Zelenskijs attack mot Medvedtjuk och Porosjenko – ukrainsk politik i ett nötskal

 

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij försöker just nu rida ut en kris förorsakad av uppgifter i de s.k. Pandora-dokumenten som avslöjar skatteflykt och ekonomisk brottslighet eller i bästa fall ”skatteplanering” som hundratals höga politiker och affärsmän ägnat sig åt. Zelenskijs namn finns med på listan vilket jag skrev om häromdagen. Något som redan skadat hans politiska image så till den grad att det kan vara irreparabelt, oavsett om det inte finns några olagligheter inblandade. Inte för att ekonomiska oegentligheter bland politiker är något som generellt sett får ukrainarna att höja på ögonbrynen. De är luttrade vid det här laget och förväntar sig inget annat. Men Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare gick till val och vann stort på en image av ”renhet” och för att han inte var en tidigare politiker med lik i bagaget eller fingrarna i kakburken. Han stod för ett hopp om något bättre och mindre korrupt.

Han har för övrigt misslyckats kapitalt med att hålla sitt löfte att bekämpa denna frätande korruption. Den 14 oktober publicerades den årliga Rule of Law Index för 2021 som placerade Ukraina på 115:e plats av 139 länder (föregående år 110 av 128). Det är alltså inte många länder som har värre korruption än Ukraina. Värst är det inom den juridiska makten, polisen och militären.

I en frän och mycket intressant artikel i Forbes sägs det att amerikanska företag har tröttnat på att försöka investera i Ukraina. En anonym analytiker i Washington DC säger i artikeln:

“Ukraine is the Saudi Arabia of corruption.”

Zelenskij utlovade till västländer att Ukraina under hans presidentskap skulle bli det ”förlovade landet” för investeringar. Forbes artikelförfattare konstaterar torrt: ”It is not”. Samma gamla politiker och affärsmän bekämpar varandra och nya konkurrenter med samma smutsiga metoder som förr. Enligt European Court of Auditors korruptionsrapport från september i år är det samma problem för ekonomin under åren 2016–2020 som det var före Euromajdan 2104. Dvs. korruptionen, misstron mot domstolarna samt statliga monopol (och förstatliganden av privata företag). Forbes artikelförfattare Kenneth Rapoza tillägger att:

“Ukraine appears to ensnare foreigners, not just locals, in its toxic maze of corruption and foreign intrigue.”

Kanske är det ett av skälen till att presidenten har varit på offensiven under året vilket för oss in på de övriga två namn som figurerar frekvent i den ukrainska pressen, Viktor Medvedtjuk och Petro Porosjenko. I deras fall är det Zelenskij som står för attackerna, som har pågått sedan februari. Precis som Europarådets Venedig-kommission varnat för är Zelenskijs oligark-lagar lätta att använda som politiskt vapen.

Det är troligen just vad vi ser nu och i huvudrollerna figurerar dessa ovan nämnda herrar som utgör en sorts trojka i debatten och nyhetsflödet i Ukraina för tillfället och för en längre tid tillbaka. I flera fall korsas deras vägar och det kan spekuleras i hur det ena hänger ihop med det andra eller om det inte alls gör det.

Viktor Medvedtjuk och Zelenskijs stängning av tv-kanaler

I februari utfärdade president Zelenskij, via det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet, ett dekret som förbjöd tre tv-kanaler att sända. Dessa ägdes av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen var ytterst att dessa skulle finansierat ”terrorism” och försett de självutropade republikerna i Donbass med kol.

Sanktionerna innebar förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hörde att just Oppositionsplattformen – För Livet i en opinionsmätning bara veckor dessförinnan visat sig vara största partiet med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, istället hade sjunkit till knappt 21 %. En störtdykning i jämförelse med de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet fick efter valet.

För Medvedtjuks del tog det inte slut med detta.

Viktor Medvedtjuk och anklagelserna om högförräderi

Redan i februari 2019 inleddes en process mot Medvedtjuk på begäran av en parlamentsledamot (Andriy Teteruk) med anklagelser om separatism och högförräderi. Det handlade egentligen mest om att Medvedtjuk föreslagit att Donbass skulle ges autonom ställning inom Ukraina men innehöll en del anklagelser om finansiering av separatistrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa var dock tämligen luddigt formulerade.

Kort därefter sattes ekonomiska sanktioner in mot Viktor Medvedtjuk och hans fru som tydligen äger en hel del tillgångar. Bakom beslutet låg det Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet som är ett organ under presidenten som fått ökade legala befogenheter efter augusti 2014. Det kan besluta om sanktioner mot privatpersoner om de ägnat sig åt ”terroristaktiviteter”, vilket uppenbarligen tolkats lite fritt. Genom detta råd kan presidenten utan domstolsbeslut genomföra drastiska åtgärder på kort tid. Medlemmar i rådet är premiärministern, försvarsministern, inrikesministern, utrikesministern samt chefen för säkerhetstjänsten SSU men presidenten kan inkludera personer från andra organ eller egentligen vilka han vill, om han finner det önskvärt eller nödvändigt.

Rådet är alltså ett mäktigt instrument i presidentens händer och f.d. presidenten Porosjenko - som införde lagen som gav rådet utökade befogenheter 2014 - har tidigare anklagat Zelenskij för att ha planer att stänga hans tv-kanal Priamyi, vilket dock än så länge inte har gjorts.

I mars månad togs Medvedtjuk in för förhör av ukrainska säkerhetstjänsten SBU (numera SSU). Förhören ska ha handlat om anklagelserna för högförräderi. De gällde sannolikt telefonsamtal som har läckts och som sägs innehålla en konversation mellan Medvedtjuk och Vladimir Putins medarbetare Vladislav Surkov, dels 2014 samt vid ett senare ospecificerat tillfälle. Dessa ska ha gällt energiförsörjning till Krim och en fångutväxling i Donbass krigszon samt vid det senare tillfället tillförsel av pengar till järnvägsknutpunkten Debaltseve i Donbass krigszon. 

I april kom uppgiften om att The State Bureau of Investigation (SBI) hade inlett en brottsundersökning mot honom samt Taras Kozak.

Den 11 maj förklarade så Riksåklagaren Iryna Venediktova att hon auktoriserat anklagelserna om högförräderi mot Medvedtjuk och Kozak. Säkerhetstjänsten SBU gjorde samma dag en husrannsakan i Medvedtjuks hus i Kiev. Venediktovas anklagelseakt innehöll förutom de ovan nämnda också anklagelser om att ha delat militära hemligheter med Ryssland och för att ha rekryterat ett nätverk av ”propagandister” för att destabilisera Ukraina.

Medvedtjuk själv nekar förstås till anklagelserna och hävdar att de är politiskt motiverade. Han sade sig då inte heller ha några planer på att fly landet.

Vladimir Putin, som är personlig vän med Medvedtjuk och gudfar till en av hans döttrar, kallade det hela för ett ”rensande av det politiska fältet” och hotade med stark rysk respons mot vad han ser som en ukrainsk anti-rysk politik.

Det har spekulerats om att den ryska militära ansamlingen vid den ukrainska gränsen i våras kan ha haft med detta att göra. Ett vapenskrammel som möjligen fick motsatt effekt, kan jag tänka.

Medvedtjuk har länge fungerat som en sorts informell länk mellan Ukraina och Ryssland och hade en sådan roll i Minsk-överläggningarna som fördes för att få ett slut på kriget i Donbass. Det kan vara sådana samtal som nu har läckts och frågan är om dessa samtal var sanktionerade eller till och med fördes på initiativ från president Porosjenko?

 I juni kom uppgifter dessutom ut om att nya samtal skulle ha läckt och att Medvedtjuk i dessa ska ha förhindrat en fångutväxling som, påstås det, hade varit fördelaktig för Ukraina. Detta skulle ta udden av Medvedtjuks främsta försvar; att hans förhandlingar om fångutväxlingar även skulle legat i Ukrainas intresse. Dessutom – och här kommer kopplingen till Porosjenko igen – skulle dessa läckta telefonsamtal enligt uppgift ha avslöjat att Medvedtjuk förhandlat med Ryssland om naturgasleveranser på uppdrag av Porosjenko.

 Så kom då till sist (?) den 8 oktober tillkännagivandet om att ytterligare en brottsundersökning mot Medvedtjuk inletts baserat på anklagelser om högförräderi. Vid en briefing i Kiev framförde riksåklagaren Iryna Venediktova anklagelser om en konspiration, tillsammans med företrädare för Petro Porosjenkos regering, om att köpa kol från gruvor i separatistkontrollerade områden i östra Ukraina för att på så sätt hjälpa separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk samt Luhansk ekonomiskt.

Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet reagerade häftigt och kallade anklagelserna för ett sätt för president Zelenskij att vrida bort blicken från hans egna tillkortakommanden.

Petro Porosjenko dras med i svepet

Zelenskijs dråpslag mot Medvedtjuk och indirekt dennes parti Oppositionsplattformen För Livet sveper alltså på köpet även med den före detta presidenten, och tillika Zelenskijs politiska rival, Petro Porosjenko.

Två flugor i en smäll skulle man kunna säga.

Bara för en vecka sedan utspelades en märklig scen utanför Porosjenkos hus tre mil utanför Kiev då ett antal ditresta ”huliganer” försökte ta sig in hos honom för att avkräva en förklaring till hans roll i Medvedtjuk-affären. Uppenbarligen var Porosjenko förvarnad eftersom han hade ett antal ”försvarare” som spärrade vägen för den anstormande mobben. Polis fanns också på plats och ett sedvanligt knuffande fram och tillbaka blev den mest allvarliga incidenten till slut.

Ett klipp från scenen finns på facebook, om man är road av sådant. Det är för övrigt utlagt på FB av en medlem av Kievs Stadsråd, Oleksandr Pohrebyskyi, som kommenterar saken med att det var ”krigsveteraner” som ville göra upp med Porosjenko och att de möttes och blev attackerade av “titushki” (som är en sorts benämning för inhyrda busar).

Porosjenko själv kom hem först senare på kvällen och skickade genast iväg ett argt meddelande på facebook, med den omvända beskrivningen, riktat till president Zelenskij :

"Today we saw that ‘titushky’ are ready to sell Ukraine for money. With this dirty stunt, made for money, they are trying to divert attention from Pandora papers scandal".

samt:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko sägs ha avstyrt en plan för att inleda sanktioner mot Medvedtjuk redan 2018, då Porosjenko var president. Inrikesminister Arsen Avakov (som nyligen avgick från sin post) sa i en intervju den 2 mars i år att Porosjenko räddat Medvedtjuks tv-kanaler från stängning och att han skulle gjort det för egen vinning utan att gå in på vad detta skulle betyda.

 Men antagligen avsåg han då det som nu sägs ha framkommit av de senast läckta telefonsamtalen. Medvedtjuk ska alltså under Porosjenkos presidentperiod ha agerat som en mellanhand för Porosjenko i förhandlingar med Ryssland om gasavtal, fredssamtal och fångutväxlingar. Enligt chefen för säkerhetstjänsten, Ivan Bakanov, så synar de nu även Porosjenko.

Det ska här påpekas att såväl Riksåklagare Venediktova som chefen för säkerhetstjänsten SSU Ivan Bakanov har handplockats till sina poster av president Zelenskij. De anses alltså stå presidenten mycket nära och för att gå hans ärenden. Det lär i vart fall vara så som Porosjenko ser det.

Foto 5 Channel. Knuffande och buffande utanför Porosjenkos hus i Kozyn, tre mil utanför Kiev.

Ukrainsk politik i ett nötskal

Vladimir Putins uttalande om att Zelenskij ”rensar det politiska fältet” är inte helt verklighetsfrånvänt. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko leder de två starkaste oppositionspartierna i parlamentet och utgör politiska rivaler också som presidentkandidater, även om Medvedtjuk inte lär ha varken förutsättningar att vinna eller särskilt stort intresse av att ställa upp. I synnerhet inte nu förstås.

Att använda rättsliga instrument för att neutralisera politiska rivaler när maktpositionen så tillåter har varit en gängse metod i Ukraina alltsedan självständigheten 1991. President Zelenskij har förstås även andra skäl att visa musklerna. Bland annat lär USA under Joe Biden i somras ha satt press på honom för att ta itu med korruptionen och oligarkväldet. Såväl Medvedtjuk som Porosjenko kan sägas tillhöra det senare.

Det kan också tolkas som att Zelenskij vill öka sin popularitet hos nationalistiska ukrainare. Patriotism är en gångbar politisk valuta inte bara hos de högerextrema utan hos en stor portion av väljarbasen.

Han lär dock få svårt att bättra på sin image nu när han till synes är inblandad i Pandora-skandalen, som jag nämnde i början och skrev om nyligen. Jag spekulerade då i om dessa politiska rivaler kan ha haft något att göra med att publiceringarna om Zelenskijs off-shore-verksamheter kommer just nu. Jag har inga som helst belägg för detta mer än att jag följt den ukrainska politiken mycket noga under flera år och även periodvis bott i Ukraina under dessa år och tycker mig känna igen vissa mönster.

Det ska dock sägas att turerna i ukrainsk politik inte är alldeles lätta att hänga med i och ibland blir man förvirrad eller förvånad. Jag brukar dra en liknelse om trädockan Matrjosjka som man kan skruva på och då få fram en ny docka man kan skruva på osv. i flera lager. Det som syns på ytan döljer ofta en mängd andra saker med andra ord.

Det blir hur som helst spännande att se hur det här slutar. Eller också gör det inte det utan bara håller på och håller på och nya ”dockor” dyker upp, och ännu en, och ännu en och…

Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.

Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.

Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.

Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!

Demokratins död i Ukraina?

 

Ja, det är i alla fall vad en dramatisk rubrik i Kyiv Post antyder. Bakom detta ligger den strid kring landets Anti-korruptionsinstitutioner som just nu utkämpas mellan Konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol och presidenten Volodomyr Zelenskij.

Foto: Hans Wåhlberg. Dramatisk rubrik i Kyiv Post.

Jag skrev om detta i ett inlägg nyligen då jag just bevittnat en stor demonstration till stöd för den Anti-korruptionsstruktur som nu hotas.

Konstitutionsdomstolen är känd för att vara korrupt (en del demonstranter bar skyltar med texten ”Korruptionsdomstolen”) och ledamöter har förstås intresse av att avväpna den Nationella Antikorruptionsbyrån NABU. Domstolen har nu bestämt att ogiltigförklara regeln om tillgångs- och förmögenhetsredovisning som gällt för offentligt anställda. Dessutom har de avskaffat straffbarheten för olaglig berikning. Konstitutionsdomstolens argumentation går ut på att den skulle vara oberoende enligt lag och att NABU eller NAPC därmed inte skulle vara tillåtna att blanda sig i deras göranden och låtanden.

Ordföranden för Kievs Administrativa Domstol, Pavlo Vovk, har också begärt att NABUs chef Artem Sytnyk ska avsättas med motiveringen att hans tillsättning 2015 skulle varit illegal. Vovk är förstås en av de domare som varit under utredning hos NABU. Som jag skrivit om tidigare i höst har NABU lagt fram ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet. Bland annat ska Vovk ha sagt, i samtal med andra höga domare, att ”vi äger redan [min anm./i meningen har kontroll över] två domstolar – konstitutionsdomstolen och Kievs Administrativa Domstol”. Vovk lär ha mutat ledamöter i Konstitutionsdomstolen för att förmå dem att ogiltigförklara reglerna om redovisning av tillgångar för att han och andra ledande domare ska kunna tvätta sina olagligt förvärvade tillgångar vita. Dessutom misstänks riksåklagaren Iryna Venediktova vara inblandad i mutaffärerna och att hon därför förhalar eller obstruerar åtal mot Vovk och andra korrupta domare.

Även om domare i höga domstolar tjänar runt 7500 USD i månaden, långt mer än den genomsnittlige ukrainarens 400 USD, är det uppenbart att deras tillgångar knappast kan komma från förvärvsarbetet. En del har börjat registrera tillgångar i släktingars namn istället i försök att dölja rikedomarna, vilket naturligtvis är tämligen genomskinligt.

Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij har exempelvis år 2018 köpt mark i det av Ryssland annekterade Krim, att lägga till det hus han redan ägde där. Något som förstås väcker särskilt ont blod i Ukraina. Många rubriker talar om korrupta och pro-ryska domare men faktum är att de tillsattes under Petro Porosjenkos presidentperiod vars anti-ryska politik var ännu mer utmärkande än sittande presidenten Zelenskijs.

Allvarliga konsekvenser för Ukraina?

Ukraina förs med detta tillbaka inte bara till 2013 utan till 1991 när dess självständighet utropades och ingen infrastruktur för anti-korruption alls fanns, menar bland andra Oleksandr Novikov som är chef för National Agency for Preventing Corruption, NAPC. Det är nu fritt fram för domare och andra höga ämbetsmän att behålla och hemlighålla mutor och andra illegalt tillskansade tillgångar.

För Ukraina kan detta äventyra möjligheten att få lån av IMF och EU-företrädare har redan varnat Ukraina att den visumfrihet som ukrainska medborgare åtnjutit sedan 2017 nu kan dras in.

President Zelenskij och hans stab har i sin tur hotat att avsätta samtliga Konstitutionsdomstolens 15 domare och ersätta dem med nya. Detta är å andra sidan inte heller konstitutionsenligt och EU har framfört synpunkter även på detta. Hur presidenten än vänder sig riskerar han alltså att äventyra relationerna med EU. Den har därför inte heller stöd i parlamentet ens av presidentens eget parti Folkets tjänare. De diskuterar nu andra vägar att rädda antikorruptionsstrukturen och relationerna med EU utan att ännu ha nått fram till något konkret förslag.

 

Gatans lag?

Men de egna väljarnas och folkets ilska kan, vilket har visat sig förr många gånger, vara betydligt farligare. Den demonstration jag bevittnade häromdagen var helt fredlig men om missnöjet växer kan det snabbt förändras. Zelenskij har dock varit tydlig med att han inte vill se att ”gatuprotester” ska få avgöra saken. Bara någon dag därefter, den 7 november, körde ett antal bilburna medlemmar av Automaidan hem till Konstitutionsdomstolens ordförande Oleksandr Tuptytskij för att kräva hans avgång. Polis hindrade dem att blockera uppfarten till hemmet som ligger tre mil utanför centrala Kyiv.

Regeringen har nu beordrat NAPC att fortsätta hålla tillgångsdeklarationssystemet igång, trots Konstitutionsdomstolens beslut. Enligt Kyiv Post lär dock de korrupta domarna kunna komma undan även om anti-korruptionslagarna återinförs. Dessutom tvistas det i parlamentet om vilken väg som ska väljas och vilka beslut som ska tas.

Mellan presidenten Zelenskij och Konstitutionsdomstolen råder fullt krig. Zelenskij anklagade offentligt domstolen att tjäna oligarkers och pro-ryska politikers syften medan domstolen hotat med åtgärder som slår mot landreformer, banksystemet och återstående antikorruptions-institutioner.

Samtidigt har fyra av Konstitutionsdomstolens domare tagit ställning emot sina kollegor och vägrar nu delta i domstolens möten vilket omöjliggör dess arbete.

Det här är en typisk ukrainsk soppa men en allvarlig sådan som inte lär gå spårlöst förbi oavsett hur den utvecklas.

Foto: Hans Wåhlberg. Stor demonstration för en vecka sedan mot konstitutionsdomstolens aktioner mot landets anti-korruptionsbyråer. Det gick fredligt till väga denna gång enligt vad jag själv kunde bevittna.

Ukrainas president Zelenskij i motvind och en korruption som aldrig går ur väggarna

 

Det är nu drygt ett år sedan som den populäre skådespelaren och komikern Volodomyr Zelenskij valdes till president. Hans parti Folkets tjänare fick dessutom majoritet i parlamentet och det föreföll vara ett gyllene läge - det talades om ”a window of opportunity” - att verkligen på allvar genomföra nödvändiga reformer för att komma till rätta med korruptionen i landet och få slut på den väpnade konflikten i öst. Nu börjar smekmånadskänslan avta i rask takt. Freden i öst lyser med sin frånvaro, Zelenskij kritiseras internt av partikamrater och korruptionshärvor far som korseld i luften.

Fred i östra Ukraina??

 En del menar att fönstret har stängts. Även om direkta samtal har förts mellan Ukraina och Ryssland för första gången på länge så har ingen riktig fredsplan presenterats och bara häromdagen utbröt skottlossning och en ukrainsk soldat dödades. Ukraina har nu begärt att trepartsgruppen för Minsk-förhandlingarna möts för att diskutera eskaleringen.

Majoriteten av det ukrainska folket önskar en snar eller omedelbar fred i öst har undersökningar visat. Många röstade också för presidenten och hans parti för att de längtar efter fred men samtidigt så finns också en stark opinion emot detta. Extremhögern är förstås de mest högljudda men inte talrikast. Det är istället anhängare till förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet, rockstjärnan Svjatoslav Vakartjuks Röst samt delar av Julia Tymosjenkos Fäderneslandsparti. De ser ett fredsslut nu som ett nederlag, som förlorad heder och ett svek mot stupade soldater.

I synnerhet extremhögern visar aggressiv aktivitet mot alla fredsinitiativ. Deras makt ignoreras ofta av svenska och andra media i väst eftersom de får låga röstetal i allmänna val men i våras visade de dock vad de kan åstadkomma. Då lyckades de förstöra presentationen av en ny civil plattform för fredlig dialog över gränsen till Donbass. Presidentens stöd till initiativtagaren Sergej Sivokho hindrade inte Nationalkåren (ledd av f.d. soldater från den nazianstrukan Azov-bataljonen) från att slå Sivokho till marken och jaga ut honom från sin egen presentation av plattformen. Polisen ingrep inte och Sivokho fick senare sparken från sin post som rådgivare till sekreteraren för Ukrainas Nationella Säkerhets- och Försvarsråd. Över den utvecklingen tros Arsen Avakovs skugga vila. Inrikesministern har haft ett hårt grepp kring landets inre angelägenheter liksom över Azov-bataljonen och han ses nu som en allvarlig rival till president Zelenskij då han äger ett stort kontaktnät inom såväl lokala som regionala och nationella maktcentra.

En annan orsak till att plattformen kvävts i sin linda är förstås corona-pandemin och den lockdown som även ukrainska myndigheter tvingats genomföra. Ett hinder rent generellt för presidenten att fokusera på, skaka fram resurser till och praktiskt genomföra sina vallöften.

Sprickor i presidentens parti?

Vad gäller just denna omstridda civila freds- och dialogplattform fick presidenten också många av sina partikamrater emot sig. Det finns också andra tecken på sprickor inom partiet Folkets Tjänare. Nyligen har en av partiets parlamentsledamöter, Geo Leros, anklagat presidenten för att inte ha infriat sina vallöften och hävdad att dennes stabschef Andrij Yermak ska ha missbrukat sin ställning och jobbat för ryska säkerhetstjänsten. Leros tog till starka ord i parlamentet den 1 september:

“It was you who infected the entire country with your microbes and bacterias of lies, losing the chance for a great state, and exchanging it for an envelope from an oligarch”, ska han då ha sagt enligt Kyiv Post.

Leros har inte tagit fram några bevis för sina anklagelser och partivänner i Folkets Tjänare arbetar för att få honom utesluten ur partiet och parlamentet. Leros själv menar att det är president Zelenskij själv som tryckt på för att få uteslutningen till stånd. Partiet är det utan jämförelse största partiet med en majoritet av platserna, 248 medlemmar, av parlamentet Verkhovna Rada.

Leros har länge gjort sig känd för att vara en högljudd kritiker av presidenten och av Yermak som han redan i våras anklagade förkorruption och presenterade ett videoklipp som bevis. Ett material som granskades av den särskilda Åklagarmyndigheten för korruptionsmål. Den statliga byrån för rättsutredningar (engelska/ State Bureau of Investigation, SBI), som inrättades 2018 efter krav från EU, startade då i sin tur en undersökning av Leros som anklagades för att ha avslöjat statshemligheter och lagt sig i statliga ämbetsmäns arbete genom att publicera videoklippet av Yermak.

Det som framkommer i vad som egentligen är flera videoklipp är tämligen komprometterande för de inblandade som figurerar i filmerna, Sergij Sjumsky och Denys Yermak, bror till presidenten Zelenskijs personalchef Andrij. Dessa båda herrar startade i oktober 2019 en NGO, Ukrainian Bureau of National Development, som de i ett av videoklippen lär ha sagt haft som syfte att vara en cover för illegal verksamhet. Det är ett förfarande som inte är ovanligt förekommande i Ukraina sedan många år tillbaka.

Det är dock sällan lätt att veta vad som är falska anklagelser och vad som inte är det. Bandinspelningar och videoklipp används för att göra upp med rivaler om poster, om kritiker och om illojala politiker eller tjänstemän, medan, å andra sidan, korruptionen är omfattande om inbegriper både lägre tjänstemän/politiker och de allra högst uppsatta.

Inte minst rättsväsendet är genomsyrat av korrupta nätverk och en korrupt praxis.

Nya skandaler och en varg som undkommer skyttarna

En korruptionsskandal som fått fart under sommaren är den som handlar om Justitiekanslerämbetet och om domaren Pavlo Vovk som är chef för Kievs Administrativa Distriktsdomstol samt en knippe andra höga domare.

Den 17 juli presenterade Riksåklagaren och Ukrainas Nationella Anti-Korruptionsbyrå (NABU) ett antal ljudinspelningar som sägs innehålla bevis för att Vovk & co är inblandade i diverse kriminella aktiviteter med mutor och olovlig påverkan av andra juridiska institutioner, inte minst justitiekanslerämbetet.

Det senaste i denna skandal är att Vovk (som betyder Varg) och ett antal andra domare kan fortsätta på sina poster efter att ukrainska Justitiekanslerämbetet (High Council of Justice, HCJ) vägrat att stänga av dem från sina tjänster. Samma dag publicerade NABU anklagelser mot medlemmar av HCJ för att vara involverade i Vovks korrupta nätverk.

Vovk och ett antal andra domare i höga positioner ska i en inspelning ha diskuterat ett avtal mellan domstolarna och HCJ om att skydda domare som är lojala med Vovk mot disciplinära åtgärder och istället försöka straffa dem som är illojala. Vovk ska också ha försökt påverka valet av ordförande för HCJ, den av president Zelenskij utnämnde Volodomyr Govorukha. Enligt Kyiv Post ska ljudfiler ha fångat Vovk när han då, i april 2019, kommenterar utnämningen med att till HCJ-medlemmen Pavlo Gretjivskij säga:

“Pasha [Pavlo Gretjivskij/min anm.], he’ll [Volodomyr Govorukha/min anm.] have to be fired, we don’t fucking need him there.”

Sedan ska han ha fortsatt med att instruera en annan domare att förbereda en fejkad rättslig anklagelseakt mot Govorukha för få hans utnämning tillbakadragen.

HJC är inrättat just för att säkra oberoendet för landets juridiska instanser, övervaka rättsprinciper som juridiska institutioners ansvarsskyldighet inför samhället, etablera en integritetsbaserad och professionell juridisk kår och se till att den följer landets konstitution och lagar. I verkligheten verkar det istället dansa efter Vovks pipa.

Åklagare försökte redan då, i april 2019, driva fallet med Vovk och hans anhängare men obstruerades av de inblandade domstolarna och tvingades lägga ned fallet. I somras försökte de alltså på nytt men utan att lyckas få Vovk & Co till doms eller avstängda från sina poster.

Det är inte många som tror något annat än att fallet begravs bland alla de tidigare rättsvidrigheter som Ukraina har en sådan omfattande mängd av och som varit en av de stora frågorna vid landets förhandlingar med EU om ett framtida medlemskap. Nyligen utsåg president Zelenskij en viss Zenovy Kholodnjuk som ny medlem av landets kommission för Euro-Atlantic integration. En man som står som misstänkt och under utredning för korruption. Det pekar inte heller åt rätt håll.

Enligt Kyiv Post kan landets hela rättssystem anklagas för att ha saboterat utredningarna om Vovk, som verkar ha vittgripande politiska kontakter.

Det lär inte heller hjälpa med protesterna utanför Justitiekanslerämbetets byggnad. Men den inburade, uppstoppade varg (ukr. Vovk) med domarperuk som nu står där ger i alla fall uttryck för folkets missnöje med rättssystemet. Frågan är om det någonsin går att reformeras?

Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.

Ukrainas regering på väg att rasa ihop?

Den ukrainska regeringen har nyligen drabbats av ett svidande avhopp och nya rapporter om avhopp från vice-ministrar och upprörda kommentarer trillar nu in på löpande band från nyhetsbyråerna. Såvitt jag kan se har detta dock inte nått de svenska tidningsdrakarna (eller också inser de inte allvaret i det som skett) så jag tänker att det kan vara på sin plats med lite uppdatering.

I onsdags avgick ekonomiministern Aivaras Abromavicius eftersom han inte ville bli en marionett för korrupta intressen och med anklagelserna särskilt riktade mot en av presidenten Porosjenkos närmaste allierade, Igor Kononenko som enligt Abromavicius ska ha försökt sätta press på hans ministerium för att få inflytande över chefstillsättningar på departementet samt i statliga företag. Den före detta ekonomiministerns avgångsbrev är publicerat i Kyiv Post och det börjar enligt nedan:

“It has become clear that any kind of systemic reform is decisively blocked. It is more than the mere lack of support or political will.

These are concrete actions aiming to paralyse our reform efforts, ranging from a sudden removal of my security detail to the pressure to appoint questionable individuals to my team or to key positions in state-owned enterprises.

I can only interpret these actions as a persistent attempt to exert control over the flow of money generated by the state-owned enterprises, especially NAK Naftogaz and the defense industry.

I refuse to be part of this system.

Neither me nor my team are prepared to serve as a cover-up for the schemes, old or new, that have been set up in the private interest of particular political or business players.”

Längre ned i brevet kommer anklagelserna mot Kononenko:

“Neither me nor my team have any desire to serve as a cover-up for the covert corruption, or become puppets for those who, very much like the “old” government, are trying to exercise control over the flow of public funds.

I am not willing to travel to Davos and talk about our successes to international investors and partners, all the while knowing that certain individuals are scheming to pursue their own interests behind my back.

These people have names. Particularly, I would like to name one today. The name is Igor Kononenko.

Despite representing the political party that had nominated me for my post, lately he has been bent on obstructing our efforts.”

Och ytterligare en bit längre ned framgår antydningen att presidenten ska ha varit inblandad:

” Through a crony of his in the Parliament, Mr. Kononenko attempted to influence key appointments in the state-owned Derzhzovnishinform, in metal powder factories, and the National Accreditation Agency.

This entire rampage culminated in Mr. Kononenko’s desire to have his personal deputy minister of economy – one responsible for Naftogaz and other state-owned companies.

His candidate simply showed up with a complete set of documentation, and told me: “I want to be your deputy. I’m part of Kononenko’s team, and my appointment was approved upstairs.”

Following this conversation, I received a call from the President’s Administration, whereby I was emphatically suggested to hire this individual, as well as another one, who would take the position of my deputy in charge of defense industry.”

Premiärminister Jatsenjuk slår ifrån sig kritiken från Abromavicius som ett försök att smutskasta regeringen med syfte att dölja ekonomiministerns egna brister I reformarbetet. Talmannen för parlamentet, Groisman, inser dock allvaret i situationen och har tagit upp frågan om ombildning av regeringen.

En av parlamentsledamöterna för premiärministerns parti Folkfronten, Leonid Yemets, kallar avhoppet för en “katastrof” i ett uttalande till Reuters och förklara varför; "Think about it: how can we now talk with our partners in the West, with our donors, after the minister comes out and says that the deputy head of the president's faction is corrupt. Who will want to speak with us after this?”, säger han till Reuters.  

IMF-pengar ligger nu i riskzonen enligt många bedömare här i Ukraina och den folkomröstning som ska hållas i Nederländerna i början av april om Ukrainas anslutningsavtal till EU lär ha fått bränsle till nej-sidan. Varför ska EU-ländernas befolkningar betala skatter som sedan går till ukrainsk korruption och oligarker?

Litauen har varit en av de stora supportrarna av den regering som tog över efter Euromajdan och litauern Abromavicius fick ukrainskt medborgarskap efter ett särskilt beslut från president Porosjenko själv för att kunna tillträda som minister i regeringen. Hans uppseendeväckande avgång är således också en enorm prestigeförlust för Ukraina .Enligt färska uppgifter har också nio Ukraina-ambassadörer, med franska Isabelle Dumont i spetsen, i ett offentlig uttalande framhållit sitt stöd till Abromavicius vilket visar att de troligen haft löpande information om missförhållandena.
 

Den politiska skadan är svår att överblicka i nuläget men vad händer om EU och några av presidentkandidaterna i USA börjar reagera över det ukrainska agerandet och tröttnar på att stötta Ukraina? Om de börjar känna att de har gått på världens blåsning och att den ukrainska korruptionen bara fortgår som under Janukovytj och att maktskiftet efter Euromajdan verkligen är att betrakta som en kupp som skulle bringa nya makthavare till köttgrytorna?

Jatsenjuks tid som Ukrainas premiärminister snart slut (?)

”Yats, that´s our man”, sa den amerikanska diplomaten Victoria Nuland till Ukraina-ambassadören Geoff Pyatt i februari 2014. Den hon avsåg med smeknamnet ”Yats” var alltså den Arsenij Jatsenjuk som också blev premiärminister i den tillfälliga regering som bildades efter Euromajdan och Janukovytjs flykt i slutet av februari 2014. Hur mycket den amerikanska viljan låg bakom tillsättandet av Jatsenjuk vet väl ingen riktigt men det mesta pekar nu på att hans tid är slut som minister. Åtminstone i den här regeringen.  

På måndagen 7 december anklagades han för korruption av den regionala guvernören i Odessa, Mikhail Saakashvili, vilket var tillräckligt för att göra rättssak av det, enligt chefen för anti-korruptionsbyrån, Artem Sytnik. Saakasjvili ska till och med ha uppmanat folk till gatuprotester utanför parlamentet idag 8 december. I skrivande stund lär cirka 4000 personer ha samlats utanför parlamentet Verkhovna Rada för att kräva regeringens avgång. Däremot inte på Saakashvilis uppmaning vad det förefaller. Det rör sig istället om Svoboda och Högra Sektorn som är på marsch igen.

Jatsenjuk själv var under måndagen upptagen med sitt eget besök i Bryssel och av ukraina besöket från den amerikanske vicepresidenten Joe Biden som i ett offentligt tal uppmanade Ukraina och Jatsenjuk att ”utrota korruptionen”. Ukraina har ”en chans till”, sa Biden i sitt uttalande. Dessutom har EU också nyligen betonat att det är ytterligare reformer för att ta itu med korruptionen som krävs för att landet ska få den så hett eftertraktade visumfriheten gentemot EU nästa år. Det måste naturligtvis då ha varit oerhört besvärande för premiärministern att själv samtidigt bli föremål för korruptionsutredning. Möjligen var tajmingen ingen slump.

Jatsenjuks popularitetssiffror har stadigt sjunkit under året och hans parti Folkfronten ställde inte ens upp i lokalvalen i oktober för att undvika katastrofval och totalt tappa ansiktet. När nu regeringens immunitet mot missnöjesomröstningar i parlamentet går ut 10 december är det många bedömare som redan tidigare har spått ett snart slut på Jatsenjuks dagar som premiärminister och han avkrävs nu ett uttalande om korruptionsanklagelserna den 11 december i parlamentet vilket kan bli bland det sista han gör i den här regeringen. Företrädare för presidentens partikonstruktion Porosjenkoblocket såväl som Julia Tymosjenko, ledare för Jatsenjuks tidigare parti Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), har krävt kraftfulla besked från premiärministern som alltså börjar få väldigt ont om allierade i parlamentet.

Saakasjvili, som slungat ut anklagelserna, förlorade själv sitt georgiska medborgarskap nyligen och är i Georgien föremål för utredning efter anklagelser om förskingring av statsmedel. Det är emellertid inte lätt att veta om den här typen av anklagelser är faktabaserade eller politiskt spel. Korruptionen är djupt rotad i Ukraina, liksom i Georgien, men det är också ett välkänt vapen att använda rättsmaskineriet för att göra sig av med politiska motståndare. Före detta presidenten Jusjtjenko använde det mot regeringen Tymosjenko inte långt efter Orangerevolutionen och den senare presidenten Janukovytj fick Tymosjenko i fängelse för förskingring av statsmedel och maktmissbruk. Den nuvarande presidenten Porosjenko sägs ha använt rättssystemet för att röja undan partiledaren för UKROP, Hennadiy Korban, nyligen och möjligen är Saakasjvili, som tillsattes på sin post som guvernör i Odessa av just Porosjenko, nu ute efter politiska fördelar med sina anklagelser. En del misstänker att han är ute efter just premiärministerposten. 

Många har nog glömt att Jatsenjuk lämnade in en avskedsansökan redan i juni 2014 men då stannade kvar efter att ha blivit övertalad av parlamentet. Nu kanske parlamentet istället får till stånd hans avgång. Om inte redan på fredag så i alla fall före jul. Det är vad de flesta tror men är det något som kännetecknar ukrainsk politik så är det oberäknelighet. I stort sett vad som helst tycks kunna hända. 

Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”

Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokin i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar att detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?

Ukraina; rykten och bisarr tv-politik

En ukrainsk militärhelikopter kraschade nyligen i Kiev-området. Orsaken är fortfarande oklar och omgärdad av hysch-hysch. Den skrockfulle skulle kunna tolka det som ett illavarslande tecken på ett nära förestående sammanbrott. Min källa i landet uppger att det finns en stor oro och nervositet bland befolkningen och att den usla ekonomin och fallande valutan (hryvnian) tär på människors psyke och tålamod med de styrande. För några dagar sedan nedgraderade kreditvärderingsinstitutet Moodys landets kreditvärdighet från Caa3 till Ca. Samtidigt surrar rykten om en fullsaklig rysk invasion. Dessa sägs vara i färd med att gräva tunnlar in till Ukraina. Detta låter onekligen som en skröna och visar möjligen också en överskattande uppfattning om den ukrainska kontrollen över gränspassagerna mot Ryssland. Vill ryssarna invadera ”på riktigt” lär de kunna hitta ställen där de kan rulla in tanks och trupptransporter. Tunnlar lär bli överflödiga.

Men ryktesspridningen brukar vara ymnig i orostider. Trots detta tror jag dessvärre att det just nu finns mer substans än tidigare för ryktena om rysk invasion. Putin har uttalat sig alltmer yvigt på sistone och förefaller onekligen vara mer pressad av sanktionernas och de sjunkande oljeprisernas negativa effekt på den ryska ekonomin. Ett framgångsrikt litet krig är ofta effektivt för makthavare för att vända blickarna bort från nationella plånboksfrågor och ena nationen kring sin ledare.

Som om inte det yttre hotet vore nog fortsätter också den inrikespolitiska röran som plågat landets invånare i alla år av ukrainsk självständighet. Den kan onekligen ta sig märkliga uttryck. Nyligen gav exempelvis president Porosjenko guvernören över Dnipropetrovsk, Ihor Kolomoisky, kicken offentligt i tv. Detta till följd av en dispyt om landets statliga oljebolag och en anklagelse mot Kolomoisky om att använda en privat milis för att försvara sina egna intressen i området. En mycket märklig föreställning där presidenten lite halvt förstrött undertecknar avskedsbrevet (får man förmoda) samtidigt som han levererar ett lite kryptiskt ”tacktal” för guvernörens tjänster till landet och avslutar med en ”förmodan” att denne fortsatt kommer att vara en ”patriot”. Detta synnerligen udda tv-inslag kan ses i klippet nedan.

Mer detaljerat att läsa om vad dispyten handlar om kan den intresserade göra här. I artikeln finns också länken till en räd som genomfördes av Kolomoiskys egen milis mot den av regeringen nyutsedda chefen för Ukrtransnafta.

Till den ukrainska tv-underhållningen på sistone kan också räknas in arresterandet av de två högsta ansvariga för landets räddningstjänst, Serhiy Bochkovskiy och Vasyl Stoyetskiy. De anklagas för korruption och fördes ut med handklovar från en tv-sänd regeringssession. Premiärminister Jatsenjuk lär ha sagt att detta kommer att hända alla som bryter mot lagen och ”hånler åt den ukrainska staten”. Lyckas inte bädda in klippet men det finns här för den nyfikne. Liknande öden drabbade för övrigt flera regionala chefer för räddningstjänsten.

Behovet av att inför folket visa krafttag mot korruptionen kan mycket väl ligga bakom dessa “tv-shower”. Det råder ett brett missnöje med bristen på förändringar till det bättre och ett slut på oligarkernas makt, korruption och fiffel bland politiker och offentliga tjänstemän var några av de viktigaste kraven som växte fram bland de protesterande på Majdan för ett drygt år sedan. För många var det säkert den allra största drivkraften till att inte ge upp och lämna torget.

Euromajdan ser inte ut att ha förändrat den ukrainska politiken nämnvärt. Oligarkernas kamp fortsätter och makthavare använder statliga ämbeten och resurser för egen vinning och juridiska vendettor avlöser varandra. Precis som förut. Vad Euromajdan ändå åstadkom var en mer aktiv och vaksam medborgarrörelse och ett folk som numera ställer högre krav på sina makthavare och en beslutsamhet att inte låta sig luras en gång till, som av Jusjtjenko eller Janukovytj. Det ukrainska folkets kritiska granskning av makthavarna kanske är det största hoppet för landet. Samtidigt utgör det stegrande missnöjet ett hot i takt med att krigsveteraner kommer hem från fronten och alltmer vapen sägs vara i omlopp. Nästa revolution kan bli ännu blodigare än den förra.