Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

För att återanknyta till det inlägg jag skrev häromdagen om vad jag kallar det ukrainska ”parallellsamhället” tänkte jag idag titta lite närmare på Azov-bataljonen och dess status. Denna frivilligbataljon är känd för att ha ett flertal nynazister i sina led och har anklagats för krigsförbrytelser vid fronten. Enda anledningen till att de inte blivit granskade hårdare av människorättsorganisationer som Amnesty International lär vara att de befinner sig så nära frontlinjen till vilken dessa organisationer inte kan/vågar ta sig. De figurerar dock även i andra sammanhang, exempelvis i samband med den blockad mot Krim som jag skrev om i mitt förra inlägg (se länk ovan). De är officiellt införlivade i den ukrainska arméns nationalgarde och sorterar numera under inrikesministeriet. Huruvida detta betyder att alla deras aktioner är att betrakta som den ukrainska regeringens aktioner förefaller ändå tämligen oklart. Något som också den franske filmaren Paul Moreira påpekar i sin film ”Les Masques de la Revolution” som jag skrev om för några dagar sedan. Han menar att Azov-bataljonens status är luddig, ”a blur”. 

Azov-bataljonens status

Den 15 april 2014 godkände inrikesminister Arsen Avakov med ett dekret frivilligbataljonernas existens. Han ska också ha inrättat och beväpnat Azov-bataljonen men överlåtit skötseln till Andrij Biletski och Ihor Mosijtjuk. Ett allt annat än omdömesgillt val. Biletski är också ledare för det nazistiska partiet Socialnationalistiska Församlingen (SNA) och satt häktad för delaktighet i en skottlossning mot en journalist men fick amnesti av premiärminister Jatsenjuk som beskrev honom som ”politisk fånge”.  Man får anta att Jatsenjuk då inte avsåg Biletskis uttalanden om den vita rasens korståg mot semitiska undermänniskor (?). Mosijtjuk har också ett förflutet i SNA och har figurerat i en mängd skandalartade händelser. Båda två var också parlamentsledamöter tills i höstas då Mosijtjuk blev fråntagen sin immunitet och anhållen under spektakulära former i parlamentshuset, anklagad för korruption.

Samtidigt som ledningen för Azov-bataljonen har allt annat än rent mjöl i påsen och står för ljusskygga värderingar kan de alltså införlivas i den ukrainska armén och sortera under den regering som gör allt för att närma sig Europa och säger sig vilja anamma ”europeiska värderingar”. Bataljonens deltagande i den av lokala myndigheter olagligförklarade Krim-blockaden (se inlägget om Kherson, Krim… länkad ovan) bidrar till förvirringen.

Kritiken mot den ideologiska hemvisten för Azovs ledning och ett stort antal av dess soldater hanteras ofta genom förnekelse. Inte heller bara från regeringskällor. Forskaren Vjatjeslav Likatjev, chef för National Minority Rights Monitoring Group och expert vid Euro-Asian Jewish Congress, menar att nazistanklagelserna mot Ukraina är starkt överdrivna och de späs på av rysk propaganda. I en artikel i Jerusalem Post uttalar han sig dessutom för den ukrainsk-judiska organisationen Vaad enligt följande:

”It must be clearly understood: there is no kind of ‘neo-Nazi Ukrainian militia’ now. Azov is a regular military unit subordinate to the Ministry of Internal Affairs. It is not irregular division neither a political group. Its commanders and fighters might have personal political views as individuals, but as an armed police unit Azov is a part of the system of the Ukrainian defense forces”

Detta med anledning av att Jerusalem Post luftat sin oro över att den amerikanska kongressen nyligen lyfte bort restriktioner för USA att ekonomiskt stödja frivilligbataljoner som Azov. Uttalandet är ju intressant på flera sätt och innebär, om det han säger stämmer och ska tas på allvar, att den ukrainska staten också måste ta ansvar för bataljonens aktioner och förehavanden samt dess företrädares offentliga uttalanden och åsikter.

Azov som polisstyrka?

Hittills har dessa aktioner och förehavanden i första hand varit militära men ser nu också ut att kunna bli polisiära. Den nytillträdde chefen för ukrainska polisens anti-drog avdelning, Ilya Kiva, annonserade nyligen sin vilja att samarbeta med Azov-bataljonens Civic Corps (Civilkår) för att ”rensa gatorna”.

Detta oroar åtminstone människorättsorganisationen Kharkiv Human Rights Protection Group vars företrädare Halya Coynash på gruppens hemsida upplyser oss om varför. Denne Kiva uttryckte i en intervju för Hromadske TV sin beundran för Azov-bataljonen som han beskrev som ”ärliga patrioter” och att de stred för ”den ukrainska nationens renhet”. Den här renheten är för övrigt något som går igen i den ukrainska nationalismen och som också återkommande lyfts fram av bland andra partiet Svoboda men också andra grupper som Högra Sektorn och ovan nämnda SNA. Bara för ett par veckor sedan marscherade Azov i spetsen för ett demonstrationståg i Kiev på enhetsdagen. Med brinnande facklor skulle de marschera samma gator som kommunisterna tidigare anträtt och på så sätt symboliskt ”rengöra” dessa gator. Renhetstanken härstammar i rakt nedstigande led från ideologen Dmytro Dontsov som skapade den ”aktiva nationalism” som sorterar under begreppet integral nationalism och som senare inspirerade OUN/UPA och det nutida Svoboda om vilket jag har skrivit tidigare om här.

Halya Coynash preciserar oron med att lyfta fram xenofobiska, eller närmare bestämt islamofobiska, uttalanden från Azovs hemsida där de uttrycker sitt motstånd mot krimtatariska flyktingar i Lviv och deras planer på moskébygge bland annat. De framhåller där Lviv som ett kristet centrum och menar att krimtatarernas önskan om en moské just där är ”offensive”, det vill säga ”stötande”. På frågan hur det kan komma sig att Azov deltagit tillsammans med krimtatarer i blockaden mot Krim svarar en talesperson för deras pressavdelning: ”Vi är inte där för att stödja tatarerna”.

Vidare hänvisar Coynash till uppgifter om Kiev-polisens samarbete med Azov Civic Corps i att identifiera utländska personer som befinner sig illegalt i Ukraina. Två mörkhyade individers hem ska ha blivit utsatta för en raid från Azov och enda skälet till ”besöket” ska ha varit deras hudfärg, enligt uppgift från ett flertal NGO:er som arbetar för mänskliga rättigheter och etnisk mångfald. Samarbetet kan, enligt Coynash, säkerligen ha att göra med att den regionala chefen för Kiev-polisen, Vadim Troyan, innan han tillträdde varit Deputy Commander i Azov-bataljonen och, liksom Andre Biletski, nynazist.

Den ukrainska oklarheten

De här uppgifterna utgör goda exempel på svårigheten med att analysera det ukrainska samhället. Bakom varje officiellt uttalande och dokument finns en härva av högst personliga tyckanden och tänkanden, bindningar och kontakter vilket gör att en heltäckande analys av läget kräver kunskap om ett brett persongalleri och de inbördes kontaktnät som finns under ytan. Motsägelsefulla uppgifter florerar inte enbart för att enögda och propagandistiska inlägg  från både öst och väst genomströmmar nätet och nyhetsflödet utan också för att de officiella ukrainska hållningarna varierar beroende på vem som får frågan. Azovs införlivande i den reguljära ukrainska armén och därmed dess officiella ukrainska status ser jag delvis som ett uttryck för den klientelism och vänskapskorruption som är så vanlig här i Ukraina och som är ett av huvudproblemen för den ukrainska demokratins utveckling. Azovs status kan mycket väl förändras den dag Arsen Avakov avgår som inrikesminister.

Det förefaller emellertid också tydligt, vilket också framgår av artikeln från Kharkiv Human Rights Protection Group, att Azov-bataljonens hjältestatus från frontlinjen under striderna 2014 har skänkt dem en gloria som är svår att rubba och som dessutom utövar en viss press på makthavarna i deras förhållningssätt till bataljonen och deras förehavanden.

Det ”parallellsamhälle” jag återkommer till hela tiden är delvis ett resultat av det här dubbelspelet men också en kronisk och fullt förståelig misstänksamhet från civilsamhället mot myndigheter och offentliga institutioner vilket ger upphov till gräsrotsinitiativ och protester där lagen tas i egna händer på en rad olika sätt, vissa mer oskyldiga och andra betydligt mer allvarliga. Den stora mängden medborgargarden eller självförsvarsenheter som bildats och alltjämt bildas är exempel på det senare. Det är som sådana som frivilligbataljoner, likt Azov, har vuxit fram. När den ukrainska staten slirar på målet om deras status får också Ukraina som nation en mer tveksam status internationellt. Eller bör åtminstone få det. Den frustration som tycks ligga bakom ekonomiminister Abromavicius avhopp nyligen är en yttring mot denna ukrainska ”skuggstruktur” som eventuellt kan öppna ögonen på Västvärldens politiker och journalister.

Kanske är tålamodet med den nuvarande regimen på väg att tryta även internationellt? Det ska i alla fall bli intressant att följa. Vad säger exempelvis EU och övriga donatorer till det ukrainska polisväsendet om planerna på Azovs integration i det ukrainska polisarbetet? 

Kherson, Krim och statligt stödd (?) terrorism

Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar etc.

Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i frågan.

Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska media så jag tar det från början.

Blockaden av gränshandel med Krim

Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen, Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.

Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.

De lokala polismyndigheterna och regionens administration förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE, mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.

Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden (självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.

Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under denna tid.

Elblockaden

Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE. Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare ersatta av män från Azov-bataljonen.

Befolkningen på Krim

Om nu inte den här blockaden uppskattades av lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för ”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human Rights Group.

“If prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (“Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11 december-15).

“Ukraine is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming systematized”, tillägger han.

Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv. Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna, också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och misshandlade dem.

“There is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv Post.

Blockadens organisatörer har en dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.

Ukrainas blockad eller…?

Vi har alltså haft (har) en situation där delvis regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim, vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla uppträdande.

Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.

Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.

I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Högra Sektorn marscherar västerut

Högerextrema och ultranationalistiska Högra Sektorn (Pravyy Sektor) är på marsch I Ukraina. Offensiven riktar sig dock inte denna gång mot pro-ryska rebeller i öst utan mot den egna regeringen och på platser i väst. Smått förvirrade uppgifter nådde oss för ett par veckor sedan om skottlossning och flera döda och skadade i sammandrabbningar i staden Mukacheve, nära nog så långt västerut man kan komma i Ukraina nära gränserna till Slovakien, Ungern och Rumänien. Det är fortfarande oklart om denna incident egentligen handlade om cigarettsmuggling snarare än en politisk protest. I Ukraina sammanfaller dock detta ofta med varandra. En av de stora finansiärerna av flera av de s.k. frivilligbataljonerna som deltar i inbördeskriget i öst är oligarken Ihor Kolomoisky och det är väl känt att han använder dessa som privatarméer för egna syften. Jag skrev om det i höstas på denna blogg, bland annat här. Kolomoisky har dock förnekat att han någonsin skulle finansierat Högra Sektorn. En parlamentsledamot, Mykhailo Lanyo, lär emellertid ha varit inblandad i en dispyt med Högra Sektorn om smugglingsvägar, enligt UNIAN. Han ska nu ha flytt landet och den lokala polischefen ska nu ha blivit åtminstone tillfälligt suspenderad.  

Men Högra Sektorn är i rörelse på flera platser i västra Ukraina. I Odessaregionen, på gränsen till Transnistrien, sägs de ha upprättat gränsspärrar med den lokala polisens goda minne. Om detta kan ha en koppling till anklagelserna om smuggling mot ovan nämnde Kolomoisky som framförts av Odessas guvernör Saakashvili förefaller oklart. Rapporterna därifrån är (som så ofta i Ukraina) lätt förvirrande och motsägelsefulla.

I Kiev hölls dessutom nyligen en stor demonstration vid Majdan (se BBC-klippet här). Sympatisörer bussades in från flera platser i västra och centrala Ukraina och enligt BBC-reportern som följt dem i ett par dagar är missnöjet stort med Porosjenko och den nuvarande regimen och att många vill tvinga den på fall, med våld om nödvändigt. Det är tydligt att en konfrontation är på gång med den ukrainska regeringen. Redan tidigt i år vägrade de att lyda Porosjenkos order om att infoga sina frivilligstyrkor i den ukrainska nationella armén och under våren har de varnat för blodig revolution, ett nytt Majdan.

Högra Sektorn var från början en lösligt sammansatt grupp högerextrema och ultranationella som vid Majdan-revolutionen tog på sig en ledande roll vid sammandrabbningarna med kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Senare blev de också politiskt parti men fick vid höstens parlamentsval knappt två procent av rösterna vilket av många tolkas som att de saknar inflytande på ukrainsk politik. Dess främsta parlament är dock gatans och deras vapenstyrka är numera respektingivande främst genom frivilligbataljonernas beväpning. Det är också svårt att bedöma deras popularitet i landet. De ses av många som nationalistiska frihetskämpar som står upp för Ukraina utan att dessa för den skull lagt sina röster i valet på partiet Högra Sektorn.

De ultranationalistiska åsikterna kanaliseras inte heller helt genom Högra Sektorn utan finns i breda lager i västra och centrala Ukraina. I parlamentet sitter många lokala befälhavare för diverse frivilligbataljoner representerande flera partier, inte minst premiärminister Jatsenjuks Folkfront. Oleh Lyasjkos Radikala Partiet (som fick drygt 8 % av rösterna i senaste parlamentsvalet) har också absorberat många av de ultranationalistiska röster som annars troligen gått till Svoboda och Högra Sektorn. Lyasjko själv la så sent som igår ut på Facebook ett påstående om att han tydligt såg hur president Porosjenko är på väg att bli en ny Janukovytj. Missnöjesstämningarna piskas upp på flera håll och från flera politiska krafter förefaller det.

Richard Sakwa beskriver i sin utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands två modeller för den ukrainska statsbildningen. Den ena bejakar den pluralistiska etniska, kulturella och språkliga sammansättningen av landet medan den andra, som han kallar monistiska, drivs av en idé om en ren ukrainsk enhetsstat där just den ukrainska etniska tillhörigheten ges företräde eller i extremfallet ses som den enda önskvärda befolkningen. Detta är idéer som fanns hos OUN-UPA under åren före, under och efter andra världskriget och som hela tiden funnits integrerade i den ukrainska självständighetsprocessen sedan 1990-talet, genomsyrat den s.k. Orange-revolutionen för drygt tio år sedan och i högsta grad fanns representerade på Majdan förra året. Sakwa formulerar den monistiska nationalismen träffande:

”Monist nationalism draws on a naturalistic, historicist and restitutive narrative of Ukrainian statehood, suggesting that Ukraine has finally come together naturally after the deviations and mistakes of history”.

Sakwa menar att den monistiska nationalismen har vunnit dominans i det Ukraina vi ser idag och att detta underminerar alla sansade fredssträvanden och försök till dialog istället för konfrontation.

Själv har jag i ett par tidigare inlägg upprepat Andreas Kappelers (Kleine Geschichte der Ukraine, 1994) definition av det som i vetenskapliga sammanhang kallas integral nationalism och som han ser som särskilt närstående den ukrainska nationalismen sedan OUN-UPA och som fått fäste i dagens Ukraina. Han definierar denna typ av nationalism i fem punkter som tål att upprepas:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

De som underskattar de här stämningarna och stirrar sig blinda på Högra Sektorns och Svobodas klena valresultat har troligen blivit mycket överraskade av den senaste tidens missnöjesyttringar i Ukraina och kommer bli ännu mer förvånade om Högra Sektorn gör allvar av hotet om väpnat uppror. Shaun Walker noterade särskilt en sak i sin Guardian-artikel i höstas om Azov-bataljonen, nämligen talet om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. Kanske blir det tidigare än så?

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Enligt uppgift från Säpo finns ungefär trettio svenskar bland de frivilligbataljoner som opererar i östra Ukraina. Det är fler än man har trott tidigare. Flera av dem finns i Azov-bataljonen.På facebook finns en community med namnet ”Svenska Ukrainafrivilliga”. De som uppdaterar sidan säger sig vara frivilliga soldater i just Azov-bataljonen och vilja förmedla information i Sverige. Den är ganska intressant att ta del av.

Den benämning på fienden som stadigt används är ”antifascister”. Uppenbarligen är det fascismen man strider för, tolkar jag det som. Det är naturligtvis inte heller någon slump att de därför tillhör just Azov-bataljonen. Den grundades och beväpnades av inrikesministern i den tillfälliga regeringen efter Majdan, Arsen Avakov, som sedan lämnade över organisationen till nazistpartiet Socialnationalistiska församlingen. Många av dess medlemmar är nazister och förespråkar ”vit makt” och gör inte heller någon hemlighet av detta. Den nazistiska symbolen varghaken pryder bataljonens emblem men ska enligt förespråkare för bataljonen istället ses som överkorsade bokstäver, N och I, vilket ska stå för Nationalistisk idé. Den nationalism de står för påminner väldigt mycket om Stepan Banderas. Det vill säga den mytomspunne ledaren för den ukrainska självständighetsgerillan OUN under och efter andra världskriget. Den uttrycktes bland annat på ett flygblad som delades ut av rörelsen 1942;

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyskar eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

På fb-sidan Svenska Ukrainafrivilliga (hädanefter SU) betonas just den här typen av nationalism. Där heter det exempelvis:

”Ryssland och USA, samma taktik, samma idé - samma imperialism för sina respektive herrar vilka är desamma i slutänden. Vi är den tredje vägens försvarare; för de fria nationerna, de fria folken!” (9/11-14)

eller

”Det är klart att Putin utgör en sann nationalistisk opposition på vår jord. Kanske den tredje nationalistiska vägen - bortom USA, EU, Israel och Ryssland är att föredra för de vita folken.” (3/8-14)

Det osannolika samarbetet mellan den judiske oligarken Ihor Kolomoysky och det högerextrema partiet Högra Sektorn föranleder uppenbarligen en del huvudbry även hos de svenska Ukrainafrivilliga;

”Som många sett så skall Högra sektorn ha genomfört en demonstration tillsammans med judar för Israel. Efter kontakt med HS centralt är det ett initiativ från en lokal organisatör och inte Högra sektorns officiella ståndpunkt. En text kommer att publiceras angående detta. Viktigt att veta är att Högra sektorn är en paraplyorganisation för flera olika organisationer” (3/8-14)

Det talas om ”vår ras” och om nationalism och kontrasten är ganska bjärt mot den EU-vänliga och NATO-aspirerande attityden hos den nya regering som premiärminister Jatsenjuk vill döpa ”Europeiska Ukraina”.

Fascister och antifascister

Ryska medier brukar ofta betona att de självutropade republikerna i öst slåss mot fascister och relaterar ofta till andra världskriget då nämnde Banderas fraktion av OUN lierade sig med nazityskarna då dessa invaderade Sovjetunionen. Ryssland har förstås stort intresse av att framställa de inbördes stridigheterna i Ukraina just som en kamp mellan fascism och antifascism.

Detta brukar också ofta avfärdas av västeuropeiska och amerikanska politiker och media som överdriven propaganda. Det som bör vara besvärande är emellertid den ukrainska statens relation till och hållning gentemot dessa frivilligbataljoner. Flera av dem är nämligen knutna till olika ukrainska ministerier, bland annat Azov-bataljonen som är knuten till inrikesministeriet. Frivilligbataljonernas kommendanter har också fått en stark ställning i det nyvalda parlamentet (och lär dyka upp i den kommande regeringen) då de fanns med på flera partiers listor. Ett flertal av dem ställde upp för premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten. Bland andra Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky, grundarna av tidigare nämnda nazistparti Socialnationalistiska församlingen. Kopplingarna mellan högerextrema organisationer, frivilligbataljoner och det ukrainska parlamentet är många men ibland lite snåriga. 

Frivilligbataljonerna lyfts ofta fram som föredömen i den ukrainska politiska debatten och av media. På fb-sidan SU ges ett exempel i ett inlägg som stolt redogör för ett tv-framträdande av svensken Mikael Skillt, som tillhört högerextrema Svenskarnas Parti och var en av de första svenskarna som reste till Ukraina för att slåss. En ”vikingaättling” och ”hjälte”, enligt den ukrainska programledaren.

Den ukrainska statens inställning till frivilligbataljonerna förefaller på många sätt problematiskt obekymrad. De betonar ofta hur viktiga bataljonerna är för att hålla stånd vid östfronten och de ges ofta en framträdande roll på flera frontavsnitt. I en artikel i The Guardian, skriven av Shaun Walker, framhålls också att dessa frivilligbataljoner utgör de mest pålitliga och stridsberedda enheterna vid fronten. Men också att de samtidigt utgör ett hot mot den framtid som EU- och NATO-medlemmar som regeringen har som mål. Många hyser liten eller ingen respekt för de styrande i Kiev och flera av soldaterna som The Guardian talar med i artikeln menar att Ukraina behöver ”en stark diktator” som inte drar sig för att utgjuta mycket blod och att mänskliga rättigheter måste inskränkas för att ena landet.   

En nationalistisk idé

I Guardian-artikeln framgår också att Azov-bataljonens soldater ser lite annorlunda på sin ideologi. När de tillfrågas om sina nazistsympatier avfärdar många det hela med att de bara är nationalister. En av dem säger att han inte är nazist men uttrycker beundran för den ”store härföraren Hitler” och tror inte på att ”Förintelsen” ägt rum. Svastikan som en del bär som tatuering hävdar de bestämt inte har med nazism att göra utan bara är en gammal solsymbol . En del kallar sig hellre nationalsocialister eller bara nationalister. Det senare har de naturligtvis gemensamt med majoriteten av sina landsmän och med medborgare av andra nationer som älskar sitt land. Men den ukrainska nationalismen har rötter i en definition som kan spåras till självständighetskampen före, under och efter de två världskrigen. Tidigare i höstas spenderade jag ett par dagar på universitetet i Chernivtsi i sydvästra Ukraina vilket resulterade i ett antal inlägg om ukrainsk historia och nationalism. En av de mer intressanta verken jag studerade var John A. Armstrongs "Ukrainian nationalism". Armstrong har tittat närmare på den ukrainska nationalismen och menar att det var en alldeles särskild form av nationalism som genomsyrade den tidigare nämnde Stepan Bandera och hans medkämpar i OUN. I vetenskapliga sammanhang brukar den benämnas integral nationalism och definieras av Armstrong enligt följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Själv ser jag det som en nyckel till förståelse av det som händer i dagens Ukraina att känna till detta och inse att det här tankegodset är något som många ukrainare bär på än idag, inte bara de allra mest högerextrema.

För att återknyta till Guardian-artikeln är det en sak som skribenten Shaun Walker finner gemensamt hos nästan alla soldater han intervjuat. Nämligen idén om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. En av soldaterna avslutar med att säga att president Petro Porosjenko kommer att vara dödad inom några månader och tillägger; ”Vad kan polisen göra? De kunde inget göra mot fredliga demonstranter på Majdan; de kommer knappast att kunna stå emot beväpnade, stridande enheter”.

Det borde således rimligen ligga i den ukrainska statens intresse att tona ned eller eliminera de högerextrema gruppernas anknytning till regeringen för att inte spela den ryska propagandan i händerna. Dessutom bör det inte räknas som något meriterande att stoppa i medlemsansökan till EU att ha nazistanstrukna regeringsanknutna militära enheter i tjänst för landet. Men framför allt förefaller det alltså inte otroligt att man i dessa frivilligbataljoner har ett inte oansenligt gäng tämligen väl beväpnade femtekolonnare i sina led.  Eventuellt har de blivit så pass beroende av dessa bataljoners slagstyrka att de inte har råd att tacka nej till deras tjänster. Till dess att de anser sig ha det måste de dock kanske vänja sig vid att kampen i öst av många kommer att uppfattas och beskrivas som en kamp mellan fascister och antifascister. Det vill säga precis så som både ryssarna och de ukrainska frivilligbataljonerna själva beskriver kampen.