Bandera 110 år – minnesår i Ukraina

I förrgår (1 januari 2019) marscherade tusentals ukrainare i flera städer för att hedra minnet av Stepan Bandera, ledaren för den ukrainska nationaliströrelsen OUN före, under, och efter andra världskriget. Hans födelsedag, 1 januari, firas varje år av nationalister i Ukraina och på senare år har marscherna statligt stöd. År 2019 har av statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne (UINM) utropats som ett särskilt bemärkelseår för Stepan Bandera eftersom han skulle ha fyllt 110 år.

På institutets hemsida finns en hel del skrivet om Stepan Bandera undertecknat institutets chef Volodomyr Viatrovytj. Samme man som ska ha varit hjärnan bakom det lagpaket som brukar kallas ”Decommunization laws”. I maj 2015 blev det olagligt att beskriva OUN och dess militära gren UPA som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer, och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliserades. Istället sker en systematisk glorifiering av Bandera och UPA-ledaren Roman Sjuchevitj i en långsiktig kampanj ledd av UINM och dess chef Viatrovytj.

På institutets hemsida avfärdas all kritik som riktats mot Bandera genom åren, även i form av internationella akademiska arbeten, som exempelvis svenske Per-Anders Rudlings; ukrainskättade John-Paul Himkas; eller polske Grzegorz Rossolinski-Liebes, för att nämna några få.

Statlig historierevision

Till att börja med avfärdas den terroriststämpel som institutet menar har påklistrats Bandera av polska myndigheter och i sovjetisk propaganda. UINM framhåller här som i stort sett enda motbevis Banderas eget försvarstal som han framförde i en rättegång i Warszawa under tidigt 1930-tal där han förnekar att OUN använde sig av terrormetoder och nekade till anklagelserna om terrorism.  

Institutet fortsätter i nästa avsnitt, trots att de avfärdat terroranklagelserna som polsk/sovjetisk propaganda, ändå att rättfärdiga användande av våld för ”nationella befrielserörelser” och att historien visar att våldet accepterats när det gäller andra sådana rörelser (dvs ungefär: varför får dom och inte vi). De skriver, fritt översatt, bland annat så här:

”Våld inbäddat som statens makt kallas politik, även om det varit orsak till tusentals eller miljontals dödsfall. Kamp mot liknande våld utanför statliga institutioner kallas automatiskt kamp mot terror”.

Alla befrielserörelser beskrivs som terrororganisationer, fortsätter det, och först när de vinner och får allierade i världen kan de bli av med ”detta förödmjukande varumärke”.

Intressant nog var den ukrainska staten mycket snabb med att stämpla de s.k. befrielserörelserna i östra Ukraina som terrororganisationer och kallade genast statens militära aktion mot dem för en ATO, Anti-Terrorist Operation. Det är förstås inte det som UINM vill säga här utan försöker istället rättfärdiga OUN:s metoder.

Anklagelserna om att OUN och UPA samarbetade med Nazityskland avfärdas också det som sovjetisk propaganda och ”en myt” som ”fortsätter att existera” trots ”tusentals dokument som publicerats”. Här framkommer då förstås inte att tusentals exilukrainare med förflutet i OUN/UPA från positioner i framför allt USA, Kanada, Tyskland och Storbritannien fick stort utrymme att framföra sina åsikter som akademiska verk och att manipulera dokument och tillverka rena förfalskningar. Under kalla kriget var Sovjets fiender de Väst-allierades vänner oavsett fläckar på deras förflutna.

Vidare berättas om hur Bandera oförsonligt vägrade samarbeta med tyskarna i slutet av kriget, när han släppts ur sin fångenskap i Sachsenhausen och fått en vanlig bostad i Berlin. Vilket inte stämmer med verkligheten enligt flera forskare, bland andra Rossolinski-Liebe. Denne har i ett avsnitt av sin imposanta Bandera-studie (”Stepan Bandera – The Life and After-life of a Ukrainian Nationalist”, 2014) en tämligen detaljerad studie av skeendet.

I december 1944 redan fick Bandera och OUN-kollegan Jaroslav Stetsko hjälp av tyska underrättelsetjänsten Abwehr att ta sig till Krakow i nuvarande Polen för att därifrån hjälpa till med att bilda en ukrainsk styrka som skulle släppas med fallskärm över områden kring Lviv (nu i västra Ukraina). Bandera gav planen sin ”fulla support ända till slutet, vad än detta må bli” (enligt vittnesmål från OUN-kollegan Pavlo Sjandruk avlagt i boken ”Arms of Valor” 1959).

Enligt Rossolinski-Liebe vägrade Bandera däremot att samarbeta med den ryske överlöparen Andrej Vlasov och att ansluta sina styrkor till dennes armé, Ryska befrielsearmén, ROA. Bandera såg Vlasov som en rysk imperialist och ville inte ingå samarbete med honom och den Vlasov-ledda kommitté som bildats för befrielsen av det ryska folket. Istället lät tyskarna, med hänsyn taget till just detta, i februari 1945 bilda en ukrainsk motsvarighet, Ukrainskyi Natsionalnyi Komitet, som skulle mobilisera ukrainarna i motstånd mot Röda Armén.

Denna ”principfasthet”, menar institutet vidare, skulle dessutom vara det som ligger bakom Banderas rykte som maktfullkomlig och diktatorisk. Bandera var förvisso ”ambitiös” och hängiven skriver UINM som sedan, återigen, ändå ursäktar de auktoritära tendenserna med att han växte upp i en tid då många stater dominerades av auktoritära ledare som en Führer eller en Duce. 

Bandera i dagens Ukraina

I huvudstaden Kiev hölls två stora marscher i förrgår. De skildras i bild på Youtube-klipp från ryska nyhetsbyrån Ruptly eller från KyivPost för den som föredrar detta.

Den första marschen organiserades av Nationalkåren (Національний корпус), ett nationalistiskt högerextremt parti bildat 2016, tidigare under namnet Ukrainas Patrioter). Marschdeltagarna försökte lätta upp stämningen genom att bränna tomtebloss, bära tomteluvor och ha en del klädda som ”snögubbar” i leden. Vissa förvisso också försedda med k-pist.

Den andra marschen arrangerades av de högerextrema partierna Svoboda och Högra Sektorn samt en del andra nationalistorganisationer som gick tillsammans i ett fackeltåg mot Majdan med Bandera-porträtt och den röd-svarta UPA-flaggan i leden.

                                          Youtubeklipp fr Kyiv Post (2jan19)

Enligt Kyiv Post var det 500 deltagare i den första marschen och ca 2000 i den andra, av Svoboda/Högra Sektorn ledda, marschen. Om uppgifterna stämmer är det ganska få deltagare med tanke på ”bemärkelseåret” och visar att Banderas fortfarande betraktas med viss skepsis som ”Ukrainas hjälte”.

Å andra sidan gör Bandera ständigt nya intrång i stadsbilden i allt fler städer runtom i Ukraina från att tidigare främst ha stått staty i trakten kring Lviv. Det är svårt att avgöra om detta fenomen främst handlar om en markering mot Ryssland där Bandera står för ett ukrainskt motstånd och Ryssland idag står för samma hot och dominans som en gång Sovjetunionen. Då får Banderas symbolkraft en egen betydelse i dagens ukrainska ögon, som bortser från det nazistiska arvet och den rasistiska grundhållningen i Banderas dröm om ett ”rent Ukraina”, fritt från ryssar, polacker och judar och andra icke-ukrainare. Eller är det istället mer en effekt av flera års hård marknadsföring från ukrainska statens sida? En stat som så systematiskt och envetet sedan 2014 har drivit och driver Bandera-kampanjen med hjälp av UINM och genom att stifta lagar som förbjuder fri åsiktsbildning kring honom och hans OUN och som understödjer uppförande av Bandera-statyer och omdöpandet av gator till Banderagatan eller Sjuchevitjgatan och liknande.

För ganska precis tre år sedan bodde jag i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Då noterade jag att just denna stad var fri från Banderagator, som i övriga Ukraina hade börjat poppa upp som resultat av det ovan nämnda lagpaketet 2015. Tjernivtsi som förr beboddes till hälften av judar och som blomstrade under sent 1800-tal och fram till första världskriget som österrikisk kronkoloni under namnet Czernowitz. En period som präglades av för tiden tämligen ovanlig statlig religiös och kulturell tolerans och som än idag framhävs som speciell för staden och ett mångkulturellt arv som man säger sig vårda och värdera högt. Nu finns även där en Banderagata. Den börjar, opassande nog, vid en av stadens ännu fungerande synagogor. Ett faktum som enligt Viatrovytjs och UINM:s historieskrivning inte utgör på något kontroversiellt. Men som för den judiska minoriteten naturligtvis måste innebära en åtminstone besvärande syn och ständig påminnelse av mörkare tider.

Det är en symbolstrid som är vanlig i östra Europa överlag men inte minst i Ukraina sedan självständigheten. Tjernivtsi, sin stolta österrikiska och judiska historia till trots, fick redan 1995 ett monument till ära av minnet av den bukovinska bataljonen Bukovynian Kurin och dess ledare Petro Voinovsky. En milis från Bukovina knuten till OUN (dock Andrii Melnyks OUN-M) och som samarbetade med tyskarna. Just denna bataljon gavs i september 1941 i uppgift att bege sig till Kiev för att bland annat organisera den lokala pro-tyska administrationen och eventuellt en lokal polisstyrka vilket den också ägnade sig åt innan bataljonen upplöstes i november 1941 (se exempelvis David R. Marples ”Heroes and Villains: Creating National History in ContemporaryUkraine”, 2007 samt Karel Berkhoffs artikel ”Babi Yar: Site of Mass Murder,Ravine of Oblivion”, 2012). Det finns dock flera uppgifter om att de innan dess skulle ha deltagit vid massakern i Babij Jar i september 1941 även om det förnekas av flera ukrainska historiker. Det finns dock ett antal besvärande vittnesmål som pekar på att det var just Bukovynian Kurin som var de ukrainsktalande män som vaktade och föste fram de 33000 judarna till ravinen i Babij Jar och möjligen också aktivt deltog i avrättandet (se mitt inlägg om Babij Jar för detaljerade vittnesredogörelser och källor).

Varje monument över Bandera och hans OUN, varje gata som bär hans namn, varje historiebok som hyllar hans gärning, bidrar till att lägga ett historiskt töcken över Ukraina som, enligt mitt sätt att se, inte gynnar landets utveckling. Tvärtom ger det den ryska propagandan, som utmålar ukrainare som i huvudsak fascister (Banderister är ett vanligt epitet) och regeringen i Kiev som en fascist-junta, i grunden rätt.

Juden Raus! – Gott Nytt År från Ukraina?

Rapporter från Kiev berättar om antisemitiska talkörer på den årliga marschen till Stepan Banderas ära för att fira hans födelsedag 1 januari. En oidentifierad person skrek på tyska ”Juden Raus” (”Judarna ut”) och uppmanade marschdeltagarna att stämma in i kör. Jag noterar på facebook att en del efterlyser en reaktion från min sida eftersom jag skrivit om detta tidigare. Den kommer nu här i form av detta inlägg. Jag noterar också att många är chockade och förvånade. Själv känner jag igen de ukrainska ultranationalisternas retorik och slogans eftersom jag själv bodde i landet en tid förra vintern och följt händelserna under en längre tid. Jag ser på det Youtube-klipp som finns från marschen att Svobodas fanor vajar i marschtåget och de är ju kända sedan tidigare för antisemitiska åsikter. Deras ledare Oleg Tiahnybok är en av de mer kända antisemiterna i världen och ökänd för uttalanden. I ett tal 2004 hyllade han den ukrainska nationalistiska arméns (UPA:s) insatser under andra världskriget och deras kamp mot ”moskoviter, tyskar, judar och annat avskum som ville ta vår ukrainska stat ifrån oss”.

Stepan Bandera, födelsedagsbarnet 1 januari (1909), var själv en uttalad antisemit och hans nationalistiska organisation OUN-b (OUN splittrades före 2vk i två fraktioner, OUN-m under ledaren Melnyk och OUN-b under ledaren Bandera) stod för samma nazistiska idéer och välkomnade den tyska armén när den tågade in i Ukraina sommaren 1941 som sågs som ett givet tillfälle för OUN att förverkliga Banderas idéer om nationalistisk revolution mot Sovjetunionen. För att hälsa tyskarna välkomna hade OUN-B gett instruktioner om att låta uppföra triumfbågar i byar och städer, dekorerade med blå-gula band, ukrainska och tyska flaggor och banderoller med texter som: ”Länge Leve den Tyska Armén”, ”Länge Leve Ledaren av den Tyska Nationen Adolf Hitler”, ”Heil Hitler!” och ”Ära åt Vår Ledare [Providnyk] Stepan Bandera”.

Vid inmarschen i Lviv den 30 juni 1941 hade staden ungefär 370000 invånare, varav 160000 judar, 140000 polacker och 70000 ukrainare. Den judiska befolkningen hade dessutom fått tillskott av judar som flytt från byar som låg i vägen för tyskarna på vägen dit. Bland de tyska trupper som först anlände fanns Wehrmacht-bataljonen Näktergal som helt bestod av ukrainare som skrek ”Slava Ukraini” till lokalbefolkningen vid inmarschen. Den ukrainska delen av den svarade med blommor och gav genast bataljonen namnet ”Stepan Bandera-bataljonen”. Under morgontimmarna sammansatte några av de OUN-aktivister som fanns med i den tyska truppen tillsammans med lokala aktivister, och med assistans av Näktergal-bataljonens kommendant Roman Sjuchevitj, en nationell milis. Eftersom de flesta nyblivna milismännen hade sina civila kläder på sig försågs de med armbindlar, antingen blå-gula eller vita försedda med texten National milis. Efter den 2 juli blev milisen rådgivare åt den tyska Einsatzgruppen och införlivades som polisstyrka underställd SS även om Stetsko och OUN-B fortsatte att betrakta enheten som nationell milis. Historikern Jeffrey Burds har jmf foton från milismännens ID-kort med foton från pogromen och har på detta sätt kunnat identifiera en del av dem som deltagare i denna. Ett flertal ögonvittnen har senare berättat om de armbindelsförsedda milismännen som aktiva deltagare i pogromer även på andra mindre orter i Galizien under juli månad 1941. Många ukrainare (såväl som polacker) deltog i dessa pogromer och till viss del kan de alltså betraktas som spontana och anförda av enskilda antisemitiska personer men det var också något som ingick i Banderas och OUN:s ritningar.

Bandera planerade den nationalistiska revolutionen och gav den det uttalade målet att skapa en etniskt ren ukrainsk stat och uppmanade till ”eliminering” av etniska och politiska fiender till denna stat. Mycket av dessa instruktioner finns i skriften ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” (som han skrev tillsammans med andra OUN-ledare som Stetsko, Sjukevith och Lenkavskyi) i vilken det klart framgår vad man ville göra med judar, polacker och sovjetiska och ukrainska oppositionella. OUN-B:s aktivister begick sina krigsbrott enligt instruktioner från denna handbok.

Olika etniciteter/grupper var en viktig sak att hålla isär enligt denna handbok. De uppdelades i a) vänner; exempelvis medlemmar av förslavade nationer, och b) fiender; Moskoviter, Polacker och Judar. Utrensningen av fientliga grupper tänktes i den nya nationalstaten hanteras av säkerhetstjänsten SB (Sluzba Beszpeky) men vid själva revolutionen lades denna uppgift, enligt handboken, i händerna på den Nationella Milisen (Narodnia Militsiia). Alla vapenföra män mellan 18 och 50 år skulle rekryteras till denna milis och i brist på uniformer tilldelas armbindlar, antingen en gul-blå eller en vit med texten ”Narodnia Militsiia”. Denna milis skulle etablera lugnet i städerna och ”rensa” dem på ”Moskoviter och Judar och andra”. För judarna hade OUN-B planer som till stora delar liknade de tyska. Judarna skulle registreras för att senare kunna fösas in i ghetton och senare likvideras eller deporteras ut ur Ukraina. Medborgarna i OUN-B:s Ukraina förväntades informera milisen om var dessa kunde finna de fientliga elementen, inklusive judar.  

Den tyska krigsmakten försåg OUN med materiel och träning och två SS-bataljoner formerades, Näktergal och Roland, för att delta i attacken mot Sovjetunionen. Den ukrainska milisen organiserades i små specialgrupper (Task Forces) som tyskarna förväntade sig skulle attackera Röda Armén i ryggen när Operation Barbarossa inleddes. Det viktiga för OUN var emellertid den ukrainska revolutionen och de nybildade SS-bataljonerna kallades av dem för De Ukrainska Nationalisternas Broderskap. (s 190). OUN-B:s egna underjordiska styrkor i Ukraina var betydligt fler än de som tränats av tyskarna och uppskattas ha utgjort ungefär 30000 man, de allra flesta i västra Ukraina.

Propaganda var en viktig ingrediens i planerna för revolutionen för att mobilisera massorna. Revolutionära sånger skulle populariseras genom radiosändningar och effektiva slogans lanserades, som exempelvis: ”Död åt fienderna omkring dig – Judar och informanter”, ”Död åt Moskovit-Judisk Kommunism”, ”Stalins och Judarnas kommissarier – Nationens fiende nummer ett”, Marxism – en judisk skapelse”, Moskovit-Judisk kommunism – Nationens fiende”, ”Ukraina åt Ukrainarna” eller ”På Ukrainskt territorium – Ukrainskt styre”.

Det är alltså liknande slogans som nu skanderas i marscherna till Stepan Banderas ära. Med andra ord inte så mycket att förvånas över att de mest hängivna beundrarna av Bandera, OUN och den ukrainska nationalistiska befrielsearmén UPA nu ägnar sig åt att hålla kulten vid liv. Det som är betydligt mer upprörande är att den ukrainska staten upphöjer Stepan Bandera, OUN och UPA till officiell hjältestatus och till och med lagstiftar mot alltför kritiska beskrivningar av organisationerna och dess ledare.

Grzegorz Rossolinski-Liebe påpekar en viktig sak i sin bok om Bandera (”Stepan Bandera – The Life and Afterlife of a Ukrainian Nationalist – Fascism, Genocide, and Cult”). Han menar att om en ukrainsk domstol hade varit intresserad av att styra det självständiga Ukraina i en demokratisk och pluralistisk riktning hade de kunnat använda exempelvis publikationen ”Kamp och Aktiviteter för OUN i krigstider” för att knyta Bandera och andra OUN-B-ledare till krigsbrott för att därigenom ge ett erkännande till offren för dessa, i första hand judar och polacker, och för att ”stärka förtroendet för rättsväsende och demokrati” i landet. Istället hyllas de som nationens hjältar.

Peter Johnsson för i sin bok ”Ukraina i historien – Från äldsta tid till 2015” ett resonemang om den ukrainska skuldbördan för Förintelsen. Han påpekar att det är ”å ena sidan klart att dagens ukrainska samhälle måste […] för sig självt klargöra den egna nationens förhållande till Förintelsen på ukrainsk mark”. Men att det ”å andra sidan” är ”helt felaktigt att dra några förenklade slutsatser där hela nationen sätts på åklagarbänken”. Han hävdar också att många vittnesmål berättar om hur människor blivit ”hämtade av polisen” (underförstått ukrainsk polis) men hur de senare blivit ”räddade av en annan ukrainare som också hjälpte dem att överleva”. Min egen reflektion om denna typ av resonemang som Johnson ingalunda är ensam om är att det säkert äger sin riktighet i sak men att problemet ju inte är den ukrainska faktiska inblandningen i massavrättandet av judar, vilket är ett faktum som varken Johnsson eller andra seriösa historiker utanför Ukraina försöker förneka, utan främst den ukrainska politiska förnekelsen av denna inblandning samt det numera lagbundna hyllandet av förövarna som hjältar. Var är hyllningarna av alla dessa ukrainska ”hjälpare”? Varför bärs inte deras porträtt i parader genom Kiev och andra städer vid minnesstunder med anknytning till Förintelsen eller 2vk? Varför ges inte minnet av den judiska katastrofen plats i de städer där de levt och verkat i århundraden före kriget och utgjort en betydande del av den totala befolkningen? Till och med till den grad att detta minne skymfas genom det oreserverade hyllandet av förövarna, Bandera med flera, på museer, genom minnesmärken och statyer och annat. Inte sällan placerat på så vis att det ”skymmer” judiska minnesmärken, eller placeras mitt i ett före detta ghetto eller alldeles intill platser för massmord. Den statligt styrda vittvätt av historien och av dessa förövare som nu pågår förtar alla försök, som Johnssons, att balansera synen på den ukrainska inblandningen.

Den ukrainska staten kan svära sig fria från de antisemitiska yttringarna vid den här marschen om de vill men det är högst komprometterande att de samtidigt stiftar lagpaket som det som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det vill säga Stepan Bandera och hans OUN och dess militära gren UPA. Samma organisationer som planterade den nationalistiska antisemitism som nu uttrycks på Kievs gator. På så vis blir dessa antisemitiska uttryck också ett uttryck för den ukrainska statens officiella hållning och ”Juden Raus” blir till en nyårshälsning från Ukraina som den får finna sig i att omvärlden tolkar som även deras. Det återstår att se om och när den svenska regeringen och andras inser detta och sätter press på den nuvarande ukrainska ledningen i kontakterna med den. Mig veterligt fanns det inte på agendan vid president Porosjenkos besök i Stockholm. 

Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:

”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Torsten Kälvemark är som vanligt nykter i sin analys av vad som händer i Ukraina. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammar han nyligen det beslut som det ukrainska parlamentet tog för ett par veckor sedan som kan (om president Porosjenko släpper igenom förslaget) innebära en lag som förbjuder såväl nazism som kommunism och som gör det olagligt att sjunga internationalen och använda symboler som hammaren och skäran. Något jag själv berört i ett tidigare inlägg.

Dessutom föreslås det bli straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. En ultranationalistisk rörelse med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Av Kälvemarks artikel framkommer att detta förslag även fått hård intern kritik. Bland annat från Halya Coynash som företräder Kharkiv human rights protection group. Hon kallar detta för ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev. Från grannlandet Polen kommer också hård kritik. Banderas OUN-UPA massakrerade hundratusentals polacker i Volynien, i nuvarande nordvästra Ukraina, under 1940-talet och enligt den polske före detta europaparlamentarikern Pawel Kowal kan Ukraina aldrig bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”.

I Ukraina råder nu en nervös stämning inför 1:a maj och kanske inte minst firandet av segern i andra världskriget 9 maj. I just Kharkiv, framgår det av en artikel i Kyiv Post, har kommunisterna förbjudits att marschera under 1:a maj. I kommentarsfältet till artikeln finns en klarsynt kommentar:

”Unfortunately actions like this will damage the chances of Ukraine getting into the EU etc for a long time and leave it as the Slavic Turkey of Europe - never quite ready yet to be invited to the dance”

Kälvemark menar att EU måste trycka på för en demokratisk utveckling och en nationell dialog mellan Kiev-regering och rebellerna i Donbass istället för det ”villkorslösa stödet” som den ukrainska regeringen hittills fått. Annars riskerar landet en oåterkallelig splittring, en balkanisering.

Samtidigt har också Ukraina under senare tid haft en liten våg av mord och ”självmord” bland före detta Janukovytj-politiker. Senast på en journalist, Oles Buzyna, frispråkig regimkritiker och ryssvän.En del har försökt peka ut Ryssland som skyldiga till morden som skulle ha utförts för att misskreditera Kiev-regeringen. Det förefaller tämligen långsökt. Mer troligt är att de utförts av den grupp som kallar sig UPA (se ovan om OUN-UPA) som i ett brev har tagit på sig morden. Många pro-ryska oppositionella och tidigare politiker under Janukovytj-regimen fruktar nu för sina liv och en livlig debatt har rasat i Ukraina kring dessa händelser.

Anna-Lena Laurén skrev också i SvD för en vecka sedan om denna ”mordvåg” och menar att den tyder på en svag rättsstat. Hon har intervjuat journalisten Tetjana Sylina som inte utesluter att det kan vara någon av de väpnade ”självförsvarsgrupper” (se tidigare inlägg på denna blogg) som nu rör sig i Kiev och andra städer under namn som anknyter till Majdan. Hon framhåller att mängder av vapen cirkulerar i det ukrainska samhället, något jag själv hört från min källa i Ukraina. Sylina kallar den tid som råder för ”stora oredan” (smutnoje vremja). 

Med allt detta är det bäddat för bråk inför 1:a maj och firandet av segern i andra världskriget 9 maj. Något som kan utlösa än värre inre blödningar för det redan blödande Ukraina. Och en irreparabel splittring och våldsbemängd balkanisering som kan få mer komplicerade gränsdragningar än västra vs östra Ukraina.

Ukraina ser i alla händelser allt mindre ut att vara redo för EU. Eller vad säger EU?

Bild: The Retired Boomers. 1:a maj-demonstration i Kiev

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 8. Att påminna om glömskan

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Del 7. Euromajdan och återupplivade myter

Jag avslutar här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Hittills har det mest varit Yulia Yurchuk som har ”talat”. I detta sista inlägg gör jag mer egna reflektioner och funderingar över hennes tema om minnespolitik i Ukraina.

För den som blir sugen att läsa själva avhandlingen finns den att ladda ned här.

Det ukrainska minnesarbetet avseende OUN och UPA handlar minst lika mycket om att glömma som att komma ihåg. Att glömma det som Yurchuk kallar ”problematiska minnen”. Mörka delar av de ukrainska självständighetsrörelsernas historia.

Jag läser en krönika i SvD med titeln ”Det är viktigt att påminna om glömskan”. Carl-Johan Malmberg skriver där om hur glömska kan handla om medvetna beslut att aldrig mer tänka på något som är obehagligt eller otrevligt. Han citerar Michel de Montaigne:

”inget lämnar ett mer levande avtryck på minnet än försöken att glömma det”.

Yulia Yurchuks avhandling som jag nu i sju delar försökt redogöra för och diskutera kring har fått mig att fundera över om inte den ukrainska nationalismen har varit en kontraproduktiv kraft i den nuvarande konflikten och hur denna syn på nationen riskerar att splittra den istället för tvärtom.

Hade då annekteringen av Krim och det ryska underblåsandet av separatism i östra Ukraina kunnat undvikas genom en annan ukrainsk hållning till sitt förflutna? Nja, det vore väl förmätet av mig att påstå men det tål i alla fall att diskutera hur spänningar och polarisering skapar en grogrund för våld och incitament eller ursäkter för extern och intern aggression. Tillfället gör tjuven, brukar det ju heta och i fallet Ukraina tycker jag det har en viss relevans.

Yurchuks konkluderande anmärkningar

Yurchuk menar sammanfattningsvis att minnesarbetet rörande OUN/UPA inte har bedrivits strikt top-down utan snarare handlat om en process där olika nivåer interagerat och där initiativet fluktuerat mellan nivåerna. Syftet att relatera till OUN/UPA har skiftat beroende på kontext och situation, menar hon vidare. Vid slutet av 1980- och början av 1990-talen ett sätt att betona en kulturell frigörelse från Sovjetunionen och kommunismen, en avsovjetisering och avkolonisering.

OUN och UPA värderades positivt eftersom de presenterats i första hand som en integrerad del av den nationella befrielsekampen och därmed ansågs utgöra en omistlig länk i den kedja av händelser som ledde till Ukrainas självständighet. Yurchuk hävdar också att de tidiga nationaldemokratiska partierna, som Rukh, parallellt med användandet av OUN/UPA som symboler också paradoxalt nog sökte europeisk integration och stod för demokratiska värden. Marknadsföringen av OUN/UPA ska alltså ha varit mer instrumentellt och ett sätt att ingjuta mod i den samtida självständighetsrörelsen och att använda deras mytiska funktion, som kulturella symboler snarare för samtiden än för det förflutna. Detta krävde förstås ett avskalande av den historiska essensen kring dessa rörelser och försök att fylla i med element som passade in i de samtida önskningarna. Som att tolka OUN:s tredje kongress som ett skifte till demokratiska värderingar (se tidigare inlägg).

Det som emellertid komplicerar det hela och som blir till ett problem med hela OUN/UPA/Bandera-myten/kulten är att det samtidigt funnits de som istället anammat OUN:s ideologiska och ultranationalistiska arv och vävt in den fascistanstrukna OUN-doktrinen i sina egna politiska program. Som exempelvis UNA-UNSO, Högra Sektorn och Svoboda. Som Yurchuk också påpekar ligger dessa partiers uppfattning om OUN/UPA närmare historiska fakta än de nationaldemokratiska partiernas.

Det gemensamma har dock varit avståndstagandet till Sovjetunionen och kommunismen och en rädsla för att förlora den ukrainska självständigheten till Ryssland, det vill säga en återgång till det gamla. Således odlas det heroiska minnet av OUN/UPA av både den extrema högern och de nationaldemokratiska partierna. Som symboler för skydd mot hotet mot den nationella suveräniteten.

Det här mytiska minnet ger goda exempel och hopp inför framtiden men, menar Yurchuk, är fyllt av fakta som negligeras, ignoreras eller överslätas. Hon avslutar sina konklusioner med följande:

“In search of the perfect past, though, memory actors did not address this knowledge and even fought against the production of such knowledge. As a result, the knowledge about the difficult aspects of the past does not come within the realm of cultural memory.”

Nationalism och synen nation/stat

På ett sätt är det samma nationalism som driver de ukrainska nationalisterna som ryssarna använder när de gör anspråk på att Krim och hävdar att de östra delarna av Ukraina naturligt hör till den ryska kulturella sfären och därför möjligen (avseende Donetsk och Luhansk) bör tillhöra Ryssland. Den nationella tillhörigheten knyts i den här logiken till etnicitet och språk. På så vis underminerar också den ukrainska nationalismen möjligheten att ena landet inom de gränser som nu gäller och som ses som historiska för den ukrainska nationen. Idén om ett ”rent Ukraina” och exempelvis utspelet under våren 2014 – efter Euromajdan – att nedgradera det ryska språkets status spelar den ryska logiken i händerna. De etniska ryssarna och ryskspråkiga i öst blir därmed inte en del av nationen och i förlängningen staten Ukraina. När staten definieras som nation finns en möjlighet att göra invändningar mot gränsdragningen enligt den uppfattning om nation som innefattar idén om kulturell och språklig homogenitet.

Att så reservationslöst omfamna minnet av OUN och UPA och Bandera-kulten som den ukrainska regeringen har gjort (med ett avbrott vid Janukovytjs styre) åtminstone sedan Orangerevolutionen och Jusjtjenkos presidentskap ser jag som problematiskt för Ukrainas framtid. Den här typen av minnespolitik och institutionalisering av den bedrivs också mycket aktivt av den nuvarande regeringen och president Porosjenko. Nyligen utfärdade den senare ett dekret för inrättande av en ny helgdag ”Day of Defender of Ukraine” att ersätta en helgdag som ärvts från Sovjet-eran. Tillägnat UPA och kopplat till en religiös helg, Pokrova, vilket vittnar om den religiösa kopplingen till OUN och UPA som Yurchuk noterar i sin avhandling och som jag tagit upp i tidigare inlägg.

Egen bild: Spår av nationalism...

Ett odlande av en nationalism där etnicitet och språk är den huvudsamkliga essensen tillför samma sorts argument för att dela Ukraina som för att ena det. Ryska intressen av polarisering för att slita landet i två delar gynnas av den här typen av resonemang.  Att exploatera denna etniska skillnad i befolkningsgrupper regionalt ligger i ryskt intresse och därför blir hyllandet av OUN och UPA alldeles särskilt kontraproduktivt för den som önskar ett helt och enat Ukraina. Att fascistiska och ultranationalistiska rörelser ägnar sig åt denna Bandera-kult är inte förvånande men den ukrainska centralregimen bör göra allt för att distansera sig om den ska ha någon som helst möjlighet att hålla ihop landet.

Fascism och anti-fascism

Som framgår av Yurchuks avhandling är temat om den ryska kampen mot fascismen mycket verkningsfullt för att försvaga den ukrainska legitimiteten som nation och för dess krigföring mot separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringens institutionalisering och marknadsföring av OUN/UPA som sker parallellt med exempelvis högerextrema marscher där hyllande av samma rörelser och personer (Bandera, Shukevitj) förekommer ihop med hyllandet av SS-divisionen Galicien och ett ”ariskt rike”. En koppling som ständigt återkommer och framhålls av ryska politiker och i rysk media där den ukrainska centralregimen påstås vara kontrollerad av högerextrema krafter.

Temat är som sagt effektivt eftersom det finns en sanning i påståendena som inte kan förnekas även om betydelsen överdrivs och överbetonas i den ryska propagandan. En intressant notering i det sammanhanget är också den vänskapliga ryska inställningen till högerextrema partier i Europa. Den ryska anti-fascistretoriken och upprepandet av narrativet om en kamp mot fascismen framförs alltså parallellt med att Putins Ryssland har en mängd supportrar bland högerextrema och högerpopulistiska partier i Väst. Sympatin förefaller inte heller ensidig.

Den folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet som hölls på Krim för ett år sedan erkändes aldrig internationellt. Ryssland kallade dock till sig observatörer från Väst för att ge ett sken av legitimitet för omröstningen. Det är en ganska intressant lista över observatörer som bloggaren Anton Shekhovtsov publicerat av vilken det framgår att i stort sett alla var medlemmar av antingen fascistiska/högerpopulistiska eller kommunistiska partier och rörelser.

Just i skrivande stund hålls dessutom en pan-europeisk ”konservativ konferens” i St Petersburg där det lär förekomma diskussioner om ett stöd från högerextrema europeiska partier för den ryska ståndpunkten i Ukraina-konflikten.

Den stora poängen här alltså att de stora narrativen som härrör från andra världskriget är verktygslådor som kan användas i olika syften för att få motståndaren att framstå som skurken i den nuvarande situationen. Anti-fascism och anti-kommunism plockas fram både när det är relevant men också när det passar för att rama in det som händer enligt logiken i de stora narrativen.

Historieberättaren drar det längsta strået

Jag läste citatet av den ukrainska författarinnan under en bilfärd från Chernivtsi till Kiev alldeles efter nyår:

http://avisensandhed.files.wordpress.com/2014/03/selfdefence.png

”Det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sanna eller påhittad”

Det gäller alltså att berätta, och berätta igen, och igen, samma historia. Den minnespolitik som Yurchuk har skrivit sin avhandling om är i högsta grad en viktig del av kampen om Ukraina. Den är i sin tur en viktig del av de propagandainstitutioner som verkar öppet eller i det tysta i både Ryssland och Ukraina.

Jag får en påminnelse om hur subtilt minnespolitiskt arbete går till när jag läser i söndagens SvD om det sovjetiska Gulaglägret i Perm som bevarats och drivits som museum av en frivilligorganisation men nu övertagits av ryska staten för att göras mer ”objektivt”. Igor Gladnev, kulturminister för Perm-distriktet klarlägger det hela när han säger att det är viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”. Han fortsätter:

”Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa idag vägrar att erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget”

Problematiska minnen bearbetas för att inte störa återupprättelsen av Sovjetunionen vars sönderfall enligt Putin var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. 

Det pågår ett spel här som vi alla är en del av och som det finns mycket stora skäl att vara uppmärksam på. Det finns alla skäl att vara på sin vakt mot proklamationer av ”den enda sanningen” och att vara kritisk mot nyhetsinslag på nätet där ensidigt den ena sidan utmålas som offer eller omvänt som förövaren. Det gäller att ta del av många olika argument och berättelser för att inte falla in i en propagandakör som tjänar syftet att splittra och alienera två sidor från varandra. Det gäller inte bara rysk propaganda alltså utan även ukrainsk eller sådan som produceras i västvärlden.

Det är också huvudsakligen av detta skäl som jag själv på sistone har börjat vända mig alltmer mot forskarvärlden och akademiska publikationer om Ukrainakonflikten istället för journalistiska publikationer som istället bör ses som komplement till forskningen. Yulia Yurchuks arbete förtjänar uppmärksamhet liksom flera andras. Det hon visar och som jag har försökt förmedla är hur narrativ om andra världskrigets händelser aktivt har använts som propagandistiska verktyg och hur minnespolitiken varit, och fortsatt är, en viktig del av kampen om Ukraina.

Det är också därför det kan vara viktigt att bli påmind om glömskan.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling. 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 6. Från revolution till revolution

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Orangerevolutionen

2004 års presidentval präglades av valfusk. Väljarundersökningar under valdagen (exit polls) vid andra valomgången (ingen kandidat fick över 50 % i första valomgången) visade seger för Viktor Jusjtjenko med 52 % av rösterna mot Viktor Janukovytjs 43 % avvek uppseendeväckande från det slutliga valresultatet som utropades som seger för Janukovytj med 49,5 % mot Jusjtjenkos 46,6 %.

Hundratals människor drog till det central torget Majdan i Kiev den 22 november 2004 för att protestera mot det uppenbart riggade resultatet och kräva en ny och rättvis valomgång. Liknande protester genomfördes på andra platser i centrala och västra Ukraina. Många blev tagna på sängen av de kraftiga protesterna eftersom den allmänna uppfattningen varit att Ukraina hade ett svagt civilsamhälle som inte hade varken förmåga eller särskilt stor vilja att utöva kontroll av regeringsmakten.

I östra Ukraina verkade de flesta nöjda med resultatet och ungefär 60000 människor samlades vid Kievs järnvägsstation till stöd för Janukovytj. I Kharkiv- och Donetsk-regionerna (oblast) förklarade de regionala råden en önskan att bilda autonoma statsenheter. Det som händer i dagens Ukraina känns med andra ord som ett förstärkt eko från det förflutna. Janukovytjs parti Regionernas Parti samlade också en allukrainsk församling till möte i Siverodonetsk, nära Donetsk, för att diskutera en federalisering av Ukraina.

Men det är förstås massprotesterna i Kiev mot valresultatet som blev känt som Orangerevolutionen. Under en måndads tid ockuperades torget av tältande demonstranter som krävde nyval. Den 3 december föll slutligen en dom i Högsta domstolen som förkunnade att nyval skulle hållas. Den 26 december hölls valet och Jusjtjenko vann med 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44,2 %. Ett resultat mycket likt exit polls vid det förfuskade valet och ett resultat som bedömdes av valobservatörer ha tillkommit enligt reglerna, trots Janukovytjs överklaganden.

Valet kom att bli inramat som för eller emot närmande till Europa och EU (Jusjtjenko) respektive Ryssland (Janukovytj).  Yurchuk gör dessutom den intressanta noteringen att valet i Ryssland och USA inte heller framställdes som en intern ukrainsk angelägenhet. Utan, i Ryssland, istället som en kamp mellan Ryssland och Väst om inflytande över post-sovjetiskt område. I USA, å andra sidan, framställdes protesterna mot valresultatet som en strid mellan Väst och Ryssland.     

I valkampen beskrev Jusjtjenko och oppositionen sig själva som representerande normalitet medan motståndaren utmålades som banditer. Jusjtjenko framställdes som försvarare av ”ärligt folk” och oppositionens nationella identitetsprojekt krävde ett skapande av denna självproklamerade normalitet. Det blev därför nödvändigt att normalisera bilden av OUN och UPA så att upphöjandet av dem inte längre sågs som ”Galicisk nationalism” utan istället återställande av det normala. 

Således inleddes, efter Jusjtjenkos valseger, ett minnesarbete som gick ut på att också institutionellt – och inte bara symboliskt – normalisera minnet av OUN och UPA. Vad Yurchuk kallar en ukrainisering av det nationella historiska minnet.     

Jusjtjenkos ukrainisering av det nationella historiska minnet

Jusjtjenkos ambitiösa “historiska agenda” var att rentvätta den ukrainska nationella historien och fylla i tomrummen. Han refererade till OUN och UPA som om de hade potential att bli referenspunkter för hela nationen och strävade efter att föra in dem i normativa institutionaliserade praktiker.

Jusjtjenko lanserade vad forskaren Andriy Portnov har kallat ett integrationsorienterat narrativ där han försökte kombinera UPA och Röda Armén i ett och samma heroiska narrativ utan att lyckas nämnvärt få genomslag för initiativ som exempelvis firande av ”Segerdagen” med deltagande av veteraner både från båda arméerna. Lokalt däremot fanns lyckade exempel.

Istället för att ta itu med sitt vallöfte att bekämpa korruptionen tog han flera minnespolitiska initiativ. Han beviljade 2007 UPA-kommendanten Roman Sjukjevitj Hjälteordern, lät resa ett Bandera-monument i Lviv samma år och sanktionerade grundandet av det Ukrainska Institutet för Nationalminnen. Detta institut ordnade 2008-2009, tillsammans med Säkerhetstjänsten och Researchcentret för Frihetsrörelsen, en utställning med titeln ”UPA: De okuvades historia” som gick på turné genom landet och utomlands.

OUN och UPA presenteras som frihetsrörelser som kämpade för oberoende och frigörelse från de två ockupanterna Nazityskland och Sovjetunionen. OUN och UPA blir delar av ett nytt huvudnarrativ där den ukrainska historien beskrivs som en permanent kamp för frihet och i detta narrativ utgör de båda organisationerna viktiga byggstenar i kampen som slutligen ledde till självständighet.

Detta narrativ möjliggör också slutsatsen att Sovjetstyret ska ses som en ockupation och som viktiga grundstenar i den ukrainska emancipationsberättelsen kan OUN och UPA bara glorifieras och firas. De populariserades också genom tv, bland annat i tv-showen ”Great Ukrainians” (2008) där Stepan Bandera rankades som trea. Året därpå firades hundraårsdagen av hans födelse och 50-årsminnet av hans död. Yurchuk menar att hela året 2009 kan beskrivas som Banderas år med tanke på den uppmärksamhet han ägnades.

Alldeles före slutet på sin president period, 22 januari 2010, tilldelade Jusjtjenko också Bandera ordern Ukrainas Hjälte.

Det kan ge intrycket av att Jusjtjenko under sitt presidentskap lyckades med sitt projekt att göra OUN och UPA till folkhjältar.

… men en motrörelse skapas också

Värt att notera är dock att minnesarbetet inte nådde så långt att folkhjältemytens UPA togs positivt emot av samtliga regioner. Just detta med Bandera tycks ha varit mer kontroversiellt än själva upphöjandet av OUN och UPA i nationsminnet. Enligt Yurchuk var det kring 60 % av befolkningen som tyckte beslutet om Hjälteorden var illegitim. Hårdast motstånd mötte det dock i östra Ukraina.

I april 2010 ogiltigförklarade exempelvis en distriktsdomstol i Donetsk presidentens dekret om att ge Bandera hjälteorden med motiveringen att denne inte varit ukrainsk medborgare eftersom det före 1991 inte fanns någon ukrainsk självständig stat. Jusjtjenko överklagade beslutet i en apellationsdomstol men förlorade. I Odessa brändes Banderas porträtt och ukrainska historieböcker (ett sätt att protestera mot Jusjtjenkos minnespolitik) och inte långt efter Jusjtjenko utfärdat sitt dekret restes ett monument i Luhansk till äran av minnet av ”De invånare i Luhansk som mördades av nationalistmördare från OUN och UPA”.

Även internationellt väckte det postuma utdelandet av Hjälteorden indignation. Den romersk-katolska kyrkan fördömde utnämningen, judiska organisationer som Simon Wiesenthal Centret uttryckte sin djupa oro över utnämningen (som tillkännagavs bara dagarna före Minnesdagen för Förintelsen) och EU-parlamentet fördömde den i en resolution med motivationen att han samarbetade med Nazityskland.

    

Det sistnämnda bör ha varit en besvärande pinsamhet för Jusjtjenko och de nationaldemokratiska partierna eftersom de åtminstone sedan Orangerevolutionen byggt hela sin politik på ett närmande till EU.

Jusjtjenko ut och Janukovytj in

Yurchuk menar slutligen att de politiska partierna i Ukraina i stort sett har samma politiska program men skiljer sig i sättet att uttrycka det historiska minnet vilket blir huvudtema vid valkampanjerna. Presidentvalet 2010 utgjorde inget undantag utan handlade i medias diskussioner i huvudsak om ifall Stepan Bandera var en hjälte eller inte. Man kan ju säga att Jusjtjenko fick sista ordet i den debatten i och med hans postuma utdelande av Ukrainas Hjälte-orden till Bandera.

I februari 2010 lämnade Jusjtjenko sin post som president. Janukovytj fick revansch för den försmädliga förlusten 2004. På sin sista presskonferens som president betonade Jusjtjenko sin belåtenhet med den historiska minnespolitiken med formuleringen;

“Vi har nu en ny historia.”

Jusjtjenko jämförde sig själv med kosacken Ivan Mazepa som underskattades av sina samtida men som blivit en sinnebild av hur en riktig ukrainare ska vara.

Mazepa på 10-hryvnian. En sedel med allt mindre värde. Men Mazepas kultstatus består...?

Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet markerade emellertid ett skifte i ägarskapet till det historiska minnet av OUN och UPA. 

Janukovytjs revansch

Janukovytj återinförde bruket av benämningen av Andra Världskriget som “Det stora patriotiska kriget”, tog beslut om att den sovjetiska röda fanan skulle vara den officiella flaggan att användas vid firandet av ”Segerdagen” och anträdde en återställande minnespolitik som innebar ett återvändande till Sovjet-symboler och en pro-rysk inriktning.

Han utsåg en ny direktör för Institutet för Nationalminnen, Valerij Soldatenko, från Donetsk och medlem av Kommunistpartiet. Han inställning till den stora massvälten (Holodomor) och negativa syn på Bandera och UPA-kommendanten Sjukjevitj blev till stora samtalsämnen bland intellektuella, journalister och politiker.

Janukovytj tog ett antal impopulära beslut. Som att, tillsammans med Ryssland, skriva under ”Kharkivavtalet” i april 2010 vilket förlängde den ryska flottans närvaro på Krim från 2017 till 2042. Detta sågs av många intellektuella och politiker som landsförräderi och ett hot mot den nationella suveräniteten. Den ryska annekteringen av Krim efter Euromajdan var naturligtvis en aktion för att säkra denna flottas närvaro i vetskap om att den nya regeringen mycket väl skulle kunna tänkas bryta avtalet, tänker jag.

Ukraina fick politiska fångar varav de mest uppmärksammade var oppositionsledarna Julia Tymosjenko och Jurij Lytsenko. Korruptionen växte och de flesta posterna inom regional administration gavs till medlemmar av Regionernas Parti. Frustrationen växte och i synnerhet i västra delarna av landet kände sig folk i allmänhet väldigt lite lojalitet med myndigheter då de ledande positionerna, även i de lokala myndigheterna, oftast var i händerna på personer från östra Ukraina. De flesta från Donetsk vilket gav upphov till öknamnet ”Donetskklanen”.

Resultatet av den förkrossande besvikelsen över Regionernas Parti ledde, enligt Yurchuk, till att extremhögerpartiet Svoboda kom in i parlamentet i valet 2012. Hon poängterar här att det faktiskt var första gången ett extremhögerparti kom in i parlamentet. Ett symptom också för besvikelsen över politiken generellt och missnöjet med alla etablerade politiska partier. 

Det jäsande missnöjet och frustrationen skulle strax kasta in landet i en ny revolution som även denna fick sin upprinnelse på Majdan i Kiev. Nästa del av denna serie inlägg handlar om detta, dvs. om Euromajdan.