckande medier förblir relativt starka, oberoende och tålmodiga. Kortsiktigt vinstintresse från ägare och en allt skralare inkomstsida och större beroende av annonsörer för tidningarna har redan gett en slagsida åt lättköpta nyheter. Färre korrespondenter och på-platsen-reportage, bristfällig källgranskning och slarvig research är effekter som redan kan konstateras. Inte mycket pekar just nu på en förändring mot det bättre. Jag skrev en serie inlägg om detta för ett par år sedan (”Medias förflackning”) med Nick Davies bok Flat Earth News som inspirationskälla. 

Det vore en stor skada för rättssäkerheten och den oberoende granskningen om journalistiska bedrifter som den nämnda trojkans försvåras än mer. Tidningsdöden är inte bara ett problem för medieägarna. Det är också ett problem för den grävande journalistiken som får allt osäkrare förutsättningar. Och därmed ett problem för demokratin och upprätthållandet av rättssäkerheten i det Sverige som vi väl allmänt betraktar som en rättsstat... ?

Läs också gärna...

... boken Spår förstås. Lena Sundströms mästerverk är utgiven 2013 på förlaget Natur&Kultur. Rekommenderas härmed å det varmaste.

CAT-dokumentet (CAT/C/34/D/233/2003)

Dokumentet från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (CCPR/C/88/D/1416/2005)

KU:s betänkande 2005/06:KU2 Granskning av regeringens handläggning av vissa avvisningsärenden m.m.

JO:s beslut JO 2005-03-22 Dnr 2169-2004 En granskning av Säkerhetspolisens verkställighet av ett regeringsbeslut om avvisning av två egyptiska medborgare

Rapporten från EU-parlamentets tillfälliga utskott för CIA:s användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar