Kharkiv - ett arbetarnas museum under nedmontering

Efter att ha följt Karl XII och kosackerna irrfärder kring Poltava far vi vidare till Kharkov. Det görs med samma eminenta snabbtåg som bitvis i en hastighet av 160 km/h tar oss de 13 milen på ca 1,5 timmar. En viss skillnad mot de sex timmar det tar att färdas 30 mil mellan Tjernivtsi och Lviv som jag har gjort så många gånger under min vistelse här i Ukraina. Jag och mitt resesällskap resonerar om hur viktigt kommunikationer är för det här landet för att kunna utveckla företagande och besöksnäring men också för att knyta samman landet och möjliggöra kontakter ukrainare emellan. Många vi talat med i västra Ukraina säger att de aldrig varit i Kharkiv, landets näst största stad.

Egna bilder. Järnvägsstationen i Kharkiv är imponerande och takmålningarna med revolutionära motiv har hittills fått vara kvar. Frågan är hur länge med de lagar, s.k. "decommunization laws", som infördes för cirka ett år sedan?

Nu kan det finnas andra skäl till att aldrig ha varit i Kharkiv. Det är svårt att kalla staden vacker. Men den har goda skäl att vara ursäktad. Under andra världskriget (eller Stora Patriotiska Kriget som det hette i Sovjet, fortfarande heter i Ryssland men inte längre får heta i Ukraina) stod tre gigantiska slag eller offensiver i och kring Kharkiv som då officiellt bar det ryska namnet Kharkov. Bara efter det första slaget, hösten 1941, förlorade Röda Armen över 200000 man i stupade, sårade och tillfångatagna, civilbefolkningen oräknad. Staden totalförstördes så gott som också. Om inte av bombningar och artillerield så av att Röda Armen förstörde viktiga anläggningar vid reträtten. De viktiga fabrikerna hade de dock lyckats nedmontera för vidare transport österut. En oerhörd bedrift i sig. Kharkov var en av de allra viktigaste industristäderna i Sovjet och producerade såväl traktorer som flygplan och krigsmateriel och vapen. Fullständigt livsviktiga alltså för att hålla stånd mot den tyska offensiven. Området från och med Kharkov och ned till och med Donbass ska enligt Hitler ha varit det näst viktigaste -efter Moskva- målet för den tyska offensiven. Att hålla detta område skulle knäcka den sovjetiska krigsproduktionen, trodde han. Nu räknade han inte med förmågan att flytta industrier och den sovjetiska produktionens förmåga till återhämtning som borde imponera även den mest inbitne kommunismkritikern. Men, som sagt, staden fick i stort sett byggas upp på nytt efter kriget. Detta faktum ger den förstås en speciell prägel. En som andas väldigt mycket Sovjet. Men detta sagt med en stor reservation då det främst gäller de mindre centrala delarna. Centrum av staden är till förvånansvärt stora delar återuppbyggd med en tämligen stor hänsyn tagen till kulturvärden och originalbyggnadernas utseende.

Egna bilder. Många pampiga byggnader och monument finns att beskåda i Kharkiv. Det är svårt att tro att hela Kharkiv totalförstördes under kriget.

Kharkiv har också präglats av sin stora industriella betydelse och har ännu kvar en identitet som arbetarstad. Vi tar tunnelbanan till ändstationen Proletarska - passande nog på den röda linjen - och ömsom vandrar eller tar t-bana eller spårvagn tillbaka mot centrum. Här finns också en tunnelbanestation med namn efter traktorfabriken KTZ och taket till nämnda traktorfabrik är fortfarande prytt med devisen "Leve arbetarklassen". Denna enorma traktorfabrik öppnades 1930 och tusentals arbetare krävdes för att hålla produktionen igång. En hel stadsdel byggdes kring fabriken och vi gör en tur ut till detta område för att se hur det ser ut idag. Som av en ironisk slump har varuhuset med namnet "Klass" etablerat sig utanför tunnelbanestationen Proletarska. På andra sidan Moskovskiy Prospekt finns en stor marknad. Intill den en enorm busshållplats. Husen här är oerhört slitna naturligtvis, liksom fabriken (KTZ, Kharkiv Traktornyi Zavod) som dock fortfarande producerar traktorer. Framför fabriken står en tom sockel som tilldrar sig vårt intresse. En kvinnlig vakt säger till oss att vi inte får fotografera den. "Sekret", säger hon. Min sambo lyckas dock charma henne med lite ryska artighetsfraser och vakten låter det hela passera. Det visar sig att det är Sergo Ordzhonikidze som tidigare stått här. En georgisk revolutionär och sovjetisk statsman med ansvar för den tunga industrin under trettiotalet. Han föll i onåd hos Stalin och dog under mystiska och ännu inte fullt klarlagda omständigheter 1937. Fabriken här bar hans namn tidigare men natten efter det ukrainska parlamentets beslut om lagarna med det besvärliga namnet "Decommunization laws" (någon som har förslag på sv översättning?) revs den ned i skydd av mörkret. Fabriksarbetarna sände en skriftlig protest till parlamentet och krävde en utredning av vandaliseringen (2 andra statyer i Kharkiv-trakten revs samma natt) men mig veterligt har inget gjorts. Med nämnda lagar i ryggen kan statyer och monument vandaliseras utan risk för förövarna. Fabriksarbetarnas ilska och känslor blir därmed till en uppdämd aggressionskälla. De skrev så här i ett uttalande på fabrikerna hemsida:

"For plant and its employees the monument was a symbol of labor victories and achievements of factory workers. This act of bandits, under favor of the darkness, not only caused an insult and broke property of three thousand staff of plant, but also offended more than 25 thousand veterans - factory workers who took part in creation of the heavy industry in Ukraine".

Egen bild. "Röda linjen" med stationer som Radianskoi Armii, Traktornyi Zavod och Proletarska. Observera symbolerna under stationsnamnen. Hur länge får de bära dessa namn och symboler?

Egen bild. Tunnelbanan påbörjades först 1975 och påbyggnader planeras på de tre linjer som finns. Frågan är bara hur länge hammaren och skäran får finns kvar på väggarna?

Egen bild. Proletarska, ändstation på "Röda linjen".

Egen bild. Naturligtvis har varuhuskedjan "Klass" etablerat sig i Proletarska...

Egen bild. Även spårvagnar rullar längs Moskovskyi Prospekt och alldeles förbi traktorfabriken.

Egna bilder. Husen är slitna men det är liv och rörelse kring dem och mängder av träd och lekparker i områdena kring traktorfabriken. Ett och annat monument också förstås som minner om svunna tider och ideal. 

Egen bild. Den enorma traktorfabriken KTZ bär fortfarande budskapet "Leve arbetarklassen".

Egen bild. En tom sockel vid traktorfabriken KTZ som tidigare bar upp arbetarklasshjälten Sergo Ordzhonikidze. Han dog 1937, troligen offer för Stalins utrensningar. Statyn blev offer för vandaler med lagen i ryggen.

Symboler är oerhört viktiga i det här landet och det är därför så betydelsefullt hur de används. Som läget är nu har vissa symbolvärden lagstadgats vilket betyder att de här fabriksarbetarnas känslor och åsikter om symbolvärdet för statyn utanför deras fabrik totalt ignoreras eller i värsta fall blivit klassade som kriminella. Det här är ingen bra politik för en stat som behöver nationell försoning och enighet.

Egna bilder. Oavsett vilken åsikt en har om kommunismen så är det historiskt intressanta monument med kulturvärde som står uppställda på ett flertal platser i Kharkiv. Statyer rivs dock ned med jämna mellanrum. Med myndigheternas goda minne och med stöd av lagen.

Samma öde har Lenin-statyn vid Frihetstorget drabbats av. Den revs ned under visst tumult i februari 2014. Inte på grund av något officiellt politiskt beslut men med myndigheternas goda minne förefaller det. Tomma socklar börjar bli en vanlig syn i Ukraina. Det ger ett intryck av historierevisionism och i vissa fall kulturskymning som inte känns alls bra. Den lär inte främja enandet av landet framför allt och metoden att med statliga dekret ge order om att riva ned symboler för vad staten anser vara fientliga ideologier minner snarare om det sovjetiska maktspråket än om de "europeiska" värderingar som Ukraina säger sig dela. Ett besök på historiska museet ger också en vink om att avideologiseringen är i full sving. Stadens historiska identitet som arbetarstad förminskas i stort sett till "röd terror". Det verkliga förtryck som både arbetare och småbönder upplevde och gjorde uppror mot finns inte beskrivet alls. Det är bara under krigsåren 1941-45 som sovjetiska hjältar framhävs. Det känns förenklat och vinklat och jag känner igen mönstret från vad jag såg i Sovjet och DDR under 1980-talet.

Egna bilder. Där Lenin tidigare stod staty finns nu en ukrainsk flagga. Ena foten står dock kvar och stenutsmyckningarna på sockeln, bakom skynket och byggnadsställningarna. Ska en ny staty sättas dit månne? Någon som vet?

En behöver inte omfamna kommunismen för att ändå se det historiska och kulturella värdet i Kharkiv som tillhörande främst arbetarna. De monterade ned och sedan åter upp fabriker under kriget, återuppbyggde staden efter kriget och med sitt slit försåg landet med livsviktiga produkter av olika slag (inte bara traktorer). Att blint och urskillningslöst rasera detta känns som ett steg tillbaka till Stalins dagar då kyrkor raserades här och i övriga Sovjetunionen. Många av dessa har byggts upp igen vilket jag tror att de flesta som inte är religiösa respekterar. Arbetarna i Kharkov förtjänar samma respekt. Det blir dock svårt att få gehör politiskt för ett sådant perspektiv när det saknas arbetarpartier i ukrainska parlamentet. De som fanns är ju förbjudna att delta i val. Vägen från Stalin till EU är lång, skulle man kunna säga.

Det känns också märkligt att tänka sig Kharkiv utan alla dessa symboler för arbetare och socialismen. Vad blir då kvar förutom tomma socklar och de mässande reklamjinglarna som ekar på tunnelbanestationerna?

Liten historia om hur svenska och ukrainska öden sammanflyter med floden Prut

Genom staden Tjernivtsi, som jag bor i sedan ett par månader, flyter en flod med det för svenska öron föga attraktiva namnet Prut. Det är också ett föga imponerande vattendrag som så här års mest liknar ett frostnupet och halvt uttorkat ärr genom staden. Det är därför kanske inte så märkligt att den lever ett så anonymt liv i skuggan av berömda storheter som Volga, Don, Dnepr och Dnestr. Vad i all världen kan denna lilla flod Prut bidra med till världshistorien? Ja, kanske inte så värst mycket, men däremot för såväl den svenska som ukrainska historien har denna flod figurerat i sammanhang som fått avgörande betydelse för utvecklingen för båda dessa blågula nationer.

Det är förstås den svenske kungen Karl XII som är centralfigur här.. Hans förkrossande nederlag i Poltava 1709 delades med den store kosackledaren (Hetman) Ivan Mazepa som genom en allians med svenskarna hoppades kunna göra sig kvitt det ryska inflytandet över Ukraina och utropa en självständig ukrainsk nation. Svenske kungen störtade ju från slagfältet med svansen mellan benen och tog med sig ett följe kosacker i flykten som till slut gick över floden Prut till säkerheten i den moldaviska staden Bender som då var en del av det osmanska imperiet.

Bild: GP. Målning av Gustaf Cederström där Mazepa visar vägen för Karl XII, möjligen mot floden Prut och säkerheten på turkisk mark?

En kort tid efter ankomsten dit dog Mazepa och efterträddes av en viss Pylyp Orlyk. Denne hetman i exil skrev där en konstitution för Ukraina (eller Zaporizhian Hetmanatet/Host) där Karl XII särskilt nämndes som ”beskyddare av Ukraina”. Denna konstitution sägs också vara den första där den lagstiftande, exekutiva och juridiska makten åtskildes. Ibland omnämns denna konstitution som Bendery Constitution.

Bild: Encyclopedia of Ukraine. Bendery Constitution.

I Bender gjorde dessutom den svenske kungen sitt bästa för att hetsa turkarna till krig mot ryssen utan att få något omedelbart gensvar. Det av Karl XII så efterlängtade kriget kom dock till slut och Peter den Store fann sig sommaren 1711 tillsammans med sin armé hopplöst omringade vid den lilla staden Husi intill floden Prut. Tsaren befann sig verkligen i en prekär situation och kunde med enkelhet ha blivit tillfångatagen och totalt förnedrad med hårda kapitulationsvillkor, vilket ju var vad Karl XII önskade där han red i sporrsträck från Bender upp mot Husi. Storvesiren Baltadji-Mehemet gav dock hyggliga villkor till Peter (den just då mindre Store) i det fredsavtal som skrevs 22 juli 1711 (känt som Freden vid Prut) och tsaren tilläts avmarschera från platsen med resterna av sin armé. Ryssland fick förstås göra en del landavträdelser och diverse övriga tributer och förbindelser som bland annat löftet att ge Karl XII fri lejd hem till Sverige. Ett fredsvillkor som turkarna möjligen skrev in för att  bli av med den svenske kungen som börjat bli en diplomatisk besvärlighet på turkiskt territorium med sitt krigshetsande mot ryssarna.

Efter den s.k. kalabaliken i Bender och diverse turer fick så Kalle bege sig hemåt igen. Med sig hade han ett följe som innefattade ett 40-tal kosacker. Bland dem den ovan nämnde Pylyp Orlyk. De installerade sig först i Ystad och senare i Kristianstad, där det lär finnas en minnesplakett på den husfasad där Orlyk ska ha bott. Hans konstitutionsförslag lär dessutom finnas i original i det svenska Nationalarkivet där det har legat och dammat i nästan precis trehundra år nu. Det kom aldrig till användning och Orlyk själv gav sig av från Sverige och levde i många år i exil i bland annat Thessaloniki men dog 1742 i moldaviska Jassy, som idag går under namnet Iasi och tillhör Rumänien och är beläget vid floden Bahlui som är en biflod till Prut. Därmed skulle man kunna säga att cirkeln slöts. Hela denna händelsekedja fick emellertid ganska stora konsekvenser för de båda nuvarande nationerna Sverige och Ukraina.

För Sverige innebar detta äventyr slutet för stormaktstiden. För Ukrainas del innebar, enligt många bedömare*, Mazepas plötsliga lojalitet med svenskarna och självständighetstankar att Ukraina splittrades än mer mellan polska respektive ryska inflytelsesfärer. Något som har lämnat spår efter sig med betydelse för samtidens konflikt. 

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Porosjenko har just skrivit på förbudslagarna – Farväl till Donbass!

Jag letar förgäves i min morgontidning efter minsta notis om den nyhet jag nåddes av via ryska nätnyhetssajten Sputnik. Det vill säga att Ukrainas president Porosjenko under fredagen skulle ha godkänt de kontroversiella lagar som förbjuder nazism och kommunism och som gör det kriminellt att kritisera de ukrainska motståndsrörelserna OUN/UPA. Jag skrev om detta igår och hade då ett litet men ändå hopp att han möjligen skulle avstå. Kanske skulle han tagit intryck av den imponerande samling ukrainska och europeiska historiker som skickat brev till honom eller av protesterna från Simon Wiesenthal-centret eller från de polska politiker som vanligtvis genom hela den ukrainska krisen varit så nära bundsförvanter. Tydligen blev det inre politiska trycket mer avgörande för presidenten. Parlamentet som rekommenderat honom att skriva under gjorde det med förkrossande röstsiffror, 254 mot 0. 

Möjligen tror han verkligen också det som många andra i Ukraina tror, nämligen att detta för Ukraina närmare Europa. Själv tror jag snarare att det för Donbass närmare Ryssland. Att det han skrivit under nu är den definitiva, lagstadgade bekräftelsen för alla ukrainare som opponerar sig mot centralregeringen i Kiev att de inte är önskvärda i landet och att enda möjligheten är att bryta sig ur, öppna eget eller låta sig upptas av Ryssland, precis som Krim. Det är emellertid ingen knivskarp gräns som skär genom Ukraina vad gäller åsikterna om kommunismen, Ryssland och sannerligen inte heller om OUN/UPA. Det är förvånansvärt ofta man även i västra Ukraina får höra att allt var mycket bättre under Sovjet-eran om man frågar ukrainare över femtio år. Det är inte dessa som vill radera i den ukrainska historien och lagstifta hur den ska skrivas. Däremot måste de kanske i fortsättningen välja sina ord ännu noggrannare. För att inte ställas inför domstol.

Det enda mediainslag från väst som jag hittar på nätet i skrivande stund (söndag morgon) är från BBC. De har i ett kort reportage kommenterat lagarna och intervjuat unga människor som promenerar i området kring Moderlandsstatyn i Kiev, ett av de monument som - om lagen nu ska följas – kommer att vältas över ända vilket bara det lär framkalla protester då det är en berömd silhuett i huvudstaden. De unga människor som får komma till tals i reportaget har inte upplevt Sovjet och tycker det är rätt att bryta med det gamla. Här är ett nytt land på väg att byggas, med nya lagar, nya människor och nya sätt att tänka. Som jag skrev i mitt inlägg igår tycker jag snarare det visar prov på att många människor (inte minst de som just nu styr landet) i Ukraina fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. Ukraina tar nu till samma metoder för att centralstyra människors tankar som användes i Sovjet och som fortfarande används i dagens Ryssland. Det för inte heller på något sätt Ukraina närmare Europa, som de också tycks tro. Snarare är lagarna en stor anledning för europeiska politiker att ta sig en funderare över vilken typ av politiker de hejat på egentligen. Kanske, som Torsten Kälvemark antydde i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan, ta dessa politiker åt sidan och förklara varför detta är så på tvärs mot de värderingar som de säger sig vilja omfattas av. Den lag som handlar om OUN/UPA lär dessutom svårt störa de goda förbindelserna med Polen som upprörs av att den ukrainska masslakten på polacker som OUN/UPA gjorde sig skyldigt till under andra världskriget i vad som idag är nordvästra Ukraina inte ska få kritiseras.

Dessa lagar lär också spä på självförtroendet hos de ultranationalister som regionalt och lokalt redan tagit konstitutionsvidriga beslut som ruckar på yttrandefriheten och demonstrationsrätten och på ett vis legitimisera den förföljelse av kommunister som pågått ända sedan Majdankuppen/revolutionen, och som eskalerat på senare tid, med mord och misshandel av politiker som fortfarande haft modet att öppet verka i det kommunistparti som ännu existerar och som innan Majdan var ett av landets största.

Men framför allt tror jag att Porosjenko, i och med att han satt sin underskrift till dessa lagförslag, också med detta penndrag saft farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av den ”nya Ukraina”? Hur tänker han att de ska reagera på den centralstyrda politiska styrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Detta är en mycket sorglig dag för Ukraina. Det kanske sorgligaste är dock att det inte tycks vara särskilt många ukrainare som förstår det. I vart fall inte av de styrande i Kiev.

Att döma av det närmast totala ointresse som nyheten tilldragit sig i väst tycks inte heller många här ha förstått vidden av detta. Eller vet de möjligen bara inte hur de ska förhålla sig?

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.

Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?

Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia

Ukrainas historia och nationalism: nr 5. Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Jag har i fyra inlägg (som är här och här samt här respektive här) försökt bidra till en förförståelse av konflikten i Ukraina. När jag själv var där, i västra Ukraina, för ett par veckor sedan greps jag av den nationalistiska stämning som rådde där. Att en nation sluter sig samman när det är utsatt för hot är inte alls märkvärdigt. Men det finns också element i den ukrainska nationalismen som ekar otäckt från andra världskrigets nationalsocialistiska idéer om ett ”rent” Ukraina, fritt från såväl ryssar som polacker, judar och andra etniska minoriteter.

En första förutsättning för att Ukraina på allvar ska kunna ta itu med sina problem är förstås att striderna upphör mellan rebellerna i öst och den ukrainska armén. Det lär dock inte på långa vägar räcka för att komma till rätta med de enorma strukturella, ekonomiska och sociala relationsproblem som står i vägen för utveckling i landet. Anna-Lena Laurén pekar i en artikel i SvD ut problem som president Porosjenko står inför. Ett stegrande missnöje inom armén försvårar möjligheterna att få ett militärt övertag i öst som kan pressa rebellerna till förhandlingar. Förband som vägrar strida, deserteringar och tillbakadraganden från strategiska positioner samt protester mot inkallelser – inte minst från arga mödrar – plågar centralregeringen i Kiev. 

Det eldupphör som undertecknades för ett par veckor sedan känns som en defensiv åtgärd för att skapa andrum för trupperna och den politiska ledningen i Kiev. För några dagar sedan beslutade också parlamentet om en viss särstatus för östra Ukraina. Eftergifter för att blidka rebellerna och Putins Ryssland. Det återstår att se om det räcker.

Detta eldupphör har dock visat sig bräckligt och så gott som dagligen rapporterar OSSE om artilleri- och raketbeskjutningar och stridigheter inte minst vid flygplatsen i Donetsk. Det förefaller högst osäkert alltså om detta eldupphör är ett steg mot fred eller bara en andpaus från de värsta stridigheterna.

Korruptionen är ett av de värsta problemen för landet och Laurén berättar i sin artikel att Tetjana Tjornovol - f.d. Majdanaktivist som utsetts att leda regeringens antikorruptionskommitté – avgick från sin post för några veckor sedan för att hon tyckte den politiska viljan saknades för att komma tillrätta med korruptionen. Högst sannolikt finns det alldeles för många i ledande positioner som har alldeles för mycket att förlora på att korruptionen bekämpas. Ekonomen Anders Åslund, likaledes i SvD, framhåller också korruptionen som landets största hinder för ekonomisk utveckling och pekar ut den ryska gasen som huvudsaklig källa till oligarkernas rikedomar och utarmning av den ukrainska offentliga ekonomin. Han efterlyser radikala reformer. Jag är dock inte så säker på att Åslund är den allra bästa av konsulter i det här fallet med tanke på vad hans råd (chockterapin) fick för konsekvenser för Ryssland när han under 1990-talet fungerade som rådgivare åt Jeltsin med ekonomiskt kaos och snarare en framväxt av oligarkernas ekonomiska maktstruktur som följd. Frågan är alltså vad sådana kan åstadkomma? För människorna i framför allt Donbass-området lär det innebära strukturella åtgärder som kan framkalla ett ännu större missnöje med centralmakten i Kiev och få befolkningen där att kräva ryskt ingripande. 

Laurén utesluter inte att missnöjet med den politiska ledningen kan växa så kraftigt att vi får se ett nytt Majdan framöver. Det är i alla händelser ingen lätt balansgång som det nya parlamentet som ska väljas om några veckor har framför sig.

Den politiska viljan

Den politiska viljan att komma till rätta med korruptionen tycks alltså minst sagt liten. Att ett nytt parlament ska förändra den saken förefaller tämligen naivt att tro. De högerextrema krafter som haft en betydelsefull roll under Majdan-upproret (statskuppen?) lär finnas med även i det nya parlamentet efter valet. Däremot menar Lauren i ovan nämnda artikel att Svoboda, som hittills varit det mest inflytelserika av de högerextrema partierna, är på tillbakagång och att det istället ser ut som att Oleh Ljasjkos (som jag skrivit om tidigare) Radikala partiet istället växer. En man med parlamentsslagsmål som specialitet och med en ”egen” bataljon (Aidarbataljonen) i strid mot rebellerna i öst. En bataljon som enligt många vittnesmål gjort sig skyldigt till krigsförbrytelser och som hyser flera fascistiska frivilliga från olika länder, bland andra från Sverige. Det låter inte som en lovande framtidsman för Ukraina. Men dessa krafter har inte minst i västra Ukraina ett starkt stöd.

Det förekommer också ett förtryck mot yttrandefriheten i Ukraina som det rapporteras väldigt lite om men som inte heller bådar gott för möjligheterna att få en sant demokratisk utveckling i landet. Nyligen gjorde landets säkerhetstjänst ett tillslag mot landets största oberoende tidning Vesti. ”Brottet” tidningen gjort sig skyldigt till är att ha publicerat en artikel av Mika Velikovskij som åkt runt vid östfronten och intervjuat människor från bägge sidor i konflikten. En nyanserad artikel som landets regering alltså inte tolererar. Journalisten själv säger till Aftonbladet att den nya lag som införts i Ukraina i praktiken innebär att journalister ”enbart rapporterar en sida av konflikten”. Carl Bildts självsäkra uttalande i våras om ukrainska politiker som personer som ”arbetar för värderingar som är våra” klingar tämligen ihåligt i ljuset av de här tendenserna.

Den ukrainska befolkningens vilja

Om några veckor får alltså den ukrainska befolkningen i demokratiska val uttrycka sin politiska vilja. Vilken väg ska Ukraina gå? Med tanke på ovan nämnda påtryckningar och stämningen i landet och de pågående stridigheterna i öst är risken stor att det inte blir den fredliga, demokratiska vägen som väljs. Nationalismen banar väg för en konfrontativ linje. Påhejade av EU och Nato piskas också den ryskfientliga inställningen på och utsikterna för fred och frihet i Ukraina förefaller ganska dimmiga. Risken är att röster som vill återknyta till Stepan Banderas och OUN:s idéer om ett ”rent” Ukraina vinner mark och skapar en stat som fjärmar sig än mer från ”värderingar som är våra”.

Den ryska påtryckningen är för de flesta också tämligen uppenbar. Putins Ryssland vill inte ha ett land under Natos inflytande som närmsta granne. Hur direkt Ryssland är inblandat i den väpnade konflikten är det dock förvånansvärt svårt att riktigt få grepp om. Häromdagen upprepades Carl Bildts tidigare anklagelser mot Ryssland om att det skulle finnas ryska reguljära förband i Ukraina. Uppgifter från ”företrädare för flera västländer” gör gällande att minst fyra ryska sådana skulle vara insatta på ukrainsk mark. Det märkliga är att dessa uppgifter ännu inte har kunnat verifieras av någon av de hundratals observatörer som OSSE har på plats i landet inklusive Donbass och minst två gränsövergångar. 

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk vid Stockholms universitet, skrev en understreckare i SvD häromveckan i vilken han framhåller landets ”glidande historiska identiteter” och det ”vanliga folkets” känsla av samhörighet med Ryssland. Han påpekar att de gränser mellan öst och väst, som jag själv redogjort för i mina senaste inlägg om landets historia och nationalism, inte är absoluta utan relativa. Det ligger nog väldigt mycket i detta. Han menar slutligen att landet utan utländsk inblandning (från såväl EU och Nato som Putins Ryssland) skulle kunna utvecklas till att bli ”ett perfekt exempel på ett modernt, öppet och mångkulturellt Europa”. 

Det är en from förhoppning men jag har som sagt mina tvivel om förutsättningarna för en sådan utveckling som läget är nu. Men jag hoppas jag har fel.

Ett sätt att få en fingervisning om vart det ukrainska folket vill gå är ju att fråga det. En undersökning som gjorts alldeles nyligen ger intressanta besked. Ett av Ukrainas ledande marknadsundersökningsinstitut SOCIS (hittar den inte på nätet men fått den av OSSE-källor) har frågat folk hur det skulle röstat idag om det hållits folkomröstning om medlemskap i EU, Nato respektive den ryska tullunionen. Resultatet visar att sett över hela landet är övervägande delen av befolkningen positiv till ett närmande till EU, men övervikten är inte så stor som man skulle kunna tro och varierar kraftigt i olika delar av landet. Undersökningen visar ingen majoritet för ett medlemskap i Nato men däremot i EU. Det är dock inte mer än 62 % som säger sig vara klart för ett sådant. Mest EU-positiva är man i Västra Ukraina och i Kiev medan det i Donbass endast är 23 % som säger sig vara för EU-medlemskap. Den ryska tullunionen har där ett större stöd än i andra delar av landet, dock endast av 38 % av de tillfrågade. Möjligen hade siffran varit högre om någon av de 800000 flyktingar som befinner sig i Ryssland hade tillfrågats men stödet sett över hela landet är endast 18,3 % för denna tullunion.

Hur det här resultatet kommer att ta sig uttryck i det kommande ukrainska parlamentsvalet är förstås svårt att sia om men det vittnar i alla fall inte alldeles överraskande om stora skillnader inom landet i åsikterna om var framtiden ligger. Frågan är om det finns någon politisk kraft som har förmågan att ena landet och få befolkningen att känna samhörighet över denna absoluta eller relativa gräns mellan öst och väst?

Undersökningens resultat:

------

En notering och tips om artiklar att ta del av:

Jag tycker mig notera att det i Finland finns en betydligt mer insatt och nyanserad bild av läget i Ukraina. Troligen har det att göra med landets långa gemensamma historia med Ryssland och dess speciella förhållande till Sovjet/Ryssland säkerhetspolitiskt och handelspolitiskt alltsedan självständigheten för Finland 1917 och inte minst under efterkrigstiden.

Exempelvis:

En mycket omfattande och nyanserad bild av Ukraina i februari 2014 skriven av en finsk tjänsteman vid finska riksdagens stora utskott, Peter Saramo och publicerad i webbtidskriften Simeon ja Hanna om informationskriget i februari 2014.

Artiklar av Yle (statliga finska televisionens hemsida):

... om Krim-konflikten

... och om händelserna i Ukraina (publ februari 2014)

Ukrainas historia och nationalism: nr 4. Var kommer den ukrainska nationalismen in i bilden?

I mina tidigare inlägg (som finns här samt här och här) om Ukrainas historia och nationalism har jag försökt teckna en bild av landets historia. Som stat betraktat är denna väldigt kort. Men de nationalistiska självständighetstankarna har funnits i minst 100 år. Nationalism kräver dock en berättelse som berättigar självständigheten som nation och denna berättelse knyts som regel till myter och hjälteepos. Det är intressant att undersöka i vilka sådana som dagens ukrainska nationalism hämtar sin inspiration.

Enligt John A. Armstrong, professor vid University of Wisconsin-Madison och författare till boken ”Ukrainian nationalism”, kom den moderna nationalismen sent till Ukraina. Definierad alltså som uppfattningen att personer av en distinkt kultur bör konstituera en oberoende stat. Intellektuella ukrainare vid början av 1800-talet kan sägas vara de första nationalisterna och vid mitten av samma århundrade fick nationalismen sitt främsta litterära språkrör i Taras Shevchenko som finns avbildad på porträtt och statyer överallt i Ukraina. Först långt senare dock följde politiska rörelser som krävde en ukrainsk nation. Armstrong skriver så här (min översättning från engelska):

”Få ämnen är av större vikt för förståelsen av de politiska krafter som formar samtidens samhälle som interaktionen mellan nationalism, i sina mångfaldiga manifestationer, och socialism, i sina olika förgreningar”.

Ukrainsk nationalism i synnerhet, menar han, eftersom den formades under en tid då marxistisk socialism började få inflytande i det ryska imperiet. Förhållandet mellan den ukrainska nationalismen och den sovjetiska kommunismen blev med tiden alltmer komplicerat.

Västra Ukraina framhåller han som det område där basen för den ukrainska nationalismen skulle få sitt säte. Det framgår tydligt idag då den röd-svarta flaggan, symbol för ultranationalismen, vajar som talrikast i den västukrainska staden Lviv där hjältekulten kring Stepan Bandera flitigt hålls vid liv (se tidigare inlägg och senare i denna text). 

Nationalism kan vara ett svårdefinierat begrepp men åtminstone två vanliga komponenter brukar sägas vara religion respektive distinkta och homogena traditioner och sedvänjor, något som inte kan påstås ha existerat i Ukraina före första världskriget (1vk) då den nationella rörelsen började formas. Språkliga olikheter har också präglat det som idag utgör Ukraina. Den ukrainska nationalismen har, enligt Armstrong, istället fokuserats vid den gemensamma historiska traditionen, att det en gång så självständiga och storartade ukrainska folket måste återta detta förlorade arv. Han menar emellertid att någon sådan historisk statsbildning är svår att finna avseende Ukraina och att de ukrainska nationalisterna varit tvungna att gräva djupt i de historiska annalerna för att finna grund för enhetssymboler.

Den mytiska nationalismen

Typiskt nog är flera av de ledande i den tidiga nationaliströrelsen också författare, som nämnde Shevchenko, Ivan Frank och Nicholas Kostomarov, vid sidan av historikern Michael Hrushevskyi. Mytbildning och litterär inspiration snarare än dokumenterade och faktabaserade källor formar basen för den ukrainska identiteten. Vilket i sig kanske inte är unikt då det utgör en viktig källa för alla nationers identitetsbygge men ändå förefaller särskilt framträdande avseende Ukraina.

Det så kallade Kiev-riket utgör bas för teorin om den ukrainska distinkta identiteten men det bortses då från att även ryssar kan göra anspråk på rötter därifrån. Än mer brukar Dnjepr-kosackerna användas som inspirationskälla för nationalismen och deras kamp mot Polen och Ryssland tolkas gärna som en kamp för ett självständigt Ukraina, vilket ju är en tämligen vinklad historieskrivning. Den store kosackledaren Bohdan Khmelnytskyi framhävs ofta som en nationell symbol. Han ledde sina arméer ända till floden Wisla i Polen men behövde stöd från ryssarna för att kunna hålla polackerna i schack långsiktigt. Den vasalliknande ställning han med tiden fick i förhållande till Moskva framställs ofta som att unionen med Ryssland påtvingades ukrainarna. En gångbar myt även i dagens Ukraina naturligtvis.

Den nationalistiska kampen för ukrainsk självständighet under tiden efter 1vk försvagades av kampen mellan röda och vita vilket gjorde att bönder och arbetare helt eller delvis hade andra prioriteringar än de intellektuella och borgerliga nationalisterna.

Integral nationalism

En under mellankrigstiden samtida rörelse som Armstrong menar fick stort inflytande på ukrainsk nationalism var den som i åtminstone amerikansk forskning kallas ”integral nationalism”. Denna form av nationalism fick starkast inflytande i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland men även i länder som Polen, Rumänien, Ungern och Jugoslavien. Definitionen av integral nationalism är, enligt Armstrong, följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Militanta nationaliströrelser som studentrörelsen SUNM och UVO samt senare OUN bar alla på element från ovanstående form av nationalism. Tillmälet ”nazister” eller ”fascister” som idag ofta möter de ukrainska soldaterna i öst har inte så lite grund i detta faktum. När det gäller de frivilligbataljoner som slåss mot rebellerna i öst äger de dessutom en stor del riktighet.

Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två (?)

En viktig faktor som Armstrong pekar ut som ett misslyckande för den tidiga ukrainska nationalistiska rörelsen är den bristande förståelsen för de sydöstliga böndernas behov. Markfrågan stod hela tiden i centrum för de talrika bönderna i sydöst och OUN:s försök att vinna stöd för sin strävan efter en enad ukrainsk nation hade kunnat få en mer solid bas (åtminstone för framtiden, som är nu) om de fullt ut greppat detta.

En annan viktig del av Ukraina dit nationaliströrelser hade svårast att nå var Donbass-området med Donetsk som centrum. Den extremt snabba industrialiseringen av detta område under 1930-talet fick befolkningsmängden att öka enormt och arbetskraft rekryterades inte bara från övriga Ukraina utan också till stor del från Ryssland. Detta faktum, tillsammans med det geografiska avståndet till nationalismen stimuli-centrum väst-Ukraina, dämpade entusiasmen för nationaliströrelser avsevärt. Även bland ukrainare i detta område hade russifieringen fördjupats och ryska språket blivit mycket mer utbrett än i andra delar av Ukraina. Identifikationen med ryssar som broderfolk i dagens Donbass-område är alltså inget att förvånas över.

Den militanta nationalismen

Det starka stödet för radikal nationalism i västra Ukraina formerades under kriget och fick sin spjutspets främst i självständighetsorganisationen OUN, inte minst dess militanta Bandera-fraktion. Enligt Armstrong var deras idéer mycket nära fascismens och deras insisterande på rasrenhet gick, menar han, kanske till och med längre än fascismens doktriner. Sannolikt spelar kommunismens fäste i Ukraina stor roll för radikaliseringen av OUN som för att få kraft att bekämpa röda armén var tvungna att söka bundsförvanter hos nazi-Tyskland och i den ideologi dessa bottnade i.

Armstrong menar också att den äldre nationalistiska kosack-myten (se ovan) efter andra världskriget (2vk) blev mindre framträdande i västra Ukraina där istället minnet av kampen under 2vk mot både tyskarna och röda armén blivit den främsta ankringsbojen för nationalistiska berättelser. Till detta måste också läggas den beväpnade gerillakrigföring som utfördes av OUN:s avknoppning UPA (Ukrainian Insurrectionary Army). Inte förrän 1950 då dess överbefälhavare Shuhkevych dödades nära Lviv kunde UPA knäckas, trots att aktiviteten inte helt upphörde ens då. Denna kamp mot sovjetryssland kan idag ses som en troligen effektivare stimuli av nationalistisk patriotism, åtminstone i västra Ukraina, och används förstås flitigt i konflikten med Ryssland.

Denne Stepan Bandera är nu en symbol i stil med Che Guevara under 1960- och 70-talen (och ännu) och finns på t-shirts, kaffemuggar, svartröda flaggor och allsköns udda prylar som säljs på marknader och torg i västra Ukraina. Under mitt besök i landet framträdde denna personkult i synnerhet i Lviv. Men Bandera och OUN är omstridda ämnen. Vem var han och vad stod han och hans OUN-fraktion för egentligen?

Kapitlet Bandera

Den radikala fraktion av nationaliströrelsen OUN som Bandera blev ledare för (i fortsättningen kallad OUN-B för Bandera) bildades 10 februari 1940. De ville tillintetgöra Sovjet och bygga ett nytt samhälle på ruinerna av det och gjorde sonderingar bland andra sovjetrepubliker för att försöka mana till uppror även bland dessa. Deras sociala program talade om att kämpa mot ”människans degradering, medborgarens degenerering, förtrycket av kvinnor under förevändning av jämställdhet och den stalinistiska propagandans fördummande effekten på barnen. Punkter som kan förefalla lite udda men som föreföll klart relevanta under Stalins Sovjet.

Deras manifest deklarerade också att de kämpade för mänsklig frihet och värdighet, åsikts-, samvets- och religionsfrihet. Värden vi känner igen som manifesterade av FN i de mänskliga rättigheterna formulerade efter 2vk. Att, som OUN gjorde, använda sig av den tyska krigsmaskinen för att tränga in i Ukraina och få fäste där förefaller inte heller under omständigheterna mer uppseendeväckande än när Finland försökte göra detsamma för att ta tillbaka förlorat territorium till Sovjet under det s.k. fortsättningskriget.

När tyskarna anlände till Lviv (då Lvov) fanns således den ukrainska enheten Näktergal i främsta ledet. En mindre grupp ukrainare ur OUN tog sig också in i staden för att proklamera ett fritt Ukraina. Tyskarna togs på sängen av detta och accepterade naturligtvis inte detta arrangemang och Bandera kom snart att arresteras och interneras tillsammans med flera andra av medlemmarna i hans fraktion. Rörelsens mål att skapa ett ”rent” Ukraina, fritt från alla andra etniska grupper än den ukrainska, inbegrep också tyskar.

Det är emellertid en specifik händelse som är alldeles särskilt omstridd. Fortfarande är det svårt att veta vad som är propaganda och vad som är förnekelse och historierevision. Att en fruktansvärd pogrom ägde rum i Lviv vid tyskarnas inmarsch i staden är väl dokumenterat men om Banderas nationalister deltog eller inte är däremot omtvistat. Idén om det ”rena” Ukraina antyder åtminstone en grogrund för antijudiska tolkningar.

I Wolodymyr Kosyks verk The Third Reich and Ukraine (1993) hittar jag dock inte ett enda ord om denna pogrom eller om andra judeförföljelser som OUN skulle ha varit inblandade i eller uppmanat till. Där finns däremot uppgifter om en 48-sidig broschyr som ska ha utgivits våren 1943 där den tyska imperialismen kritiseras och beskrivs som ”bestialisk biologisk rasism och nationell intolerans”.

Det är således inte alldeles enkelt att tränga bakom anklagelserna om nazism i Banderas organisation. Det bör ju hållas i minnet att Sovjet hade alla skäl att misskreditera OUN när det återerövrat Ukraina och införlivade det med Sovjet igen.    

Den store rysskännaren, journalisten, författaren och översättaren Stefan Lindgren har skrivit en del om Stepan Bandera i nättidningen Ryska Posten. 

Pogromen i Lviv beskrivs smärtsamt detaljerat av Patrick Cockburn, som skriver för The Independent. Han kallar pogromen som där ägde rum 1 juli 1941 för ”one of the horrors tories of the Second World War”. Han baserar sin artikel bland annat på en studie av en kanadensisk-ukrainsk professor, John-Paul Himka, vid Alberta University (Kanada har en rätt stor minoritet ukrainare). Han har samlat in en mängd ögonvittnesskildringar och kommit fram till att den brutala attacken mot stadens judar främst utfördes av milisen OUN under tyskt överinseende.

Simon Wiesenthal Centre skriver om pogromen i Lviv att fyra tusen judar dödades bara under de första dagarna av tysk ockupation och att ytterligare ett par tusen dödades av ”pro-Nazi ukrainians” under de s.k. Petlura days 25-27 juli. Filip Friedman överlevde pogromerna och kunde därför sammanställa en ögonvittnesskildring med eget bidrag baserad också på officiella dokument och en annan överlevare, Jakob Weiss, skriver i sin bok The Lemberg Mosaic – Memoirs of Two who Survived the Destruction of Jewish Galicia, om den en gång så vitala och talrika judiska befolkningens i Lviv (Lemberg) förintelse. Han framhåller den ukrainska milisens och polisens (och allmänhetens) aktiva roll i mördandet och förnedrandet av judarna i staden. 

Det var således fråga om två pogromer i Lviv men det förekom också många pogromer i mindre skala i andra städer och byar. Under den tid jag själv var i Ukraina fick OSSE-observatörerna i Chernivtsi besök av två ortodoxa präster som trakasserats av högerextremister från Högra Sektorn. De kom från byn Miliyevo och påminde om byns historia och om de högerextremas framfart mot judarna i byn under kriget. Av den en gång så betydelsefulla och talrika judiska befolkningen i västra Ukraina finns nu bara en liten spillra kvar. Men minnet av förföljelserna och dödandet lever ändå kvar. Hos en del som en skamfläck i landets historia. Hos andra lever de som hjältehistorier om frihetskämpande nationalister som slogs mot Sovjetryska förtryckare. De högerextrema krafterna i Ukraina har hur som helst tagit Bandera till sig som en symbol i dagens konflikt med rebellerna i öst och med Ryssland.

Det kastar en otäck skugga över det som händer idag. Något jag skriver om i nästa inlägg; Ukrainas framtid; nationalistisk diktatur eller demokratisk mångfald?

Huvudsakliga tryckta källor:

Andreas Kappeler ”Kleine Geschichte der Ukraine”, 1994

John A. Armstrong ”Ukrainian nationalism”, 3rd edition 1990 (inte minst intressant för att denna bok just skrevs innan den ukrainska oavhängighetsförklaringen 1991)

Wolodomyr Kosyk ”The Third Reich and Ukraine”, 1993