Putin och USA – om hackers och dubbla måttstockar

Jag har nu sett fjärde och sista delen av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Om jag skrev väldigt långt om tredje delen senast så blir det desto kortare nu.

Stones fjärde del kretsade nästan uteslutande kring cyber-krig och hacker-attacker. Det handlade då förstås om påståenden om rysk inblandning i amerikanska presidentvalet och huruvida Putin hade något att säga om det. Givetvis konstaterade han det som vi redan noterat, att det inte framlagts några bevis, endast spekulationer och antaganden. Ihärdiga påståenden utan grundande bevis och hårda anklagelser, inte minst från russofoben John McCain, och mediaspekulationer har lagt sig lager på lager tills det till slut förefaller vara en oantastlig sanning. En del av läckorna som irriterat amerikanarna uppvisades först på Wikileaks, vars grundare Assange vid upprepade tillfällen dementerat att uppgifterna skulle kommit från ryskt håll. Den CIA-rapport som utgav sig för att visa att Ryssland skulle hackat Demokraterna och påverkat valet lyckades i stort sett inte bevisa någonting eftersom bevisen sades vara hemliga. I en av de första punkterna kan vi läsa att:

”The Intelligence Community rarely can publicly reveal the full extent of its knowledge or the precise bases for its assessments, as the release of such information would reveal sensitive sources or methods and imperil the ability to collect critical foreign intelligence in the future”

På så vis kan man släppa en rapport full av spekulationer och påståenden utan att verifiera dem. Det kan man naturligtvis inte göra i rätten, men i ett ”kallt krig” fungerar det tämligen utmärkt.

Oliver Stone uppehöll sig också länge kring Edward Snowden och de amerikanska cyber-attackerna och informationsinsamlingarna och hur Ryssland ställde sig till detta. USA ska ju enligt Snowden ha utfört över 60000 hacker-attacker världen över. I Stone-intervjun nämns inplantering av virus i iranska kärnbränsleanläggningar, i hela Japans infrastrukturnät och avlyssning av miljarder och åter miljarder telefon-, sms- och mejlkonversationer världen över, övervakar vanliga människor över hela världen – utan några som helst rättsliga grunder. Mest känt blev förstås spioneriet på Tysklands förbundskansler Angela Merkel, men att inte förglömma är då att NSA varje dag gör fem miljarder registreringar av mobiltelefoners position. Allt enligt Snowden som överlämnat tusentals hemligstämplade dokument som bevis. Det är med andra ord inte spekulationer och gissningar utan hårda fakta vi talar om här.

Det här som USA gjort har liksom hamnat i skymundan för det riktigt STORA brottet. Nämligen den ryska inblandningen i det amerikanska valet. Det som ännu inte är bevisat men som ändå föranledde den amerikanska kongressen att besluta om ytterligare sanktioner mot Ryssland och som i media och av vissa politiker även här i Sverige refereras till som ett faktum. Att störa demokratiska processer är förvisso allvarligt men, som Putin också framhåller för Stone, är det lite märkligt hur man då glömmer de amerikanska Demokraternas sätt att störa sin egen interndemokrati vid valet av presidentkandidat och riggandet av Hillary Clinton som kandidat genom att underminera Bernie Sanders kampanj. Det allvarliga är alltså inte just detta utan det faktum att det blir känt för allmänheten?

Vilket fick mig att fundera över vad som hänt om förhållandena varit de omvända?

Hur hade världen tagit att Putins Ryssland hackat in sig och stört produktionen i anläggningar som hanterar kärnbränsle? Om de hade planterat in virus för att släcka ned hela Japan, om de bevisligen hade avlyssnat flera miljoner människor världen över och samlat in miljontals sms, mejl och telefonsamtal utan urskillning?

Det kan ju förstås inte uteslutas att de gör något av ovanstående saker men det är ju de facto USA som avslöjats med just de här aktionerna. Och det pågår ständigt och i hemlighet och utan insyn från varken statliga institutioner eller individer. Att vi vet detta är ju bara tack vare Edward Snowdens raka rygg och mod. Över 60000 hacker-attacker ska USA ha stått för genom åren, trodde han för cirka 4 år sedan. Hur många är de uppe i nu? Det har vi ingen aning om.

Men, som sagt, vilket ramaskri det hade blivit om Snowden istället hade avslöjat Ryssland med fingrarna i den här data-kakburken.

Och vilken öppen famn hade inte Carl Bildt tagit emot Snowden med om det hade varit så? Istället för den stängda UD-port han slängde i ansiktet på Snowden vid utdelandet av Right Livelihood-stiftelsens alternativa Nobelprisutdelning 2014.

Vilka ytterligare sanktioner hade USA och EU belagt Ryssland med månntro?

Det är väl sånt här som kallas dubbla måttstockar?

NSA, Google, Facebook... säg vad vill ni inte veta om mig?

Avslöjandena om Prism-programmet har orsakat stor uppståndelse. Senast har EU-parlamentet debatterat övervakningen av tele- och datakommunikation som USA ägnar sig åt och kommissionären Tonio Borg uttalade sin oro för rätten till privatliv bland annat. Den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp) vittnar också om oro för ”vad detta betyder för europeiska medborgare”. Oron får man anta härrör från hennes kommissionskamrater.

De ytterst ansvariga för dessa frågor inom EU tiger dock still vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det Datalagringsdirektiv som antogs redan 2006 och som ledde fram till den omstridda FRA-lagen här i Sverige. Endast Miljöpartiet och Vänstern bedrev en samlad opposition mot detta för övrigt.

Statsvetaren Lennart Lundqvist har länge skrivit om ”whistle-blowers” i förvaltningen och offentlig sektor framför allt och menar, i en artikel nyligen, att Edward Snowdens avslöjande av övervakningens närmast obegränsade omfattning är ”större än Watergate”. Han går också så långt som att hävda att utan öppenhet med yttrandefrihet och offentlighet ”så finns ingen demokrati”.

Den kommersiella övervakningen

Jag är beredd att hålla med honom, men samtidigt finns går problemet med privatlivets helgd långt utanför den verksamhet som bedrivs av NSA. Den privatägda övervakning som bara tilltar i omfattning är i alla fall något som har stört mig enormt en längre tid.

Carl Schlyter utropade för någon vecka sedan på fb att han börjat tröttna och berättade om hur han, efter att ha googlat för att få information om Qatar, bara minuter senare fick en pop-up om Qatar Airways på sin mozilla-startsida. Själv fick jag på fb se en annons för en dejtingsajt som en nära vän (även utanför fb) påstods gilla. Jag är inte alls övertygad om att han är medveten om att detta nu delats av hela hans fb-vänkrets. Jag är däremot ganska övertygad om att han inte gillar det om han nu vet om det. Ett helt annat exempel är facebooks censur av ett delat inlägg om feminism som, vad jag förstod, orsakade indragning av ett antal personers fb-konton eller åtminstone raderades.

Om vi tänker efter har vi nog alla en mängd exempel på hur information har använts på ett inte alldeles tillfredsställande vis. En del kan säkerligen komma på värre skräckexempel än dessa. Den informationsbank som bara växer för varje minut som går kan utnyttjas på alla möjliga uppfinningsrika sätt, allt för att fungera som sofistikerade och subtila kommersiella reklamverktyg.

 

Storebrorssamhället är här – just när vi trodde att allt var över

Erik Åsard anser att alla är naiva som inte insett hur övervakade vi är. Det är mycket möjligt att han har rätt. Kanske har vi vaggats in i tron att den nyliberala idévåg som har svept över världen sedan 1980-talet skulle ha medfört någon sorts immunisering mot storebrorsfasoner. Big brother var ju en oerhört populär metafor för kommunistdiktaturer såväl som socialdemokratiska välfärdssamhällen. Ofta handlade det då om något så simpelt som att du var tvungen att betala skatt. 

I Moderaternas idéprogram 1978 kan exempelvis följande citat hämtas: 

”Det innebär en förpliktelse att säkra den enskilde individens grundläggande fri- och rättigheter och att slå vakt om hennes integritet och privatliv” 

Efter Berlinmurens fall lät det så här (ur Handlingsprogrammet 1993):

”Den lilla världens mångfald går också på tvärs mot uppfattningen att det sociala livet kan styras planmässigt”

Det är bara det att det lilla livet inte tillåts vara litet. De privata företagen vill veta allt om dig för att kunna styra hur du ska inrätta ditt lilla liv och hur du ska förhålla dig till det stora. De vill också samla alla små liv för att kunna tyda trenderna och ligga steget före, det vill säga ordna för oss så vi lättare kan ”välja”. 

De liberaler som jublade högt när Stasi-arkiven bröts upp och blåste fanfar för en framtid i frihet är nu märkbart lågmälda i debatten om den kommersiella övervakningen och staternas utnyttjande av deras informationslager. Det storebrossamhälle som många såg i en omfattande byråkrati på 1970-talet har inte försvunnit. Det har bara lagts ut på entreprenad. Och dessutom, med teknikens hjälp, växt till en oerhört mycket effektivare apparat. 

Får väl nynna på en gammal progg-text som tröst så länge:

”Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt” (Ur ”Staten och kapitalet” eller ursprungligen ”Den ena handen vet vad den andra gör”)

 

Kolla också in: 

Mitt förra inlägg Freedom?

Birger Schlaug om Google

Piratpartiets artikel i LT

Den gröna tankesmedjan FORES som har intresserat sig för detta med integritet och rättssäkerhet på nätet