Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 2

 

Väljarna fick alltså den 25 oktober dels välja representanter i lokala och regionala råd samt borgmästare. I större städer borgmästarkandidaten tvungen att få mer än 50 % av rösterna för att vinna och i annat fall gick valet till en andra omgång mellan de två som fått flest röster i den första rundan. I åtminstone nio städer gick borgmästarvalen till en andra omgång som hållits under andra halvan av november med början den 15 november och Tjernivtsi sist ut den 29 november.

Det ska också klarläggas att de områden som tillhör de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte har deltagit i lokalvalen.

 

Lokalvalens genomförande i korthet

Valdeltagandet var i snitt lågt i lokalvalen den 25 oktober och låg enligt preliminära beräkningar på knappt 37 %. Det är en minskning från förra lokalvalens (2015) 46,5 %.

Ukraina har en historia med mycket valfusk men OPORA, en NGO som specialiserar sig på valövervakning, har rapporterat att deras observatörer rapporterat mestadels mindre förseelser och främst av procedur-karaktär från valdagen. Däremot ganska omfattande brott mot reglerna angående valkampanjer och försök till röstköp. Men konstaterar också samtidigt att bättre lagskydd och en mer aktiv och effektivare polis tycks ha gett positiv effekt.

Trots detta kan man notera att den ukrainska polismyndigheten rapporterar fått in över 16 tusen anmälningar om överträdelser av vallagar. Vad hade Donald Trump sagt om det, månntro?

Det har inte heller rapporterats några cyberattacker som annars varit en farhåga vad gäller val överhuvudtaget numera och i synnerhet i Ukraina.

Tillägas här bör också att procentsatser som redovisas inte alltid är exakta då en del rösträkningar fortfarande inte är helt slutförda. Felmarginalen bör dock vara försumbar och inte avgörande i de fall de redovisas här.

Foto: Hans Wåhlberg. Demonstration mot korruption för ett par veckor sedan. Lokalvalen gick dock relativt lugnt tillväga och det ukrainska folket valde de vanliga korrupta politikerna... som vanligt.

Resultaten stadsråden (city councils)

Även om valen för presidentens parti Folkets Tjänare totalt sett varit en stor besvikelse och ett nederlag jämfört med fjolårets parlamentsval så är det ändå det parti som har flest kandidater inröstade till de lokala råden. 

Enligt data som är tillgängliga hos Valkommissionen, CEC, vann 17,59 % av deras kandidater plats i lokala råd. Näst flest platser, 12,39 % vanns av Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina (Julia Tymosjenkos parti) och därefter följde Oppositionsplattformen För Livet (avläggare till landsflyktade f.d. presidenten Janukovytj och ansett som ”pro-ryskt”) med 11,75 %, För Framtiden (oligarken Kolomoiskys parti, se förra inlägget) med 11,42 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist (f.d. presidenten Porosjenkos parti) med 10,73 %, Vårt Land med 5,13 % och Svoboda med 2,61 %. Bland övriga knappa 30 % finns en mängd olika småpartier som i de flesta fall är helt lokala eller regionala samt en del oberoende kandidater.

Folkets Tjänare anses vara valets stora förlorare vilket förstås bygger på jämförelsen med det sensationellt lyckade parlamentsvalet ifjol då det tog hem en majoritet av platserna. I lokalvalen har de trots allt lyckats ta sig in i stadsråden i de flesta större städer. I presidentens hemstad Kryvyj Rih blev de största parti med nära 33 % av rösterna. Även i Uzjhorod och Tjerkassy blev de störst men inte med lika stor andel röster. Däremot passerade de inte ens spärren på 5 % i Lviv, den största staden i västra Ukraina.

I huvudstaden Kiev fick borgmästarens Vitalij Klitschko parti UDAR 19,5 % av rösterna, endast slagna av Europeisk Solidaritet/Solidarnist som fick 20 %. Det lokala partiet Enhet, lett av den skandalomsusade Oleksandr Omeltjenko blev trea med 8,7 % följt av Oppositionsplattformen För Livet med 7,8 %. Presidentens Folkets Tjänare led här ett svidande nederlag då de endast fick 7,5 % av rösterna.

Genomgående annars sett över hela landet är att lokala partikonstruktioner, nästan uteslutande knutna till sittande borgmästare, ofta blivit största partier i stadsråden. Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet/Solidarnist har överlag gjort bra resultat men lyckades inte bli största parti i många städer. Däremot många ”andraplatser”.

Att det finns lokala mycket stora skillnader tydliggörs inte minst av högerextrema Svoboda som sett över hela nationen bara fått 2,61 % av rösterna till stadsråden medan de på flera platser i västra Ukraina har en betydligt starkare ställning. I Ternopil blev de största partiet med 43,7 % av rösterna. Det hade man kunnat förvänta sig även i Khmelnytskij där borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn ställde upp som representant för Svoboda och fick över 80 % av rösterna. Men i valet till stadsråd ställde han sig bakom en egen partikonstruktion kallad Team Symtjysjyn som blev överlägset största parti med över 60 % av rösterna. Verkar det rörigt? Jo, välkommen till den ukrainska politiken. I Lviv, slutligen, har Svoboda haft ett starkt fäste i många år men denna gång lyckades de klart sämre och nådde endast 6,7 % preliminärt. Störst blev istället Europeisk Solidaritet/Solidarnist med drygt 30 % och Samopomitj/Självhjälp, borgmästarens Sadovyi parti, med nästan 20 %.

På motsvarande sätt framgår tydligt av resultaten att det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet knappt finns representerat i västra Ukraina medan de är störst eller näst störst i många av landets östra/sydöstra storstäder. I Mykolaiv och Slovjansk blev de största parti medan de blev näst största parti i Odessa, Kharkiv, Dnipro och Mariupol. De brukar lite slentrianmässigt och för enkelhetens skull kallas pro-ryska. Man skulle kunna nyansera detta med att förtydliga att de vill försvara den stora rysktalande och etniskt ryska minoritetens intressen i landet och är starkt skeptiska till EU och motståndare till Nato. Vilket nödvändigtvis alltså inte betyder att de vill att Ukraina ska förenas med Ryssland. Det finns tre starka namn i toppen av partiet men leds åtminstone i praktiken av Viktor Medvedtjuk. Han är personlig vän med Vladimir Putin som också är gudfar till Medvedtjuks dotter Darya. Detta faktum gör honom till paria för EU-vänliga krafter i landet i allmänhet och de högerextrema i synnerhet. De för dock en sorts socialdemokratisk politik som även tilltalar en hel del åtminstone i centrala delar av landet, vilket visar sig i exempelvis Kiev där de samlade ihop till nästan 8 % av rösterna. Men det är i östra Ukraina de är som starkast. Den traditionellt markanta bipolariteten mellan västra och östra Ukraina har förstärkts efter Euromajdan 2014.

Resultat borgmästarvalen

Överlag vanns posterna som borgmästare av oberoende kandidater (som i praktiken ofta innebär att de är uppbackade av någon oligark eller lokal maktelit). De oberoende kandidaterna vann valen i 661 städer. De övriga 773 städernas borgmästarval slutade med seger för följande partiers kandidater (i procenttal av de 773 städerna): Folkets Tjänare 30,74 %, För Framtiden 12,43 %, Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina 7,24 %, Oppositionsplattformen För Livet 7,1 %, Vårt Land 6,15 %, Europeisk Solidaritet/Solidarnist 5,6 %.     

När den slutliga analysen av valresultaten ska göras måste man ha en sak klar för sig. Enligt ukrainsk lag är det borgmästarens uppgift att bilda en majoritet i det lokala rådet och hen förlorar sin post om hen inte lyckas. Det kan alltså lokalt bli fråga om en hel del koalitioner som verkar osannolika i det nationella parlamentet, Verkhovna Rada.

Det gör också att det blir svårt att göra en övergripande analys eftersom dessa koalitioner kommer att se väldigt olika ut, beroende på resultaten i valen till lokalråd och på vilka partier som borgmästaren har goda kontakter med eller själv tillhör förstås. Att nära hälften av alla borgmästare är s.k. oberoende kandidater gör det ännu svårare att leverera en mer generell analys. 

En hel del förhandlingar och köpslående bakom ridån lär nu följa och kan i vissa fall ge en del oväntade utfall med en del osannolika bäddkamrater i koalition.

Ett generellt mönster är att det västtillvända Europeisk Solidaritet/Solidarnist samt det högerextrema Svoboda varit mest framgångsrika i västra Ukraina medan det pro-ryska Oppositionsplattformen För Livet haft framgång i sydöstra delen av landet. Det är också notabelt att det enda parti som inte vunnit någon borgmästarplats alls i de större städerna är presidentens Folkets Tjänare vilket givetvis är en stor besvikelse för dem men också innebär att presidenten och regeringen tappar en hel del av greppet kring lokalpolitiken i landet. En tendens som redan tydliggjorts genom att flera städer vägrat att genomföra den weekend-lockdown som presidenten beordrat nyligen.

Till att börja med är det intressant att lägga märke till Svoboda även i borgmästarvalen. Nationellt har partiet som nämnts gått tillbaka i val efter val sedan 2014 men i västra Ukraina är de på flera ställen fortfarande starka. I Khmelnitskij vann sittande borgmästaren Oleksandr Symtjysjyn som fick över 80 % av rösterna. Likaså Ruslan Martinskiv som vann valet i Ivano-Frankivsk med ca 86 % av rösterna. Martinskiv gjorde sig känd i våras genom att sätta hela den lokala roma-kolonin i karantän då han ansåg att de spred covid19-viruset. Något som allmänt förmodas ha stärkt hans popularitet snarare än tvärtom, vilket kanske säger en del om väljarkåren. Även i Ternopil vann Svobodas kandidat Serhiy Nadal i första rundan, dock ”endast” med ca 70 % av rösterna. Dessa tre hör till de allra klaraste vinnarna i borgmästarvalen. I Kamyanets-Podilsky vann också deras kandidat Mykhaylo Posytko men först i andra rundan. Däremot har inte Ruslan Kosjulinskij lyckats i kampen om borgmästarposten i Lviv, en stad som Svoboda annars historiskt är starka i. Där utkämpas en slutstrid mellan sittande Andrij Sadovyi, Samopomitj/Självhjälp och Oleh Synutka från Europeisk Solidaritet/Solidarnist.

I huvudstaden Kiev återvaldes den gamle tungviktsboxaren Vitalij Klitschko trots anklagelser om vänskapskorruption under hans tidigare mandatperiod. Han nådde precis över 50 % av rösterna och undvek därför en andra omgång. Hans parti UDAR vann 30 av 120 platser i stadsrådet (city council) och anses därför ha en stark plattform för att bilda majoritetsstyre i koalition med ett par andra partier, gissningsvis inklusive Europeisk Solidaritet/Solidarnist (se ovan om stadsråden).

Klitschkos valseger följer ett generellt mönster enligt vilket de sittande borgmästarna vunnit och i många fall trots anklagelser om korruption och andra olagligheter. I Klitschkos fall handlar det om affärskontakter och entreprenörer som anses ha fått förtur till olika byggprojekt i staden. Ett sådant är kanske den nya gångbro som allmänt kallas för Klitschko-bron. Den är omsusad av särskilda skäl då en schweizisk firma var med i det första upphandlingsskedet men deras förslag ansågs för dyrt, 6 miljoner Swiss Francs. Några år senare står bron färdig nästan identiskt enligt det schweiziska förslaget men byggd av en ukrainsk firma. Kostnad 10 miljoner Swiss Francs (!). 

Det är i alla fall ett fenomen jag såg när jag bodde i Tjernivtsi där vägarna var i sällsynt uselt skick. Borgmästaren eller den som hade ansvar för vägarna i stadsrådet såg till att upphandla med kontakter och dessutom fuska med material och annat, och dela på det som blev över av budgeterade medel. Resultatet blev förstås kroniskt usla vägar.

Nu bör det klarläggas att jag inte anklagar Klitschko för sådant fusk men det är vanliga fenomen och det är knappast osannolikt att något sådant förekommit även i Kiev. Men vann valet gjorde han.

I landets näst största stad Kharkiv vann också sittande borgmästaren Hennadiy Kernes i första omgången med ca 57 % av rösterna. Här har valet omgärdats av ovanligt mycket märkligheter. Kernes har varit borgmästare sedan 2010. och kandiderade denna gång för ett nybildat parti, Block Kernes – Framgångsrika Kharkiv. Den 28 april 2014 blev han skjuten i ryggen av en ännu okänd skytt och sedan dess rullstolsbunden. Troligen hade dådet samband med hans pro-ryska hållning under Euromajdan (han flydde rentav till Ryssland men kom strax tillbaka) och anklagelserna mot honom om att ha organiserat anti-Majdan demonstrationer i staden och inblandning i dödshot mot samt kidnappningar och tortyr av Euromajdan-aktivister. Anklagelser som sedan lades ned. I september i år rapporterades dessutom att han var smittad av covid19 och lär sedan dess ha varit inlagd det tyska sjukhuset Charite för behandling och senare enligt flera uppgifter på sjukhus i Kharkiv. Han har inte hörts av på två månader vilket har satt igång spekulationer. Har han avlidit? Kharkiv-polisen började till och med utreda om det handlade om mord men lade snabbt ned undersökningen. Ingen vet var han är eller om han lever. Trots allt detta vann han alltså valet klart.

Det kan för övrigt tilläggas att åtminstone tre valda borgmästare har avlidit i sviter av covid19 vilket lär ge nyval i dessa städer.

I Odessa, fjärde största staden efter Donetsk (som inte deltagit i lokalvalen), fick sittande borgmästaren Gennadij Trukhanov flest röster men inte över hälften vilket ledde till en andra valomgång den 15 november som han dock vann klart. Även denne man är sedan länge skandalomsusad. Tidigare satt han i parlamentet för landsflyktade presidenten Janukovytjs parti och har varit anklagad för att tillhöra ett ukrainskt kriminellt nätverk som tvättar pengar i London. Enligt Panama-dokumenten skulle han var rysk medborgare vilket han förnekar men också att han har pengar undanstoppade på Brittiska Jungfruöarna. Han satt också i häkte ett kort tag 2018 misstänkt för förskingring. Men borgmästarvalet i Odessa vann han.

Det har genom åren förvånat mig hur dessa minst sagt omstridda personer ändå vinner val om och om igen och hur det ukrainska folket sedan går man ur huse för att demonstrera mot korruption och brottstyngda politiker.

Den som läste mitt första inlägg om lokalvalen noterade kanske också förklaringen till detta som levererades av den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun och som gick ut på att alla fattar att de lokala politiska klanerna bygger upp sin lokala maktbas genom att stjäla men att det i vissa fall även gynnar lokalinvånarna i form av infrastruktur som alla har nytta av samt tillväxt för orten/regionen. Därför röstar folk på sin lokale ”starke man” (för det är nästan alltid en man) eller oligark för att använda det begreppet.

Det var inte heller alla som uppfattade ironin i konstnären Maksym Khodaks teckningstävling för barn som han rubricerade ”Min favoritoligark”. Enligt Khodak initierades evenemanget för att ”visa tacksamhet till oligarkerna” som ukrainarna har att tacka för ”åratal av ekonomisk utveckling, ett förhöjande av Ukrainas image, och bevarandet av naturresurser”.

Min egen teori är att det ukrainska folket är så luttrade och trötta på ruttna politiker att de röstar på den som bäst gynnar dem själva. Det kan handla om väldigt banala saker. När det var lokalval 2015 bodde jag i Tjernivtsi och där hade borgmästaren tillverkat en sorts rabattkupong för pensionärer till stadens lokalbussar. Det var bara det att lokaltrafikbolaget inte alls var informerat eller inblandat så busskonduktörerna förstod ingenting när gubbar och tanter sträckte fram sin borgmästar-lapp. Men dylika trix, som att bjuda på fotbolls- eller konsert-biljetter, är tämligen vanliga och används i synnerhet av sittande borgmästare. Små gester kan ofta löna sig i längden för den sittande borgmästaren och hans parti. Det är också vanligt med röstköp. För en fattig ukrainska pensionär är även ett litet tillskott till matkassan välkommet och en röst för den ene eller den andra kan kvitta. Vardagen ser ändå lika grå ut vem som än styr. Det är min teori varför korrupta och maktfullkomliga politiker ändå i val efter val kan behålla sin makt, vilket är ett fenomen som tydligast framträder i lokalvalen, och inte minst i val av borgmästare.

Utvärdering av lokalvalen och det politiska läget i Ukraina – Del 1

 

Den 25 oktober hölls lokalval i Ukraina. Borgmästare i varje stad valdes och ledamöter till varje lokal och regional fullmäktige eller lokal- respektive regionalråd.

Vikten av det här valet kan vara svårt att återge för den oinvigde men jag ska ändå göra ett försök att reda ut begreppen och redovisa en del intressanta resultat som ger en fingervisning åt vilket håll den ukrainska politiska opinionen är på väg.

Det blir två inlägg. Det första för att reda ut begreppen och ge en bild av de preliminära resultaten och det andra för att visa resultaten, som i nuläget inte är helt klara, och analysera dem.

Decentralisering och en ny ordning i Ukraina

Lokalvalen 2020 ska vara sista steget i en tämligen långtgående decentralisering av makten i landet. Så är det i alla fall tänkt och kan troligen ses som ett svar på krav från många håll i östra delen av landet på en federalisering, vilket är ett krav som de självutropade republikerna i Donetsk respektive Luhansk drivit med stöd av Ryssland. Kanske just därför har det inte hörsammats av centralmakten i Kiev.

Tanken med decentraliseringen var i stort sett den motsatta. En ny regionindelning och nya maktbefogenheter för lokala styren skulle rucka på de gamla eliternas geopolitiska bas så att säga.

Antalet lokala råd har krympts radikalt och ett proportionerligt valsystem införts i de större kommunerna och dessutom en könskvotering som anbefaller minst 40 % kvinnor på varje kandidatlista. Just det sistnämnda verkar ha orsakat bekymmer och febril aktivitet bland partierna för att hitta lämpliga kandidater att fylla på de annars mansdominerade listorna med.

Tidigare har det oftast fungerat så att de lokala politiska krafterna varit tvungna att gå med i eller underkasta sig presidentens parti för att säkra sin politiska och ekonomiska makt lokalt. I utbyte har de kunnat regera år efter år och konsolidera sin makt även ekonomiskt. Dessa lokala ”härskare” har utvecklat klanliknande styren där familjekontakter och affärskontakter gynnas. På en del håll kan de ägna sig åt rent kriminella aktiviteter och likna maffiastyren medan de på andra håll handlar om mer modest vänskapskorruption.

Den ukrainske statsvetaren Oleksandr Fisun förklarar för Open Democracy att ”alla fattar att de här lokala klanerna stjäl och har byggt upp den lokala ekonomin för egen vinning” men i de flesta fall investeras också offentliga medel lokalt, vilket också gynnar övriga invånare i kommunen/regionen. Det vill säga stulna pengar investeras också i lokal infrastruktur vilket leder till lokal och regional tillväxt vilket kan förklara varför många röstar på dessa klanledare, kommunernas ”starke män”.

Meningen var alltså att dessa klaner skulle brytas upp med decentraliseringsreformen men det förefaller dock som att de gamla eliterna har omgrupperat.

Segrare och förlorare

Redan innan andra rundan av borgmästarvalen som hållits den 15 november, med undantag för Tjernivtsi som håller det först den 29 november, framstår presidenten Zelenskijs parti Folkets Tjänare som den stora förloraren. Alla resultat är inte framtagna men det står redan klart att partiet inte har förmått rida på framgångsvågen från parlamentsvalet ifjol då det kammade hem egen majoritet i landets parlament.

Istället har lokala partier som nyligen bildats av gamla kända politikernamn tagit hem spelet på flera håll. Den ukrainska sajten Open Democracy menar att ”gamla lokala politiska eliter som har monopoliserat makten i Ukrainas regioner sedan 1990-talet” har omgrupperat och utmanövrerat presidentens parti och därmed det grepp över landet som de annars hade fått. De ställer också frågan: ”hur kommer det sig att en reform som var ämnad att stärka demokratin på lokal nivå istället har cementerat makten i händerna på lokala politiska grupper?”.

Oleksandr Fisun menar att detta är en utveckling som pågått sedan Euromajdan 2014 som innebar en radikal försvagning av centralmakten till förmån för regionala och lokala eliter.

Vinnarna i valen nu har också varit just sittande borgmästare eller gamla bekanta namn och deras partier, som på många håll just ombildats till nya för att anpassa sig till den nya geografiska indelningen.

Enligt Fisun har årets lokalval skapat en bipolär maktstruktur i Ukraina med ett antal partier som tävlar om styret nationellt och ett antal helt andra partier som, i och med de ökade maktbefogenheter decentraliseringsreformen innebar lokalt skapat, också kan agera mer autonomt gentemot centralmakten, även om presidenten fortfarande förfogar över ett antal medel för att utöva inflytande även lokalt och regionalt.

Den amerikanska tankesmedjan och forskningscentret Wilson Center uttrycker det betydligt mer positivt och radikalt annorlunda när de hävdar att resultaten av lokalvalen kan ge en chans för en ”ny generation” av politiker och politiska partier att börja ”återuppbygga landet från gräsrotsnivå och uppåt”.  Om det är naivitet eller okunnighet vill jag låta vara osagt, men jag sätter mer tilltro till den ukrainske statsvetaren Fisun i detta fall.

Preliminär valanalys

I nästa inlägg kommer jag att göra en mer detaljerad redovisning av resultaten och en analys av dessa. Här är det ändå läge att göra en preliminär sådan då de stora dragen och tendenserna redan är kända.

Den majoritet av väljarna som hjälpte presidentens parti Folkets Tjänare till makten i det nationella parlamentet verkar i detta val ha stannat hemma. Resultatet har blivit ett enormt bakslag för president Zelenskij. Något som debatteras hett här i Ukraina och en del tror att det kan öppna för oppositionen att kräva nyval. Volodomyr Fesenko vid den ukrainska tankesmedjan Penta Centre tror att presidenten kommer att attackeras från både höger och vänster för att åstadkomma en politisk kris och utmana parlamentets majoritet, Folkets Tjänare.

Orsaken till tillbakagången är väl känd. Det gick ganska bra för presidenten ändra fram till mars i år då allt ändrades. Zelenskij bytte ut sin stabschef och tillsatte Andrij Yermak, som ryktades ha affärskontakter med Ryssland. Presidenten skyfflade också helt om sin regering och tillsatte Denys Sjmyhal som premiärminister. En f.d. guvernör med täta kontakter med oligarken Rinat Akhmetov. Dessutom ett antal ministrar som hade kopplingar till den landsflyktade presidenten Janukovytj.

Enligt den förre premiärministern Oleksiy Hontjaruk och andra ministrar i förra regeringen menar då de uttalat att regeringen utsattes för påtryckningar från såväl oligarker som Kreml samt att höga domare gör vad de kan för att straffa reformivrande politiker. Det kan som så mycket annat i Ukraina vara en anklagelse i taktiskt syfte men är i högsta grad sannolikt nära sanningen. Det är inte lätt att vara makthavare och försöka förändra systemet i Ukraina.

Dessutom röstade parlamentet igenom ett byte av riksåklagare vilket, i ljuset av den konstitutionella krisen som råder nu, verkar ha varit någon form av påtryckning bakom. I Ukraina är det ofta eller alltid någon som drar i trådarna till varje parlamentsledamot.

Det är med all sannolikhet detta som legat bakom bakslaget för Folkets Tjänare i lokalvalen. Den luttrade ukrainska väljarkårens smekmånader med Zelenskij verkar vara över.

Inte blev det heller bättre av att presidenten försökte ”hjälpa” sitt parti genom att gå ut med ett antal märkliga och förment populistiska löften som att legalisera cannabis för medicinskt bruk. Detta orsakade mest syrliga kommentarer som exempelvis från Ihor Dryhailo, en ingenjör i Kyiv som röstat på Zelenskij i presidentvalet, som till Euronews uttryckte sin besvikelse: ”De flesta ukrainare kanske behöver cannabis för att glömma huvudproblemet – utbredd fattigdom”.

Det sägs också att Zelenskijs uppbackare och finansiär, oligarken Ihor Kolomoisky, ligger i öppen fejd med presidenten eftersom denne inte gjort något för att ändra den lag som hindrar Kolomoisky att ta tillbaka sin bank (PrivatBank) som förstatligades för några år sedan på order av dåvarande presidenten Porosjenko.

Ett exempel som belyser den fejden är borgmästarvalet i Poltava som gått till en andra omgång. Kolomoisky backar där upp ett nytt parti, För Framtiden, vars kandidat Oleksandr Mamai fick 30 % av rösterna i första omgången, jämfört med tvåan Sergij Ivasjenko som tillhör presidentens parti Folkets Tjänare. Att jämföra med fjolårets parlamentsval då Mamai ställde upp till val men endast fick 17 % av rösterna mot vinnande kandidaten från Folkets Tjänare som fick 42 %. Mamai vann borgmästarvalen 2010 samt 2015 men blev år 2018 kickad som borgmästare då stadsrådet röstade igenom ett misstroendevotum. Den andra omgången ska hållas 22 november så det är i nuläget oklart hur det kommer att sluta.

Ett annat skäl till bakslaget för presidentens parti är den ekonomiska kräftgången vilken delvis är kronisk för Ukraina men givetvis också har att göra med corona-pandemin och de restriktioner och tillfälliga lock-downs som presidenten och regeringen sett sig tvungna att genomdriva.

Foto: Hans Wåhlberg. Deppigt läge för den ukrainska ekonomin.

Enligt en FN-rapport har pandemin orsakat den värsta recessionen i Ukraina sedan decennier och då bör man ha i minne att landet sannerligen har gått igenom ett antal bråddjupa sådana. Nio miljoner människor – av drygt 40 miljoner totalt* – riskerar att kastas in i fattigdom. Att lägga till de som redan befinner sig under strecket. Mer än 80 % av hushållen har, enligt FN-rapporten, förlorat inkomster och över 40 % har åtminstone någon familjemedlem som förlorat jobb sedan pandemin tog fart. Den tillägger också att data för östra Ukraina/Donbass inte är tillgängliga för FN och att läget där sannolikt är minst lika illa.

I nästa inlägg redovisas alltså resultaten mer detaljerat.

* Enligt en färsk mätning har befolkningsmängden i Ukraina sjunkit ytterligare till 41,7 miljoner. Att jämföras med ca 55 miljoner vid självständigheten 1991 och en senare mätning som uppgav siffran 45 miljoner. Under 2019 minskade befolkningen med drygt 250 tusen till 41,9 miljoner och har i år alltså gått ned ytterligare. Delvis beroende på utflyttning men på senare år också en övervikt för mortaliteten kontra nativiteten. Något som förstås inte minskat under corona-pandemin. Det betyder att landet tappat ca 450 tusen invånare/år sedan självständigheten 1991.

Lokalvalen i Ukraina i koncentrat

Lokalvalen i Ukraina avgjordes under två omgångar med början 25 oktober då val av lokala stadsråd samt regionala råd avgjordes liksom borgmästarval för större städer. En andra omgång av borgmästarvalen hölls 15 november i de städer med över 90000 invånare där ingen kandidat fått mer än 50 % av rösterna i första omgången.

Valen flöt på i stort sett utan våldsamheter och enligt observatörer utan allvarligare inslag av valfusk. Trots detta har anklagelser om röstköp förekommit på flera håll, bland annat i Chernivtsi där ett antal studenter mutats att rösta på en av kandidaterna och nu stängts av från universitetet. En prefekt på universitet lär vara inblandad och rapporteras ha flytt till Rumänien. Detta med röstköp sägs vara mycket vanligt och rykten gör gällande att en pensionärsröst kostar ca 3-5 US dollar. En universitetsstudent något mer. Det är främst ur dessa två mindre penningstark, grupper röster köps enklast av naturliga skäl. En ganska färsk undersökning visar också att det förmodligen är ett ganska verkningsfullt sätt att fiska röster då ungefär 30 % av de tillfrågade i denna studie kunde tänka sig att "sälja" sin röst i val.

I Mariupol och närliggande Krasnoarmiisk fick valen skjutas upp eftersom det upptäcktes fel med valsedlarna. Oligarken Rinat Akhmetov som äger valsedeltryckeriet och som stödjer Oppositionsblocket är en av huvudpersonerna i denna skandal men motanklagelser har riktats från detta parti och även den lokala valkommissionen har fått hård kritik. Även den centrala valkommissionen har fått hård kritik för sitt agerande i exempelvis Pavlohgrad och Kryvy Rih. Utöver detta har dock inga stora skandaler rapporterats.

Inget parti har fått dominerande ställning varken i något av de lokala eller regionala råden. Porosjenkoblocket gjorde inget katastrofval generellt men måste lita till koalitioner på de ställen där de vunnit flest röster. Generellt sett har regeringskritiska partier gjort bra val och utökat sitt inflytande, det vill säga Batkivsjtjyna, Oppositionsblocket, Lyasjkos Radikala Parti samt Ihor Kolomoiskys nybildade UKROP. 

I övrigt kan noteras att den traditionella uppdelningen öst-väst varit mindre markant och partier som vanligtvis inte är framgångsrika i öst har där vunnit viss framgång och tvärtom. I klartext betyder det ungefär att Oppositionsblocket inte dominerat lika kraftigt i öst men också att de vunnit lite mark i väst. Samopomich/Självhjälp har också noterat betydande inbrytningar i öst och i syd. 

Noteras kan också att Svoboda gjorde betydligt bättre ifrån sig i lokalvalen än i förra hösten parlamentsval. De har alltså ökat sitt inflytande, i synnerhet i ett antal orter i västra Ukraina.

Det återstår att se hur mycket detta nya politiska landskap regionalt och lokalt kommer att påverka den nationella politiken. Till vilken jag återkommer i nästa inlägg på denna blogg.

Ukrainska lokalvalen: Summering av borgmästarvalen

Det kan vara dags att summera resultaten av den andra omgången av borgmästarvalen som avgjordes i söndags. Fortfarande räknas det på en del håll men på de flesta av de 29 orterna är 100 % av rösterna räknade eller tillräckligt många för att kunna fastställa en vinnare.

Ett av de ställen där valkampanjen varit som hetast är just i Chernivtsi där jag befinner mig. Vinnaren här blev sittande borgmästaren Alex Kaspruk med 64,47 % av rösterna. De eventuella röstköp som motståndaren Vitaliy Mikhailishyn räckte inte till mer än 35,53 % för den förre borgmästaren och lokale oligarken. Den som följt min ”valvaka” känner också till hans kampanj med generösa löften till pensionärer inte minst. Väljarna har uppenbarligen inte låtit sig imponeras vilket kan vara ett friskhetstecken. 

Ett friskhetstecken är dock inte det låga valdeltagandet rent generellt i denna andra omgång vilket kanske är det största samtalsämnet här i Ukraina. Endast drygt 34 % fann det mödan värt att rösta i andra omgången av borgmästarvalet vilket är rekordlågt valdeltagande i Ukraina. En del experter menar att det inte är särskilt anmärkningsvärt för lokalval, även jämfört med andra länder. Medan andra anser att det är ett uttryck för besvikelse och missnöje med de politiker som tagit vid efter Euromajdan.

Ett tecken på denna besvikelse kan vara att flera av de oberoende kandidaterna vunnit klara segrar. Att vara obunden till något av de politiska partierna ses möjligen som meriterande. Kaspruk i Chernivtsi är ett sådant exempel. Andra oberoende kandidater som vunnit stora segrar är Vladimir Mykolayenko i Kherson med drygt 70 % av rösterna och Volodomyr Khomko i Rivne med drygt 64 %.

Ett annat tecken kan vara framgångarna för kandidater från partiet Självhjälp/Samopomich som är sprunget ur den flora av civilrörelser som verkade före, under och efter Euromajdan. En av de klaraste vinnarna från just detta parti är den sittande borgmästaren i viktiga Lviv, Andriy Sadovyi. Det var helt enligt förväntningarna. Betydligt jämnare var valet i Kryvyi Rih och dessutom det mest skandalomsusade. Samopomich tänker troligen göra rättssak av det röstfusk som de menar ligger bakom deras kandidats, Yurii Myloboh, knappa förlust till motkandidaten Yuriy Vilkul från Oppositionsblocket. 

Förlorade klart gjorde dock Oppositionsblockets Oleksandr Vilkul, son till Yuriy, i Dnipropetrovsk där striden varit hård in på mållinjen. Boris Filatov från oligarken Kolomoiskys parti UKROP vann till slut efter en valkampanj som kantats av smutskampanjer och med eventuell inblandning av självaste president Porosjenko som sägs ha backat Vilkul i tysthet för att bromsa rivalen Kholomoiskys framfart. Det uppmärksammade anhållandet av UKROP:s partiledare Hennadiy Korban anses av många ha varit en del av detta spel, vilket förstås har förnekats av Porosjenko som beskriver det som startskottet för en kampanj mot korruptionen medan andra kallar det ”selektiv rättvisa”. Om avsikten varit att knocka Filatov i Dnipropetrovsk har det uppenbarligen inte fått önskvärd effekt.

På knock gick däremot Porosjenkoblockets gamle tungviktsboxare Vitali Klitschko i Kiev. Han behöll sin borgmästartitel med klar marginal, drygt 65 % av rösterna, och fortsätter alltså styra huvudstaden. Att han tvingades ta en andra rond menar dock en del visar att hans seger inte var en "knock-out".

Enligt OSSE och Ukrainas nationella valkommission, CEC, har dock andra omgången av borgmästarvalen gått lugnt till väga och utan allvarligare brott mot valprocedurer och lagar. President Porosjenko verkar också vara mycket nöjd med att flera förlorande kandidater erkänt sina förluster och gratulerat motståndarna till vinsten. Närmast euforiskt lär han ha utropat:

”How cool, how cool, how European! I congratulate Ukraine with this choice of the citizens”

Nu återgår hur som helst Ukraina till vardagslunken igen och en bister vinter väntar måhända. Med en ekonomi som visar en  förväntad tillväxtsiffra på minus 11,6 % och en försvagning av valutan och hög inflation samtidigt som sociala förmåner och pensioner frysts. Vi får se hur ”cool” det blir för Porosjenko och hur ”europeiska” det ukrainska folket kommer att visa sig vara fram till nästa val.

Lokalvalen i Ukraina: Valkampanj på ukrainska

Idag är det valdag i Ukraina. I alla fall i de 29 städer som går till andra omgången av borgmästarvalen. Som här i Chernivtsi. Under min söndagspromenad besöker jag ett par vallokaler och det strömmar till en hel del som uppenbarligen bestämt sig om de vill rösta på Alex Kaspruk eller Vitaliy Mikhailishyn. En tuff valkampanj går mot sitt slut, med anklagelser om röstköp, smutskastning och tjuvnyp kandidaterna emellan. Historien om Mikhailishyn är värd att berätta eftersom den säger väldigt mycket om den ukrainska politiken och hur det politiska spelet fungerar.

Egen bild. Mot vallokalen...

Mikhailishyn är en lokal oligark som bland annat äger det lokala fotbollslaget. Rykten gör gällande att han har en egen huligan-mobb som gör smutsjobbet åt honom. Han tillhörde tidigare Janukovytjs klan och parti Regionernas Parti men har nu bildat eget parti, Ridne Misto (Hemstaden), som bara verkar här i Chernivtsi. Som jag skrivit om tidigare anklagades detta parti för röstköp men det har inte hindrat Mikhailishyn från att ställa upp för val i denna andra omgång av Chernivtsis borgmästarval. Häromdagen fick jag en av hans kampanj-flyers i handen och en närmare studie av den kampanj han bedrivit är häpnadsväckande läsning som säger en hel del om den populism som de flesta politiker i Ukraina hemfaller åt i valtider.

De flesta av hans vallöften vänder sig till pensionärer och ett av dem är att återinföra gratis bussresor. Något som Mikhailishyn införde under sin tidigare period som borgmästare i staden. Då delade han ut busskort prydda med hans porträtt till pensionärer som senare besviket kunde konstatera att de inte dög som betalning på de privatägda bussarna. Senare lyckades han tydligen ändå på något sätt förmå dessa att acceptera korten. Hur det gick till är oklart men det behövs kanske ingen vildare fantasi för att gissa i detta av korruption genomsyrade samhälle.

Andra löften som nu ges till pensionärer är 20 % sänkning av läkemedelskostnader och en "tvåfaldig" sänkning av "brödpriset". Vilket på samma sätt lär ge bekymmer för de privata apoteken och brödförsäljarna. Alla stadens medborgare ska dessutom få 1000 hryvnia. Ett sorts kollektivt röstköp förefaller det som dessutom, får man förmoda, ska finansieras ut stadskassan? Till detta kan läggas löften om billigare offentlig service rent generellt. Frågetecknen hopar sig här om finansieringen av allt detta vilket den generöse Mikhailishyn har väldigt lite eller inget alls att säga om. Populism och röstfiske av grövsta märke med andra ord.

Egen bild. Negativ valkampanj av Vitaliy Mikhailishyn. Motståndare Kaspruk, till vänster, säger sig vara oberoende kandidat. "Pyttsan", säger Mikhailishyn och pekar på Kaspruks tidigare partitillhörighet som sammanfaller med den allt mindre populäre premiärministerns Jatsenjuk, till höger.

Chernivtsi-borna har alltså att välja på denne generöse oligark eller motkandidaten Oleksandr "Alex" Kaspruk som nominerat sig själv och säger sig vara oberoende. Han tillhörde dock tidigare premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), vilket motståndaren Mikhailishyn varit flitig med att påpeka, bland annat på den flyer jag fick i min hand häromdagen.
Folkfrontens och Jatsenjuks popularitet har sjunkit till nära nog nollpunkten så det kanske kan vara effektivt som negativ kampanj. Förutom högtflygande löften och tomma paroller är just smutskastning och slag under bältet på motståndaren den vanligaste kampanjmetoden här. Anklagelser om röstköp sägs nu riktas också mot Kaspruk vilket han bestämt tillbakavisar som smutskastning. En färsk undersökning visar för övrigt att ca 30 % av befolkningen kan tänkas att sälja sin röst, vilket pekar mot att detta med röstköp troligen är ganska utbrett och uppenbarligen gångbart som metod för att förbättra sitt valresultat.

Egen bild. Entrén till en vallokal i Chernivtsi. Närmare än så här får man inte fotografera vallokalerna.

Vi får väl svaret tidigast imorgon vem som knockat vem här i Chernivtsi och på de 28 andra orterna i landet.

Ukrainas demokrati; under utveckling...

Igår hade fullmäktige i Stockholms Stadshus sammanträde och beslutade med knapp majoritet att bannlysa Sverigedemokraterna från nästa lokalval. Moderaterna och KD klarade sig dock med några få rösters marginal från samma öde och får därför delta nästa gång också.

NEJ, det här är naturligtvis inte alls sant och helt absurt att tänka sig. En röd-grön-rosa majoritet som agerar domare över andra partiers existensberättigande och rättighet att delta i den demokratiska processen. Men här i Ukraina är det fullt möjligt och precis detta skedde också i våras, just här i Chernivtsi där jag nu bor sedan en vecka tillbaka.

Stadens råd (Rada) röstade, med exakt de 33 röster som krävdes, den 30 april i år igenom att bannlysa den lokala grenen av Kommunistpartiet. Oppositionsblocket, Regionernas Parti samt tämligen okända Utvecklingspartiet klarade sig dock från bannlysning då endast 24 respektive 28 samt 25 röstande ville utesluta dem från den lokala demokratin. Omröstningen skedde genom handuppräckning så att alla öppet kunde se vilka som röstade till stöd för vad som kallades "Kremlin-partierna". Om jag förstått saken rätt röstades först förslaget om bannlysning ned men togs upp igen efter påtryckningar från militanta män tillhörande ukrainska frivilligbataljoner. Men förslaget kom ursprungligen från en rådsledamot, Sergej Lazarev, och i den första, slutna, omröstningen fick det stöd av så många som 24 ledamöter av totalt 42.

Nu fick det här beslutet annulleras senare efter påpekande från centralt håll att detta förfarande inte riktigt är hållbart i en demokrati. Men det säger en hel del om hur outvecklad den demokratiska tanken är i Ukraina, fortfarande efter 24 år som självständig nation. Den lokala nätsajten Molbuk rapporterar i referatform utan större reflektion om att den här omröstningen på något sätt skulle kunna vara tvivelaktig och något som allmänheten bör reagera emot. Det följer ett visst mönster över hur många här dessvärre tänker. Majoritetens tyranni brukar det kallas i statsvetenskapliga sammanhang.

Det är något som minoriteter här får brottas med i stort sett dagligen, vilket just i Chernivtsi är betydelsefullt eftersom regionen har många och relativt stora minoriteter, som exempelvis de rumänska och moldaviska, eller rumänsk-moldaviska för de som vill identifiera det som en enda språklig grupp.

Det lokala kommunistpartiet fick nu inte vara med i lokalvalen ändå eftersom justitieminister Petrenko i somras utfärdade ett dekret med bannlysning av dem. Jag lär nog återkomma till detta i senare inlägg då jag har goda förhoppningar om att få en intervju med den lokale ledaren för det tynande kommunistpartiet.

Hos de unga här i Ukraina finns en väldigt öppen nyfikenhet på hur det går till i Sverige och ett sorts sug efter information och... ja, rådgivning. Kommer inte på något bättre ord trots att det låter lite förmätet. Men jag ser nu alltmer tillbaka på Euromajdan som till stor del ett rop på hjälp utifrån, en vädjan om att bli räddade från de inhemska politiker som styrt sedan nationens födelse och som hyser en väldigt outvecklad syn på vad själva kärnan är i den demokratiska idén. Närmandet till EU i första hand som en hävstång ut ur en gryta av stinkande politisk sörja.

Jag känner en väldig värme för de här unga människorna som formligen ropar efter intryck från Europa och tror att de behöver allt stöd de kan få att utveckla demokratin i Ukraina. De är landets stora hopp och framtid. Denna är emellertid bräcklig då militanta och politiskt radikala krafter vill hävda det ukrainska respektive ryska på bekostnad av den andre. Nationalismen här är starkt levande och fullt begriplig hos en ung nation som dessutom känner sig hotad, men det som behövs minst av allt är en majoritet som försöker radera ut allt som inte ses som politiskt önskvärt eller som "rent" ukrainskt. Det är troligen helt nödvändigt för Ukrainas överlevnad att den demokratiska läroprocessen går snabbare framåt. Precis som SvD:s Anna-Lena Laurén konstaterat tidigare så gör Ukraina klokt i att ta itu med olösta minoritetsproblem genom att göra dessa lojala mot sitt land. Inte genom att konfrontera dem med förbud och inskränkningar. Det gäller naturligtvis även politiska minoriteter.

Ukrainska lokalvalen - Nya partier, gamla politiker och oligarker, välbekanta intriger och skandaler

Det kan vara dags för en liten summering av lokalvalen i Ukraina. Detta trots att den andra omgången av borgmästarvalen återstår i 29 större städer på söndag den 15 november.

I och med den decentraliseringsprocess landet genomgår som en följd av Minsk-överenskommelsen har lokalvalen av många bedömare tillmätts en större betydelse än tidigare. Det verkar dock inte väljarkåren ha uppfattat då valdeltagandet stannade vid 46,6 %, den lägsta siffran i ukrainsk historia som självständig nation. Enligt OSSE ska valen ha genomförts utan allvarligare avsteg från vallagarna och vedertagen demokratisk procedur, men ändå rapporteras från ett flertal orter en hel del skandaler som med svenska ögon förefaller tämligen uppseendeväckande.

I Odessa rapporteras om en mängd brott mot valprocedurerna. Väljare ska ha blivit instruerade/uppmanade vad de skulle rösta på och det talas också om röstköp. Enligt rysk-amerikanska journalisten Vladislav Davidzon förekom varje sort av valbrott. Det värsta valet på länge, säger han i Foreign Policy.

Lokalt här i Chernivtsi, där jag befinner mig, blev presidentens Porosjenkoblock näst största parti medan nybildade Ridne Misto (Hemstaden) blev största parti med tio säten av 42 i stadens råd (Rada). Detta parti består till stor del av folk som tidigare tillhörde Janukovytjs Regionernas Parti vilket är intressant och de har också en av de två borgmästarkandidater som slåss om slutsegern i söndagens andra omgång av borgmästarvalet. De anklagelser om röstköp som riktats mot Ridne Misto har tydligen inte kunnat styrkas tillräckligt för att diskvalificera deras kandidat Vitalii Mikhailishyn från slutvalet. Om detta har jag skrivit häromdagen men kan till det lägga att en ledamot i stadens råd, Natalia Kozlova, har fått sin bil uppeldad. Hon själv och de flesta bedömare menar att det rör sig om en hämndaktion eftersom hon var en av de första att uppmärksamma det förmodade fusket med röstköp vid valet 25 oktober. Hon säger till nättidningen Molbuk att denna valkampanj varit den smutsigaste någonsin i Chernivtsi. Det kan med andra ord bli heta känslor under söndagens val.

Intressant att notera från grannorten Khmelnitskyi är att Svoboda där håller en betydligt starkare ställning än på de flesta andra orter. I första omgången av borgmästavalet fick deras kandidat Oleksandr Symchyshyn flest röster. Dock endast en halv procent före tvåan, oberoende Kostiantyn Chernylevskyi. I stadsrådet blev Svoboda största parti med tio av 42 säten medan de däremot inte lyckades lika bra i valet till regionråd där de fick lika många säten men av totalt 84. Största parti i regionvalet blev däremot Za Konkretni Spravy om vilket jag knappt funnit någon information alls. Jag tror dock att detta är en NGO som haft valobservatörsuppgifter (en watchdog) vid tidigare val. Vilket är intressant i så fall eftersom det bekräftar en tes som framför av en del, nämligen trenden att många partier börjar som NGO för att sedan bli parti. En del sägs fortfarande vara registrerade som NGOs och den stora frågan är om det finns ekonomiska skäl bakom detta. Kanske är det lättare att få vissa bidrag från EU eller andra nationella och internationella organisationer och stater som NGO eller är det mindre kontroversiellt för oligarker att stödja en NGO än ett politiskt parti? Det här kräver lite mer efterforskning men är en kuriositet som det kan ligga en del bakom. Även i Khmelnitskyi, liksom vid ett flertal andra orter, rapporteras hur som helst också om röstköp, i form av matpaket, enligt Freedom House.

Premiärminister Arsenij Jatsenjuks Folkfronten ställde inte upp alls i lokalvalen. Deras popularitetssiffror lär vara katastrofala och hellre än att riskera premiärministerns rykte och position drog sig partiet ur helt undan valen. Frågan är hur framtiden ser ut för detta parti och deras stridbare partiledare?

Däremot behåller oligarkerna greppet på lokal och regional nivå. Den gamla vanan att helgardera sina intressen lever vidare hos stormogulerna. Ihor Kolomoisky sponsrar två (eller tre) partier samtidigt. Mest känt är patriotiska UKROP men han sägs även ha intressen i nybildade och till synes pro-ryska Renässanspartiet. Rinat Akhmetov sponsrar i sin tur framför allt Oppositionsblocket som framför allt är stora i Donbass men också lockar 5-10 % av väljarna på många ställen i västra Ukraina. Bland annat här i Chernivtsi och i grannorten Vinnytsia.

Det har också dykt upp ett flertal nya partier under lokalvalen och flera har lyckats etablera en bas för kommande nationella val. Många av dessa har emellertid gamla ansikten på ledande positioner. Det handlar främst om gamla medlemmar av Regionernas Parti som med nya partibeteckningar försöker göra come-back men det spekuleras också i att partiskapelser som exempelvis Nash Kray (Vårt Land) skulle ha sitt ursprung i Porosjenko-lägret. Att bilda oppositionspartier splittrar oppositionen och ses av en del analytiker här som ett sätt att stjäla röster och kraft från främst Oppositionsblocket. Det ovan nämnda Renässanspartiet skulle vara ett liknande projekt från Kolomoiskys sida, spekuleras det. Mycket rävspel i kulisserna alltså vilket visar att den ukrainska politiken ser ut ungefär som före Euromajdan. Ett faktum som lär göra en hel del besvikna och förbittrade.

Det ska heller inte glömmas bort att en rätt stor del av väljarkåren helt  berövats möjligheten att välja efter sin egen övertygelse i och med att de tre stora kommunistpartierna är bannlysta från deltagande. Med stöd av de lagar mot kommunistiska symboler och propaganda som antogs i våras bannlyste i somras justitieminister Pavel Petrenko kommunistpartierna från lokalvalen. Det handlar då om gamla KPU, Ukrainska kommunistpartiet, en avläggare till detta parti men med tilläggsnamnet Förnyade samt det som kallas Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Enligt tidigare uttalanden från partiledarna för dessa partier skulle de trotsa bannlysningen och delta ändå men jag har inte lyckats få verifierat om de gjort allvar av detta och i så fall om rösterna ogiltigförklarats. Men jag lär nog återkomma till den här saken senare.

Utfallet av de lokala valen så här långt, innan andra omgången av borgmästarvalen på söndag, måste betraktas som en form av reell status quo trots en hel del nya partinamn. Populism och taktiskt rävspel, tomma slogans och löften från oligarkstyrda och erfarna politruker som gör allt för att klamra sig fast vid sina lukrativa maktpositioner är den gängse bilden. De som hoppades på helt nya krafter lär ha blivit besvikna.

Lokalvalen i Ukraina – selektiv rättvisa

En sak som jag lagt märke till tidigare men som framträder mycket tydligt på nära håll inte minst i samband med de pågående lokalvalen här i Ukraina är tillämpningen av rättssystemet som ett politiskt vapen. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat bland ukrainska politiker så det är inga större sensationer när än den ena och den andra ställs inför rätta anklagade för förskingring eller liknande. Många är verkligen skyldiga men det man kan vara ganska säker på är att minst lika många undkommer lagens långa arm. Bara de har greppet om åklagarämbetet, polisen och domstolarna. Den som har kontroll över rättssystemet har stora möjligheter att röja politiska motståndare ur vägen. Det mest kända fallet i Väst är väl Julia Tymosjenko som spenderade flera år i fängelse innan de nya makthavarna efter Euromajdan släppte henne fri. Men användandet av rättssystemet som politiskt vapen är en ”offentlig hemlighet” i Ukraina. Det finns till och med en vedertagen benämning här för det; selektiv rättvisa. Kyiv Post ägnar nästan hela sin specialtidning Legal quarterly åt detta i oktobernumret.

Just nu debatteras intensivt om president Porosjenko och hans relation till riksåklagaren Viktor Shokin. En parlamentsledamot för partiet Samopomich, Yegor Sobolev, har hittills fått ihop 114 namnteckningar för kravet att avsätta Shokin och ersätta honom med någon som tillsätts av en politiskt oberoende. För att få talmannen att ta upp saken till omröstning krävs dock 150 namnteckningar men undertecknandet har avstannat helt efter att en av undertecknarna, Ihor Mosiychuk, arresterades i själva parlamentet den 17 september i år. ”Stor teater” men knappast en uppvisning av rättvisa, menar många som bevittnade hur riksåklagaren själv, Shokin, äntrade parlamentets talarstol och påbörjade en filmvisning av en video som sades bevisa Mosiychuk skyldig till mutbrott.

Shokin är en gammal bekant till president Porosjenko och många menar att de två nu konsekvent använder rättssystemet för politisk vinning. Enligt Sobolev har inte en enda av den förre presidentens Janukovytj närmast allierade ställts inför rätta trots att korruptionen hos Janukovytj och vad som kallades hans ”klan” var en bidragande orsak till folkets ilska vid Euromajdan. Många NGOs har också samlat in bevis mot ett hundratal av dessa politiker och myndighetspersoner så underlag bör inte saknas för att inleda rättssak mot flera av dem. Inte ett enda åtal har väckts vilket också noterats internationellt och föranlett den amerikanske ambassadören i Ukraina, Geoffrey Pyatt, att offentligt kommentera saken. Många menar att Porosjenko själv och hans allierade fruktar att bli avslöjade som lika korrumperade som Janukovytj-regimen de efterträtt och därför avvärjer varje försök till utredning av myndighetschefer. Stora fiskar kan simma vidare medan en och annan småfisk fångas upp och dessutom selektivt efter partitillhörighet. Alla som hotar makten på ett eller annat sätt riskerar att hamna i klorna på rättvisan medan presidentens lojala går säkra.

En stor sak just nu är exempelvis anhållandet av Hennadiy Korban, partiledare för det tämligen färska partiet UKROP som backas upp av oligarken Ihor Kolomoisky. Korban anklagas för kidnappning och förskingring bland annat av fondmedel avsatta för ukrainska frontsoldater. Porosjenko har sedan en tid haft en personlig uppgörelse med Kolomoisky och avskedade honom från guvernörsposten i Dnipropetrovs offentligt i en märklig tv-sändning tidigare i våras. Gripandet av Korban ses förstås som ett försök att skada Kolomoisky och UKROP som hade stora framgångar vid lokalvalen och blev totalt sjunde största partiet i antal röster till de olika lokala och regionala råden. På söndag hålls också andra omgången av borgmästarvalen på flera platser och i storstaden Dnipropetrovsk står striden mellan UKROPs Borys Filatov och Oleksandr Vilkul, som backas ekonomiskt av oligarken Rinat Akhmetov, men som också sägs ha Porosjenkos tysta support för att ge en känga till Kolomoisky. Även Filatovs kontor blev genomsökt i en landsomfattande aktion den 31 oktober då 500 man ur säkerhetstjänsten stormade in på flera UKROP-kontor. Filatov går dock fri än så länge och är redo för valkamp på söndag. Möjligen något stukad vilket högst sannolikt var meningen med hela aktionen. Frågan är om effekten blir den motsatta? Utanför regeringsbyggnaden i Kiev samlades hur som helst ca 2000 anhängare till UKROP häromdagen och krävde Korbachs frigivning och protesterade mot politiseringen av rättsväsendet.

Det sistnämnda är de alltså inte ensamma om att göra. Systemet med selektiv rättvisa är ett problem som Ukraina förr eller senare är tvungna att ta itu med om ett EU-medlemskap över huvud taget ska kunna bli aktuellt. Tillsvidare är det dock en politisk realitet för politiker och väljare att kalkylera med. Närmast redan på söndag den 15 november.

Ukrainska lokalvalen: Politik a´la Ukraina i Mariupol

Medan rösterna räknats och en del städer nu förbereder den andra omgången (som i Chernivtsi där jag nu bor) debatteras här i Ukraina vem som bär skulden för det uppskjutna lokalvalet i Mariupol. Valkommissionen upptäckte defekter på valsedlarna och eftersom det inte fanns tid att trycka nya fick valet skjutas upp och sägs nu komma att hållas någon gång nästa år istället.

Frågan är nu alltså om valsedlarna manipulerats och i så fall av vem. Anklagelser, motanklagelser, kritik och konspirationsteorier far genom luften och tidningarna här spär antingen på eller gör sitt bästa för att reda ut vad som hänt. Bland andra Kyiv Post som menar att det handlar om en kamp mellan regionens traditionella makthavare (knutna till förre presidentens Janukovytj parti Regionernas parti) och krafter tillhörande Euromajdan-lägret.

Spekulationerna kretsar hur som helst främst kring en person, Rinat Akhmetov, oligark i miljardklassen som bland annat äger fotbollslaget Shaktar Donetsk, men också bland mycket annat det tryckeri som tryckt upp valsedlarna i Mariupol. Akhmetov backar upp Oppositionsblockets (bildat ur ruinerna av Regionernas Parti) kandidat Vadym Boytjenko som är en av direktörerna i Akhmetovs bolag Metinvest. Mot denne står främst pro-Euromajdankrafternas Jurij Ternavskij som i sin tur är chef för den lokala mjölkfabriken. Affärer och politik ingår här nästan alltid i en sorts symbios.

Kvällen före valet tillkännagav emellertid den lokala valkommissionen att den, vid inspektion av valsedelstryckeriet, upptäckt brott mot valproceduren. Valsedlar ska ha hittats på golvet och de övriga förvarats i oförseglat rum och dessutom upptäcktes felaktigheter på själva valsedlarna. Det märkliga i detta sammanhang är att ordföranden för valkommissionen senare i ett uttalande sagt att hon ansåg att felaktigheterna inte var allvarliga nog för att skjuta upp valet och kallade beslutet för inte mindre än "sabotage". Här kan alltså anas rivaliserande politiska krafter även bakom valkommissionens medlemmar. Boytjenko anklagar förstås främsta rivalen Ternavskij för att ha ett finger med i spelet eftersom denne (enligt Boytjenkos egenägda valinstitut!) låg långt efter i valprognosen. Medan Ternavskij givetvis anklagar Boytjenko för valfusk.

Mitt i allt detta gick alltså guvernören för Donetsk region (oblast) in och avblåste valet. Ett kontroversiellt beslut men illustrativt för hur det kan gå till i Ukraina där regionernas (oblast) guvernörer utses av presidenten medan borgmästarna är folkvalda. Inte sällan uppstår en maktkamp mellan den regionala och lokala makten som i vissa fall kan bli ganska intensiv eller till och med våldsam. Denne guvernör, Pavlo Zhebrivsky, är jurist som innan sin utnämning varit riksåklagare men också tjänstgjort för ukrainska armén vid fronten och är en av de mer hårdnackade ur pro-Euromajdan-lägret. Enligt Adrian Karatnycky vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council är det främst Zhebrivsky som bär skulden för det uppskjutna valet. Karatnycky formulerar det så här för Kyiv Post:

"Given his (min anm/Zhebrivsky) long-standing hostility to the right of people in the Donbas to vote, he should be removed from office and replaced by someone who strongly supports the democratic rights of the people of eastern Ukraine"

Zhebrivsky i sin tur anklagar den Centrala valkommissionen (CEC, alltså ej den lokala) för att ha misslyckats att organisera valet. Oberoende bedömare menar hur som helst att hela den här affären kan bli en sak som tas upp i Minsk-förhandlingarna rörande de val som planeras i de rebellkontrollerade områdena i Donbass nästa år.

Ja, detta var kanske inte helt lätt att hänga med i men så här kan det gå till kring ukrainska val och är naturligtvis ett av skälen till att folk här är trötta på sina politiker och kroniskt misstänksamma mot i stort sett alla och allt som sker inom politiken. Troligen ett av huvudskälen också till Majdan-upproret vilket enligt min mening inte enbart handlade om det uteblivna EU-avtalet.

I vilket fall som helst förbereder sig nu många städer för den andra valomgången medan Mariupol väntar på besked om vilket datum valet där alls ska kunna äga rum. Politik a´la Ukraina.

Ukrainska lokalvalen: Röstköp i Chernivtsi?

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det andra omgången av de ukrainska lokalvalen, eller närmare bestämt borgmästarvalen, nästa söndag 15 november. I de städer med över 90000 invånare där inte någon av kandidaterna nått över 50 % av rösterna i första omgången hålls en andra omgång mellan det två kandidaterna med flest röster i första. Rösterna vid den har räknats i snigelfart men resultaten sägs nu vara helt klara överallt. Chernivtsi där jag nu bor tillhör de städer där en andra omgång väntar. Förutom borgmästarval har det dessutom varit val av regionala och lokala rådsmedlemmar. Dessa sammansätts proportionerligt efter antal röster för varje parti och går därmed inte heller till någon andra omgång.

Som på många andra ställen har valet här i Chernivtsi kringgärdats av anklagelser och motanklagelser. I detta fall har det handlat om valet till stadsrådet. Enligt OPORA, en NGO som agerar som oberoende valobservatör (watchdog), finns trovärdiga uppgifter som pekar på att det nybildade partiet Ridne Misto (ung. Hemstaden) ägnat sig åt röstköp. Röstköpen ska ha gjort i huvudsak på universitetet i staden där unga studenter med liten budget kan ha lockats av några extra hryvnia. Partiet fick flest röster i valet (17 %) och det är en stor skandal här med påbörjad polisutredning av saken. Det påverkar och infekterar även stämningen inför andra rundan av borgmästarvalet då ordföranden för Ridne Misto, Vitaliy Mykhailishyn, är en av de två kandidater som slåss om borgmästarämbetet. Mykhailishyn kom tvåa i första valrundan och menar att han och partiet är utsatta för politisk smutskastning inför den andra ronden. För några dagar sedan skrapade han ihop sitt fotfolk och ockuperade en av huvudgatorna i staden, Holovna, i en sorts protestaktion mot den "tarvlighet" han utsatts för.

Flera politiska partier i staden har emellertid protesterat högljutt mot valresultatet och UKROP (Igor Kolomoiskys parti) har begärt att valen här ska göras om helt, liksom för övrigt på fler andra ställen där partiet menar att oegentligheter förekommit. Ytterligare en NGO, Maydan, har i ett öppet brev till flera regeringsmedlemmar begärt att de studenter som är inblandade ska relegeras, att universitetets överhuvud ska avskedas samt att partiet Ridne Mistos registrering ska cancelleras. Ridne Misto å sin sida har skickat ett brev, undertecknat av partiledaren Mykhailishyn, till talmannen för det ukrainska parlamentet till vilken han protesterar mot anklagelserna och vad han menar är "politisk förföljelse".

Som så ofta i Ukraina är det inte lätt att veta vad som är sant och vad som är ryktesspridning. Det politiska spelet är minst sagt orent här och alla knep och medel används för att vinna makt. Klart är dock att den här skandalen förgiftat stämningen inför andra omgången av borgmästarvalet och en del befarar oroligheter i samband med detta den 15 november.

Fortsättning lär följa...

Tillbaka till Chernivtsi

Jag är nu tillbaka i Ukraina för tredje gången. Denna gång för en längre tid, fem månader. Det är en lite annorlunda känsla här nu jämfört med för ett år sedan då jag var här för första gången. Redan första dagarna i Lviv blev detta påtagligt. Den nationalistiska yran, patriotiska beredskapsandan och det revolutionära ruset har dämpats avsevärt. Inte lika många blågula flaggor vajar från bilar och balkonger och framför allt inte lika många svart-röda, Banderas OUN:s färger. På loppmarknaden i Lviv syns knappt Banderas porträtt alls medan han förra året återfanns som motiv på alla möjliga prylar. Mannen som sålde nazi-memorabilia är försvunnen.

Delvis beror förstås den mer dämpade stämningen på att det är betydligt lugnare vid fronten i öst. Det är inte längre lika angeläget att samla in pengar till utrustning åt soldaterna i armén. Det tyder på en normalisering av samhällslivet och måste förstås tolkas positivt. Men det finns också en känsla av uppgivenhet och besvikelse i luften. Euromajdan skakade om rejält men förändrade inte mycket på djupet. Korruptionen håller fortfarande en förlamande hand över allt vardagsliv och affärsverksamheten, oligarkerna drar fortfarande lika ihärdigt i sina trådar och får politikerna att sprattla på samma sätt som förut. De politiska intrigerna känns igen och har nu kommit upp till ytan i samband med lokalvalen som just hållits och som går in i andra omgången på flera ställen nästa söndag, 15 november.

Men det känns ändå fint att vara tillbaka i Chernivtsi i den sydvästra provinsen Bukovina, med sina bokskogar vid foten av Karpaterna. En plats som är intressant på många vis, med sitt multi-etniska förflutna som fortfarande präglar staden och dess omgivningar. Alldeles nära min bostad finns ett minnesmärke som hyllar tidpunkten då Bukovina 1918 tog beslutet att ansluta sig till den nybildade Västukrainska republiken som varade blott ungefär ett år. Så det är inte länge som Chernivtsi varit ukrainskt egentligen. Det har istället varit underställt en hel rad härskare och stater. Sovjetunionen före Ukraina förstås och dessförinnan Rumänien, det kejserliga Österrike-Ungern och furstendömet Moldavien. Den etniska blandningen består i någon mån än idag i regionen men har varit än mer påtagligt under tidigare skeden i historien. Här finns bland annat den fängslande historien om Jakob Frank, juden som blev muslim och startade rörelsen sabbataianerna för att senare låta sig kristnas av den polske kungen. Mer om detta har bland andra Salomon Schulman skrivit.

Egen bild. Minnesmärke i Chernivtsi över Bukovinas anslutning till Västukrainska repuliken 1918.

Stadens judiska historia är ett alldeles särskilt kapitel för sig. Bland alla språk som kunde höras här för hundra år sedan var jiddisch bland det vanligaste. Omkring 20-25 % av befolkningen var judisk vid denna tid och de dominerade dessutom stadens affärsliv och administration. Det var sannolikt ingen slump att det var just här som den stora Jiddisch-konferensen hölls 1908 då de mest framstående av världens alla judar samlades i Chernivtsi, ett stenkast från min bostad här, för att diskutera en mer officiellt framstående ställning för språket jiddisch, som till dess mest varit gatans språk. Nu blev inte jiddisch något allmänt erkänt officiellt judiskt språk och judarna finns i stort sett inte kvar heller med några få undantag. Den gigantiska judiska begravningsplatsen i stadens utkant växer igen eftersom de anhöriga försvunnit och inte längre kan vårda gravarna av sina anhöriga.

Chernivtsi är hur som helst en stad med förutsättningar att bli ett multi-etniskt föredöme i det Ukraina som nu vill närma sig Europa och ta till sig av "europeiska värderingar". De mer eller mindre öppet rasbiologiska nationalistiska strömningarna är förhoppningsvis på tillbakagång och just här i universitetsstaden Chernivtsi kanske hoppet om en framtid i tolerant samlevnad för olika etniska och religiösa grupper lever i högre grad än på de flesta andra platser i landet. Det ska bli spännande att utforska och följa framöver.

Närmast är det dock en andra omgång av borgmästarvalet som väntar. En typiskt ukrainsk soppa på flera håll, inte minst här i Chernivtsi. Men det återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

Dags för avfärd till Ukraina – och den andra rundan av lokalvalen

Nu börjar det dra ihop sig för min resa till Ukraina där jag ska tillbringa fem månader. Bo kommer jag göra i Chernivtsi i sydvästra delen av landet. I bokskogarnas provins Bukovina, som fram till första världskrigets slut länge varit kronkoloni i det kejserliga Österrike-Ungern. Det är en lite avlägsen plats men också intressant på många sätt. Mer om det kommer säkert i dagboksrapporter som jag har för avsikt att lämna på den här bloggen.

Drar ihop sig till lokalval i Ukraina gör det också... igen. Jo, andra rundan sker på flera platser den 15 november. Ungefär som i vissa presidentval behövs också här över 50 % av rösterna för att vinna ett borgmästarval. Om ingen kandidat mäktar med att fånga in fler röster än så görs en ny runda med de två kandidater som fått flest röster. I andra rundan ska det sedan avgöras. Det betyder också att allianser knyts redan innan kampanjerna inför första rundan och det kan gå ganska hett och lurigt till. Fusk och regelöverträdelser än nästan legio och brukar prägla valprocesserna i Ukraina. Om detta skrev jag lite i min rapport från lokalvalen.

Bland annat framgick då att TT meddelat att valen i Mariupol hade ”ställts in”, vilket givetvis skulle ha varit skjutits upp. De kommer hållas nästa år. Däremot fick vi bara veta att orsaken var ”problem med valsedlar”. Senare framgick det, vilket bland annat framgår av den här artikeln i NY Times, att den lokala valmyndigheten funnit att valsedlar manipulerats och att det inte fanns tid att trycka nya. Blott ett exempel ur högen av valfusk eller misstänkt valfusk som kan förekomma i ukrainska val. Anklagelser och motanklagelser har också avlossats mellan kandidater i lokalvalen och det är snårigt att reda ut vad som är vad, fusk eller politisk antagonism och smutskastning. Som vanligt, är man böjd att säga när det gäller den ukrainska politiska scenen. Ibland reagerar befolkningen eller en viss intressegrupp vilket brukar resultera i att ett vägskäl ockuperas eller liknande. Sådana protester har tydligen också noterats på sina håll även efter detta lokalval.

Men den här gången har jag inte hunnit med någon djupare research. Det har varit bråda dagar med att packa, ställa i ordning allt i det svenska hemmet och säga farväl på ett tag till vänner och släkt. För imorgon bär det av till Ukraina för fem månaders vistelse. Det känns lite pirrigt, men skönt att äntligen komma iväg. Lagom till nästa valrunda 15 november.

Lokalvalen i Ukraina – kort rapport

De lokala och regionala val som hölls igår har passerat i stort sett helt utan medialt intresse här i Sverige. Intresset för Ukraina verkar ha svalnat nu när bomberna inte regnar lika tätt i öst. För den som är intresserad av Ukraina kan det kanske vara av intresse med en kortare lägesrapport från valet.

Enligt de preliminära resultat som beräknats vid exit polls mitt på valdagen igår ser den gamle boxaren Vitaly Klitschko ut att kunna ta hem segern i Kievs borgmästarval då han såg ut att få drygt 40 % av rösterna medan tvåan Vladimir Bondarenko från partiet Fäderneslandet (Batkivsjtjyna) beräknades få endast 8,7 %. Här blir det en andra valrunda antagligen (hålls 15 november) eftersom mer än 50 % krävs för att avgå med segern i första valrundan. 

I Kharkiv ser Gennady Kernes ut att bli ny borgmästare då han såg ut att få 59,3 % av rösterna. Vilket är ganska intressant eftersom han var anhängare till förre presidenten, den flyktade Janukovytj, och själv under en kort tid tog sin tillflykt till Ryssland. Han anklagades också ifjol för att ha kidnappat och torterat aktivister från Euromajdan och satt ett tag i nattlig husarrest i väntan på rättegång. Anklagelserna lades dock ned i juli 2014.

Möjligen ett tecken på den splittring mellan öst och väst som bland annat framhålls i en färsk artikel i International Business Times.

I Dnipropetrovsk är striden om borgmästartiteln hård mellan Oppositionsblockets (parti som är avläggare till Janukovytjs Regionpartiet) Olexandr Vilkul och UKROPs Borys Filatov. Det ser ut att gå till en andra valomgång. Jag skrev igår felaktigt att oligarken Ihor Kolomoisky ställde upp i borgmästarvalet vilket alltså rätteligen ska vara Borys Filatov, som förvisso är backad av Kolomoisky och ställer upp för dennes relativt nybildade parti UKROP.

I Lviv får den populäre och framgångsrike sittande borgmästaren Andriy Sadovyi, som representerar partiet Självhjälp (Samopomich) nära 50 % av rösterna. Kan gå till en andra omgång men tvåan är långt efter så han lär kunna vinna en sådan. Vilket sannolikt är hälsosamt för staden då han är omvittnad för att ha tagit radikala grepp för att få bukt med korruption och gjort mycket för stadens näringsliv och turistnäring.

Den ukrainska valkommittén övervakar valet och dess ordförande Oleksiy Koshel sa på en presskonferens idag följande:

"Generally, we have every reason to say that, despite some technical procedural violations, despite the few significant violations of the current legislation, the local elections, if we speak about the voting day and the night when the ballots were counted, we generally meet the high democratic standards." 

Han förutspår dock problem i den andra valrundan, i synnerhet i städerna Dnipropetrovsk, Uzhgorod och Odessa:

"Speaking about big cities, these are the three cities where considerable problems may occur. That is the reason why our organization is asking the Central Elections Commission, the Verkhovna Rada to come up with a mechanism of solutions for centralized printing of ballots with a protection system"

Han upplyste också om att valet i Mariupol (som jag berättade igår hade problem med valsedlar) är uppskjutet till 2016. Det är alltså givetvis inte inställt som TT hävdade i gårdagens tidningar.

OSSE:s observatörer anser också att valen generellt sett har skötts enligt en demokratisk process men att ytterligare ansträngningar måste göras för att öka allmänhetens förtroende för valen. Det officiella uttalandet finns att hämta här. Några viktiga utdrag pekar ut kritiska punkter som vittnar om demokratiska problem med valprocessen och oligarkernas fortsatta grepp om politiken och media. Rapporter om röstköp och våld framkommer också:

“The election law was adopted less than four months before election day in an non-inclusive manner. Despite long-standing OSCE/ODIHR and the Council of Europe’s Venice Commission recommendations, the legal framework continues to be fragmented, contains gaps and ambiguities and lacks clarity. Overall, the legal framework falls short of some OSCE and Council of Europe commitments and international standards.”

“The campaign environment was competitive and voters had a wide array of parties and candidates to choose from. However, it was dominated by wealthy donors and their associated business interests who focused their resources on the mayoral and oblast council races.”

“The media sector with its vividness and turmoil reflects Ukraine’s overall political climate. The growing power and politicization of media groups affect both national and regional media. The political and business interests controlling the media often influence editorial policy, and the malpractice of paid-for journalism is widespread.”

“The OSCE/ODIHR EOM received widespread allegations of vote-buying and observed candidates distributing food packages to low-income voters directly or through charity organizations.  In some areas the campaign was also marred by threats and physical attacks targeting candidates and campaign workers. In some instances fear and intimidation were mentioned as reasons for candidates to withdraw, while some decided to contest mayoral races as non-partisan self-nominees as a consequence of pressure.”

Som jag skrev igår är jag snart på väg ned till Ukraina för att under fem månader se, höra och ta reda på hur livet ter sig för ukrainarna och hur den politiska pulsen slår i landet. Jag kommer alltså kunna följa andra omgången den 15 november på plats. Ny rapport då skulle jag tro... 

Vintern är på väg i Ukraina – och jag med den...

Snart far jag ned till Ukraina för att under fem månaders tid själv bilda mig en uppfattning om stämningsläget i landet. Jag kommer att försöka träffa så mycket olika människor som möjligt under min vistelse och lär skriva en hel del på min blogg (Hans lilla gröna) om mina möten och vad som händer. Om en dryg vecka bär det av. Till den ukrainska vintern.

Vintern på väg till Ukraina och med den risken för nya uppror, menar Foreign Policy. Kanske är farhågorna överdrivna? Kanske är folk i allmänhet trötta på våld och vapen? Drömmarna om ett bättre liv, ett normalt liv, är sannolikt starkare hos folk i allmänhet än stridslystenheten och krigslusten. Det är en av de saker jag ska försöka få svar på under min tid i landet. 

Det går dock inte att bortse ifrån de högerextremas och ultranationellas krigshets och upprorsretorik. De som gick i spetsen för Euromajdans självförsvarsenheter går nu i spetsen för de ukrainska styrkorna i öst. När lugnet har infunnit sig någorlunda där och regeringen i Kiev gör vissa försök att följa Minsk-uppgörelsen, med utökad självständighet för regioner exempelvis, så vänder sig vreden och upprorsretoriken mot den egna regeringen i allt högre grad än mot Ryssland och separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den stora folkmajoritetens önskan om fred och normalisering kan snabbt förbytas i konfrontation och krav på ställningstagande för eller emot den sittande regeringen och presidenten. Då kan ett nytt Majdan-uppror bli arenan där de ultranationalistiska krafterna ånyo kan få visa framfötterna och framstå som folkets hjältar. Det vore skadligt för Ukrainas utveckling såväl politiskt som socialt och gagnar knappast närmandet till EU samtidigt som det skulle provocera Ryssland än mer.

Just idag är det emellertid lokala val i Ukraina. Något som passerat i stort sett obemärkt i svenska media. Kandidater slåss om att bli borgmästare i städerna eller om poster i städernas råd och i regionråden (oblast). Kampanjerna har, enligt Kyiv Post, varit smutsigare än någonsin, vilket säger en hel del när det gäller Ukraina. Smutskastning av motkandidater har varit en vanlig kampanjmetod från alla politiska partier. Rykten och lögner sprids om motkandidater och svartmålningen balanserar ibland på gränsen till ärekränkning. Spinndoktorer rekryteras av framför allt affärsmän som vill säkra sina politiska intressen, som oligarken Ihor Kolomoisky som i våras fick sparken (offentligt i tv av president Poroshenko) från borgmästarposten i Dnipropetrovsk, men nu ställer upp för val i samma stad igen.Den här bilden bekräftas också i en artikel i the Guardian i vilken det också framgår att kampanjerna för det mesta har ett nationellt perspektiv istället för det lokala perspektiv som borde vara viktigast när det är lokala val. Angrepp mot president Poroshenko är vanliga och använder populistiskt folkets missnöje med oligarkväldet och korruptionen. Ett flagrant sådant exempel är Gennady Korban som är kandidat för partiet Dill i Kiev. Ett parti som bedyrar att de vill avskaffa oligarkin samtidigt som deras kandidat i huvudstaden är en av de rikaste oligarkerna i landet och en gammal affärskontakt till ovan nämnde Kolomoisky.

Frågan är om folket i landet möjligen har bättre uppmärksamhet på den här typen av populism efter Euromajdan och lyfter fram andra kandidater än oligarkerna eller om de kanske reagerar med uppgivenhet och stannar på sofflocket? Ungefär hälften sägs, enligt undersökningar, vara av uppfattningen att lokalvalen inte förändrar något alls.

En annan fråga som också ställts av Kyiv Post är om folket förstår hur valet går till? Enligt en undersökning har ungefär en tredjedel av väljarna bestämt sig för en kandidat att rösta på medan bara en femtedel riktigt vet hur röstningsproceduren går till. En liten TT-notis idag berättar också om att lokalvalet i Mariupol är inställt (själv gissar jag att det är uppskjutet men inställt är ordet) eftersom det inte fanns tillräckligt med valsedlar. Det är inte lätt att rösta i Ukraina.

Vi får väl se imorgon hur många som till slut kommit underfund med procedurer och valsedlar och vilken makt oligarkerna kommer att ges i fortsättningen.