Nato, Nej Tack 2: Krigets kostnader

Min argumentation mot Nato-medlemskap i mitt förra inlägg handlade i första hand om den säkerhetspolitiska aspekten och krigföringens produktivitet eller snarare kontraproduktiva effekt på säkerhetsläget i världen och den humana kostnaden för densamma. I det här inlägget fokuserar jag på det rent ekonomiska. Kostnaden för militära insatser istället för fredsinsatser och humanitärt bistånd mätt i reda pengar.

Vad själva Nato-medlemskapet skulle kosta är ett tvisteämne. Men det finns ett antal basfakta som med lite enkel matematik kan ge en del svar. Bloggen Cornucopia har räknat på detta redan för ett par år sedan. Försvarsbudgeten skulle sannolikt behöva höjas med cirka 34 miljarder kronor... årligen. Även Leif Pagrotsky har räknat och kommit fram till ungefär samma summa.

Det brukar framhållas att kravet på att hålla nivån 2 % av BNP för militära utgifter ändå inte följs av många Nato-länder och att Sverige därför skulle kunna strunta i det. De som framför detta argument bör då också framhålla att medlemsländerna förra året skrev under på (Wales Summit Declaration) att inom en tioårsperiod uppnå 2 %-kravet och att Nato nu skärpt tonen mot de ”olydiga” medlemmarna som kommer att få utstå en ”name-and-shame”-kampanj för att pressa dem till att följa överenskommelsen. Det är alltså långt ifrån säkert att Nato är intresserade av att släppa in ett Sverige som har ingången att bli någon sorts fripassagerare.

Detta handlar då om den svenska budgeten enbart. Om vi vidgar perspektivet och ser till den totala kostnaden av den krigföring Sverige skulle - direkt eller indirekt - vid ett Nato-medlemskap, behöva delta i eller politiskt stötta blir det helt andra siffror.

Svenska Afghanistankommittén (SAK), som jag själv hade styrelseuppdrag för under 1980-talet, byggde då - under den sovjetiska ockupationen - upp en humanitär verksamhet i landet, med skolor och sjukstugor, som fick oerhört stor betydelse inte minst i mindre byar. Ett tålmodigt arbete som fortsatte och alltjämt fortsätter långt efter den sovjetiska utmarschen ur landet. Vid början av 2000-talet var SAK Afghanistans största arbetsgivare med 8000 anställda (!). Det hade inte kunnat uppnås utan SIDA-stöd. Sedan 1982 har deras bistånd till Afghanistan (varav en stor del slussat genom SAK) uppskattningsvis uppgått till cirka 8-9 miljarder kronor. Mycket pengar förstås, men kan jämföras med vad krigföring kostar.

Bara den svenska militära insatsen i Afghanistan har kostat drygt 1 miljard kronor per år, enligt officiella siffror. De verkliga siffrorna skulle kunna uppgå till ca 35 miljarder per år, enligt Stefan Lindgren som i en artikel från 2011 framhåller en hel del kringkostnader som inte brukar medräknas. Vilket ändå är småpotatis jämfört med vad USA:s krigföring i Afghanistan och Irak uppskattas komma att kosta totalt. Enligt vissa uppgifter jag stött på ca 1800 miljarder USD. Medan andra - som professor Joseph Stiglitz och Harvard-forskaren Linda Bilmes vilka omnämns i Lindgrens artikel - landar vid summan 4000-5000 miljarder USD. Det visar svårigheten att räkna kostnader för krigföring i pengar (hur mäta lidande och död exempelvis?) men ändå att det rör sig om oerhörda summor. Hur mycket uppbyggnad i stil med den SAK ägnat sig åt hade detta räckt till? Eller investeringar i energieffektiviseringar och förnybara energiproduktionsanläggningar?

Sett ur ett globalt perspektiv är det högst diskutabelt om Sverige ska bidra till att driva en militär doktrin och strategi som dels orsakar ökad säkerhetspolitisk instabilitet, dels orsakar miljoner civila dödsoffer och skadade samt infrastrukturell förstörelse (se mitt förra inlägg) och dessutom kostar åtskilliga miljarder dollar?

Detta återstår nu för de partier som svängt i Nato-frågan och förespråkar ett svenskt medlemskap att politiskt försöka försvara. I en tid då globalt krig istället bör förklaras mot klimatförändringen och mot fattigdom och global ojämlikhet, roten till fanatism och våld. Med de initiala kostnader detta kommer att medföra. Investeringar som åtminstone långsiktigt lär ge återbäring många gånger om. 

Nato, Nej Tack 1: Vikten av att ha en fiende

SIPRI uppskattar att det totala värdet för den internationella vapenhandeln år 2013 uppgick till minst 76 miljarder US-dollar. Med tanke på att inte alla länder är lika öppna med sina transaktioner är den verkliga siffran, enligt SIPRI, mycket sannolikt klart högre. Det är i alla händelser en mycket stor bransch som omsätter enorma summor. Avspänningen efter det kalla kriget kanske, i ljuset av detta, inte togs emot som odelat positivt av riktigt alla. Här stod stora pengar på spel. Men hur skulle denna krigsindustri motiveras utan den klassiska fienden? Det uppstod tillfälligt ett desperat behov av fiender. Ja, lite överdrivet konspiratoriskt kanske. Men det är onekligen en röd tråd som går genom alla USA- och Nato-ledda aktioner under de senaste 20 åren.

Många har nog glömt hur den serbiske presidenten Milosevic jämfördes med Hitler och fick personifiera ”ondskan” i världen. Sören Sommelius påminner oss i ett kapitel av ”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap”. Det blev de ”smarta bombernas” entré på världsmarknaden. Stealth-planen testades och smög över Serbien och fällde sin last med aldrig tidigare skådad precision... enligt Nato. I verkligheten träffades få militära mål men desto fler civila. I Haag hölls en stor fredskonferens där krigsförbrytelserna fördömdes medan Nato från sitt högkvarter i Bryssel istället pumpade ut propaganda om ”det goda kriget”. I Bryssel satt också de svenska journalisterna för att inhämta ”information” om vad som skedde i Serbien.

Några år senare inledde George W. Bush sitt korståg mot ”evil-doers around the world”. Kampen mot terrorismen var en perfekt klangbotten för all militär verksamhet och produktion. Vem vill inte bli av med terrorism? Det satte också ribban för andra och kampen mot terrorismen används som återkommande slogan för Israels urskillningslösa bombningar av Gaza och av Ryssland i Tjetjenien och numera också Syrien. Att åberopa ”krig mot terrorismen” har blivit en taktik som inbegriper ett propagandamaskineri där överdrifter av terrorhot och demonisering av personer och grupper ingår som ett led i krigföringen. Att Putins Ryssland skulle vara ensamt om ett sådant är en naiv villfarelse som bland andra den förre CIA-agenten Philip Giraldi har försökt framhålla. Eller som material som Edward Snowden offentliggjort visar om USA:s hemliga försök att destabilisera misshagliga latinamerikanska regeringar. Något som i propagandan avfärdas som ”konspirationsteorier”.

Saddam Hussein var bästa kompis med USA på den tiden då Ayatollah Khomeini var en ”evil-doer” men blev sedan föremål för demoniseringstaktiken och fick sitt Irak invaderat och förstört. Demoniseringen av Saddam Hussein och de påstådda lagren av massförstörelsevapen var nödvändiga element i propagandan utan vilka det troligen aldrig gått att skrapa ihop tillräckligt med allierade och tillräckligt med folkligt stöd för invasionen (i brist på FN-mandat). Resultatet vi ser idag kan ingen kalla annat än katastrofalt. Låt vara att Irak blev av med en diktator. Men hundratusentals civila har fått sätta livet till och landet befinner sig delvis i totalt kaos. Om det var terrorism som skulle bekämpas kan det svårligen betraktas som annat än ett kostsamt kolossalfiasko. Först efter invasionen fick Al-Quaeda inflytande i Irak och IS framfart har vi inte sett slutet på än.

Invasionen av Afghanistan och den efterföljande jakten på Usama Bin-Laden och på talibaner har på samma sätt orsakat stora mängder civila människoliv. Utan att på något sätt ha fått talibanerna på knä. Ett oräkneligt antal miljarder dollar har pumpats in till den militära insatsen, till synes verkningslöst. Troligen har det, som terroristbekämpning betraktat, varit snarare kontraproduktivt. Liksom i Irak. Trots detta, eller just därför (beroende på hur man vill se det) dröjer sig USA kvar i landet. Liksom de flesta övriga Nato-ländernas trupper.

Bild: Reuters/Afghanhumanrights.com. Offer för en bombattack utförd av NATO i Kunarprovinsen i april 2013.

Libyens Gadaffi var under flera decennier diktator i landet och var länge en demon för USA och Europa tills han hjälpte Europa att lösa ”problemet” med flyktingströmmar från den afrikanska kontinenten som istället kunde hanteras i Libyen. Tillsammans med lite ”oljesmörjning” blev Gadaffi nästan rumsren under ett antal år. Ungefär 10 % av Europas oljeimport kom från Libyen vid den tidpunkten. Fram till den arabiska våren då han åter blev en demon och Nato gavs uppdraget att upprätta en flygförbudszon över Libyen och sedermera hjälpte miliser att inta Tripoli. Troligen handlade detta mer om att säkra oljeimporten än att skydda civilbefolkningen. Demoniseringen av Gadaffi har också i efterhand visat sig bygga på delvis falska uppgifter, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, som menar att insatsen i Libyen grundats på ett ”false narrative”. Resultatet av aktionerna är emellertid... kaos.

Utöver detta bör också nämnas alla de tusentals drönarattacker som görs i en mängd länder, utan krigsförklaring. Bara i Pakistan dödas, enligt en artikel i the Guardian, 28 civila för varje dödad ”targeted”. De blir vad som kallt brukar benämnas ”collateral damage”. Många av attackerna utförs av den amerikanska militära organisationen JSOC (Joint Special Operatons Command). Den undersökande journalisten Jeremy Scahill har i sin film ”Dirty Wars” försökt att komma detta hemlighetsfulla militära organ närmare inpå livet. Han tvingas konfrontera konsekvenserna av ”a war spinning out of control”, enligt den officiella presentationen av filmen (finns på Netflix för den intresserade). Enligt uppgifter i denna film utförs attacker i upp till 75 olika länder (!). Även SR P1 har uppmärksammat organisationens förehavanden och beskriver en ny militär strategi ”långt bort från det mediala sökarljuset”.

Jämfört med alla dessa interventioner och invasioner förefaller Rysslands övertagande av Krim som ett under av smidighet. Två ukrainska soldater dödades. Ändå förefaller det oerhört viktigt att framställa Putin som en ny Hitler. Och som det stora hotet mot världsfreden. Demoniseringen av Putin i USA och Europa följer ett mönster som borde oroa oss betydligt mer än Putin. Ändå är nu det främsta argumentet för ett medlemskap i Nato att skydda oss från Putins Ryssland.

Att i blind hysteri rusa in i Nato vore för det första ett säkerhetspolitiskt risktagande sett ur ett snävt nationellt perspektiv. Det svenska deltagandet i Libyen och Afghanistan har inte gett mersmak precis men det har ändå varit fria val. Vilka konflikter kan vi tvingas eller pressas att delta i som medlemmar av Nato? Ett medlemskap skulle också vara en sorts underskrift på en militärdoktrin som visat sig kontraproduktiv och förödande för människoliv och länders infrastruktur, politiska stabilitet och den internationella säkerheten och stabiliteten. Ett alliansfritt Sverige har betydligt bättre möjligheter att driva en förhandlingslinje där fred, försoning och uppbyggnad blir mål och riktmärken istället för förstörelse och dödande. En linje som är mer konstruktiv och human och samtidigt oerhört mycket billigare. Något jag går in på djupare i mitt nästa inlägg...

Avvisningarna av Agiza och Alzery – en rättsskandal att hålla i minnet

Sommaren 2012 får egyptiern Ahmed Agiza uppehållstillstånd i Sverige tack vare familjeanknytning. Hans familj har levt här under de 10 år han suttit fängslad i Egypten. Hans landsman, Mohammed Alzery, har däremot nekats detsamma så sent som sommaren 2013 senast. FN har kritiserat Sverige och uppmanat Sverige att ge full upprättelse åt dessa två egyptier och ge dem rätt att återvända till Sverige för att här återskapa sina liv. Det stilla vardagsliv som de blev så abrupt avbrutna med att leva en kall vinterkväll 18 december 2001.

De två egyptierna jag talar om är de två som avvisades under mystiska omständigheter och som flögs ut från Bromma flygplats till Kairo för fängelsevistelse och tortyr som upphörde först när Mubarak-regimen föll under den s.k. ”arabiska våren”. Jag har just läst klart boken ”Spår”. En bländande dokumentär thriller av journalisten Lena Sundström som har trollbundit mig under några dagar. 

Maskerade män i rånarluvor som leder barfotade män till väntande CIA-beställt plan för att överlämnas åt Mubarak-regimen som tacksamt tar emot två dissidenter och regimkritiker som därmed kan stoppas undan i fängelse och torteras. Det som låter som en fantasifull spionthriller är alltså istället en sann historia som utspelades i det snötäckta Sverige, medan invånarna i kvarteren runt Bromma flygplats tryggt förberedde sig för julen med pepparkaksbak, julklappsinslagning och skinkkok. 

Anklagelserna mot de två egyptierna Agiza och Alzery var högst oklara och godtyckliga och visade sig vid närmare granskning helt ogrundade och utan någon som helst bevisning. Säpo hade också bedrivit spaning på de båda under flera månader utan att få några som helst bevis för samröre med terrorverksamhet. Däremot hävdade regeringen Göran Persson envist under hela mediestormen att det handlade om att avvisa mycket farliga terrorister. Vilket alltså motsägs bland annat av att Sverige gett Agiza uppehållstillstånd tio år senare. 

Att ett CIA-beställt flygplan i största hemlighet flygs in till svenskt territorium för att utan rättegång eller utlämningsbeslut bortföra personer bosatta i Sverige är uppseendeväckande nog. Att detta flygplan medför maskerad CIA-personal som bryskt förser de kidnappade med huvor och fotbojor och bortför dem barfota till fängelsevistelse och tortyr i det land från vilket de flytt diktaturregimen under Mubarak är än mer uppseendeväckande. Att det sker med svenska regeringens godkännande och Säpos medhjälp gör det hela skamligt och skrämmande. Den egyptiska diktaturregimens garantier till den svenska regeringen om att respektera tortyrförbudet snarast skrattretande om det inte vore för de allvarliga konsekvenserna av godtrogenheten. Men mest vämjeligt är kanske förnekandet i efterhand. Ingen - varken i dåvarande eller nuvarande regering - vill erkänna att några brott har skett eller allvarliga fel skulle ha begåtts och ingen har heller åtalats eller ställts till svars.

I mars 2002 skickas en rapport från svenska ambassaden i Kairo till svenska regeringen med en hälsning från Mubaraks högra hand och chef för Egyptens underrättelsetjänst Omar Suleiman som förmedlar den egyptiska regeringens tacksamhet för svenska regeringens agerande i ärendet och att president Mubarak ”varit mycket belåten”. 

Några år senare jublar hela världen åt Mubarak-regimens fall och gör allvarsamma uttalanden om vilken seger för demokrati och mänskliga rättigheter som detta innebar. Dubbelmoral kan inte illustreras bättre i handling än genom den här historien.

Alla detaljer i den, för den som inte känner till dem, kan med stor behållning inhämtas genom läsning av Sundströms utmärkta bok. Eller förstås genom att googla fram artiklar i den mån de fortfarande finns tillgängliga på nätet. Men det är värt att framhålla efterspelet som Sundström redogör för i epilogen i sin bok vilket kan sammanfattas med följande:

CAT (FN-organ) fastställde i maj 2005 att avvisningen stred mot artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr gällande Agiza.    

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter fällde i oktober 2006 Sverige för kränkning av tortyrförbudet vid avvisningen av Alzery och för att ha undanhållit information från dennes juridiska ombud.   

KU riktade skarp kritik mot regeringen hösten 2005. Sverige borde inte ha godtagit Egyptens försäkran om respekt för tortyrförbud.   

JO (Mats Melin) gjorde en utredning av fallet och väckte åtal som egen åklagare, vilket innebar att alla hörda kunde höras utan straffansvar trots att JO konstaterade att hanteringen brutit mot svensk lag.   

Riksåklagaren Fredrik Wersäll sattes att utreda om Justitiedepartementet haft rätt när de i sin tidigare internutredning haft rätt i att inget lagbrott begåtts av svensk polis. Samme Fredrik Wersäll var tidigare rättschef på Justitiedepartementet och var den som höll i just denna internutredning. Den (för honom) delikata situationen infann sig alltså att han gavs ansvar för en utredning som skulle utreda riktigheten i den internutredning han själv haft ansvaret för. Utfallet kom efter bara tre veckor; ingen förundersökning skulle göras.    

Justitiekanslern har prövat frågan om skadestånd och tilldömt svenska staten att betala 3 miljoner kronor var till männen för själva avvisningen och sättet på vilken den utfördes.  

EU-parlamentets tillfälliga utskott som tillsatts för att utreda den på europeisk mark omfattande CIA-ledda verksamhet med arresteringar och transporter till illegal internering kom i sin rapport ”The torture report” fram till att USA varit ansvariga för tortyr av fångar som ”plockats upp” som terroristmisstänka på platser över hela världen. Utan rättslig prövning och ofta på lösa grunder anklagade, bland annat information inhämtad från tidigare internerade som lämnats under tortyr och därmed kan sägas ha ringa eller inget värde. Det hade inte kunnat ske utan hjälp från 54 inblandade länders regeringars samarbetsvilja. Bland andra Sveriges. Carl Bildt kallades till utskottet för att höras men tackade nej p.g.a. tidsbrist. Ingen annan regeringsrepresentant infann sig heller.   

Människorättsorganisationerna Reprieve och Access Info Europe gjorde senare en kartläggning av europeiska länders samarbete med CIA i dessa ”renditionflygningar” och av 28 länder utmärkte sig tre som vägrade lämna ut information. Ett av dem var Sverige.  

I Kanada och Italien har åtal väckts mot inblandade i dylika fall. I Italien har, i ett fall liknande detta svenska, 22 CIA-agenter och en amerikansk Air Force One-pilot dömts till mellan 7 och 9 års fängelse och dess högsta domstol väckte också åtal mot cheferna på den italienska militära underrättelsetjänsten SISMI samt tre italienska agenter. I Sverige har inga åtal väckts och följaktligen ingen dömts för några brott mot svensk lag.   

Att vi alls har fått veta så pass mycket om vad som egentligen hände är dock tack vare tre grävande journalister vid tv4 som i programmet ”Kalla fakta” publicerade historien först. Ringarna på mediavattnet gav sedan uppmärksamhet åt fallet och ett flertal journalistpris har senare mycket välförtjänst tilldelats dessa tre, Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark.

Ändå har hela historien fallit i glömska. Vi debatterar gärna Thomas Quick/Sture Bergwall som en rättsskandal men den här historien som kastar en mörk skugga över svenska regeringen, säkerhetspolisen och rättssäkerheten i landet har vi i stort sett slutat att tänka på. Regeringen har fortfarande maskat delar av handlingarna som rör fallet med avvisningen och hänvisar, enligt Lena Sundström, till ”säkerhet och personlig integritet”. Hon ställer i boken den berättigade frågan ”för vem?”

Alliansregeringen skyddar den socialdemokratiska som hade ansvaret vid avvisningen 2001 och åren därefter. Frågan är varför? Är det så att hanteringen i hemligt samarbete med CIA fortgår än och att regeringen därför inte vill rota i frågan för att väcka den björn som sover? Turerna kring FRA/NSA visar inte precis något som emotsäger detta. Får vi någonsin veta? 

En sak jag tänker på är hur viktigt det är med grävande journalistik. Ett sådant här journalistiskt arbete som trojkan Laurin-Bergman-Dyfvermark utfört kräver mycket tid, möda och risktagande. Nu hade de fasta anställningar och en redaktör bakom sig som backade upp. Det är en situation som allt färre journalister kan njuta av idag. Det var ju inte många dagar sedan vi såg två frilansande journalister komma hem från fångenskap i Syrien mycket tack vare att uppdragsgivarna Aftonbladet och DN ställde upp och arbetade för att möjliggöra deras frisläppande. Det är inget att ta för givet. Att riskera sin ekonomi, sin hälsa och sitt liv är inget som någon kan begära av någon annan. De flesta skulle säga nej till ett dylikt ”erbjudande”. Därför är det oerhört viktigt att våra rikstäckande medier förblir relativt starka, oberoende och tålmodiga. Kortsiktigt vinstintresse från ägare och en allt skralare inkomstsida och större beroende av annonsörer för tidningarna har redan gett en slagsida åt lättköpta nyheter. Färre korrespondenter och på-platsen-reportage, bristfällig källgranskning och slarvig research är effekter som redan kan konstateras. Inte mycket pekar just nu på en förändring mot det bättre. Jag skrev en serie inlägg om detta för ett par år sedan (”Medias förflackning”) med Nick Davies bok Flat Earth News som inspirationskälla. 

Det vore en stor skada för rättssäkerheten och den oberoende granskningen om journalistiska bedrifter som den nämnda trojkans försvåras än mer. Tidningsdöden är inte bara ett problem för medieägarna. Det är också ett problem för den grävande journalistiken som får allt osäkrare förutsättningar. Och därmed ett problem för demokratin och upprätthållandet av rättssäkerheten i det Sverige som vi väl allmänt betraktar som en rättsstat... ?

Läs också gärna...

... boken Spår förstås. Lena Sundströms mästerverk är utgiven 2013 på förlaget Natur&Kultur. Rekommenderas härmed å det varmaste.

CAT-dokumentet (CAT/C/34/D/233/2003)

Dokumentet från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (CCPR/C/88/D/1416/2005)

KU:s betänkande 2005/06:KU2 Granskning av regeringens handläggning av vissa avvisningsärenden m.m.

JO:s beslut JO 2005-03-22 Dnr 2169-2004 En granskning av Säkerhetspolisens verkställighet av ett regeringsbeslut om avvisning av två egyptiska medborgare

Rapporten från EU-parlamentets tillfälliga utskott för CIA:s användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar