EUROMAJDAN-demonstranter och misstänkta polismördare gripna i Spanien – vad hände sedan?

 

För en dryg månad sedan framkom en mycket intressant nyhet i Kyiv Post. Den spanska polisen skulle den 5 maj ha arresterat en ukrainsk man från Kharkiv vid namn Dmytro Lypovy som är misstänkt för att ha mördat två poliser under Euromajdan 2013–2014. Han anses också ha gett gevär till demonstranterna Zynovy Parasyuk och Ivan Bubentjyk den 19 februari 2014, som de sedan morgonen därpå ska ha använt för att skjuta mot poliser tillhörande den s.k. Berkut-styrkan. Detta alltså den blodiga dagen 20 februari då ett sjuttiotal demonstranter sköts till döds samt också ett tiotal poliser.

Det är fortfarande oklart vilka prickskyttarna den dagen egentligen var och vem som började öppna eld. Men det har funnits många uppgifter om att det faktiskt var personer från Euromajdans Self-Defence eller med anknytning till dessa som påbörjade eldgivning mot poliserna på morgonen den 20 februari och att dessa besvarade elden, med katastrofala följder för de obeväpnade demonstranter som stod längst fram i leden. Skjutandet mot poliserna ska ha skett från musikkonservatoriet alldeles i kanten av torget samt från Hotel Ukraine som ligger på en höjd alldeles ovanför torget. Detta har ständigt förnekats från ukrainskt officiellt håll.

BBC och tyska medier har under åren därefter gjort försök att få klarhet i saken och den kanadensiske forskaren Ivan Katchanovski har gjort omfattande undersökningar av radiotrafik och ballistiska rapporter som styrker saken. Det har dock alltid förnekats från ukrainskt officiellt håll.

Uppgiften om den anhållne Lypovy förefaller därmed mycket intressant och kanske viktig för att vinna större klarhet om vad som egentligen hände den 20 februari 2014 vid Majdan i Kiev.

Jag förväntade mig en uppföljning av den här nyheten sedan den först levererades den 6 maj, men såvitt jag kan se har det sedan dess varit helt tyst.

Bakgrunden till det spanska ingripandet lär vara en arresteringsorder gällande Lypovy från en av Kievs distriktsdomstolar (Pechersk District Court). Tidigare har en annan av de misstänkta, nämnde Bubentjyk, erkänt i en intervju 2016 men sedan tagit tillbaka allt, men anklagats för mord två år senare och då flytt fältet och troligen landet.

Chefredaktören för Censor.net Yury Butusov har drivit tesen att rättsprocesser mot Bubentjyk och Lypovy skulle bryta mot lagen som togs 2014 och som undantog Euromajdan-demonstranter från allt ansvar för eventuella kriminella handlingar under Euromajdan. Åter andra menar att denna lag bryter mot konstitutionen och därmed inte kan gälla.

Den 6 maj skrev Kyiv Post om detta och även Interfax-Ukraine som då inte lyckats få någon officiell information om asken från ukrainska myndigheter. De citerade dock journalisten Yury Butusov som ska ha skrivit på Facebook:

"I ask Prosecutor General Iryna Venediktova to understand the situation and prevent the execution of the illegal decision on the detention and extradition of Dmytro Lypovy, as well as to challenge the decision of Pechersky court and cancel the absurd prosecution of the participants in the Revolution. If Lypovy is brought to Ukraine as a criminal, this will disgrace the state and call a large-scale protest action”.

Men därefter, som sagt, kompakt tystnad. Var det en falsk nyhet? Borde det inte vara oerhört angeläget för Ukraina och världen att veta mer om vad som hände vid Majdan 20 februari 2014? Inte minst anhöriga till såväl skjutna demonstranter som polismän. Eller har någon lagt på locket? Då måste man fråga sig varför?

Euromajdan – Ukrainas oläkta sår

Häromdagen var det årsdag för det blodbad som utbröt 20/2 2014 på Självständighetstorget i Kiev under vad som brukar kallas Euromajdan-revolutionen, eller bara Majdan-revolutionen, i Ukraina. Tre månader av ockupation av Självständighetstorget (enkelt kallat Majdan=Torg) mitt i Kiev slutade i blodbad då prickskyttar sköt mot både polis och demonstranter. Den omedelbara reaktionen från västerländsk media var att fördöma sittande presidenten Janukovytj och specialpoliskåren Berkut, eller var det till och med ryska prickskyttar som stod för de dödande skotten från byggnader runt omkring? I ryska medier talades det om högerextrema demonstrantgrupper som ska ha varit de skyldiga. Förmodligen är det en kombination av de två teorierna som stämmer.

Men! Fortfarande vet ingen riktig säkert vad som hände den där dagen, 20 februari 2014, då 47 demonstranter fick sätta livet till. Dessutom ett tiotal poliser (siffrorna har varierat vilket i sig är märkligt men 18 poliser är en siffra som förekommer på flera ställen). Sammanlagt under den tre månader långa ockupationen av torget dog drygt hundra demonstranter, varför uttrycket Heavenly Hundred myntats.

En stor fråga är varför den officiella utredningen inte kom någonvart på så länge och över att åklagarmyndigheten såg ut att blockera varje försök att bringa klarhet i flera fall av dödsskjutningar, som exempelvis den av Bohdan Soltjanyk (se mitt inlägg här). Vilka var skyttarna på Hotell Ukraina? Och varför förnekade den nya ukrainska regeringen envist att det skulle funnits några skyttar där under massakern 20/2-2014? Jag har själv bott på det 14 våningar höga hotellet vid två olika tillfällen och kan förstå dess strategiska läge ovanför torget och med utblick över bredvidliggande gator. Det finns också mängder av vittnen till att skott kommit därifrån och att skyttar har skymtats i fönster. Bland annat ett team från BBC som har filmbilder av detta.

Olika sätt att återge händelserna i Sverige respektive Finland

I Helsingin Sanomat 20/2-2020 finns en mycket saklig och detaljerad redogörelse för förloppet den 20 februari 2014 i en (dessvärre låst) artikel, ”Kiovan verilöyly on yhä vailla selvyyttä” (sv/”Blodbadet i Kiev är fortfarande ouppklarat”) skriven av Pekka Hakala. Han redovisar också de många vittnesmål som visar att de första skotten den 20 februari 2014 kom från demonstranterna och Musikkonservatoriet alldeles invid Majdan. Hakala konstaterar dock att det inte är politiskt korrekt att ”prata om Högra Sektorns inblandning, att Majdan-demonstranterna skulle varit beväpnade och att de skulle ha skjutit de första skotten denna dag, för man hamnar lätt i ett lite udda sällskap i och med detta”. Putins Ryssland har ju å sin sida överdrivit med att kalla i stort sett alla ukrainare för nazister, menar han. Dessutom fortsätter han med att säga att han inte är avundsjuk på den historiker som sätter sig att utreda alla vändningar i detta drama.

Media har med andra ord svårt att komma längre och ofta brukar dessutom intresset brista för att leta reda på svar på alla frågetecken, utan man nöjer sig gärna med antagandet att det var ryska krypskyttar som låg bakom massakern eller - som framgår av DN:s redogörelse som också publicerats i form av ett filmklipp på facebook – att det var ”den dåvarande proryska ukrainska regimens krypskyttar” Detta trots att rubriken för artikeln är ”Sex år efter massakern på Majdan har ingen ställts till svars” (Michael Winiarski DN 17/2-2020). Rättegången mot fem åtalade Berkut-poliser var nyligen inne i sitt slutskede när de plötsligt släpptes, efter flera år i häkte, och utlämnades till Ryssland, efter en uppgörelse om fångutväxling mellan nyblivne ukrainske presidenten Zelenskij och Rysslands Putin. De dök alltså inte upp i rätten då det var tänkt. Nu är rätten ajournerad till någon gång i mars, och planen är att hålla rättegången i de anklagades frånvaro och under tiden få igenom en lagändring som skulle möjliggöra fällande domar utan deras närvaro.

Bild: Hans Wåhlberg. "De himmelska hundra", dödsoffer under ockupationen av Självständighetstorget i Kiev, hedras med ständigt nya blomkransar och ljus på flera ställen vid torget. I bakgrunden syns Hotell Ukraina som enligt många vittnen, bland andra BBC, hyste krypskyttar den 20/2-14, medan officiella ukrainska uttalanden förnekar detta. En av många mystiska omständigheter kring denna massaker.

Akademiska undersökningar om Euromajdan

Istället för att nöja sig med medias beskrivningar, varför inte helt enkelt gå till den akademiska världen för att se vad som görs där? Det visar sig att det finns en hel del, faktiskt. Här en del tips:

Dels finns Ivan Katchanovskis tidigare undersökningar, som jag redovisade i ett av mina inlägg på denna blogg om Euromajdan. Han har gått igenom filmbilder, radiokommunikation mellan polis och Euromajdan-ledningen och mängder av vittnesrapporter och kom fram till ett scenario för hur det bör ha gått till den 20 februari 2014. Allt talar för att de första skotten föll från Musikkonservatoriet som fanns på det område som demonstranterna ockuperade. Det ledde till att polisen drog sig tillbaka uppför Institutska-gatan som löper från sidan av torget och i en backe förbi Hotell Ukraina och att de öppnat eld under sin reträtt samtidigt som sköldförsedda demonstranter, på uppmaning av Euromajdan-ledningen, följt efter poliserna uppför backen. Något som kostade flera av dem livet. 

Katchanovski har också följt upp detta för att fördjupa sig i de högerextremas roll i händelsernas gång under Euromajdan. Han slutsatser är dessa:

”[…] the far-right organizations and football ultras played a key role in political violence such as attempting to seize the presidential administration and the parliament. It reveals involvement of the Right Sector in violent clashes with the Berkut special police force during the highly publicized dispersal of Maidan protesters on November 30, 2013. The Right Sector and Svoboda had crucial roles in the violent overthrow of the Yanukovych government, in particular, in the Maidan massacre of the protesters and the police”.

Alla är överens om att polisinsatsen den 30 november var vändpunkten för protesterna som fram till dess varit främst en studentprotest och involverat endast ett par-tre tusen personer. Berkuts brutalitet mot studenterna fick dock en mängd människor i alla åldrar att ansluta sig till Majdan-demonstranterna. Katchanovski menar alltså här att polisvåldet provocerats fram:

”The turning point came with a highly publicized violent dispersal of a few hundred pro-testers by the anti-riot Berkut special police force om the Maidan on November 30, 2013. Videos, photos, and later admissions by Right Sector leaders and other Maidan protestersshowed that the Right Sector activists occupied a part of the Maidan square near a monumentto mythical Kyiv founders at the time of the dispersal. Their analysis also showed that duringthe initial police dispersal of other protesters by force nearby Right Sector area-based protestersthrew burning wood chunks and various other things at the Berkut special police force, whichthen beat other protesters in the Maidan square and surrounding streets”

Hela artikeln ”The far right, the Euromaidan, and the Maidan massacre in Ukraine”, införd november 2019 i Journal of Labor and Society 2019;1–25.

I en helt annan undersökning försöker Olga Onuch och Gwendolyn Sasse reda ut vilka som var på Majdan egentligen, vad de hade för politiska mål med sitt deltagande i protesterna, samt också vad politikerna trodde att de ville. De visar att de politiker som senare skulle ta över hade missbedömt just detta och trott att det handlade primärt om EU-avtalet när det i själva verket handlade om en trötthet på hela det korrupta ukrainska systemet. Sålunda fortsatte de som förut och folket fick nya herrar som drog i trådarna. En annan sak de kom fram till genom intervjuer var de högerextremas ökande framfart i demonstrationsleden, som enligt flera vittnen tilltog från och med 1 december 2013:

”Activists have explained in interviews that from 1 December onwards they were increasingly struggling to control small groups of (predominantly young male) protesters from escalating an aggressive discourse and promoting or turning to direct action (occupations and road blockades, for example) and violent protest repertoires (such as the use of pepper spray, rocks and metal chains)”

Det styrker det jag själv fick höra när jag bodde i Ukraina, från ungdomar som deltagit i Majdan-protesterna. Men det är också tankeväckande att koppla ihop Onuch och Sasses uppgifter om hur radikaliseringen och våldsbenägenheten ökar från 1 december 2013 med Katchanovskis slutsats om Högra Sektorns och Svobodas inblandning i sammandrabbningarna med polis den 30 november 2013.

Hela artikeln ”The Maidan in Movement: Diversity and the Cycles of Protest” införd i 30/3-2016 i Europe-Asia Studies finns länkad här.

Ytterligare en artikel, ”Euromaidan and the Revolution of Dignity: A Case Study of Student Protest as a Catalyst for Political Upheaval” av Tom Junes, har i detalj studerat protesternas förlopp och sett dem ur studentrörelsens perspektiv. Det var studenter som inledde protesterna men faktum är att de börjat troppa av från Majdan och färdiga att avsluta sin nio dagar långa protestaktion när specialpolisen Berkut attackerade. Varför? Det rationella hade givetvis varit att låta demonstrationen fortsätta att självdö istället för att hälla bensin på elden. Det är fortfarande en av många obesvarade frågor. Kanske handlade det rätt och slätt om inkompetens från polisens sida, som så ofta när det gäller ukrainskt beslutsfattande? Eller fanns det någon som styrde eller provocerade fram konfrontationen? Junes beskriver hur som helst den märkliga vändningen här:

”[…] the protesters who had gathered on the Maidan that evening decided to call an end to the protest and go home. A few hundred students nevertheless remained intheir improvised tent camp and could leave the following morning. For all intents and purposes, the Euromaidan protests seemed to have come to an end. Then, something unexpected – and in fact unimaginable during the previous 22years of Ukrainian independence – happened. In the early hours of Saturday morning, around 4:30 am, when only a few hundred students and activists remained on the Maidan, the Berkut special police moved in with brutal force to clear the square of the last peaceful protesters. As a result of this unprecedented violence, hundreds were wounded and dozens of severely injured were transported away to hospitals in the capital”.

Hela artikeln, införd i Critique & Humanism, vol. 46, No. 2/2016.

Stanislav Byshok och Alexey Kochetkov har istället fokuserat på att studera högerextrema Svobodas och Högra Sektorns ideologier, psykologi och metoder och ställer sig frågan: ”how did the radical neo-Nazi groups manage to become the key driving force behind the Ukrainian revolution?”. De driver också en tes om att varje nationell frihetsrörelse använder populära idéer och följer tidsandan:

”Thus, exclusively left-wing ideologies were mainstream in the Russian Empire in 1917, radical islamism was most popular in Arab countries during the Arab spring of 2012, whereas nationalism, also radical, turned mainstream in the Ukraine of 2013-2014”.

Författarna menar att de högerextrema som utgjorde spjutspetsen för ”Majdan-revolutionen” med sin fanatiska ukrainska nationalism splittrar nationen istället för att ena den bakom en gemensam kärlek till fosterlandet:

”Ukrainian nationalism is naturally degenerating from ´the love for nation´ into justification for hatred towards those Ukrainian citizens, including ethnic Ukrainians, who view prosperity of their country differently than Bandera successors”.

Stanislav Byshok har fått kritik för att överdriva, att han arbetar för Kreml och att det i själva verket inte fanns några nynazister på Majdan och inte heller förekom diskriminerande åsikter om etniska minoriteter eller om diskriminerande anti-ryska språklagar etc. Ni kan döma själva genom att läsa boken, ”Neonazis & Euromaidan – From democracy to dictatorship” (2014), som finns tillgänglig på nätet.

Slutligen Anton Shekhovtsov som i sin artikel ” The Ukrainian Far Right and the Ukrainian Revolution”, publicerad 2015 i New Europe College Black Sea Link Program Yearbook 2014-2015.

Han hävdar å sin sida att de högerextremas inblandning i Majdan-revolutionen förvisso inte kan förnekas men är starkt överdriven för att ”misskreditera oppositionen mot tidigare presidenten Viktor Janukovytj”.

Jag låter läsaren själv bedöma eventuell trovärdighet i de ovanstående artiklarna, men kan konstatera att många av frågetecknen består även efter denna läsning. För den som vill ha fler beskrivningar av händelserna kring den 20 februari 2014 finns också mina egna inlägg tidigare på denna blogg som är från 2015 här samt här och från 2016 här, skriven under den tid jag bodde i Ukraina. Dessutom om högerextrema i dagens Ukraina här. 

Gula Västarna och Euromajdan- likheter och olikheter

Hundratusentals demonstranter har varit ute på gatorna i Paris och ett flertal andra städer i Frankrike. Några tusen är våldsamma men majoriteten demonstrerar och visar sitt missnöje fredligt men argt.

På ytan har det handlat om missnöje med bensinpriser. Det är åtminstone så vi har letts att uppfatta saken i rapporteringen i svenska media. I själva verket var bensinprishöjningen bara droppen som fick bägaren att rinna över, för att använda ord från en av demonstranterna som kommenterat saken i något nyhetsinslag. Det är ett djupgående missnöje med en nyliberal politik där stad står mot landsbygd och rik mot fattig. Det är klassisk klasspolitik och det är en bred och desperat protest mot ökande klyftor och en ekonomisk och politiskt elits förakt mot underklassen.

När jag läser om vad som händer i Frankrike kommer jag att tänka på Ukraina och det som händer där vid Euromajdan vintern 2013-14. Det går inte att använda karbonpapper vid en jämförelse men det finns en hel del likheter som är intressanta. Liksom en del minst lika intressanta olikheter.

I Kiev började proteströrelsen växa fram i och med att presidenten Janukovytj lät bli att underteckna ett avtal med EU om fördjupat samarbete som var tänkt att leda till ett framtida ukrainskt EU-medlemskap. Men protesterna växte i omfång och kom snart att handla om ett allmänt missnöje med korruption och den ekonomiska och politiska elitens förakt för ”vanligt folk” och deras sätt att sko sig på deras bekostnad. Det var breda lager av vanliga arbetare och tjänstemän, bönder och arbetslösa som med knapp nöd fick pengarna att räcka till åtminstone det allra nödvändigaste.

I Frankrike har Gula Västarna som proteströrelsen kallar sig stöd av 72 % av befolkningen enligt en undersökning. I Ukraina är det mer oklart hur det låg till men sannolikt var det något liknande där.

Gula Västarna undanber sig inblandning från politiker, som exempelvis Marine Le Pen som försöker plocka poäng i proteströrelsens namn. Vid Majdan i Kiev möttes politiker som senare skulle komma till makten som Jatsenjuk och Klitschko ofta av burop från massorna. I båda fallen handlade det om en bred folklig protest men utan homogen kravbild. Men en stark önskan om förändring.

Våldet var dock närvarande i Kiev liksom i Paris. I form av polisbrutalitet och från demonstranters sida. Polisens brutalitet i Kiev mötte stark EU-kritik. EU-kommissionens ordförande Barroso talade, efter att en demonstrant skjutits ihjäl i slutet av januari 2014, om att se över relationerna till Ukraina om de mänskliga rättigheterna systematiskt kränks. I Paris har hittills minst fyra dödsfall konstaterats och omkring 800 demonstranter har skadats. EU ligger hittills lågt med kommentarer såvitt jag kan se. 

Protesterna riktar/riktade sig i båda fall också mot folkvalda presidenter. Macron får nu uppleva detsamma som Janukovytj gjorde 2013/14. I Paris har det tydligen ryktats om fara för statskupp, i Kiev genomfördes en sådan. Eller i vart fall ett kuppliknande maktövertagande som fick Janukovytj att ta till flykten.

Precis som vid Majdan i Kiev gjorde så tilldrar sig nu också Paris-protesterna amerikanskt intresse. President Trump har som vanligt twittrat och med sedvanlig logik kopplar han ihop protesterna med klimatavtalet. Det fungerar inte så bra för Paris, säger han, och råder fransmännen att säga upp avtalet. Kommentarer som fått franska regeringsföreträdare att gå i taket. ”Vi lägger oss inte i amerikansk politik och vi förväntar oss samma tillbaka”, säger en talesman för regeringen, och tillägger; ”Lämna vårt land i fred”.

Frågan är vad den franska reaktionen blivit om det amerikanska intresset hade tagit sig samma uttryck som det gjorde under Euromajdan i Kiev?

Dit reste redan i december 2013 senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain och eldade massorna på torget med ett tal från Majdanrörelsens scen. ” We are here to support your just cause”, sa han till jublande demonstranter. USA:s toppdiplomat Victoria Nuland ville inte vara sämre och delade ut uppmuntrande tillrop och bröd till ockupanterna på torget. Hon gick dock längre än så visade det sig i ett bandat samtal med den amerikanske Kiev-ambassadören Pyatt i början av februari 2014 som läckt och lagts upp på Youtube där de diskuterar vilka som ska sitta vid makten när Janukovytj har manövrerats bort. Några korta utdrag:

Nuland: I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience.

Pyatt: Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step? […] And I think we've got to do something to make it stick together because you can be pretty sure that if it does start to gain altitude, that the Russians will be working behind the scenes to try to torpedo it. […] But anyway we could land jelly side up on this one if we move fast. So let me work on Klitschko and if you can just keep... we want to try to get somebody with an international personality to come out here and help to midwife this thing.

Tre veckor senare satt Jatsenjuk i den nya regering som bildades när Janukovytj skrämts på flykt från landet. Klitschko hölls utanför, precis som Nuland och Pyatt resonerat.

Något liknande lär inte Macrons Frankrike få uppleva. För deras del räcker det högst sannolikt med ett eller annat irriterande tweet från Donald Trump.

Olika länder, olika perspektiv, olika rapportering. Men samma demokratiska principer? Eller dubbla måttstockar?

Ja, döm själva.

Saakashvili stormar genom Ukraina – mot ett nytt Euromajdan!?

I söndags fick jag besked att den förre georgiske presidenten Mikheil Saakashvili hade forcerat en gränspostering mellan Polen och Ukraina och tågat in i Ukraina understödd av supportrar och av milisen Donbass-bataljonen. Det lät helt sensationellt och jag förväntade mig stora rubriker i Rapport och Aktuellt. Än så länge har jag i våra skattefinansierade kanaler inte hört ett pip. I DN och SvD fanns mindre artiklar dagen efter denna händelse men sedan ingenting, såvitt jag har sett. Det är över huvud taget svårt att hitta någon rapportering om vad som händer och än mindre en analys av vad det betyder. Jag får alltså ta saken i egna händer. Om inte annat för att spalta upp det för mig själv, men håll till godo den som är intresserad och ge gärna kommentarer om ni har ny relevant information.

I söndags satt han på ett tåg i polska staden Przemyszl och väntade på avfärd mot ukrainska gränsen. Tåget fick dock order om att inte starta så länge Saakashvili fanns ombord. Han tog då buss tillsammans med sina anhängare och for till gränsövergången Medyka-Shehyni. Väl där forcerade de gränsstaketen och gränsvakternas kedjeformationer och vällde in i Ukraina under sång och jubel. Med sig hade Saakashvili alltså, förutom tusentalet supporters, dels Donbass-bataljonen, men också Julia Tymosjenko, hon med flätan. Kanske en del glömt henne men hon var ju en symbolfigur för Orangerevolutionen 2004, fiende till förre presidenten Janukovytj och satt i fängelse, släppt efter Euromajdan och igen en viss maktfaktor i ukrainsk politik även om hon långt ifrån har samma popularitet nu som för ett antal år sedan. Vid Saakashvilis andra sida fanns också en Valentyn Nalyvaitjenko med förflutet i den ukrainska säkerhetstjänsten SBU, men numera ledare för den politiska rörelsen Spravedlivost (”Rättvisa”). Även Mustafa Nayyem ska ha slutit upp vid ankomsten, det vill säga den person som drog igång Euromajdan-demonstrationerna. På bilder från georgisk tv framgår att supportrar från den ukrainska sidan av gränsen mött upp i stort antal och stormar fram mot gränsvakternas kedja och att Saakashvili kommer från polska sidan och med våld ”befrias” från gränsvakternas utsiktslösa försök att hålla fast honom. Andra klipp visar den senare sekvensen från tumultet och hur han leds in i Ukraina av de jublande massorna. Som nedanstående från Radio Free Europe.

Sedan dess har han åkt på en turné i landets västra delar och bland annat den 13/9 besökt min ”hemstad” Tjernivtsi (där jag tillbringade ett halvår 2015/16). Uppenbarligen enligt en plan som kungjorts i förväg. I den ingår också någon form av avgörande som annonserats till den 19 september, det vill säga på tisdag. Det är oklart vad som väntar men då kommer Saakashvili bege sig in i Kiev, maktens boning. Det lär hur som helst bli helt avgörande för hur han ska lyckas med sitt kuppartade försök att återta sitt medborgarskap och eventuellt den politiska ledningen. En ny Majdan-demonstration på gång? Inte omöjligt, men därmed också ett totalt sönderfall av ett redan splittrat land.

I Tjernivtsi höll han tal framför Sjevtjenko-statyn vid centraltorget och sa då att han skulle fortsätta genom landet upp till Kiev och samla support för sin inmarsch till Kiev och att ”huvudstaden är i akut behov av räddning”.

Bakgrunden

Alla känner kanske inte till bakgrunden till allt detta så en del kanske kan vara intresserade av en kort genomgång av den.

Låt oss börja från början. Mikheil Saakashvili tog ju makten i Georgien genom en jordskredsseger i presidentvalet 2004. Hans krafttag mot korruption har erkänts av både anhängare och motståndare men i övrigt kan man säga att hans tid som makthavare i Georgien rörde sig på ett sluttande plan. Invasionen av utbrytarrepublikerna Abchasien och Sydossetien var ett stort misstag som drog igång ett kort krig med Ryssland. Ett misstag som hade gjort honom impopulär i Väst om det inte hade varit Ryssland han brakat ihop med. Redan innan dess hade det hållits stora demonstrationer mot presidenten. Protester som slogs ned med brutalt våld. Han blev också anklagad för valfusk, men behöll sin popularitet hos Västmakterna eftersom han var NATO-vän och fiende till Ryssland. I Georgien blev han dock anklagad för förskingring av budgetmedel och flydde därför landet och blev sommaren 2015 ukrainsk medborgare. Ukrainska presidenten Porosjenko tog sin gamla klasskompis (de har varit studiekamrater i Kiev) till sig, gav ett medborgarskap, och utnämnde honom till guvernör i Odessa. Porosjenko ska ha uppfattat honom som handlingskraftig och hård nog att tackla stadens problem med korruption och organiserade brottslighet. Putins gav syrliga kommentarer och kallade utnämningen och Saakashvilis nya medborgarskap för en ”Chapiteau-show”, vilket alluderar på en populär rysk fars. Det som hänt i år ger honom åtminstone rätt i detta.

Redan i november 2016 bildade Saakashvili sitt parti Nya Kraftfulla Rörelsen (ungefär) och det registrerades som parti i februari 2017. En del opinionsmätningar visade att han redan i detta tidiga stadium hade omkring 15-20 % stöd av befolkningen. Missnöjet pyr på många håll med Porosjenko och de ledande politikerna i regeringen och det finns jordmån för missnöjespolitiker. För att kunna sitta i parlamentet måste man dock vara ukrainsk medborgare. Så Porosjenko tar då, helt logiskt när han blir utmanad om makten i landet, ifrån Saakashvili sitt ukrainska medborgarskap. Så han befinner sig alltså under ett halvår som statslös i en sorts limbo. Vad göra? Egendomarna i Georgien är beslagtagna at georgiska staten och om han återvänder dit blir det med all säkerhet fängelse som väntar. I nya landet Ukraina grusades hans planer av Porosjenko. Det går fort i den ukrainska politiken. Men Saakasjvili har samlat sig till revansch och come-back, vilket vi nu sett i Youtube-klipp från Al-Jazeera och andra mindre tv-kanaler. Men som i övrigt förbigås med märkvärdig tystnad.

Vad vill han och hans supportrar?

Ja, det är inte alltid helt glasklart då det nästan alltid i ukrainsk politik finns en officiell och en dold agenda. Jag vet att många följer Game of Thrones men själv tycker jag det är betydligt mer spännande att följa ukrainsk politik. Samma intriger, uppgörelser, falskspel och maktfullkomlighet.

Att Saakashvili slåss för sin överlevnad som politiker är helt klart. Han tycks inte vara tillfreds med tanken att slå sig till ro i USA och göra universitetsturnéer och tala om korruption och berätta skräckhistorier om Putin och Ryssland så därför gör han här ett desperat försök att återta medborgarskap, men också makten. Han inser nog att han inte kommer återfå någonting utan att åstadkomma en radikal förändring av maktbalansen i Ukraina. Det är en enorm utmaning mot Porosjenko och vi får se hur styrkemätningen utfaller. Någon politisk idé annat än att utmana korruptionen och maktfullkomligheten i Ukraina verkar inte Saakashvili ha. Men det räcker förmodligen ganska långt i dagens Ukraina.

Julia Tymosjenko exempelvis, som nu sluter upp vid Saakashvilis sida och mötte honom redan i polska staden Rzeszów den 10 september. På sin egen hemsida har hon publicerat vad hon sagt i tv-sändningar nyligen, nämligen att Ukraina behöver en ”ny strategi”, en helt annan än den nuvarande Porosjenko-ledda regeringens. Hon säger att situationen med Saakashvili är ett exempel på hur den nuvarande regeringen eliminerar sina politiska fiender och att det är ”oacceptabelt i en demokratisk europeisk stat”. Istället vill hon med en tiopunktsplan ena landets medborgare vilket ju borde låta hoppfullt för de boende i östra Ukraina med tanke på Tymosjenkos tidigare inställning till dessa medborgare. Men det är också väl känt att hon har stora materiella tillgångar i Odessa, där Saakasjvili hade sin guvernörspost. Den viktiga hamnen har länge betraktats som Tymosjenkos ”egen”.

Ofta finns också någon av landets stora oligarker i bakgrunden så det är inte alls omöjligt att ryktet om att det bakom paret Saakashvili/Tymosjenko står en viss Ihor Kolomoisky mycket väl kan vara sant. Han är en av landets rikaste och har sitt kungarike i Dnipro men med tentakler ända ned till Odessa. Också han är petad som guvernör - för Dnipro - och sponsor av Donbass-bataljonen som ofta har uppträtt som hans egen personliga milis använd för att försvara hans affärsintressen och som nu sägs ha backat upp Saakashvili vid gränsövergången.

Från gränsen tog sig Saakashvili raskt till Lviv och höll där möte – med beväpnade män från Donbass-bataljonen vaktande entrén sägs det -  med Andriy Sadovyi – borgmästare i Lviv men också partiledare Samopomich. Ett parti som i våras vägrade ge stöd åt Porosjenkos utnämning av ny premiärminister och inte ville ingå i samlingsregeringen. Sadovyi tackade också nej till att bli premiärminister. Han var annars Porosjenkos förstaval då Sadovyi kanske är den mest populäre politikern i Ukraina. Enligt senare uppgifter ska även Porosjenko ha besökt Sadovyi i Lviv och hållit slutna samtal med honom. Ingen vet riktigt om vad.

Tymosjenkos Batkivsjtjina ville inte heller ingå i den nya regeringskoalitionen. Båda står alltså i opposition till Porosjenkos regering. Det är alltså oklart om Samopomich ställer sig bakom Saakashvilis kampanj men om de gör det finns en klart stark politisk kraft bakom honom. Enligt vissa färska opinionsmätningar kan det röra sig om ett opinionsstöd på ca 35-40 % åtminstone som han har bakom sig. Med det missnöje som pyr i landet förefaller det inte otroligt med en snabb ökning av supporterskaran.

Ytterligare en person som ska ha funnits med vid mottagandet av Saakashvili är Mustafa Nayyem som var den som drog igång protesterna vid Majdan i november 2013.

Så vad har vi då här för cocktail? Före detta georgisk president och före detta ukrainsk guvernör i desperat kamp för sin politiska överlevnad och för att undvika fängelse i Georgien – kända oppositionspolitiker som Tymosjenko och eventuellt Sadovyi – oligarken Kolomoisky – Donbass-bataljonen – samt den aktivist som drog igång Euromajdan och med andra ord besitter stor erfarenhet av att leda och organisera folkuppror.

Jag vet inte om svenska media tycker det här låter ointressant eller om de helt enkelt inte förstår vad som händer i Ukraina och inte kan lägga ihop två och två?

Själv tycker jag det här är oerhört intressant och spännande. I synnerhet vad som väntar den 19 september. Vad blir Porosjenkos nästa drag? Hittills har han ju inte kunnat stoppa Saakashvili men tar han snart till våld? Vad blir i så fall konsekvenserna av det? Är det ett nytt Euromajdan på gång? 

Majdan-årsdagen – om tråkiga kompromisser och en 26-åring från Lviv

Redan i förrgår den 18/2 började ukrainska presidenten och parlamentet att genomföra ett antal uttalanden och ceremonier för att hedra vad de kallar ”De himmelska hundra”, det vill säga dödsoffren under Euromajdan. Det har florerat olika siffror men i verkligheten var de något fler än hundra och dessutom fanns ett antal poliser bland dessa (18 enligt den senaste siffra jag sett). Dessa är dock inte representerade bland ”hjältarna” och det är få som frågar sig varför dessa dog och hur? Jag har dock skrivit tidigare om detta och om hur den officiella utredningen dragit ut på tiden och ”fumlat bort” bevismaterial. De ”fragment av vapen”som nyligen dök upp, nära två år senare, och som påstås ”sannolikt” ha använts vid dödsskjutningarna den 20/2 2014, väcker snarare misstänksamhet än klarhet.

Det hindrar inte att det en dag som denna är på sin plats att hedra alla de som dog under de tragiska händelserna kring Majdan i Kiev. Enligt vissa uppgifter så många som 130 personer, varav 18 poliser, satte livet till under hela perioden från 30 november 2013 till 21 februari 2014. Det görs också naturligtvis i Kiev men även på andra platser i Ukraina, som här i Tjernivtsi där ca 200-300 personer samlades kring Sjevtjenko-statyn på Centraltorget idag vid 12-tiden.

Egen bild. Centraltorget i Tjernivtsi idag, tvåårsdagen av dödsskjutningarna vid Majdan.

Egen bild. Ortodox ceremoni vid Centraltorget i Tjernivtsi till minne av de som dog vid Majdan. 

Egen bild. Allvarliga pojkar i givakt, fladdrande fanor och Taras Sjevtjenko som övervakar hedrandet av tvåårsminnet av dödsskjutningarna vid Majdan i Kiev.

Vad som dock är en intressant kontrafaktisk fråga är vad som hade hänt, eller inte hänt, om den politiska lösning som framfördes av oppositionspolitiker på Euromajdans scen den 21 februari och som hade förhandlats fram med ukrainska presidenten Janukovytj med och polska, franska och tyska utrikesministrarna som medlare, hade implementerats? En fråga som är relevant att ställa en dag som denna utan att på detta sätt förringa människors sorg över förlorade släktingar, vänner och landsmän.

En liten rekapitulation av händelseförloppet 18-22 februari 2014

SvT 19/2 2014 rapporterade om våldsamma kravaller i Kiev och att de under morgonen 18/2 krävt 25 människoliv, av vilka 9 var poliser. De rapporterade också att oppositionspolitikern Vitalij Klytsjko (nu borgmästare i Kiev) suttit i samtal med president Janukovytj men utan några överenskommelser. Presidenten var av åsikten att demonstranterna hade gått över gränsen och att polisen har order att agera enligt lagen. Han sa också att det inte är för sent att lösa konflikten, men uppmanade oppositionsledarna att ta avstånd från ”radikala krafter”, enligt Reuters. Oavsett vad man anser om presidentens kommentar kan det konstateras att det utan tvekan fanns vapen bland demonstranterna och att de användes. Till skillnad från den beskrivning som ges i den Oscarsnominerade filmen ”Winter on Fire” där det genom hela filmen talas om helt obeväpnade demonstranter. Vilket var helt sant den 30 november 2013 men inte längre i februari 2014. 

Polisen hade vid den här tidpunkten (under 19/2) tagit ställning kring demonstranterna och behärskade ungefär halva Majdan, enligt SvT ovan.

Egen bild. Instytutskagatan med raden av bilder på fallna för kulor 20/2-14.

Från dessa ställningar börjar poliserna sedan retirera, uppför gatan Instytutska under förmiddagen den 20/2. Frågan är varför man övergav ”vunnen mark”? Enligt filmen ”Winter on Fire” ska det ha varit röken från brinnande tält och bildäck som ska ha stört dem. Enligt den enda vetenskapliga undersökning jag funnit ska det istället ha varit eftersom de blev beskjutna från positioner som hölls av Euromajdan-rörelsen. Därefter uppmanas aktivister, i högtalare på torget, att följa efter poliserna uppför gatan och det är också här som de flesta dödsoffren krävs. Poliserna skjuter mot de efterföljande, men retirerar samtidigt. Det förefaller inte alls otroligt alltså att de upplevde sig själva som hotade. Det finns också oerhört väl dokumenterat med bandinspelningar från larmcentraler och kommunikation mellan polisbefäl och talespersoner för Majdans försvarsenhet, filmklipp med mera. Mitt inlägg med en längre redogörelse av detta finns här.

 Igår kom också nya uppgifter här i Ukraina då en man vid namn Ivan Bubenchyk har trätt fram och bekräftat att han skjutit två poliser till döds under morgonen 20/2-14. Hans vittnesmål finns med i en helt ny film om Euromajdan gjord av Volodomyr Tyhyi som har försökt fånga berättelser från både demonstranter och poliser (till skillnad mot ”Winter on Fire”) för att komma fram till vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen. Filmen, med titeln ”Brantsi”, har premiär här i Ukraina den 25/2 och det ska bli oerhört intressant att se hur den emottas. Bubenchyks vittnesmål återges så här av KyivPost:

“Bubenchyk said he shot two Berkut commanders killing them. He then opened fire on the legs of other Berkut officers, wounding several and causing them to flee from their positions. As the police withdrew, Maidan protesters surged forward, and then came under fire from police snipers on Instytutska Street.” (Kyiv Post 19/2-2016)

Uppgifterna ifrågasätts dock från regeringshåll. Bubenchyk vill bara spela hjälte, säger en regeringskälla från informationsministeriet. Ett uttalande som följer ett mönster från regeringshåll som sedan den nya regimen tillträdde har velat hålla hjälte-narrativet vid liv vilket förutsätter helt obeväpnade och fredliga demonstranter. 

De polisutredningar som gjordes visade emellertid väldiga brister och bevismaterial röjdes, som exempelvis träd med ingångshål, som med hjälp av laserteknik hade kunnat bringa klarhet i varifrån skott kommit etc. De anhöriga till dödsoffren krävde förgäves en internationell, oberoende utredning och många talade om ett medvetet döljande av skuldfrågan för skottlossningarna. Varför? Det måste vara en oerhört intressant journalistisk fråga att ställa sig. Det rent logiska vore en snabb och noggrann utredning som fastställde polisens och därmed den gamla regimens skuld för det inträffade, för att slippa vidare spekulationer och tvivel. Om nu skuldfrågan var så given och ensidig som det hela tiden hävdats och om den nya regeringen var helt skuldfri. Det förefaller i så fall obegripligt. 

För att gå tillbaka till skeendet så kom då i alla fall kompromissen, frammanglad natten mellan 20-21 februari 2014. Den 21/2, dagen efter de tragiska dödsskjutningarna från båda sidor, offentliggörs en överenskommelse. Nyval till presidentposten skulle hållas i december samma år, förhandlingar om en samlingsregering inledas, den gamla konstitutionen från 2004 som begränsade presidentens makt skulle antas och amnesti ges för alla som fängslats under Majdan-ockupationen, enligt de viktigaste punkterna i överenskommelsen.

Samma dag presenterades överenskommelsen på Euromajdans scen, där Klytsjko beskriver överenskommelsen som en framgång. Upp kliver då en okänd kamouflageklädd person från Majdans försvarsenhet och uppmanar alla att strunta i överenskommelsen och kräva presidentens avgång omedelbart. Han avslutar med att skrika att om inte presidenten har avgått kl 10.00 imorgon kommer vi ta till vapen. Intressant att notera här är att inga journalister riktigt visste vem denne man var, inte ens inhemska Kyiv Post, som rapporterade om händelserna löpande. De visste bara att han gick under smeknamnet ”Bandera”. Det vill säga namnet på den kontroversielle ledaren för OUN:s radikala Bandera-fraktion som med våld ville skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från både tyskar, ryssar och polacker och som var inblandade både i nazikollaboration, nazimotstånd, pogromer på judar, och massmord av polacker, lagande efter läge enligt syftet om att skapa det rena Ukraina. Kyiv Post skrev då också att de försökt få tag på denne ”Majdan-Bandera” efter scenframträdandet men inte lyckats. Däremot talade de med andra, namngivna, företrädare för Majdans försvarsenheter som bekräftade att de höll med den okände (?) talaren. I artikeln (länken ovan) fanns klippet från talet men detta går inte längre att spela upp. Däremot finns det med på den film om Euromajdan som nu är Oscarsnominerad, ”Winter on Fire”. Det finns också i sin helhet på Youtube. Den okände ”Bandera” blev dock inte okänd länge. Bland andra Reuters rapporterade snart att han heter Volodomyr Parasiuk, 26 år och från Lviv, och skrev 25/2 att han kan ha varit den som fick Janukovytj att fly. De berättade också om att han för sin insats blivit stadens store hjälte, ”the toast of Kiev”.

Detta blev emellertid tydligen för mycket för presidenten som tog pick och pack och lämnade landet för att söka skydd i Ryssland. Efter att ha legat lågt en vecka gjorde han ett uttalande som rapporterades bland annat i Aftonbladet 28/2. Han säger där att hans bil ”attackerades” och blev beskjuten på väg till Kharkiv (dit han skulle på en tidigare planerad officiell resa) och att det var fascister som gjort läget oroligt. Han påpekade att dessa inte är särskilt många i landet och att hela det ukrainska folket ”blivit lurat”. Vid den här tidpunkten hade dock hans ord inte särskilt hög karat och sågs mer som en desperat despots sista försvarstal och/eller rysk propaganda.

Den kontrafaktiska frågan

Men om vi stannar till en stund nu, och funderar över om det möjligen kan vara så att det finns en poäng i det här med den radikala nationaliströrelsens influenser över upplösningen på detta Majdandrama, så kastar det ett lite annorlunda ljus över hela dagens situation och den väpnade konflikten i östra Ukraina.

Redan på nyårsdagen 2014 rapporterade Kyiv Post om det fackeltåg för Bandera som arrangerades i Kiev, och i andra ukrainska städer, för att hylla minnet av ovan nämnde Stepan Banderas födelsedag. I tåget i Kiev, som samlade ca 15000 deltagare, fanns många från Majdan-rörelsen och många med nazistanstrukna symboler och uniformer. Marschen arrangerades av partiet Svoboda och en parlamentsledamot från Tymosjenkos Batkivsjtjyna gick också med i tåget. En parlamentsledamot från regeringspartiet Regionernas Parti, Vadym Kolesnitjenko, uttalade sig så här till Kyiv Post:

”We start understanding that Euromaidan is being exposed to marginalization. Unfortunately xenophobic moods, cave nationalism and elements of Nazism start dominating there […] this is really dangerous for our state, as slogans (that) were heard there are not acceptable in the 21st century for cultural people.”   

Det här uttalandet skulle ju kunna avfärdas (och gjordes väl också) som överdrivet och ett alarmistiskt försvars tal för regimen. Men det bör noteras att han inte säger att Majdanrörelsen varit en nazistkomplott från början (demonstrationerna inleddes ju redan i november 2013). Han talar här om att nazianstrukna nationalister ”börjat” dominera torget. Den här bilden har jag fått bekräftad av ungdomar jag talat med, som var med på Majdan vid olika tillfällen under denna dramatiska vinter. Banderas porträtt och röd-svarta fanor (OUN:s färger) började synas allt tätare på torget under januari. Mer om denna gradvisa radikalisering av Majdan-protesterna har jag skrivit tidigare och finns här, för den intresserade.

Men så vad med Parasiuk? Han som uppmanade att ta till vapen om inte kompromissen övergavs och ”folkets” vilja följdes. Jo, han är numera med i oligarken Kolomoiskys parti Ukrop och framträdde häromdagen (18 februari-16) på ukrainsk tv där han uttalade sig om den nuvarande regeringskrisen. Enligt vad politiskt insatta säger till mig här i Ukraina är han utan tvekan köpt av Kolomoisky. Parasiuk var bara en vanlig kille från gatan, säger de, och sådana har ingen chans att motstå frestelserna när de erbjuds maktposition och pengar. För partiet Ukrop är han en skyltdocka som visar en folklig fasad åt partiet. Han är ju en hjälte från Majdan.

Den kontrafaktiska frågan som kan ställas är alltså; vad hade hänt om kompromissöverenskommelsen hade accepterats? Hade Ryssland annekterat Krim? Hade kompromissförslagets tänkta samlingsregering mött väpnat motstånd från pro-ryska separatister i Donbass? Hade vi haft det konfliktfyllda läge vi har idag med tusentals döda och lemlästade, en miljon internflyktingar i Ukraina (och Ryssland) och ett världsläge som är lika spänt som under kalla kriget? Det enda vi ganska säkert kan gissa är att Parasiuk hade förblivit tämligen okänd och inte haft en för honom lukrativ plats i partiet Ukrop.

Tanken svindlar egentligen om det är så ”enkelt” att hela läget idag kan tillskrivas en 26-åring från Lviv som spontant äntrar scenen och eldar massorna till kompromisslöshet. Så enkelt lär det väl knappast vara, men det är i alla händelser en kittlande tanke och helt klart så att skuldfrågan bör få större spridning än vad den får i media i Väst.

Jag läste häromdagen om delar av Anna-Lena Lauréns bok ”Frihetens pris”, där hon skriver om färgrevolutionerna i Georgien, Ukraina och Kirgizistan. Hon skriver bland annat om den georgiska presidentens Saakasjvili (han som nu är borgmästare i Odessa) hårdnackade vägran att söka en kompromisslösning med abchazierna 2004-2008 och konstaterar sorgset att Georgien är ett land som vill ha ”messiasfigurer” när de istället ”uttryckligen” skulle må bäst av ”tråkiga kompromisser”. Det kan appliceras även på Ukraina av idag, som jag ser det.

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?

Syriza, Podemos och Euromajdan – Om att mobilisera passioner i demokratisk riktning

"We have made the decision to clash with a regime of political and economic power that plunged our country into the crisis and is responsible of Greece’s depreciation on an international level" (Syriza, Alexis Tsipras)

“To feel proud of this country is to feel proud of the best public schools, the best hospitals – but it´s not the political classes that make these things function, it´s the people – that is our country: the people. These parties, PP and PSOE, have broken Spain” (Podemos, Pablo Iglesias)

“Corruption in Ukraine is so, so voluminous, it’s difficult to imagine how much works must be done to overcome it” (Euromaidan, Tetiana Chornovol)

Beröringspunkterna är flera mellan länderna Grekland, Spanien och Ukraina. Den omfattande korruptionen kanske den mest framträdande. Det handlar om en maktstruktur som murats där vänskapskorruptionen och nepotismen frodas, om en ekonomi där mutor ingår som förutsättning för att få kontrakt att skrivas och affärer gjorda och om offentligt anställda som kräver en dusör för att utföra sitt arbete. Historier om läkare som inte utför operationer utan att få en dollarbunt i näven eller sjukhuspersonal som måste få en slant i handen för att visa patienterna till rätt undersökningsrum eller universitetsbetygen som kan köpas har jag själv hört från direkta källor från både Grekland och Ukraina. Korruptionen genomsyrar samhällena och åtminstone när det gäller Ukraina verkar den helt förlamande på normalt näringsliv och offentliga serviceinstitutioner.

Korruptionen har också varit en av de stora frågorna för de nya vänsterpopulistiska partierna Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I Grekland anses maktkorruptionen vara ett arv från juntatiden och sedan dess förvaltat av de dominerande partierna Nea Demokratia och PASOK i hemlig allians med skattesmitande oligarker. I Spanien kallas de etablerade partierna - Partida Popular och PSOE - och deras kontaktnät för ”La Casta”. I Ukraina gick kretsen kring Janukovytj också under ett öknamn, Familjen, som anspelar på den nepotism och vänskapskorruption som rådde under hans styre. Det har dock varit ett väl rotat problem under hela Ukrainas existens som självständig stat och handlar mycket om den gamla kommunistregimens sammantvinning med de stenrika oligarkerna.

I alla tre länder har vi på senare tid sett något som kan kallas ett folkligt uppror mot gamla stelnade maktstrukturer, maktmissbruk, korruption och misskötsel av ekonomin. Det är uppror mot dåliga levnadsvillkor och för ett värdigt liv. Med den intrikata skillnaden att det spanska och grekiska missnöjet också riktas mot EU eller åtminstone ECB medan det ukrainska istället riktar sitt hopp till just EU. 

I Spanien och Grekland har missnöjet fångats upp av vad vi skulle kunna kalla vänsterpopulistiska partier. Podemos vill förvisso inte riktigt kännas vid vänsterbeskrivningen trots att partiets ledare har hämtat mycket näring hos vänsterteoretiker som framför allt Laclau & Mouffe. De får därför finna sig i att betraktas som ett vänsterparti och beskrivas som ett sådant.     

Nationalism den enda ukrainska ideologin (?)

Ukraina däremot skiljer sig i det fallet mycket från de övriga två länderna. Den ukrainska ”revolutionen” är också en icke fullbordad frigörelse från Sovjet som tar sig många olika uttryck som i raserandet av Lenin-statyer. Där lär numera inga vänsterrörelser kunna få fotfäste, i synnerhet inte efter förra veckans beslut att likställa kommunism med nazism och förbjuda båda ideologierna. Något som fördömts av bland andra Simon Wiesenthal-centrets östeuropadirektör som framhåller det absurda i att likställa den mest folkmördande regimen någonsin med den regim som befriade fångarna i Auschwitz och fick slut på Tredje Rikets terror. I samma veva som den ukrainska regeringens dekret om nazismen/kommunismen tillkännagavs ett officiellt erkännande av den ukrainska staten för UPA, den militära grenen av OUN-B under Stepan Bandera. En rörelse som slogs för ukrainsk självständighet men också samarbetade med nazityskland under andra världskriget och tog mycket aktiv del i judepogromer i Ukraina. En ultranationalistisk rörelse som har blivit den kanske främsta symbolen för den ukrainska ”revolutionen” eller Euromajdan. Ett faktum som förbryllar och oroar, vilket jag skrivit en serie inlägg om ganska nyligen på denna blogg (Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina del 1-8).

Bild: Sergei Supinsky, AFP. Leninstaty i Slavjansk.

Den enda ideologi som kan skönjas klart i dagens Ukraina är nationalism. Protesterna vid Majdan gällde initialt mot beslutet att inte skriva under ett avtal med EU. Det hade alltså kunnat tänkas att upproret kunnat få liberala förtecken. Men liberalismens mobiliseringskraft tycks svag, inte bara i Ukraina (något som för övrigt borde bekymra sanna liberaler). Ultranationalismen tog alltså snabbt över scenen på Majdan. Därför tror jag också att det folkliga upproret tappade kraft så fort den nya interimregeringen bildades i mars 2014. Nationalismen inspirerade till symbolhandlingar och högstämd retorik och provocerande språkreformer. De ekonomiska och maktstrukturella reformerna som många inom Euromajdanrörelsen krävde har fastnat i de gamla politikernas och oligarkernas välspunna nät. Presidenten Porosjenko är själv en oligark. Likaså Tymosjenko som är en av huvudpersonerna i regeringspartiet Batkivsjtjina. Det är gamla politiker som styr om än i vissa fall i nya partier. Partier utan riktig ideologi och med mer eller mindre populistiska program och som tävlar i patriotism och bygger på ledarnas personligheter snarare än någon form av politisk viljeriktning.

Medan Spaniens och Greklands folkuppror kan knytas kring en politisk vänsterrörelse famlar den ukrainska i ett intet och uppgivenheten riskerar nu att ta överhanden. Korruptionen är förlamande. Transparency International rankar landet som Europas mest korrumperade och femma i världen. Euromajdan som började i protest mot det uteblivna EU-avtalet växte snabbt till bredare protest mot landets styre. Chefen för Transparency International i Ukraina beskrev läget i december 2013 så här:

”[…]now the whole Ukraine stands rather against corruption and tyranny of authorities than just for EU Association”

Tetiana Chornovol, journalist och majdanaktivist utsågs i mars 2014 till ordförande för den Nationella Anti-korruptionsbyrån och intog sitt ämbete i mars 2014 med höga ambitioner. Redan i augusti  avgick hon från sin post i ren frustration, med orden:

"[…] there is no political will in Ukraine to carry out a hard-edged, large-scale war against corruption"

Enligt en undersökning genomförd i oktober-november 2013 var 86 % av ukrainarna missnöjda med ekonomin, 90 % med Janukovytjs ekonomiska politik, 85 % med korruptionen och 71 % med Janukovytjs sätt att begränsa oligarkernas inflytande (genom att försöka bli ensam översteoligark).

Men vad blev det av det hela när krutröken lagt sig kring Majdan? Vad som gick fel med Euromaidan-reformerna är frågan som ställs bland annat i en artikel i Kyiv Post i höstas.

Landets toppolitiker bara pratar om förändring men visar stor ovilja till förändring, hävdas i artikeln. Vid ett möte med ledare för civilsamhällets organisationer försäkrade en färsk premiärminister Jatsenjuk att administrativa reformer stod högt på agendan. Ihor Koliushko (the Centre for Political and Legal Reforms) menar i artikeln att detta löfte aldrig följdes upp och att Jatsenjuk som gammal byråkrat är en ovillig och osannolik reformatör. Den ukrainske ekonomen Pavlo Sheremeta vittnar också i artikeln om sin förvåning:

 “I was surprised that the government stood by the current system so much”

Kanske är ett nytt Majdan att vänta? Frågan är bara om det då kommer att uppstå någon politisk rörelse som kan knyta missnöjet kring en ideologi med progressiva framtidsidéer, vänsterinriktade eller liberala? Inte mycket tyder på det. Risken är istället stor att missnöjet kommer att sugas upp av företrädare för unken ultranationalism som inte lär åstadkomma mycket mer än ytterligare konfrontation med den del av befolkningen som nu lever i den östra delen av landet, det vill säga i kvasirepublikerna Donetsk och Luhansk. Om nu ukrainarna själva fortfarande betraktar dessa delar som Ukraina?

Att mobilisera passioner i demokratisk riktning

Just Chantal Mouffe – en av Podemos främsta inspiratörer – lanserade för ett tiotal år sedan en teori om ”det politiska som agonism” där tendensen till konsensustänkande hos de etablerade partierna (ihopträngda i en politisk mittfåra) öppnar för populistiska och främlingsfientliga rörelser som vänder demokratin ryggen. Deras recept är att lämna inriktningen mot konsensuslösningar och istället bejaka konflikter mellan ”legitima politiska motståndare”. Politiken måste äga kraft att mobilisera passioner i demokratisk riktning, säger de i introduktionen till boken ”Om det politiska”, och det måste få komma i uttryck som partikonflikter. Hon använder istället för antagonism det egna begreppet ”agonism” i vilket hon lägger betydelsen parter som ”erkänner sina opponenter som legitima”. Relationer mellan motståndare snarare än fiender. Det vill säga en uppfattning om att, trots konflikten sinsemellan, ”tillhöra samma politiska sammanslutning och som delaktiga i ett gemensamt symboliskt rum inom vilken konflikten utspelar sig”. Det är en tes som motsäger Giddens ”posttraditionella” samhälle där klyftan mellan höger och vänster betraktas som överspelad och den är naturligtvis omstridd och emotsagd inte minst bland liberaler men även hos delar av socialdemokratin.

Det senaste decenniets utveckling inom ett flertal västeuropeiska länder (inklusive Sverige) är dock knappast något som talar emot tesen. En maktstruktur där både vänster och höger trängs i en sorts mittfåra lämnar ett tomrum där de främlingsfientliga högerpopulisterna klivit in för att absorbera ett folkligt missnöje. Detta har blivit ett delikat problem som på ett vis illustreras av den aktuella svenska debatten om DÖ där liberaler ondgör sig över vänsterpolitik och vill dödförklara uppgörelsen som var tänkt att hindra Sverigedemokraternas inflytande på politiken. Liberaler står vid ett val där de måste, för att ställa saken på sin spets, välja mellan att acceptera vänstern som sin motståndare och respektera vänsterpolitik när det parlamentariska läget ger en sådan eller att bjuda in främlingsfientliga rörelser med odemokratiskt tankegods i det demokratiska finrummet.   

I Spanien har däremot en stark vänster uppstått (kanske har här den långa eran av Franco-fascism varit tillbakapressande av högerpopulism) medan det i Grekland finns både en höger- och vänsterrörelse som vinner mark. Men där vänsterrörelsen har vunnit mest, kanske även här ett uttryck för minnet av Nazitysk ockupation och högerkonservativ militärjunta. Den ukrainska vänstern är däremot antingen eliminerad (i väst) eller en rest av den sovjetkommunistiska diktatoriska makten vilket gör den i stort sett omöjlig som mobiliserande kraft som vänsterrörelse. Den blir istället nostalgisk och sovjetnationalistisk (lite motsägelsefullt men kommer inte på bättre) och oanvändbar som progressiv framtidsinriktad kraft. Den blir istället en motpart i den pågående antagonismen, till skillnad från Mouffes agonism alltså.

Alldeles oavsett vad man tycker om detta så menar jag att det ukrainska missnöjet med sakernas tillstånd är dömt att gå vilse i de ukrainska maktkorridorernas labyrinter. Såvida inte en rörelse dyker upp som har en klar vision om ett framtida ukrainskt samhälle, en klar idé om vägen dit och en ideologisk bas som är dels demokratiskt rotad men också har kraft att mobilisera och inge hopp och framtidstro. Den syns dessvärre inte till i nuläget. Eller gömmer den sig i den ultranationalistiska korselden?

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling.